Syftet med detta arbete var undersöka vad det är ”för skillnad som gör skillnad” i psykoterapi. Intresset riktades mot ett specifikt ögonblick i den psykoterapeutiska praktiken, det så kallade mötesögonblicket. Arbetet tog avstamp i den forskning som presenteras av The Boston ChangeProcess Study Group (BCPSG). Daniel Stern och BCPSG lade grunden för en ny syn på psykoterapi, där mötet ”här och nu” mellan psykoterapeuten och klienten hamnat i förgrunden och mötesögonblicket intagit en särställning som ett ögonblick för förändring. Studien som presenteras i uppsatsen ställde frågan: Vad är det klienten upplever att terapeuten har förmedlat, som kan ha varit avgörande för klienten för att ett mötesögonblick ska ha kunnat äga rum? Data i studien utgjordes av e-postkorrespondens med nio tidigare studenter vid Gestalt Akademin i Skandinavien. Den metod som användes för att analysera data var interpretativ fenomenologisk analys (IPA). Resultatet av analysenoch svaret på frågan blev: Psykoterapeuten har förmedlat ett genuint intresse för att, utan att värdera, låta den andre bo i sin uppmärksamhet, väl medveten om den sårbarhet detta innebär för dem båda. Resultatet analyserades i relation till GMT (The Generic Model of Psychotherapy). En av de slutsatser som drogs var att tillit, misstro och skam tycks spela en avgörande roll för att ett mötesögonblick ska kunna uppstå eller inte. Vidare presenterades tanken att det möjligen saknas ett språk för att tala om de emergenta fenomen som är centrala hos Stern och BCPSG.

Syftet med studien är att bidra med kunskaper om förskollärares förhållningssätt och ambition att se varje barn varje dag i förskolans verksamhet. Vi vill också undersöka förskollärares uppfattning om ansvaret i sin profession gentemot läroplanen samt vilka möjligheter förskollärare uppfattar finns för att gestalta sitt förhållningssätt och ambition i förskolan.   Studien har gjorts med kvalitativa metoder för datainsamling med åtta legitimerade förskollärare fördelade i två fokusgrupper. Stimulusmaterialet i de båda fokusgrupperna bidrog med samlade beskrivningar av förskollärares uppfattning, förhållningssätt och ambition för att se varje barn. Studien har utgångspunkt i fenomenologin som står för människans uppfattning av fenomen. När människan uppfattar fenomen strävar de efter att skapa mening och betydelse för det fenomen som visar sig omedelbart för medvetandet. I innehållsanalys av empirin framkom tre övergripande kategorier: tilliten till varandra, organisation och struktur för att se barn samt möjligheter att se enskilda barn i barngruppen. Studiens resultat har visat att förskollärares förhållningssätt och ambition att se varje barn, varje dag grundar sig i att förskollärare betraktar sin profession som en livsstil med ett genuint intresse för barn som medför stor glädje att arbeta med barn. En deltagare uttrycker: ”Om ni kan se detta så har vi ju ett fantastiskt arbete. Det är så roligt. Vi kan ju ha roligt varje dag om vi verkligen kan se och koppla ihop det vi är där för!” Sammanfattningsvis har resultat visat att deltagarna i fokusgruppen följer läroplanens intentioner med sitt professionella och personliga förhållningssätt i förskolans uppdrag med ambition att varje barn ska möta vuxna som visar intresse och engagemang för varje barn.

Syftet med denna studie var att undersöka vad ungdomar tyckte var viktigt i det första mötet med terapeuten, och vad i detta möte som fick dem att bestämma sig för att återkomma och påbörja en stödgrupp. Kvalitativa intervjuer genomfördes med sju unga vuxna i tjugoårsåldern som alla hade fullföljt en termin på en stödgruppsverksamhet för anhöriga till missbrukare i Stockholm. Utskrifterna av de inspelade intervjuerna tematiserades i tre steg genom tematisk analys. Resultaten från de teman som hittades analyserades utifrån teorier om arbetsallians. De främsta fynden i studien pekar mot att terapeuterna fick allians med ungdomarna redan på första mötet.  Terapeutens värme och mänsklighet var en nyckelfaktor som spelade stor roll för att skapa allians med de unga. De uppskattade även äkthet, självkännedom och flexibilitet hos terapeuterna. I materialet framkommer även att platsen i sig spelade roll. Faktorer som omgivning och inredning spelade roll för ungdomarna. Slutsatserna indikerar att allians är av största vikt och att det kan vara än viktigare med unga vars frågor är flyktiga och i familjer som kämpar för att hantera vad som ofta är extremt påfrestande situationer, vilket ofta är fallet i beroendefamiljerna. / The purpose of this study was to explore what adolescents found important during the introductory meeting with the therapist, as well as which aspects of the initial meeting encouraged them to participate in a support group for codependents. Qualitative interviews were compiled of seven individuals in their early twenties whom had all completed a term at a treatment center for codependents in Stockholm. The transcpripts were thematized in three steps using thematic analysis. The resulting themes were explored from the viewpoint of the Working Alliance Theory. The main findings in this study were that the therapists made a strong alliance at an early stage with the adolescents. The warmth and the humanity of the therapists was a key factor that made an important difference among the adolescents. The therapists expression of authenticity, self- disclosure and flexibility played part in their experience as well. The environment and furnishings held inviting properties and helped create a relaxed atmosphere. Conclusions point to the significance of alliance, especially within youth, for whom issues are volatile, and whose families are struggling to manage what often are extremely disruptive situations. These often include problems with addiction of some sort.

Inledning: Det finns ett speciellt intresse i psykoterapi för unika, potentiellt transformerande ögonblick, till exempel ögonblick av ömsesidig öppenhet som berör på djupet. Studiens syfte var att utforska psykodynamiska psykoterapeuters förståelse och kliniska upplevelse av mötesögonblick. Frågeställningar: Vad är terapeutens förståelse av fenomenet mötesögonblick? Vad är terapeutens upplevelse av själva mötesögonblicket, av patienten i ett sådant ögonblick, samt av det som sker i den terapeutiska processen efteråt? Metod: Sex psykodynamiska psykoterapeuter intervjuades genom semistrukturerad kvalitativ intervju. Intervjuarna analyserades med tematisk analys. Resultat: Mötesögonblick uppfattades som en form av delad upplevelse. Den kliniska upplevelsen beskrevs som en ömsesidig spegling av psykofysiologiska tillstånd. Receptivitet sågs som nyckeln i bemötandet av patienten. Patienterna släppte sina försvar i mötesögonblick, men varsamhet uttrycktes kring dessa ögonblick i arbetet med patienter med svårare problematik. Det fanns olika synpunkter i relation till konsolidering av mötesögonblick efter deras uppstående. Diskussion: Resultatet diskuteras utifrån terapeuternas förståelse och kliniska upplevelse av mötesögonblick. Betydelsefulla faktorer i deras upplevelser diskuteras i förhållande till teoretiska begrepp och tidigare forskning. Tankar om metoden diskuteras, samt förslag för vidare forskning. / Introduction: There exists a special interest in psychotherapy for unique, potentially transformative moments, for example, deeply touching moments of mutual openness. The purpose of the study was to explore psychodynamic psychotherapists` understanding and clinical experience of moments of meeting. Issues: What is the therapist`s understanding of the phenomena moments of meeting? What is the therapist`s experience of the actual moment of meeting, of the patient in such a moment, and of what happens in the therapeutic process afterwards? Method: Six psychodynamic psychotherapists were interviewed through semi-structured qualitative interview. The interviews were analyzed with thematic analysis. Result: Moments of meeting were understood as a form of shared experience. The clinical experience was described as a mutual mirroring of psychophysiological states. Receptiveness was considered key in relation to encountering the patient. Patients let go of defenses in moments of meeting. Caution was expressed around these moments in work with patients with more difficult problems. There were differing opinions in relation to consolidation of moments of meeting after their occurrence. Discussion: The result is discussed in view of the therapists` subjective understanding and clinical experience of moments of meeting. Meaningful factors in their experience are discussed in relation to theoretical concepts and previous research. Thoughts in relation to the methodology are taken up, plus suggestions for future research.