No description available.

No description available.

I Sverige är hållbar utveckling ett övergripande mål för regeringens politik. Alla politiska beslut som fattas ska i ett längre tidsperspektiv ta hänsyn till ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter. Hållbar utveckling återkommer i Miljöbalkens första paragraf. Miljöbalkens syfte är i första hand att generellt skydda människors hälsa, främja tillkomsten eller bevarandet av stabila ekosystem och att ge förutsättningar för att naturresurser ska kunna användas på ett sätt som är hållbart. Strandskyddet regleras i miljöbalkens 7 kapitel 13-18 §§ och dess syfte är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet. Strandskyddsbestämmelserna gäller på samma sätt i hela Sverige och innebär att det är förbjudet att bygga inom 100 meter från strandlinjen vid hav, sjöar samt vattendrag. Dock kan dispens från dessa bestämmelser sökas om särskilda skäl föreligger. De flesta kommuner i Sverige har via delegation från länsstyrelsen ansvar för prövning av dispensärenden gällande strandskyddsbestämmelserna. Syftet med denna studie är att ge en inblick i hur kommuner idag tolkar och fattar beslut om dispens utifrån strandskyddsbestämmelserna samt att diskutera hur aspekterna inom hållbar utveckling påverkas av kommunernas tolkningar och beslut. För att uppnå studiens syfte har textanalyser genomförts på Miljöbalkens 7 kapitel, 13–18 §§, propositionen till Miljöbalken (1997/98: 45) samt dispensbeslut från fyra utvalda kommuner. För att ta reda på hur lagen används i praktiken genomfördes kvalitativa intervjuer med tjänstemän från samma kommuner. Under studien framkom det bland annat att det finns en problematik i och med att strandskyddsbestämmelserna gäller på samma sätt i hela Sverige samt att det finns svårigheter vid bedömning och tillämpning av särskilda skäl. De slutsatser som dras är bland andra att strandskyddsbestämmelserna ger utrymme för tolkningar vilket leder till att de kan användas för att passa olika intressen i samhället och därigenom gynnar samt missgynnar olika aspekter inom hållbar utveckling.

<p>I Sverige är hållbar utveckling ett övergripande mål för regeringens politik. Alla politiska beslut som fattas ska i ett längre tidsperspektiv ta hänsyn till ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter. Hållbar utveckling återkommer i Miljöbalkens första paragraf. Miljöbalkens syfte är i första hand att generellt skydda människors hälsa, främja tillkomsten eller bevarandet av stabila ekosystem och att ge förutsättningar för att naturresurser ska kunna användas på ett sätt som är hållbart. Strandskyddet regleras i miljöbalkens 7 kapitel 13-18 §§ och dess syfte är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet.</p><p>Strandskyddsbestämmelserna gäller på samma sätt i hela Sverige och innebär att det är förbjudet att bygga inom 100 meter från strandlinjen vid hav, sjöar samt vattendrag. Dock kan dispens från dessa bestämmelser sökas om särskilda skäl föreligger. De flesta kommuner i Sverige har via delegation från länsstyrelsen ansvar för prövning av dispensärenden gällande strandskyddsbestämmelserna.</p><p>Syftet med denna studie är att ge en inblick i hur kommuner idag tolkar och fattar beslut om dispens utifrån strandskyddsbestämmelserna samt att diskutera hur aspekterna inom hållbar utveckling påverkas av kommunernas tolkningar och beslut. För att uppnå studiens syfte har textanalyser genomförts på Miljöbalkens 7 kapitel, 13–18 §§, propositionen till Miljöbalken (1997/98: 45) samt dispensbeslut från fyra utvalda kommuner. För att ta reda på hur lagen används i praktiken genomfördes kvalitativa intervjuer med tjänstemän från samma kommuner.</p><p>Under studien framkom det bland annat att det finns en problematik i och med att strandskyddsbestämmelserna gäller på samma sätt i hela Sverige samt att det finns svårigheter vid bedömning och tillämpning av särskilda skäl.</p><p>De slutsatser som dras är bland andra att strandskyddsbestämmelserna ger utrymme för tolkningar vilket leder till att de kan användas för att passa olika intressen i samhället och därigenom gynnar samt missgynnar olika aspekter inom hållbar utveckling.</p>

No description available.

No description available.

I bygg- och anläggningsarbeten uppkommer jord- och bergmassor vilka utgör fasta eller lösa markmaterial som måste grävas upp, förflyttas eller kan användas i byggnadsprocessen. Detta kallas med ett samlingsnamn för masshantering och hur den sker beror på hur massorna klassas, vad de innehåller och hur de är tänkta att användas i framtiden.                       Det är landets kommuner som är tillsynsmyndighet för masshantering och till hjälp i beslutsfattandet finns ett juridiskt reglerverk som definierar när massor utgör ett avfall, kan återanvänds eller kan återvinnas. Det finns även vägledning från Naturvårdsverket i form av rapporter och handböcker. Denna undersöknings syfte är att genom kvalitativa intervjuer och kvalitativ analys ta reda på hur tre utvalda kommuner (Linköping, Sigtuna och Söderhamn) använder sig av och tolkar det juridiska regelverket och Naturvårdsverkets vägledning för bedömningar i masshanteringsärenden. Undersökningens resultat visar att alla de undersökta kommunerna använder det juridiska regelverket och Naturvårdsverkets rapport 5976 ”Riktvärden för förorenad mark” (där riktvärden för känslig markanvändning och mindre känslig markanvändning definieras) på likartade sätt. Däremot skiljer sig tolkningen och tillämpningen av Naturvårdsverkets handbok 2010:1 ”Återvinning av avfall i anläggningsarbeten” (där riktvärden för mindre än ringa risk, ringa risk, mer än ringa risk samt nivåer för deponitäckning definieras) mellan kommunerna. Orsakerna till detta varierar från kommun till kommun.

No description available.

Svensk Kärnbränslehantering AB har på uppdrag av regeringen ansvar för att förvalta använt kärnbränsle och kärnavfall. För att kunna fullgöra sitt uppdrag måste en anläggning för slutförvar av använt kärnbränsle och kärnavfall etableras. De rättsliga förutsättningarna för en sådan verksamhet i Sverige prövades i mål M 1333–11. Förutsättning för tillstånd till verksamheten är bland annat att det finns en kommun i Sverige vars kommunpolitiker och medborgare har legitimerat verksamheten, dvs. är beredda att acceptera den. I tillståndsprövningen för miljöfarlig verksamhet ställs sedan krav på exempelvis användning av bästa möjliga teknik, samt iakttagande av försiktighetsprincipen genom tillämpning av miljöbalkens allmänna hänsynsregler. Även Lag (1984:3) om kärnteknisk verksamhet är tillämplig på den miljöfarliga verksamheten. Domstolen kommer fram till att utifrån den nuvarande säkerhetsanalysen är ett slutförvar för använt kärnbränsle och kärnavfall inte säkert på lång sikt och kan inte tillåtas. Vissa lagändringar bör övervägas för att verksamheten ska kunna komma till stånd, exempelvis beträffande vattenverksamhet, samt när det gäller Strålsäkerhetsmyndighetens talerätt om möjlighet att begära omprövning av beslut enligt miljöbalkens bestämmelser.

Syftet med denna uppsats har varit att reda ut det allmännas möjlighet till ersättning för skadade miljövärden av ideell karaktär enligt gällande rätt. Fokuset har legat på möjligheter att få ut skadestånd för de ideella värdena. Arbetets frågeställningar har också kretsat kring det nyss nämnda men även ifall det behövs lagstiftning för att reda ut rättsläget och vad syftet med att kräva ersättning för något som primärt inte har något monetärt värde är. Några komparationer har även gjorts med kulturvärden och rekreationsvärden. Utgångspunkt har tagits i Järvmålet från 1995 samt ”Ideella värden i fastighetsrätten” av Bertil Bengtsson, där ämnet behandlas. Metoden har varit rättsdogmatisk för att reda ut förutsättningar till att få ersättning för skadade miljövärden. Möjligheten för myndigheter att använda sig av naturvårdsavtal för att skydda biologisk mångfald har utretts och jämförts med möjligheten till skadeståndsersättning. Stor vikt har också lagts vid att ta reda på vilket sätt staten kan ses som skadelidande för något ekologiskt värde.  Det finns ingen direkt lag som reglerar ersättning för ideella miljövärden och därför får rättsläget betraktas som oklart. Resultaten av utredningen visar på att lagstiftning eller vägledande prejudikat behövs för att ge ökad klarhet av rättsläget. Det framgår även att det i dagsläget inte finns någon möjlighet till ersättning för skadade miljövärden av ideell karaktär i utomobligatoriska förhållanden. Naturvårdsavtal skulle därför kunna vara ett instrument för staten att främja den biologiska mångfalden innan skada har skett.