Bakgrund  Fatigue är ett vanligt förekommande symtom hos patienter med cancer. Detta förekommer tidigt i sjukdomen och håller i sig genom hela behandlingen. Fatigue kan även kvarstå efter att behandlingen är avslutad. Det är vanligt att svårighetsgraden av fatigue ökar under cancerbehandlingen. Fatigue beskrivs ofta som den svåraste biverkningen av cancer och det som har störst negativa påverkan på patienternas liv. Det finns stora kunskapsluckor om fatigue och behandlingen av den hos sjukvårdspersonal i dagsläget.  Syfte  Syftet var att beskriva omvårdnadsinterventioner som minskar patienternas känsla av cancerrelaterad fatigue.  Metod  Denna icke-systematiska litteraturöversikt är baserad på 15 vetenskapliga artiklar som är inhämtade från databaserna PubMed och CINAHL. Artiklarna har genomgått en systematisk urvalsprocess och kvalitetsgranskats med hjälp av Sophiahemmet Högskola bedömningsinstrument. Därefter har författarna utfört en integrerad analys där olika kategorier identifierades ur de valda artiklarnas resultat  Resultat  Två huvudkategorier och fyra under kategorier identifierades. Resultatet belyser fyra olika interventioner som har visats sig ha en positiv effekt på cancerrelaterad fatigue. Intervention i form av egenvårdsutbildningar där flera professioner hjälpte patienterna med olika egenvårdsåtgärder visade sig ha en bra effekt på cancerrelaterad fatigue. I resultatet framkom även att kost och diet kan ha en påverkan på cancerrelaterad fatigue. Då ett större eller ökat intag av vissa livsmedelsgrupper resulterade i mindre cancerrelaterad fatigue. Träning, där studierna om träning visade att personer som generellt var mer fysisk aktiva uppgav lägre nivåer av cancerrelaterad fatigue jämfört med personer som inte var lika fysisk aktiva. Massage, som när det utfärdades i samband med cytostatikabehandling sågs minska patienternas upplevelse av cancerrelaterad fatigue.  Slutsats  Resultatet visar att multimodala egenvårdutbildningar, kost, träning och massage har en mätbar effekt på cancerrelaterad fatigue. Studien visar att olika typer av interventioner har en god effekt på både kort och långt sikt vid cancerrelaterad fatigue. Fot- och ryggmassage har en omedelbar effekt i samband med utförande under cytostatikabehandling. Medan multimodala egenvårdutbildningar, kost och träning ger mer långsiktigt effekt på känslan av fatigue. / Background  Fatigue is a common symptom in patients with cancer. This occurs early in the disease and persists throughout the treatment. Fatigue may also persist after treatment is completed. It is common for the severity of fatigue to increase during cancer treatment. Fatigue is often described as the most severe side effect of cancer and the one that has the greatest negative impact on patients' lives. There are large gaps in knowledge about fatigue and its treatment among healthcare professionals at present.  Aim  The aim was to describe nursing interventions that reduce patients’ feelings of cancer-related fatigue.  Method  This non-systematic literature review is based on 15 scientific articles obtained from the databases PubMed and CINAHL. The articles have undergone a systematic selection process and been quality reviewed with the help of Sophiahemmet University assessment instruments. Subsequently, the authors have performed an integrated analysis.  Results  Two main categories and four subcategories were identified. The result highlights four different interventions that have been shown to have a positive effect on cancer-related fatigue. Intervention in the form of self-care training where several professions helped patients with various self-care measures turned out to have a good effect on cancer-related fatigue. The results also showed that diet influences cancer related fatigue. A larger or increased intake of certain food groups resulted in less cancer-related fatigue. Exercise, in which the studies on exercise showed that people who were generally more physically active reported lower levels of cancer-related fatigue compared to people who were not as physically active. Massage, which when issued in conjunction with chemotherapy treatment, was seen to reduce patients' experience of cancer-related fatigue.  Conclusions  The results show that exercise, diet, massage and multimodal self-care education have a measurable effect on cancer-related fatigue. The study shows that different types of interventions have a good effect in both the short and long term in cancer-related fatigue. Where foot and back massage has an immediate effect in connection with execution during cytostatic treatment. While exercise, diet and multimodal self-care education provide more long-term effects.

Use of induced hypothermia for the purpose of lowering intracranial pressure and preserving neuronal function has increased as research data reveals a trend of positive outcomes in patients treated with this therapy. Recently induced hypothermia following cardiac arrest due to ventricular fibrillation has been deemed successful. Current research has expanded to evaluate the effectiveness of induced hypothermia as a treatment modality for severe stroke and head trauma. In spite of its efficacy, complications exist with this treatment modality. The purpose of this literature review is to examine potential complications secondary to induced hypothermia and highlight the nurse's role in managing patient care. At the present, patient protocols for induced hypothermia are lacking. The success of treatment is largely dependent on the skill of the healthcare team to prevent further harm and enhance therapeutic outcomes by providing astute assessment and management of complications in patients undergoing induced hypothermia. The desired outcome of this review is to promote integration of research in the development of evidence-based protocols for induced hypothermia.

Bakgrund Känslan av ensamhet är en utmaning som ofta följer åldrandet. Denna subjektiva upplevelse kan vara både frivillig och ofrivillig. Ofrivillig ensamhet kan vara plågsam och påverka personens hälsa negativt. Äldre som bor på särskilda boenden befinner sig i en särskilt utsatt situation, där flytten ofta medför betydande förändringar i deras livssituation. Dessa förändringar kan inkludera minskade sociala relationer, interaktioner och nätverk. Det är därför av yttersta vikt ur ett hälsoperspektiv att förstå och hantera känslor av ensamhet bland äldre på särskilda boenden (SÄBO), samt identifiera effektiva omvårdnadshandlingar som kan förebygga och minska ensamhetskänslor bland dessa personer. Syfte Syftet var att beskriva omvårdnadshandlingar som minskar och förebygger känslan av ensamhet hos äldre boende på SÄBO. Metod En icke-systematisk litteraturöversikt utfördes baserad på 15 vetenskapliga originalartiklar med både kvalitativ och kvantitativ design. Artiklarna har inhämtats från databaserna PubMed, CINAHL och PsycInfo med hjälp av sökord i olika kombinationer. Artiklarna har genomgått kvalitetsgranskning utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Resultat Resultatet visar att terapi, meningsfulla sociala interaktioner och deltagande i aktiviteter har positiv effekt när det gäller att förebygga och minska ensamhet bland äldre på särskilda boenden. Integrering av dessa aspekter i äldreomsorgsprogram är viktigt för att förbättra äldres livskvalitet och välbefinnande. Resultatet analyserades med en integrerad dataanalys, och sammanställdes i tre huvudkategorier: Terapi, Meningsfulla sociala interaktioner och relationer, och Deltagande i aktiviteter. Slutsats Terapiformer såsom skratt-terapi, djurassisterad terapi och trädgårdsterapi, tillsammans med delaktighet i meningsfulla aktiviteter, positiva relationer med personalen och samhällsengagemang, har identifierats som viktiga faktorer som kan förbättra äldres psykiska och fysiska välbefinnande samtidigt som de reducerar känslor av ensamhet. Vidare kan terapiformer som främjar KASAM-aspekter (sammanhang, meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet) spela en viktig roll i att minska ensamhet och främja äldres övergripande välbefinnande. En stark KASAM kan bidra till att minska risken för ensamhet genom att öka förmågan att förstå, hantera och hitta mening i sociala relationer och aktiviteter. / Background The feeling of loneliness is a common challenge in the aging process, a subjective feeling that can be voluntary or involuntary. Involuntary loneliness can severely impact an individual's health. Older adults in special housing for the elderly are particularly susceptible to this issue, as moving to such facilities often leads to significant life changes, including reduced social connections, interactions, and support networks. From a healthcare perspective, it is crucial to understand and address loneliness among elderly residents in special housing for the elderly. Effective nursing interventions must be identified and implemented to prevent and alleviate loneliness in this population, as it has far-reaching implications for their overall well-being. Aim The aim was to describe nursing interventions that reduce and prevent the feeling of loneliness among elderly residents in special care facilities. Method A non-systematic literature review was conducted, based on 15 scientific original articles with both qualitative and quantitative designs. The articles were retrieved from the databases PubMed, CINAHL, and PsycInfo using various combinations of search terms. The articles underwent quality assessment based on the evaluation criteria of Sophiahemmet University for scientific classification and quality. Results The results indicate that therapy, meaningful social interactions, and participation in activities have a positive impact on preventing and reducing loneliness among older individuals in special housing for the elderly. The integration of these aspects into elderly care programs is essential for enhancing the quality of life and well-being of the elderly residents.The results were analyzed using integrated data analysis and categorized into three main themes: Therapy, Meaningful social interactions and relationships, and Participation in activities. Conclusions Therapeutic methods like laughter therapy, animal-assisted therapy, and horticultural therapy, in combination with engaging activities, positive staff relationships, and community involvement, play a pivotal role in improving the mental and physical well-being of older adults and mitigating loneliness. Additionally, therapies that focus on aspects of KASAM (Coherence, Comprehensibility, Manageability, and Meaningfulness) are vital in reducing feelings of loneliness and enhancing the overall well-being of older individuals. A robust sense of KASAM helps diminish the risk of loneliness by strengthening the ability to understand, manage, and find meaning in social relationships and activities.

Aim: To determine if a significant relationship exists between a) nurse-driven interventions to foster collaborative psychiatric and oncology care and b) higher rates of cancer treatment adherence and lower healthcare utilization rates in patients with serious mental illness (SMI) and cancer. Background: It is not uncommon for patients with SMI to suffer from treatment noncompliance and present in the acute care setting, such as the emergency department. Patients with cancer and SMI pose a unique challenge to nurses and providers due to the psychological effect of a cancer diagnosis as well as side effects experienced from psychotropic medications and oncology treatments alike. As a result, these patients are less likely to maintain cancer treatment regimens and present with advances stages of cancer in the acute care setting. Methods: An extensive electronic literature search in the CINAHL Plus and APA PsycINFO databases was completed and included the keywords: cancer, neoplasms, carcinoma, serious mental illness, chronic mental illness, mental disorders, mental disorders, chronic, psychiatric illness, psychiatric disability, cognitive behavioral therap*, intervention*, mindful*, and mental health. Inclusion criteria included: published in the years 2012-2022. The available literature was carefully examined for interventions performed with SMI and cancer for ultimate results to be finalized as a written report. Significance: The results of this research can optimize healthcare and prognosis for the population of mental health patients with cancer and also reduce costs to the healthcare system. Conclusion: The 10 studies reviewed indicated that collaborative psychiatric-oncology care with specific Registered Nurse (RN)-led interventions, such as medication management programs and behavioral counseling, was associated with increased rates of cancer treatment adherence and lower rates of healthcare utilization. Conclusions were based on data collected in cohort studies, randomized control trials, pre- and post-intervention assessments, and clinic data from quality improvement projects. More research is needed to explore the implementation of collaborative care practices.

Bakgrund I takt med att den äldre befolkningen ökar, ökar även antalet äldre över 65 år som upplever ensamhet. Idag anses ofrivillig ensamhet utgöra ett folkhälsoproblem med bland annat en ökad dödlighet hos de drabbade. Sjuksköterskans arbete kan ha en betydande roll för att minska den äldres ensamhet med personcentrerad vård, hänsyn till den äldres resurser och behov för att främja en meningsfull vardag. Utifrån detta behövs kunskap sammanställas inom området för att förbättra kunskapen kring åtgärder som förbättrar den sociala situationen samt syftar till att minska ofrivillig ensamhet hos äldre personer boende i ordinärt boende. Känsla av sammanhang, KASAM, kan fungera som en skyddsfaktor mot ensamhet och har därför valts som teoretisk utgångspunkt för denna litteraturöversikt. Syfte Syftet var att beskriva de omvårdnadsåtgärder som syftar till att minska upplevelsen av ofrivillig ensamhet hos äldre i ordinärt boende. Metod En icke-systematisk litteraturöversikt genomfördes baserat på 18 artiklar av både kvantitativ, kvalitativ och mixad metod. Artiklarna inhämtades från databaserna CINAHL och PubMed och genomgick en kvalitetsgranskning. Genom en integrerad analys sammanställdes resultatet av artiklarna. Resultat Resultatet visade på flera interventioner som hade positiv effekt på att minska ofrivillig ensamhet hos äldre. De mest framträdande interventionerna ämnade att minska äldre personers upplevelse av ensamhet var gruppaktiviteter, sällskapsdjur, volontärarbete, digitala hjälpmedel och individuellt stöd. Dessa visade sig vara effektiva vid ett personcentrerat förhållningssätt och betonar kombinerade omvårdnadsåtgärder för att få en bestående minskning av ensamheten. Rörelsebegränsningar, hälsotillstånd och graden upplevd ensamhet visade sig vara faktorer som påverkade interventionens effektivitet. Slutsats Denna litteraturöversikt erbjuder insiktsfulla perspektiv och påvisar vikten av att integrera presenterade omvårdnadsåtgärder i omsorgen av äldre för att minska ofrivillig ensamhet som är ett ökande samhällsproblem i åldersgruppen. Genom att integrera KASAM i omvårdnaden av de äldre och tillämpa en holistisk och personcentrerad vård kan insatser riktas därefter för att minska ofrivillig ensamheten hos äldre / Background As the elderly population increases, so does the number of seniors experiencing loneliness. Today, involuntary loneliness is considered a public health issue associated with increased mortality among those affected. Nurses play a significant role in addressing the loneliness of the elderly through person-centered care, consideration of the individual's abilities and needs to promote a meaningful daily life. Based on this, knowledge needs to be compiled in the field to enhance understanding of measures that improve the social situation and which aims to reduce involuntary loneliness for elderly individuals. A sense of coherence, SOC, can act as a protective factor against loneliness and has therefore been chosen as the theoretical framework for this literature review. Aim The purpose was to highlight nursing interventions aimed to reduce the experience of involuntary loneliness among older adults living in ordinary housing. Method A non-systematic review was conducted based on 18 articles using quantitative, qualitative, and mixed methods. The articles were retrieved from CINAHL and PubMed databases and underwent a quality review. The results of the articles were compiled through an integrated analysis. Results The results revealed several interventions that had a positive effect on reducing involuntary loneliness among older adults. The most prominent interventions aiming to reduce the experience of loneliness in older individuals were group activities, companion animals, volunteer work, digital aids and individual support. These were found to be effective with a person-centered approach and emphasize combined nursing measures for a lasting reduction of loneliness. Factors such as limited mobility, health conditions and the degree of perceived loneliness were found to influence the effectiveness of the different interventions. Conclusions This review provides insightful perspectives and emphasizes the importance of integrating the presented nursing interventions in the care of elderly to reduce involuntary loneliness, an escalating societal issue within this age group. By incorporating the theory Sense of Coherence into the care of elderly and implementing a holistic and person-centered approach, efforts can be directed and effectively reduce involuntary loneliness among older individuals.

Bakgrund: Smärta hos barn i samband med procedurer i sjukvården är ett vanligt problem som sjuksköterskan hanterar. Hos barn är smärta tydligt kopplat till rädsla och otrygghet. Syfte: Att kartlägga icke-farmakologiska metoder för att hantera procedursmärta hos barn. Metod: En litteraturstudie med systematisk ansats som studerar kvantitativa studier. Resultat: Tio vetenskapliga studier på ämnet icke-farmakologiska metoder att hantera procedursmärta hos barn i åldern 2–10 år inkluderades i analysen. Smärthanteringsmetoderna kategoriserades under rubrikerna aktiva distraktionsmetoder, passiva distraktionsmetoder och fysikaliska metoder. De aktiva distraktionsmetoderna att barnet blåser såpbubblor eller spelar spel på surfplatta/smartphone eller virtual reality och användning av de fysikaliska metoderna vibration kombinerat med kyla i den medicintekniska produkten Buzzy, visade god evidens. Vidare forskning på ämnet passiv distraktion med sjukhusclowner och effekten av utformningen på sjuksköterskors arbetskläder är önskvärt. Aktiv distraktion visade lovande resultat och vidare kartläggning rekommenderas. Slutsats: Hantering av procedursmärta bör inkludera barns lek med såpbubblor, spel på surfplatta/smartphone, lek med distraktionskort samt de fysikaliska metoderna vibration och kyla. / Background: Pain in children associated with procedures in healthcare is a common problem that nurses deal with. In children, pain is clearly linked to fear and insecurity. Aim: To map non-pharmacological methods to manage procedural pain in children. Method: A literature study with a systematic approach that studies quantitative studies. Results: Ten scientific studies on the topic of non-pharmacological methods of managing procedural pain in children aged 2–10 years were included in the analysis. The pain management methods were categorized under the headings active distraction methods, passive distraction methods and physical methods. The active distraction methods of the child blowing soap bubbles or playing games on a tablet/smartphone or virtual reality and using the physical methods vibration combined with cold in the medical device Buzzy, showed good evidence. Further research on the topic of passive distraction with hospital clowns and the effect of the design on nurses' work clothes is desirable. Active distraction showed promising results and further survey is recommended. Conclusion: Management of procedural pain should include children's play with soap bubbles, tablet/smartphone games, distraction card play, and the physical methods of vibration and cold.

Bakgrund   Kognitiv sjukdom är ett av de ledande globala hälsoproblemen och förekomsten ökar i takt med en åldrande världspopulation. Att leva med en kognitiv sjukdom drabbar individers hälsa på ett multidimensionellt plan med lidande i form av besvärliga symtom, social stigmatisering, en hotad autonomi och nedsatt livskvalitet. Sjuksköterskans omvårdnadsåtgärder är en central del i att lindra lidande i vården av dessa människor. Det finns dock fortfarande brister inom omvårdnaden av personer med kognitiv sjukdom. Musikinterventioner har visats vara effektiva som alternativa omvårdnadsåtgärder som kan bidra till en mer holistisk och personcentrerad vård. Syfte Syftet var att belysa betydelsen av musik som omvårdnadsåtgärd för hälsan hos personer med kognitiv sjukdom.  Metod Arbetet utgjordes av en icke-systematisk litteraturstudie med en induktiv ansats. Systematiska sökningar utfördes i databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO för att besvara syftet utifrån specificerade urvalskriterier. Insamlade artiklar kvalitetsgranskades utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Totalt 15 vetenskapliga artiklar med kvantitativ och kvalitativ ansats inkluderades i resultatet och analyserades med en integrerad dataanalys.  Resultat En sammanställning av resultatet presenterades i tre huvudkategorier: Betydelse som symtomlindrande åtgärd, Betydelse för sociala interaktioner och Betydelse för välmående. Resultatet visade att musik som omvårdnadsåtgärd främjar symtomlindring av beteendemässiga och psykiska symtom samt kognitiva symtom. Det framkom också att musiken hade stor betydelse i att frambringa sociala interaktioner i form av ett ökat socialt engagemang och samarbete samt en förbättrad kommunikation. Musiken visades även vara av betydelse för ett förbättrat humör och välbefinnande hos personer med kognitiv sjukdom. Slutsats Litteraturöversikten belyste musikens potential inom omvårdnaden av personer med kognitiv sjukdom. Personcentrering framkom som en central del i att stärka musikens betydelse för hälsan genom att bidra till en känsla av välbefinnande, meningsfullhet och sammanhang. En ökad förståelse kring musikens betydelse för hälsan anses som värdefull kunskap i sjuksköterskans arbete med personer med kognitiv sjukdom. / Background Neurocognitive disorders are one of the leading global health concerns and the occurrence is increasing as the world's population ages. Living with a neurocognitive disorder affects the health of individuals on a multidimensional level, leading them to suffer from difficult symptoms, social stigmatization, a threatened autonomy and a decreased quality of life. Nursing interventions play a central role in alleviating the suffering of these people in healthcare situations. However, the nursing care of people living with neurocognitive disorders is insufficient. Music interventions have been shown to be effective as alternative nursing tools to contribute to a more holistic and person-centered care.   Aim The aim was to illuminate the value of music as a nursing intervention for the health of people living with neurocognitive disorders. Method The study consisted of an unsystematic literature review with an inductive approach. Systematic searches were conducted in the databases PubMed, CINAHL and PsycINFO in order to achieve the aim using a specific selection of criteria. Collected data was examined using a quality-assessment tool from Sophiahemmet University. A total of 15 scientific articles with quantitative and qualitative approaches were included in the results and were analyzed using an integrative data analysis. Results A compilation of the results was presented within three main categories: Value as a symptom-relieving measure, Value for social interactions and Value for well-being. The results show that music as a nursing intervention relieves behavioral and psychological symptoms as well as cognitive symptoms. The results also show that music is of great value in encouraging social interactions, with an increase of social engagement, cooperation and communication. The music was also shown to be of value in promoting an improved mood and well-being for people living with a neurocognitive disorder. Conclusions The literature review highlighted the potential of music to be used in the care of people with neurocognitive disorders. Person-centeredness emerged as a central element in strengthening the effects of music on health by contributing to a sense of well-being, meaningfulness and social connection. An increased understanding regarding the value of music for health is considered valuable knowledge for nurses in their care of people with neurocognitive disorders.

Bakgrund En stor andel av äldre personer drabbas av demenssjukdom i Sverige. Sjukdomen ger ofta en känsla av att tappa sin identitet och upphov till beteendemässiga symtom som försämrar livskvalitet och skapar lidande. Med hjälp av olika omvårdnadsåtgärder kan dessa personer få hjälp att återskapa sin identitet, minska oro och ångest och därmed öka deras livskvalitet och välbefinnande. Syfte Att beskriva omvårdnadsåtgärder som främjar hälsorelaterad livskvalitet hos personer med demenssjukdom. Metod Studien genomfördes som en strukturerad litteraturstudie med inslag av den metodologi som används vid systematiska översikter. Databaserna som användes var CINAHL och PubMed, artiklarna som användes var publicerade mellan 2019 och 2024. Resultat I resultatet framkom att det viktigaste för att öka livskvaliteten för personer med demenssjukdom är individanpassat stöd och aktiviteterna. Involverar personer med demenssjukdom i sociala sammanhang, främjar delaktighet och skapa en trygg omgivning för att bidra till en bättre livskvalitet. Terapiformer som fysisk aktivitet, djurterapi och musikterapi har visat sig ha betydande positiva effekter på hälsa och välbefinnande hos personer med demenssjukdom. Slutsats De olika omvårdnadsåtgärderna som har en positiv effekt på livskvaliteten och välbefinnandet är exempelvis fysisk aktivitet, att vara ute i naturen, att bibehålla sociala relationer och känna en gemenskap, att lyssna på musik samt att vara i närheten av djur. / Background A large proportion of elderly individuals are affected by dementia in Sweden. The disease often leads to a sense of losing one's identity and gives rise to behavioral symptoms that deteriorate quality of life and cause suffering. Through various nursing interventions, these individuals can receive help to restore their identity, reduce agitation and anxiety, thereby increasing their quality of life and well-being. Aim To describe nursing interventions that promote health-related quality of life in people with dementia. Method The study was conducted as a structured literature review with elements of the methodology used in systematic reviews. The databases used were CINAHL and PubMed, and the articles used were published between 2019 and 2024. Results The results revealed that the most important factor in increasing the quality of life for people with dementia is individualized support and activities. Involving people with dementia in social settings promotes participation and creates a secure environment to contribute to a better quality of life. Therapies such as physical activity, animal-assisted therapy, and music therapy have been shown to have significant positive effects on the health and well-being of individuals with dementia. Conclusions The various nursing interventions that have a positive effect on quality of life and wellbeing include, for example, physical activity, being outdoors in nature, maintaining social relationships and a sense of community, listening to music, and being in the presence of animals.

Les défis rencontrés dans les soins en santé mentale dans un contexte clinique interculturel sont nombreux, en raison, notamment, des différences de perceptions et de la stigmatisation culturelle de la maladie mentale (Hwang, Myers, Abe-Kim, & Ting, 2008; Alegria, Atkins, Farmer, Slaton, & Stelk, 2010). Les soins infirmiers en santé mentale ne semblent pas toujours adaptés aux besoins particuliers des adolescents et leur famille issus d’origines culturelles diverses (Alegria, Vallas, & Pumariega, 2010; Dogra & Vostanis, 2007; McKenzie et al., 2009). La pratique de soins infirmiers dans ce contexte est très peu documentée dans les écrits scientifiques pour nous permettre d’adresser en profondeur cette problématique. Le but de cette étude de cas multiples, tel que préconisée par Stake (2005), est de décrire la pratique de soins infirmiers en pédopsychiatrie dans un contexte clinique interculturel. Le cadre de référence de cette étude est celui des six volets de compétences requises pour l’infirmière en santé mentale et en soins psychiatriques émis par l’Ordre des infirmières et des infirmiers du Québec (2009). Les résultats de cette étude qualitative proviennent de l’analyse descriptive d’entretiens individuels (n=7) auprès d’infirmières en pédopsychiatrie qui ont accompagné au moins un adolescent et sa famille dans un contexte clinique interculturel. Les données issues de ces entretiens ont été validées lors de deux entretiens de groupe où un cas prototype, composé à partir des données issues des entretiens individuels, a été soumis à la discussion. Les résultats de cette étude révèlent des perceptions de la pratique de soins infirmiers dans un contexte clinique interculturel et des interventions privilégiées par des infirmières. Des recommandations pour la pratique, la formation et la recherche en sciences infirmières ont été formulées. / The challenges in mental health care in an intercultural clinical context are numerous, notably, because of the differences in perceptions and cultural stigma of mental illness (Hwang, Myers, Abe-Kim, & Ting, 2008; Alegria, Atkins, Farmer, Slaton, & Stelk, 2010). Nursing practices in mental health don’t always seem suited to the specific needs of the adolescents and their families from culturally diverse backgrounds (Alegria, Vallas, & Pumariega, 2010; Dogra & Vostanis, 2007; McKenzie et al., 2009). The practice of nursing in this context is poorly documented to address this issue in depth. The purpose of this multiple case study (Stake, 2005), is to describe the practice of nursing in child and adolescent psychiatry in an intercultural clinical context. The six areas of expertise required for the mental health nurses and psychiatric nurses describe by the Quebec Order of nurses (2009) were used as framework. The results of this qualitative study were obtained from descriptive analysis of individual interviews (n=7) with child and adolescent psychiatric nurses who accompanied at least one teenager and his family in an intercultural clinical context. The data from these interviews were validated in two group interviews, where a prototype case, made from data from the individual interviews, was submitted to discussion. The results of this study indicate perceptions of nursing practice in an intercultural clinical context and preferred nursing practices. Recommendations for practice, education and nursing research were made.

Le but de cette étude est d’adopter une intervention systémique visant à faciliter la communication entre les infirmières1 et les familles2 dans un contexte de soins intensifs (SI) en traumatologie. Cette recherche prend en compte la réalité et les besoins du milieu à l’étude grâce au devis participatif retenu. Le cadre de référence est composé de l’approche systémique familiale de Wright et Leahey (2005) ainsi que de la théorie du caring de Jean Watson (1979). La collecte des données a été inspirée du parcours de recherche en spirale de Lehoux, Levy et Rodrigue (1995). Cinq entrevues ont été menées auprès de membres de familles ainsi que trois groupes de discussion (focus groups) auprès d’infirmières. L’analyse des données a été effectuée selon le Modèle de Huberman et Miles (2003) qui préconise une démarche analytique continue et interactive. Les résultats obtenus révèlent un changement de pratique selon dix interventions systémiques infirmières spécifiques permettant de faciliter la communication avec les familles aux soins intensifs en traumatologie et soulignent l’importance d’agir sur le plan du contexte, de la relation et du contenu liés au processus de communication. De plus, ils permettent de démontrer un réel changement de pratique dans le milieu retenu pour l’étude. / Abstract The purpose on this study was to adopt systemic nursing interventions to enhance communication with families in a context of traumatology intensive cares. This participative study has the benefit of reflecting the real needs expressed by the persons concerned. The terms of reference for this study comprised the conceptual model as well as Wright and Leahey’s (2005) family systems nursing approach and the caring theory of Jean Watson (1979). The data collection was inspired by Lehoux, Levy and Rodrigue (1995) over five family interviews and three nurses’ meetings. The data collection was performed over a period of seven months. All of the interviews and meetings were recorded on audio tape and the verbatim’s were fully transcripted. The data analysis was done according to Huberman and Miles’ (2003) model, where analytical activities and data collection establish a continuous and interactive approach. The results obtained revealed ten specific systemic nursing interventions to enhance communication with families in this context and revealed the importance of the three levels of communication: cognitive, affective and behavioral. Moreover, the results are used to identify well-established interventions and recommend those who have to be improved.