Tanken men denna studie var att få djupare insikt i hur människor som arbetar med barn ser på barnmisshandel och vilka förhållningssätt de ställer sig till när de misstänker att ett barn blir vanskött/misshandlad. Forskare inom området menar att det finns olika sätt att behandla och bemöta barn som utsatts eller utsätts för misshandel men att informationen om hur de som arbetar med barn varje dag ska förhålla sig när de möter barn som får uppleva eller har upplevt denna typ av misär.                        Jag har använt mig av en kvalitativ metod där jag intervjuat sex personer som möter barn varje dag i sitt yrke däribland behandlare, socialsekreterare och förskolepedagoger. Resultatet analyserades med hjälp av studie i tidigare teori och forskning.                        Resultatet visade att samtliga intervjuade förskolepedagoger är relativt osäkra på hur de skulle förhålla sig då de hamnar i en situation där de misstänker barnmisshandel och en anmälan behövs göras även om de i första hand alltid ser till barnets bästa medan behandlare och socialsekreterare hade en tydlig plan när det gäller att få in anmälan och behandla ärendena vidare.

I denna uppsats undersöks ett urval av mediers rapportering om våld i parrelationer. En kvantitativ undersökning gjordes på 100 artiklar publicerade under oktober månad 2013 i landsortspress hämtade från mediearkivet. 10 av dessa artiklar undersöktes ytterligare i en kvalitativ textanalys. Syftet med uppsatsen var att undersöka hur artiklar om våld i parrelationer formuleras och vilken plats de ges i pressen, vad är det som berättas och på vilket sätt berättas det om våldet? Intresset för våld har ökat i etermedier och press men inte för alla sorters brott. “Vardagliga” brott ges litet utrymme i pressen i relation till brottstatistiken. Forskare menar att när det väl rapporteras om våld i parrelationer så skildras det på ett stereotypiskt och rutinartat manér. Vi angrep artiklarna med teorier om nyhetsurval och genus och resultatet visar en överensstämmelse med tidigare forskning om brottsjournalistik. Den kvantitativa undersökningen visade att den typiska artikeln var i notisformat formulerad på 150 ord eller mindre. 85 procent av förövarna var män, 9 procent var kvinnor och i 6 procent handlade artikeln om fall där båda parterna slagit varandra. Våldsdetaljer förekom i nästan alla artiklar men citat förekom i mindre än 10 procent av artiklarna. I ca två av fem artiklar anges en orsak till misshandeln som ligger utanför gärningsmannens direkta handling, exempelvis svartsjuka eller alkohol. Den kvalitativa undersökningen visade en stereotypisk bild av kvinnan och kvinnans upplevelser av händelsen fokuserades i artiklarna oberoende om kvinnan hade blivit slagen eller om hon slog.

Diss. Umeå : Umeå universitet, 2007. / S. 424-444: Bibliografi.

Bakgrund: Under år 2012 ökade anmälningarna av barnmisshandel. Barnmisshandel oavsett art innebär alltid en kränkning för barnet och om det dessutom sker av en anhörig har barnet förlorat den person som ska stå för den fasta tryggheten. Både fysisk misshandel, psykisk misshandel eller omsorgsvikt skadar barnet allvarligt och innebär stora hälsoproblem för barnet. Därför var det av stor vikt att identifiera barnet i ett tidigt skede för att kunna ge stöd och agera utefter behov. Syfte: Syftet med studien var att belysa distriktssköterskans erfarenhet av att se och identifiera kännetecken på ett misshandlat barn. Metod: En induktiv ansats valdes och fyra distriktssköterskor i Hallands län med erfarenhet av ämnet intervjuades. En intervjuguide med semistrukturerade frågor användes och materialet analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Att arbeta som distriktssköterska innebar att vara barnets ombud och alltid se till barnets bästa och arbeta utifrån barnperspektivet samt att främja dess hälsa. Det var av stor vikt att så tidigt som möjligt få inblick i barnets familjesituation samt att skapa en bra relation till föräldrarna för att kunna identifiera ett misshandlat barn så tidigt som möjligt. Slutsats: Med ökad kunskap om kännetecken och symtom på barnmisshandel och kunskap om hur en tidig upptäckt av barnmisshandel kan ske, ökar barnets möjlighet till tidig stöttning och hjälp. Med fortsatt forskning, utbildning och utveckling av redskap ökar chanserna att upptäcka de misshandlade barnet i ett tidigt skede.

Inledning: Forskning har visat att miljön där brott sker är avgörande för att förstå kriminalitetsmönster och dess koncentration i och till olika områden, även kallade hot spots. Socialekologisk teori ämnar förklara distributionen av kriminalitet i städer. Syftet med aktuell studie var dels att analysera vilka platser i en stad som har flest anmälningar för misshandelsbrott för individer över 18 år, dels att analysera polisarbetet i och anslutning till dessa platser i Uppsala innerstad under åren 2013 – 2015. I denna studie har Brottsmönsterteorin applicerats för att förklara resultatet. Metod: I denna studie tillämpades både kvalitativ och kvantitativ metod. Materialet som användes var polisregister för misshandelsbrott, dokument som beskriver polisens arbete samt en intervju. Anmälningarna från polisregistret fördes in i ArcGIS, ett datorprogram för visualisering av kartor, för att ta fram hot spots. Vidare analyserades polisens arbete på eller i nära anslutning till dessa platser. Resultat: I studien identifierades fyra hot spots. Resultatet visade att anmälningsfrekvensen hade minskat i två av fyra hot spots (hot spot 2 och 3). Det totala antalet misshandelsanmälningar i Uppsala innerstad hade minskat i förhållande befolkningsmängden i Uppsala kommun. Det problemorienterade polisarbetet fokuserade under treårsperioden på platser med hög alkoholkonsumtion och med en stor omsättning av människor. Slutsats: Kartläggning av olika typer av brott är effektivt för att arbeta brottspreventivt. För vissa typer av brott så som misshandel, kan det för polisen vara väl så effektivt att arbeta problemorienterat i hot spots såsom mot individer. / <p>2016-06-01</p>

<p>Studiens syfte var att sammanställa en kunskapsöversikt över den forskning som finns om barn som fått eller får bevittna våld i hemmet. Min övergripande problemformulering var; hur beskriver man i tidigare forskning de barns livsvillkor som fått bevittna våld i familjen och hur kan man inom det sociala arbetet skydda och stödja de utsatta barnen? Studiens omfatt-ning begränsades till ett selektivt utvalt material med fokus på högst tio år gammal, svensk-producerad litteratur. Detta för att på ett bra sätt kunna visa var forskningen om barn som i Sverige lever med våld i familjen står idag. Huvudinriktningen var att sätta barnens livssitua-tion, socialtjänstens ansvar och det sociala arbetets skydds- och stödinsatser i centrum. Analy-sen utgick från barnperspektivet och ett systemteoretiskt perspektiv. Resultaten pekade på att våld i familjen i regel består av mäns våld mot kvinnor, vilket drabbar barnen som ofrivilligt blir vittnen till misshandeln av sina mödrar. Många barn drabbas så hårt av sina upplevelser av familjevåldet att de behöver professionell hjälp med att bearbeta sina upplevelser. Dessvär-re är det mycket få av dessa barn som faktiskt uppmärksammas och får hjälp, trots att det finns ett rikt utbud och många passande metoder för hur man inom det sociala arbetet kan skydda och stödja barn som lever i våldsmiljöer.</p>

<p>Uppsatsens syfte var att öka förståelsen och kunskapen om de barn som bevittnat våld mellan närstående i familjen. Frågeställningarna var: 1) Hur beskrivs barns, mödrars och behandlares röster i litteraturen om barn som bevittnat våld i familjen? 2) Vad har våldet för konsekvenser för barnen enligt mödrar och behandlare? 3) Hur diskuteras lagstiftning, insatser och behandling i litteraturen om barn som bevittnat våld i familjen? En selektiv kunskapsöversikt med en illustrativ intervju med en behandlare genomfördes för att besvara frågeställningarna. Resultatet analyserades ur ett multidimensionellt perspektiv med hjälp av socialkonstruktivistisk teori, anknytningsteori samt systemteori med ett rollperspektiv. Det som framkom i studien var att barn som bevittnat allvarliga våldshändelser i hemmet upplevde ett trauma vilket kunde leda till posttraumatiska stressyndrom hos barnet. Över hälften av barnen i litteraturen hade också själva blivit misshandlade. Barnen utvecklade olika copingstrategier för att kunna hantera situationen i familjen. Dessa strategier såg olika ut beroende av faktorer som ålder, utvecklingsfas samt personliga egenskaper hos barnet. För att barnet skulle kunna bearbeta de traumatiska upplevelserna ansågs behandlingsinsatser i form av krissamtal eller gruppverksamhet vara lämpliga åtgärder. Fungerande nätverk i form av goda vuxenkontakter och sunda kamratrelationer ansågs verka skyddande och minska riskerna för att långvariga psykiska problem utvecklades hos barnet.</p>

Studiens syfte var att sammanställa en kunskapsöversikt över den forskning som finns om barn som fått eller får bevittna våld i hemmet. Min övergripande problemformulering var; hur beskriver man i tidigare forskning de barns livsvillkor som fått bevittna våld i familjen och hur kan man inom det sociala arbetet skydda och stödja de utsatta barnen? Studiens omfatt-ning begränsades till ett selektivt utvalt material med fokus på högst tio år gammal, svensk-producerad litteratur. Detta för att på ett bra sätt kunna visa var forskningen om barn som i Sverige lever med våld i familjen står idag. Huvudinriktningen var att sätta barnens livssitua-tion, socialtjänstens ansvar och det sociala arbetets skydds- och stödinsatser i centrum. Analy-sen utgick från barnperspektivet och ett systemteoretiskt perspektiv. Resultaten pekade på att våld i familjen i regel består av mäns våld mot kvinnor, vilket drabbar barnen som ofrivilligt blir vittnen till misshandeln av sina mödrar. Många barn drabbas så hårt av sina upplevelser av familjevåldet att de behöver professionell hjälp med att bearbeta sina upplevelser. Dessvär-re är det mycket få av dessa barn som faktiskt uppmärksammas och får hjälp, trots att det finns ett rikt utbud och många passande metoder för hur man inom det sociala arbetet kan skydda och stödja barn som lever i våldsmiljöer.

Uppsatsens syfte var att öka förståelsen och kunskapen om de barn som bevittnat våld mellan närstående i familjen. Frågeställningarna var: 1) Hur beskrivs barns, mödrars och behandlares röster i litteraturen om barn som bevittnat våld i familjen? 2) Vad har våldet för konsekvenser för barnen enligt mödrar och behandlare? 3) Hur diskuteras lagstiftning, insatser och behandling i litteraturen om barn som bevittnat våld i familjen? En selektiv kunskapsöversikt med en illustrativ intervju med en behandlare genomfördes för att besvara frågeställningarna. Resultatet analyserades ur ett multidimensionellt perspektiv med hjälp av socialkonstruktivistisk teori, anknytningsteori samt systemteori med ett rollperspektiv. Det som framkom i studien var att barn som bevittnat allvarliga våldshändelser i hemmet upplevde ett trauma vilket kunde leda till posttraumatiska stressyndrom hos barnet. Över hälften av barnen i litteraturen hade också själva blivit misshandlade. Barnen utvecklade olika copingstrategier för att kunna hantera situationen i familjen. Dessa strategier såg olika ut beroende av faktorer som ålder, utvecklingsfas samt personliga egenskaper hos barnet. För att barnet skulle kunna bearbeta de traumatiska upplevelserna ansågs behandlingsinsatser i form av krissamtal eller gruppverksamhet vara lämpliga åtgärder. Fungerande nätverk i form av goda vuxenkontakter och sunda kamratrelationer ansågs verka skyddande och minska riskerna för att långvariga psykiska problem utvecklades hos barnet.

Studiens problemområde behandlar problematiken med att arbeta med barn i förskoleåldern som befinner sig i utsatthet. Ett arbete som är ett viktigt, men känslomässigt tungt, som ingåri det vardagliga arbetet för pedagoger. Genom kvalitativa intervjuer med pedagoger på förskolor tar vi reda på hur pedagoger går tillväga när de misstänker att ett barn far illa eller när ett barn blir utsatt. Hur pedagoger upplever problematiken med att anmäla till socialtjänsten, samt hur arbetet med de utsatta barnen upplevs. Resultatet visar pedagogers oro och svårigheter att anmäla när ett barn far illa. Pedagogerna behöver stöd från varandra och sin rektor för att bearbeta sina upplevelseroch tankar. En viktig punkt som pedagoger i undersökningen poängterar är att våga se och höra när ett barn far illa och göra vad man kan för att förbättra situationen för barnet. Dels för att det är pedagogernas skyldighet, samtidigt som pedagogerna skall skapa en trygg och lugn plats för barnet att vistas i.