I den här uppsatsen har jag med utgångspunkt i personliga dagboksanteckningar och beskrivningar av upplevda kroppsliga aktiviteter, valt att ha kroppen som huvudfråga. Med hjälp av ett teoretiskt ramverk inleder jag uppsatsen med en förståelse av kroppen som upplevd och individuell, för att sedan röra mig mot ett mer vidgat perspektiv på kroppen som del av en större, kollektiv helhet som går bortom idén om det egna; bortom invanda föreställningar om vad den egna kroppen kan.

This essay explores how, for many minoritized peoples, cyborg ontology is experienced as dehumanizing rather than posthumanizing. Rereading Haraway’s Cyborg Manifesto through a decolonial, transfeminist lens, it explores the implications of Haraway’s assertion that cyborg subjectivity is the “illegitimate offspring of militarism and patriarchal capitalism” by examining the modern/colonial development and deployment of microprosthetic hormonal technologies–so often heralded as one of the technologies ushering in a queer, posthuman, post-gender future–as mechanisms of gendered and racialized subjective control operative at the level of the biomolecular.

What persuades people one way or another to accept or deny climate change? More importantly, what persuades people to act on, ignore, or even be defiant of climate change? We would like to think that people are motivated when they hear the science explained clearly and when they are presented with a clear understanding of how their actions have a lasting impact. Yet the science on climate change has been made clear for some time, and doubt in climate change science is rampant (at least in the United States). This dissertation seeks to answer these questions and develop a new methodology for persuading people to change their behaviors to be more environmentally friendly. I discuss a rhetorical theory called new materialism (a branch of posthumanism) that looks at the impact that nonhuman factors have on an audience’s decision-making. I apply that theory to the study of technical communication in three case studies of rural communities in Utah, Morocco, and Ohio, learning from local knowledges and seeking to understand what persuades these audiences’ in a more complex way than we may have previously thought. I conclude by suggesting what approaches communicators might take with these communities in the future toward engaging them in making the behavior changes that are necessary to mitigate the human contribution to climate change.

This study examines how queerness can be dislocated in play and the portrayal of digital entities in the computer game The Sims 4. More specifically, in what way its virtually simulated anthropocentric orientations become disoriented through alien deviation. The study aims to identify connections between the game’s transhuman hegemony, alien lives, and queer experiences. Through queer phenomenology, along with performativity theory, the study concludes that aliens become queer objects in the game world by failing to live up to human ideals, which can serve as a symbolic reference to deviations from dominant orientations, norms, and hegemonies in real life.

No description available.

Syftet med denna uppsats är att, med hjälp av fenomenologiska och posthumanistiska perspektiv, undersöka hur hundpromenaden som kulturell praktik uppstår genom samspelet mellan människa och hund, samt hur denna praktik villkoras av stadsrummet och materialiteter. Studiens huvudsakliga empiriska material har samlats in genom promenadintervjuer med tio kvinnor och deras hundar. Uppsatsen visar hur hunden är ett promenadsällskap som har förmåga att forma kvinnornas erfarenhet av gåendet och stadsrummet, och hur hundpromenaden således kan förstås som en gåendepraktik som är mer- än-mänsklig genom vilken rådande föreställningar om stadsrummet kan komma att utmanas. Samtidigt ställer stadsrummet särskilda krav på hundens domesticering och genom att kvinnorna förhåller sig till dessa normer i sitt samspel med hunden kan stadsrummets ordning i sfärer av natur och kultur reproduceras. Kopplet och stadsrummets fysiska utformning påverkar hur kvinnorna bemöter hunden, och det gör även den tid på dygnet som hundpromenaden genomförs. Sammantaget visar uppsatsen hur människans relation till djur har en tidslig och rumslig dimension samt hur djur har förmåga att forma hur människan relaterar till stadsrummet.

This project is critical speculation on architectural ‘composting’ or gleaning from processes forming the city’s landscape. It is a search for opportunities around and outside their material and spatial human-centered processes. By ‘composting’ matter and spaces and considering forces beyond those of human domination I seek possible local niches or whole ecosystems of creativity that can emerge. The hypothesis is that these kinds of spaces could act as pockets of posthuman landscapes able to re-situate the human in the complex context she is part of. I seek the vibrancy and potential agency of a web of nonhuman actants in inviting these creative forces to co-steer the project. The aim is to explore how an acknowledgment towards the assemblages I work within might more earnestly approach a more-than-human architecture by not making for but instead with. The theoretical and academic footing I think from and think-with are feminist and new materialist theorists. After establishing this theoretical ground the discourse is narrowed toward architecture. Through theorists and researchers, I look at examples of how posthuman and new materialist theories are presented in architectural research and discussion. The last section of the report describes my process of finding matters to compost with, departing from the physical context of soils, and gathering information and matter as the process unfolds. In conclusion, I find that the method of ‘composting’ generates a critical project, but is also challenging because of the many directions and influences that equally enrich and complicate the concept of the project. By seeing this project as one attempt to synthesize a feminist posthuman approach, one voice aligning with many others, it can liberate itself from trying to solve complex questions and instead be part of a collective imagining of what creating-with and staying with the trouble can entail, closing in on what posthuman architecture can be.

Vårt syfte med denna uppsats var att undersöka vilka möjligheter förskolans miljö erbjuder yngre barn att intra-agera självständigt med böcker och hur denna intra-aktion tar sig uttryck. Vår önskan var att genom detta få en fördjupad förståelse för yngre barns förutsättningar att grundlägga en identitet som bokläsare i förskolan. Vi har genomfört två delstudier, varav den ena har undersökt miljön på sex förskolor med observation som metod och med stöd av observationsprotokoll. Den andra delstudien har undersökt barns och böckers intra-aktion på en av dessa förskolor. Denna delstudie genomfördes som en etnografiskt inspirerad mini-studie och med observation med stöd av ostrukturerade fältanteckningar som metod. Vi valde att använda ett posthumanistiskt perspektiv där materialitet ses som aktörer med agens att påverka sin omgivning. Vi använde oss av begreppen agens, aktör, affordance, materiellt-diskursiv och nätverk (hämtat från Actor-Network Theory). Våra huvudsakliga resultat visade att de förskoleavdelningar som ingick i studien erbjöd yngre barn tillgång till böcker, men att denna tillgång varierade mellan förskolorna. Böckernas placering, exempelvis högt eller lågt, i hylla eller låda, inverkade på vilken agens de fick. Vidare hade den omgivande miljöns affordance också påverkan, exempelvis en närplacerad soffa att sitta i för att kunna bläddra i böckerna. Observationerna av barns och böckers intra-aktion visade att barnböckerna hade stark agens och blev aktörer i många olika sorters nätverk med barnen. Andra aktörer i förskolans miljö både hindrade och underlättade barns självständiga intra-aktion med böcker, exempelvis gåvagnar, ljudleksaker, pedagoger och diskurser.

No description available.

No description available.