På senare år har media kommit att debattera flitigt i frågor som handlar om neuropsykiatriska diagnosers effekt, vikt och betydelse, vilket har kommit att dela de professionella och fackfolket i två läger, de som är för diagnostik och de som är emot. Detta diagnostiserande system har visat sig ha både positiva effekter, men också negativa stigmatiserande effekter. Syftet med uppsatsen var att genom en kvalitativ intervjustudie få ökad förståelse av den neuropsykiatriska diagnosens betydelser för individer som fått Aspergers syndrom, samt att se om betydelsen av diagnosen skiljer sig något åt i förhållande till när i livet diagnosen blivit ställd, som barn/ tonåring eller som vuxen? I studien analyserades respondenternas berättelser och fram träder en mångskiftande bild av diagnosens betydelser. Gemensamt för respondenterna är att diagnosen har fått en praktisk och psykologisk betydelse, den har inneburit nya möjligheter men också hindrat individerna att leva sina liv fullt ut. Alla delar känslan av utanförskap och svårigheter att interagera socialt. Diagnosen upplevs till viss del kategoriserande och stigmatiserande enligt respondenterna. Det som skilde sig åt mellan ålderskohorterna var att de äldre respondenterna tycks ha ett mer revolutionerande förhållande till diagnosen, och de unga ett mer ”naturligt” förhållande. De äldre respondenternas upplevelser beskrevs mer analytiskt, de hade hittat coping strategier för att klara livet, vilket de unga inte tycks ha behövt i samma utsträckning. De unga respondenterna beskriver betydelsen av hjälpen som de fick i skolan, vilket de vuxna respondenterna inte ens fick en möjlighet att ta del av på samma sätt, eftersom diagnosen kom så pass sent i livet. Sammanfattningsvis kan man säga att det finns skillnader men också likheter i beskrivningarna som respondenterna delgett, och att betydelsen fått olika vinkel och tyngd beroende på när i livsloppet som diagnosen gjort sig gällande.

I vår studie har vi velat ta reda på om män och kvinnor har olika intresse av vilkaaktiviteter man är intresserad av på en träffpunkt. Vi ville på så sätt undersöka om detvar något som man som personal på en träffpunkt i så fall behöver ta hänsyn till vidplanering och utförande av träffpunktens aktivitetsutbud. Syftet var även att studerahuruvida livsloppsperspektivet har någon betydelse för vilka aktiviteter man sökersig till på en träffpunkt. Människan idag lever längre och är friskare högre upp iåldrarna. Detta leder till att andelen äldre personer i Sverige ökat. I det svenskasamhället råder både kvarboende principen och det aktivitetsteoretiska perspektivet.Äldre personer skall ges större möjlighet att bo kvar i det egna hemmet samtidigtsom en aktiv livsstil är den rätta vägen mot ett friskt åldrande. Kommunens svar pådetta är verksamheter som Träffpunkter. Äldreomsorgen domineras av kvinnor,kvinnor lever längre, döttrar vårdar sina föräldrar och även ibland personalen ärkvinnor i majoritet. Enligt riksdagens motion 2006/07:So395 är männens möjlighettill en socialt meningsfull vardag mindre än kvinnornas. Detta skulle kunna tolkassom att kommunens träffpunkter inte tillgodoser männens behov av aktiviteter. I vårstudie ingick 4 kvalitativa intervjuer utav två män och två kvinnor. Resultatet visaratt det finns skillnad i män och kvinnors intresse av aktiviteter på Träffpunkter, ochatt intresset av aktiviteter skiljer sig åt kvinnor och män emellan. Det dominerandeperspektivet, vilket intresset för aktiviteter på en träffpunkt grundar sig på,framkommer som livsloppsperspektivet. Vilken typ av aktivitet intervjupersonerna ärintresserade av beror mer på hur deras personlighet och intresse byggt upp underlivets gång än beroende av om de är män eller kvinnor. Individuellt anpassadeaktiviteter är av stor betydelse för att kommunens verksamheter skall kunnatillgodose varje enskild äldres behov.

Denna studie syftar till att undersöka kvinnor födda mellan 1947-1971 och deras erfarenheter av samtal och normer kring våld mot kvinnor i nära relation. I vår tidigare forskning kring ämnet belyses normer och diskurser om våld i nära relation utifrån olika aspekter, både genom historiska och nutida definitioner. Frågeställningarna besvaras genom en analys av hur kvinnorna upplever att samtalen och normerna förändrats från unga år till nutid, från en tystnadskultur till att det idag är mer socialt accepterat att samtala om våld i nära relation. Studien har genomförts genom fem gruppintervjuer där sammanlagt sexton kvinnor diskuterat hur samtalen om våld i nära relation mot kvinnor och normer uppfattats och upplevts under olika tidsperioder i livet. Studiens teoretiska referensram är socialkonstruktionism och ett socialt livsloppsperspektiv som resultatet analyserats i relation till. Diskussionerna kvinnorna emellan visar på synsätt och normer formade av sociala konstruktioner, såsom tystnadskultur och att inte lägga sig i någons privatliv. Livsloppsperspektivet kommer till uttryck i analysen genom livskunskapen kvinnorna besitter genom sin ålder där perspektivet ger möjlighet att sätta dåtidens normer och uppfattningar om samtal i relation till hur nutidens normer uppfattas. Resultatet visar att synen på våld i nära relation förändrats avsevärt under de senaste decennierna. Det har främst framkommit likheter i kvinnornas svar, men vi har även kunnat urskilja skillnader i hur samhällsförändringar upplevts på ett individuellt plan. Slutsatsen av studien belyser vikten av att samtala om våld och att våga fråga som viktiga nycklar till fortsatt arbete mot våld i nära relation.

The choice of studying motherhood was born out of our own self- perceived experiences as mothers, and in the sense of having a “book of rules” constantly present in the motherly role. Throughout times the motherly discourses surrounding motherhood have included aspects such as caring for and nurturing children, to take care of the household chores and to overall have an all seeing eye over the logistics of the home. In contrast, the men´s primary task is to provide the family with economic capital. ”The good mother”- this pure madonna figure, is often linked to a naturalness discourse which points towards women as created to bear children, giving birth and then finding themselves instinctively knowing how to take care of the newborn. This idea of motherhood as the women´s primary task is traditional in the sense of being rooted in historical contexts. Through a qualitative study, we wish to contribute to a wider understanding of the complex ways in which discourses work and affect the individual lives of women adulging in motherhood, focusing on their own experiences of motherhood. We have chosen to interview nine women from three different families, in each family three generations. Previous research points at two big discourses in western society- the naturalness discourse and the discourse surrounding gender equality. With a focus on these two discourses the study also is carried out with a lifecourse perspective as a way of capture the very important aspect of time. Time is a central part in our attempt to understand the ways in which discourses work, travels and modifies over time. Our findings, watching three generations of mothers reinforces the picture of the work towards equality is both complex and far from done. The motherly discourses are, even today, often characterized by a traditional thinking motivated by and linked to a perception of the natural when it comes to the different roles men and women are attributed. This, in turn, causes a collision with a “modern” discourse surrounding equality. Nowadays the roles embedded in the gender contract is overall more equal than before. Thus you could expect women to, in greater occurence, be freed of the discursive fetters. Despite this, this study points at the opposite direction, leaving us with a feeling of failure when it comes to gender equality. A traditional discourse of “the good mother” is still present in a modified “modern” version. Women in western society therefor are free when it comes to a lot of aspects, but not fully free in the sense of being themselves in the motherly role.

En stor del av svenska kvinnor över 60 år lever i ensamhushåll. Känsla av ensamhet har en negativ påverkan på äldres psykiska och fysiska hälsa och därför är det här en grupp som behöver uppmärksammas inom socialpedagogiken. Denna studie handlar om äldre änkors relationsskapande efter makens bortgång. Syftet med studien var att undersöka och analysera hur änkor i tredje åldern skapade nya/intima relationer på äldre dar. Frågeställningarna var vilken roll gamla och nya relationer och gemenskaper hade spelat i änkornas liv efter en långvarig tvåsamhet, hur änkorna såg på en ny parrelation och vilka förväntningar de i så fall hade, samt vilka möjligheter och hinder till en ny parrelation vi kunde identifiera i deras berättelser. Tre änkor, 70+ år, ålderspensionerade och utan biståndsbedömda insatser deltog i studien. Studien har en kvalitativ ansats och har genomförts med hjälp av semistrukturerade intervjuer; tre enskilda, samt en fokusgruppintervju där samma tre respondenter deltog. Intervjuerna har analyserats med hjälp av tematisk innehållsanalys och intervjuerna har analyserats utifrån de teoretiska utgångspunkterna: tredje åldern, delaktighet, sociala band och livsloppsperspektiv. Ensamhet visade sig vara den största motivatorn för nya relationer, och änkorna föredrog nya vänskapsrelationer med andra solitära kvinnor framför pargemenskaper. Gemensamt för änkorna i studien var att de alla var positiva till en ny parrelation och hade önskemål och förväntningar på vad en sådan skulle innehålla. De ville leva under äktenskapsliknande former som sambo, och förväntningarna var att relationen skulle innehålla sexuell attraktion/aktivitet, kärlek, gemenskap och de vardagliga samtalen. ()()()() () () () () () () () () Det visade sig att respondenterna själva stod för både de största möjligheterna och hindren i skapandet av nya intima relationer. Respondenternas positiva inställning till att vilja leva i en ny parrelation var den största möjligheten. Även barnen (från äktenskapet med maken) samt omgivningens attityder uppgavs utgöra möjligheter eller hinder.

ABSTRAKTSyftet med denna studie har varit att belysa vuxna syskon till personer med funktionsnedsättning upplevelse och erfarenheter av att växa upp med syskon med funktionsnedsättningar. Syftet har även varit att belysa ansvarstagandet för dessa syskon under olika perioder i livet. I denna studie har intervjuer skett med tre vuxna syskon till personer med funktionsnedsättningar. Dessa syskon till personer med funktionsnedsättningar redogör för hur det minns sin uppväxt och hur det ser på det nu som vuxna. Det redogör även ansvarstagandet under olika perioder i livet. För att analysera empirin har Thomas Scheffs teori om skam, stolthet och sociala band samt livsloppsperspektivet tillämpats. Resultaten är att minnena från barndomen är mestadels positiva. Det visar på starka familjeband just på grund av syskonet med funktionsnedsättning. Gällande ansvarstagandet så var den olika hög beroende på vilket stadie man befunnit sig i livet. Det fanns dock ingen tvekan att samtliga skulle ta hand om syskonet med funktionsnedsättning om behovet uppstod när föräldrarna inte längre är kan. Mammans inställning och roll är central för ovanstående och detta belystes av samtliga intervjupersoner samt något upplystes av tidigare forskning. / ABSTRACTThe aim of this study was to display the feelings of adult siblings of people with disabilities and experience of growing up with a sibling with disabilities. The aim was also to shed light on the responsibility for these siblings in different periods of life. In this study, interviews have taken place with three adult siblings of people with disabilities. These siblings of people with disabilities explain how they remember their childhood and how they look on it now as adults. It also outlines the responsibility in different periods of life. To analyze the empirical material Thomas Scheff's theory of shame, pride and social bonds and life course have been applied. The results are that the memories from childhood are mostly positive. It shows the strong family bonds because of the sibling with a disability. The responsibility showed to be varying depending on the stage they had been in life. There was however no doubt that all would take care of the siblings with disability if the need arose when the parents no longer are able to. The mother's attitude and role is central on the subject above, and all respondents highlighted this and that is something that previous research shed light on.

Äldres psykiska hälsa är ett åsidosatt område och Socialstyrelsen efterlyserbehandlingsalternativ till medicinering. Flera studier poängterar dock att detsaknas forskning inom området psykoterapi med äldre. Syftet med studien är attundersöka frågor och livsproblem bland pensionärer som går i psykoterapi samtvad de anser är hjälpsamt vid kontakt med en psykoterapeut. En kvalitativ studiemed intervjuer har genomförts med fem kvinnor som valt att gå i psykoterapiefter pension. Kvinnorna var mellan 64 och 73 år gamla när intervjuernagenomfördes. Resultatet visade att fyra av de fem intervjuade kvinnorna ficknågon form av kris i samband med pensioneringen, och att de sökt upp enpsykoterapeut men att detta har skett av olika anledningar och livsproblem. Deanser att psykoterapi är hjälpsamt efter pensionering men menar att terapinbehöver anpassas till den äldres behov, ett synsätt som stöds av forskningen. / Health psychology among elderly is a neglected topic and social authorities ask foralternative treatment methods to medication. Several studies conclude there is alack of research regarding psychotherapy with elderly. Due to this, the aim of thepresent study is to examine the specific issues and life-problems that concernpsychotherapy attending seniors today, and what they consider as helpful intherapy. A qualitative research design was used with interviews conducted withfive women, who had all chosen to attend psychotherapy after retirement. Thewomen were between 64 and 73 years old when the interviews took place. Theresults showed that four of the five women had gone through some kind ofpersonal crisis in connection with their retirement. The women had all soughtpsychotherapy during the life span, due to a variety of reasons and life-problems.The women in this study think that psychotherapy is helpful after retirement, butthat the psychotherapy should be adapted to the specific needs that elderly peopledo have., which is in line with earlier research.

Syftet med avhandlingen är att utforska äldre människors föreställningar om och förhållningssätt till den egna framtiden, döendet och döden. Det är ämnen som hittills har fått begränsad uppmärksamhet. En bakomliggande orsak till detta är att äldreforskning och dödsforskning sällan har förenats. Dessutom synliggörs äldres döende och död nästan inte alls i offentlig debatt, trots att ålderdomen är den fas i livet då döden normalt inträffar. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med 27 äldre kvinnor och män i åldrarna 70–91 år, vilka alla bodde i ordinärt boende och betraktade sig själva som relativt friska. Genomförande, analys och tolkning av intervjuerna har utgått från ett livsloppsperspektiv, där både en abduktiv och en hermeneutisk ansats tillämpades. I analys och tolkning framkom kontrasterande mönster i de intervjuades funderingar på den egna framtiden och döden, i deras samtal med någon om döden, i deras erfarenheter av döende och död, och i vad de trodde hände efter döden. Resultaten visar också att funderingar och agerande inför en krympande framtid utgjorde centrala inslag i de äldres vardag och att de intervjuade laborerade med olika tidshorisonter. Ett annat resultat handlar vad som är rätt tidpunkt i livet för att fundera på döden, samtala med andra om döden, för att planera inför döden och för ett ”efter döden”. Det är en komplex bild av äldres föreställningar om den egna framtiden, döendet och döden som framkommit, där teman som åldersmönster, ett förlängt livslopp, ansvar, kontroll och värdighet är centrala inslag. Avhandlingens resultat kan bidra till en bättre förståelse för äldre människors situation i ljuset av en krympande framtid, döende och död. / The aim of the dissertation is to explore older people´s thoughts and conceptions about their own future, death and dying. It is an academic field that, to date, has received limited attention. One reason for this is that gerontology and thanatology has rarely worked together. The discussion is also absent from public debate. At the same time, advanced age is normally the time when death occurs. The study is based on qualitative interviews with 27 older women and men, aged 70-91, all of whom lived in ordinary housing and who regarded themselves as being in good health. The research process, in all phases, adopted a lifecourse perspective, and both abductive and hermeneutic analytic tools were used. The analysis and the interpretations revealed contrasting patterns regarding whether the participants thought about their future and death, had conversations about these subjects, whether they had previous experience related to dying and death, and their ideas about what happens after death. The results indicated that reflections about and actions to handle a diminishing future were central elements in the everyday life of the participants, who experimented with various time horizons. A key pattern concerned what was “the right time” for reflections about death, and for the planning of arrangements related to death. A complex overall picture of older people´s conceptions about their future, death and dying emerged in the results, where age patterns, a prolonged life course, responsibility, control and dignity were central themes. The results may contribute to a better understanding of older people´s existential situation, in the face of a diminishing future, death and dying.

Studiens syfte är att ur ett livsloppsperspektiv belysa vilka bemästringsstrategier finlandssvenskar i åldern 100-103 år har använt från barndomen till ålderdomen. Fokus läggs främst på bemästring av svårigheter, men studien tar även fasta på hur man som 100-åring ser på livet idag och på framtiden. För studien intervjuades tre kvinnor och två män i Finland. En kvalitativ innehållsanalys användes för att tolka intervjumaterialet. Studiens resultat visar att de intervjuade som barn i Finland i början av 1900-talet fick bemästra genom att acceptera och vara i ödets händer. I vuxenlivet tog de däremot kontroll över sina liv och vägde ofta fördelar mot nackdelar. Idag som 100-åringar vill de behålla kontrollen trots behov av hjälp, men ser också tillbaka på och accepterar livet som helhet. Vissa strategier syns även över längre perioder i livet. Behovet av socialt stöd är en viktig aspekt, men även individens inställning till livet har stor roll. Resultatet visar hur viktigt det är att låta till och med 100-åringar behålla sin självbestämmanderätt för att själva kunna bemästra svårigheter. / The aim of this study is to show which coping strategies fennoswedish centenarians aged 100-103 have used throughout life. The study is conducted from a life course perspective, with focus on coping strategies in times of difficulties, but the study also sheds light on how centenarians experience life today and what they think of the future. Three women and two men were interviewed for the study in Finland. A qualitative content analysis was done to interpret the data. The result shows that the interviewed centenarians, as childen in the early 20th century Finland, had to cope by accepting and by leaving one’s fate in someone else’s hands. In adult life, however, the interviewees took control of their lives and often weighed the pros and cons to cope with difficulties. Today the centenarians want to maintain control even though they are in need of help, but also look back on and accept life as a whole. Some coping strategies are also present over longer periods in life, for example the need for social support, as well as the individual attitude. The result shows the importantance of allowing centenarians to maintain their autonomy in order to cope with difficulties.