Totalförsvaret består av ett militärt- och civilt försvar men ska tillsammans utgöra ett samlat försvar. Vid större olyckor eller konflikter kommer militära och civila insatser ske parallellt eller tillsammans. Idag finns det två beredskapssystem, ett för fred och olyckor, och ett för krig men med olika ledningskoncept beroende på aktörerna. Hur ska nationell krisledning ske i skarven mellan två beredskapssystem med olika regelverk och olika ledningskoncept? Går det att ha en nationell interoperabilitet för ledning och i sådant fall, är det något som vi kan eller bör införa? Uppsatsen undersöker genom olika ledningsbegrepp, vilka ledningskoncept som gäller för tre dimensionerande aktörer; Försvarsmakten, Polisen och MSB, i syfte att undersöka om aktörerna har olika koncept, hur de fungerar tillsammans. Uppsatsen är främst inriktad på att studera hur ledningssamordning sker i den svårdefinierade men omdiskuterade och aktuella konfliktnivån gråzon. Uppsatsen kan konstatera att det i huvudsak finns liknande koncept och metoder men att olika ledningskultur och olika organisering vid kris, skapar svårigheter att samordna verksamhet i alla konfliktnivåer. Svårigheten ligger främst i att det saknas mandat att tydligt inrikta och kraftsamla resurser. Det saknas idag både juridiska och kulturella mandat att bedriva en enhetlig ledning av komplexa insatser i gråzonen. Förmågan att samordna och interagera mellan myndigheter begränsas av civil ledningskultur från det nya krisberedskapssystemet. Metodmässigt och kompetensmässigt finns det goda förutsättningar att inrikta och samordna totalförsvaret främst genom samverkan. För att utöva en ledning genom befäl krävs en attitydförändring främst bland civila myndigheter inklusive Polisen.

<p>Vad som skiljer en organisation från mängden kan i många fall vara hur god kapacitet som finns för att bemöta det hot en kris kan utgöra. Därför är det viktigt för organisationen att hela tiden aktivt arbeta med att förbättra denna kapacitet, genom att på ett så brett plan som möjligt försöka förbereda sig för de potentiella kriser som kan drabba organisationen. Således blir det en strategisk fråga att ha crisis management-kapacitet, och för att etablera denna måste ledningen styra organisationen i rätt riktning. Därigenom kan en kris hindras från att fortplanta sig som ringar på vatten, och drabba en allt större del av organisationen. Syftet med uppsatsen är att undersöka och beskriva hur en organisation, ur ett styrningsperspektiv, kan etablera eller förbättra sin crisis management- kapacitet. Undersökningen visar att organisationens crisis management-arbete i hög grad bedrivits genom att förberedelser och förebyggande arbete företagits för de kriser som organisationen har erfarenhet av. Detta arbete styrs i stor utsträckning genom direktstyrning eller genom att individerna förses med den kunskap som kan krävas. Detta är möjligt då arbetsprocessen för dessa kriser är relativt känd, genom de erfarenheter som finns. I de fall då erfarenheterna inte är goda beträffande vad som krävs har arbetet dock stagnerat. Då erfarenheterna är låga blir det svårare att styra crisis management-arbetet och informella styrmekanismer kan komma att bli nödvändiga. För att organisationen skall ges möjlighet att fungera proaktivt måste således ledningen genom ett tydligare ledarskap försöka påverka organisationskulturen. Detta kan gynna crisis managementarbetet, och behovet av formell styrning kan därigenom minskas.</p>

Vad som skiljer en organisation från mängden kan i många fall vara hur god kapacitet som finns för att bemöta det hot en kris kan utgöra. Därför är det viktigt för organisationen att hela tiden aktivt arbeta med att förbättra denna kapacitet, genom att på ett så brett plan som möjligt försöka förbereda sig för de potentiella kriser som kan drabba organisationen. Således blir det en strategisk fråga att ha crisis management-kapacitet, och för att etablera denna måste ledningen styra organisationen i rätt riktning. Därigenom kan en kris hindras från att fortplanta sig som ringar på vatten, och drabba en allt större del av organisationen. Syftet med uppsatsen är att undersöka och beskriva hur en organisation, ur ett styrningsperspektiv, kan etablera eller förbättra sin crisis management- kapacitet. Undersökningen visar att organisationens crisis management-arbete i hög grad bedrivits genom att förberedelser och förebyggande arbete företagits för de kriser som organisationen har erfarenhet av. Detta arbete styrs i stor utsträckning genom direktstyrning eller genom att individerna förses med den kunskap som kan krävas. Detta är möjligt då arbetsprocessen för dessa kriser är relativt känd, genom de erfarenheter som finns. I de fall då erfarenheterna inte är goda beträffande vad som krävs har arbetet dock stagnerat. Då erfarenheterna är låga blir det svårare att styra crisis management-arbetet och informella styrmekanismer kan komma att bli nödvändiga. För att organisationen skall ges möjlighet att fungera proaktivt måste således ledningen genom ett tydligare ledarskap försöka påverka organisationskulturen. Detta kan gynna crisis managementarbetet, och behovet av formell styrning kan därigenom minskas.

Totalförsvaret i Sverige är under återuppbyggnad efter att det globala säkerhetsläget präglats av en tids instabilitet och det säkerhetspolitiska läget i landets närområde försämrats. Hybrida hot riktas mot Sverige redan idag vilket också ställer högre krav på totalförsvaret som samordnat ska kunna hantera hot och andra utmaningar på hela konfliktskalan, från fred till krig. Totalförsvaret utgår från krig och väpnat angrepp i sin planläggning för att klara av en omställning till krigsförhållanden. Samtidigt ska den gemensamma kraften av det militära och civila försvaret som bildar totalförsvaret kunna möta hybrida hot utan att regeringen beslutat om höjd beredskap. Uppsatsen undersöker genom en fallstudie, totalförsvarets förutsättningar till gemensam ledningsförmåga för att möta hybrida hot. Uppsatsen använder sig av Försvarsmakten och MSB som varsin analysenhet för att representera det militära och civila försvaret. Resultat visar att den svenska författningsmodellen står sig stark som grund för totalförsvaret. Ansvaret för totalförsvaret vilar på respektive myndighet och myndighetschef vilket medför att det prioriteras olika. Kriget i Ukraina under våren 2022 har satt ansvars- och pliktkänslan för totalförsvaret i ett helt annat ljus och utvecklingen har intensifierats. Det råder stor samsyn kring att totalförsvarets resurser ska användas genom hela konfliktskalan för att aktivt kunna agera innan höjd beredskap och möjliggöra en sömlös övergång till krig. Det råder dock diskrepans om totalförsvaret ska dimensioneras för krig och genom det vara starka i krisen eller om den goda krisberedskapen ska växa in i totalförsvaret. Uppsatsens utgångspunkt för gemensam ledningsförmåga använder en anpassad modell för optimal ledning med elementen mandat, ansvar och operationsförståelse.

Arbetet med denna licentiatavhandling har skett inom ramarna för det Interregionalt finansierade projektet Gränslös samverkan för ökad säkerhet 2. Syftet med avhandlingen har varit att fördjupa kunskapen om kommunal krisledning genom att också inkludera materialitetens medverkan i krisledningen och vilka förutsättningarna är för att de ska brukas. Med perspektivet av hur analoga och digitala resurser används under krisledning och vilka förutsättningar som finns för att detta ska göras skapas insikter att ta i beaktande när övningar och IT-stöd för övningar.  Studier har genomförts med en kvalitativ ansats med litteraturstudier, intervjuer och observationer som datainsamlingsmetoder. Det empiriska materialet har därefter betraktats med meningsgivande (sensemaking) och affordans (affordance) som teoretiska perspektiv för att förstå materialitetens roll och förutsättning i kommunal krisledning. Avhandlingen visar att de förmågor som är återkommande under övningar är samverkan, kommunikation, informationsdelning och skapande av lägesbild. Ofta övas inte aktiviteterna i sin helhet då tekniska och analoga resurser inte innefattas i övningarna. Aktörerna övar därmed delar av görandet, att tänka kring exempelvis att skapa en lägesbild, och inte görandet som helhet som involverar materialitet.  Aktörernas egna reflektioner från utvärderingarna är att de själva önskar mer övning med de tekniska resurser som de har till sitt förfogande. Artikel II visar att materialiteten tar en stor plats i det arbete som sker i krisledningsrummet. Materialiteten kan ses anta roller som strukturgivande, meningsgivande, tidsöverbryggande och distansöverbryggande. Den tredje ingående artikeln visar att förutsättningar för att kunna bedriva krisledning är att kunna hantera materialitetens roller och att det krävs flexibilitet då krisledningsgruppens sammansättning är beroende av krisens art och omfattning. Ytterligare en förutsättning är trygghet i den egna organisationen, att känna sin egen roll i krisledningsgruppen och att kunna hantera de analoga och digitala resurser som finns tillgängliga är även det en förutsättning för arbetet. Avslutningsvis visar arbetet också att tid är viktig. Tid att kunna öva de personer som ska ingå i krisledningsgruppen för att därmed kunna skapa den trygghet som behövs. / <p>Vid tidpunkten för försvar av avhandlingen var delarbete 2 opublicerat men accepterat.</p><p>At the time of the defence the following paper was accepted, but unpublished: paper 2.</p>

Uppsatsen avhandlar hur Försvarsmakten kan försörjas med färska livsmedel under en längre säkerhetspolitisk kris. Syftet med uppsatsen är att utreda vad som krävs för att försörjning av färska livsmedel till Försvarsmakten ska fungera, då samhället utsätts för stora påfrestningar inom livsmedelsförsörjningen under en långvarig säkerhetspolitisk kris. Inledningsvis har styrande dokument avseende livsmedelsförsörjning och vilka krav som våra folkvalda ställer på den svenska försörjningsberedskapen avseende färska livsmedel studerats för att skapa en bakgrund till problemställningen. Inhämtningen av empiri har skett genom intervjuer med nyckelpersoner inom Försvarsmakten, Livsmedelsverket och MSB samt en genomförd workshop med delvis samma aktörer samt från Försvarshögskolan. Empirin från intervjuer och workshop har analyserats genom en grounded theory-ansats och sammanförts till en sammanställd empiri. Den sammanställda empirin diskuteras mot vald referensram; Ledning av försörjningskedja, Designa effektiva organisationer, Krishantering samt ett mer nutida exempel; Coronakommissionens slutbetänkande. Det resultat och slutsatser vi kommit fram till är: En tvärfunktionell ledning över Sveriges försörjningsnätverk avseende livsmedel behöver tillsättas Underhållssäkerhetsnivåer i försörjningskedjan behöver fastställas och ett svenskt livsmedelskoncept behöver skapas Livsmedelssektorn behöver åläggas att tidigarelägga den svenska livsmedelsberedskapen Livsmedelspersonal, -transportresurser och -anläggningar behöver krigsplaceras. Kraven på näringslivet och den svenska befolkningen behöver tydliggöras och kommuniceras Försvarsmakten behöver öka mängden personal som omsätter deras hållbara livsmedel Sveriges internationella samarbeten behöver stärkas Avslutningsvis lämnas ett antal rekommendationer till Försvarsmakten, MSB, livsmedelssektorn (Livsmedelsverket, Statens jordbruksverk och Statens veterinärmedicinska anstalt) och Försvarshögskolan.

Under det kalla kriget byggde Sverige upp ett omfattande totalförsvar med såväl en militär som en civil befälhavare. Efter murens fall har dock den svenska krisledningsmodellen ändrats och kan i dag anses annorlunda jämfört med många andra länder. Den svenska modellen bygger i mångt och mycket på tre ledningsnivåer (lokal, regional och nationell) med ett flertal aktörer som i princip inte har någon bestämmanderätt över andra. Detta innebär att en organisation med mandat att leda andra myndigheter inte finns. Med hjälp av ansvars-, likhets- och närhetsprinciperna ska myndigheterna enbart samordna genom samverkan.  Under COVID-19 ställdes den svenska krisledningsmodellen på sin spetts kopplat till den nationella kris som pandemin utgjorde. Det har under pandemin riktats kritik mot principerna och regeringens förmåga att ansvara för det centrala ledarskapet vad gäller krisledning. Frågor om krisledningens grundprinciper och regeringens centrala ledarskap täckte krisledningsbehovet, hur det ledarskapet bedrevs samt om det var effektivt har därför diskuterats. Uppsatsens resultat påvisar att det svenska krisledningssystemet, dess egenheter och förmåga att hantera en stor nationell kris haft vissa utmaningar. Ansvarsprincipen har stundtals begränsat vissa myndigheters agerande och regeringen valde att inte axla det centrala ledarskapet då en underställd myndighet valde att inte agera. Studien föreslår bland annat att en så kallad försiktighetsprincip bör införas, att lagrummet ändras så det ger centralmakten större befogenheter i kriser samt att landets myndigheter inordnas geografiskt på ett likartat sätt.

Denna uppsats undersöker hur riskmedvetenhet och krisberedskap ser ut hos småföretagare i besöksnäringen, vilka förutsättningar som finns för dem och vilka behov de har. Med rätt förutsättningar blir de mer motståndskraftiga och får en bättre möjlighet att förebygga risker och hantera uppkomna krissituationer. Det finns en utsatthet i deras småskalighet vilket kan innebära behov av stöttning från sina branschorganisationer, både i hanteringen av själva krisen som i arbetet med riskmedvetenheten. Forskningen spelar en viktig roll och den är omfattande inom krishanteringens alla områden men brister i kombinationen småföretagare, besöksnäring och krishantering. Den saknar en gemensam terminologi vilket skulle underlätta och förbättra den gemensamma forskningen i framtiden, både nationellt som globalt. Dessutom behöver dagens utbildningsunderlag, krisledningsmodeller och planer nyanseras och anpassas till en mer småskalig verksamhet. Uppsatsen utgår från en pusselbitsansats och har antagit en kritisk realistisk position. Med stöd av forskningen och genom undersökningar av myndigheter, branschorganisationer och småföretagare undersöks vilka mekanismer som påverkar och vilka pusselbitar som saknas. Uppsatsens analys och slutsats bidrar med sex pusselbitar till framtida forskning och utveckling; kommunikation, nätverk, medlemsorganisationer, utbildning samverkan och forskning. / This essay examines what risk awareness and crisis preparedness look like among small business entrepreneurs in the hospitality industry, what conditions exist for them and what needs they have. With the right conditions, they become more resilient and have a better opportunity to prevent risks and handle emerging crisis situations. There is a vulnerability in their small scale, which may mean a need for support from their member organisations, both in handling the crisis itself and in the work with risk awareness. The research on this topic plays an important role and it is extensive in all areas of crisis management, but it is lacking in the combination of small business entrepreneurs, the hospitality industry and crisis management. It lacks a common terminology, which would facilitate and improve joint research in the future, both nationally and globally. In addition, today's training material, crisis management models and plans need to be nuanced and adapted to a more smallscale operation. The essay starts from a puzzle piece approach and has adopted a critical realist position. It is investigating which mechanisms have an impact and witch pieces of the puzle are missing, with the support of research and through surveys of authorities, industry organisation and small businesses. The essay's analysis and conclusion contribute six pieces of the puzzle to future research and development; communication, networks, member organisations, education, collaboration and research.