The aim of this study is to contribute with knowledge about destigmatization in the treatment of patients with obesity. The study is based on five semi-structured interviews with health care counselors in primary care in Region Sörmland. The theoretical approach is stigma theory based on Goffman and Meisenbach's theory of Stigma management communication (SMC). The study's main results show that the majority of the respondents know that obesity is not about "calorie in, calorie out" and that there is a lack of knowledge about the diagnosis. The results indicate that the paradigm shift that has taken place in the academic world is also practiced in primary care in Sörmland. They support the patients by helping to improve their self-esteem but do not call their weight shameful. The results show the importance of collaboration in order to fill knowledge gaps about obesity.

Psykisk ohälsa är ett av vår tids största samhällsproblem. Primärvården är många gånger den första instansen som tar emot dessa patienter vilket sätter krav på vårdpersonalen när det kommer till bemötande och behandling. Tidigare forskning visar att det finns brister inom primärvården som riskerar att leda till en ojämlik vård. Sjuksköterskan har i sin profession ett ansvar att främja och bibehålla patientens hälsa, hantera sjukdom och stärka välbefinnandet. Detta arbete har som syfte att beskriva hur patienter med psykisk ohälsa upplever bemötandet inom primärvården. För att svara an på syftet gjordes en litteraturöversikt bestående av tio artiklar med kvalitativ och mixad metod. Artiklarna sammanställdes utifrån likheter och skillnader vilket skapade två huvudteman; ”Bli bemött som en hel människa” och ”Inte bli bemött som en hel människa”. Samt åtta subteman; ”Stigmatisering”, ”Tidsbrist”, ”Vårdens okunskap”, ”Bristande kommunikation”, ”Ett ovärdigt bemötande”, ”Sedd, hörd och bekräftad”, ”Förtroendefulla relationer” och ”Kontinuitet och uppföljning” som mer ingående tar upp avgörande faktorer i bemötandet. Arbetets styrkor och svagheter lyfts liksom hållbar utveckling. Patienterna upplevde ett sämre bemötande relaterat till stigmatisering och bristande kunskap medan ett gott bemötande grundades i ett vårdande möte och en förtroendefull relation med vårdaren. Genom att öka kunskapen om psykisk ohälsa inom vården och i samhället kan stigmatiseringen minska liksom patienternas lidande. En bättre förståelse för dessa individer kan också främja deras välbefinnande och gynna samhället. Sjuksköterskan har en viktig roll i mötet med psykisk ohälsa där ett personcentrerat förhållningssätt bestående av delaktighet och samtal kan bidra till en mer jämlik vård.

Syfte: att beskriva distriktsköterskans/sjuksköterskans (DSK/SSK) uppfattning om den information som ges till kvinnor med urininkontinens (UI), vid första kontakten med vårdcentral. Metod: Semistrukturerade enskilda intervjuer med fem distriktssköterskor och en sjuksköterska, gjordes med hjälp av en intervjuguide. En fenomenografisk kvalitativ ansats valdes till studien där materialet har analyserats utifrån från fem steg enligt Larsson & Knutsson-Holmström (2014). Resultat: Kvinnan med UI hamnar oftast hos en telefonrådgivningssköterska vid första kontakten med vårdcentral. Deltagare i studien upplever osäkerhet från telefonsköterskan. Mycket information ges både vid telefonkontakt och vid mottagningsbesök. Deltagarna i studien har olika rutiner men lämnar ut samma information. Informationen anpassas beroende på ålder, förkunskaper, språkhinder eller svårigheter att ta emot informationen. Deltagare i studien upplever att det är tidskrävande att ge information. Samarbete med annan vårdpersonal saknas och förståelse av UI eller vikten av information angående UI saknas bland annan vårdpersonal. Samtliga deltagare upplever att ett bra stöd finns för att ge information. Tidsbrist uppgavs som ett hinder när det gäller att förtydliga informationen till kvinnan eller fördjupa sin egen kunskap och reflektera över informationen som ges. Konklusion: Viktigt är att tid finns för att kunna ge information och för att DSK/SSK ska kunna förtydliga informationen för kvinnor med UI, utveckla informationen som ges och fördjupa sin egen kunskap i UI. Flera yrkesgrupper på vårdcentral behöver bli insatt i UI. Behov finns att öka medvetenheten, erkännandet och förståelse av arbetet med UI. UI behövs lyftas fram i ljuset hos politiker, vårdpersonal och samhälle för att nå ut till fler kvinnor med UI. / Aim: to describe the district nurse/nurse perception of the information given to women with urinary incontinence at first contact with health center. Methodology: Semistructured individual interviews with five district nurses and one nurse were carried out with an interview guide. A phenomenographic qualitative approach was chosen for the study and the material was analysed by five steps developed by Larsson & Knutsson-Holmström, (2014). Result: Woman with UI usually end up with a nurse counseling by phone at the first contact of the health center. Participants in the study feel uncertain from the telephonecounseling nurse. Much information is given both in telephone contact and at clinic visits. Participants have different routines but leave out the same information. The information is customized depending on age, knowledge, language barriers or difficulties to receive information. Participants in the study feel that it often can be time consuming to give information. Collaboration with other health professionals are missing and lack of understanding of the UI or the importance of information about the UI is missing among other health professionals. All participants feel that there is good support when they provide information to the women. Lack of time is to clarify the information to the woman, deepen their own knowledge or reflect on the information given. Conclusion: Importantly is that time is available for district nurse /nurse to clarify information for women with UI, developing the information provided and deepen their own knowledge of UI. Several professionals in health care centers need to become familiar with UI. There is a need to increase awareness, recognition and understanding of the work on UI. UI needs to be brought to light by politicians, health professionals and the community to reach out to more women with UI.

Bakgrund: Kommunikationen är ett viktigt redskap för sjuksköterskor och inte minst vid telefonrådgivningen som utvecklats under de senaste årtiondena. Syftet med föreliggande studie var att beskriva distriktssköterskornas erfarenheter och reflektioner av telefonrådgivning inom primärvården. Metod: Studien var av kvalitativ ansats med en deskriptiv design. Nio distriktssköterskor intervjuades med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide. Kvalitativ innehållsanalys användes som dataanalys. Resultat: Distriktssköterskorna ansåg telefonrådgivning som utmanande då det var många olika patienter, i olika åldrar och med olika vårdbehov som ringde telefonrådgivningen. Arbetet med telefonrådgivning beskrev informanterna som stimulerande då de via telefon hade möjlighet att hjälpa många patienter med enkla medel. Distriktssköterskorna upplevde även arbetet som stressigt vissa dagar. Distriktssköterskorna beskrev att bristen på visualisering i samband med att bedöma vårdbehovet hos patienten som det svåraste med telefonrådgivning. Flera svårigheter som distriktssköterskorna beskrev var att ställa rätt frågor samt svårigheterna med att hantera missnöjda patienter. Informanterna beskrev att de inte endast hade patientens önskemål att tillgodose utan även krav från hälsocentralen då det var brist på tider att boka samt att de fördelade arbetet på hälsocentralen via telefonrådgivningen. Informanterna beskrev arbetet med telefonrådgivning som betydelsefull då det var vägen in på hälsocentralen för patienterna. Slutsats: Distriktssköterskorna beskrev arbetet med telefonrådgivning inom primärvården som utmanande och svårt med begränsade möjligheter att tillgodose allas behov. Distriktssköterskorna som arbetade med telefonrådgivning inom primärvården upplevde liknande svårigheter som sjuksköterskorna på call-centers. Det svåraste distriktssköterskorna upplevde med telefonrådgivning var att de inte fysiskt såg patienten. Distriktssköterskorna upplevde även telefonrådgivningen som betydelsefull och stimulerande. / Background: Communication is an essential tool for nurses, especially when working with the telephone advice nursing (from here on mentioned as telenursing) that has been developed in recent decades. The aim of the present study was to describe the primary healthcare nurse´s experiences and reflections of telenursing in primary healthcare. Method: The present study was of qualitative approach with a descriptive design. Nine primary healthcare nurses was interviewed using a semi-structured interview guide. Qualitative content analysis was used as data analysis. Results: Primary healthcare nurses experienced telenursing as challenging because there were many different patients of different ages and with different health needs who contacted the telenursing. The informants described working with telenursing as stimulating because they easily were able to help many patients. Primary healthcare nurses also experienced the work stressful. The most difficult thing with telenursing described the primary healthcare nurses as the lack of visualization when assessing the need of care. Other difficulties the primary healthcare nurses described were difficulties in dealing with dissatisfied patients and to ask the right questions. The informants described they were not only the patient's wishes to meet. The primary healthcare center made demands of the primary healthcare nurses when it was lack of doctors’ appointments and because the nurses distributed the work on the healthcare center by the telenursing. The informants described the telenursing important because that is the only way for the patient to get an appointment at the healthcare center. Conclusion: The primary healthcare nurses described working with telenursing in primary healthcare as challenging and difficult with limited opportunities to ensure everyone is satisfied. The primary healthcare nurses working with telenursing in primary healthcare experienced similar difficulties as nurses at the call-centers did. The most difficult thing the primary healthcare nurses experienced with telenursing was that they did not met the patient physically. Primary healthcare nurses also experienced telenursing as important and stimulating.

En av hälso- och sjukvårdsorganisationens största utmaningar är bristen på tillgänglighet (regeringen.se). Som en del av en lösning på problemet har nya digitala vårdappar som erbjuder läkarkontakt via chatt, samtal eller videolänk lanserats på marknaden. Två av de största nätläkarbolagen i Sverige är Kry och Min Doktor som under det senaste året haft närmare 100 000 patientkontakter var via internet.    Svårigheterna att få kontakt med en läkare ihop med att Sveriges befolkning är bland de mest digitalt mogna i världen gör att marknaden för nätläkarbolagen är mycket stor (pwc.se). Från landstingens håll har de digitala vårdgivarna setts som en tillgång och en möjlighet för sjukvården att avlasta en allt tyngre belastad primärvård. Men allt går inte lika fort som digitaliseringen. Ersättningssystem och vårdavtal har ännu inte anpassats till de nya nätläkartjänsterna, detta som en följd av den politiska processens natur: beslut tar tid att fatta. Föråldrade ersättningsmodeller och kryphål i utomlänsavtalet har gjort att bolagen via ett avtal med region Jönköping det senaste året debiterat landsting runt om i Sverige en mycket hög ersättning för de besök som gjorts via apparna.   Den andra mars i år publicerade Dagens Nyheter en debattartikel författad av representanter från Svensk Förening för Allmänmedicin (SFAM) och Distriktsläkarföreningen (DLF), där de riktade skarp kritik mot nätläkarbolagen. I artikeln menade representanterna för SFAM och DLF bland annat att de digitala läkartjänsterna dränerar resurser från en redan underfinansierad primärvård samt att bolagen brister när det kommer till den medicinska kvaliteten (dn.se).   I repliker till artikeln bemötte företrädare för vårdapparna Kry och Min doktor kritiken, men även politiker uttalade sig, plus en docent i hälsoekonomi samt en överläkare i klinisk farmakologi valde att gå in i debatten. En intern konflikt mellan föreningarna, politiker, nätläkarbolagen samt diverse läkare runt om i landet visade på att frågan om nätläkarbolagens roll i samhället är en infekterad och mycket komplex fråga. Ena sidan väljer att se möjligheterna, andra sidan fokuserar på begränsningarna. Debatten mynnade ut i att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) bland annat valt att till sommaren 2017 se över och anpassa ersättningsmodellerna för virtuell vård. Samtidigt hävdar en del av kritikerna mot bolagen att det finns för lite evidensbaserad forskning kring huruvida den medicinska kvaliteten kan upprätthållas vid vård online. Trots att flera av de intervjuade har samma utbildning, kom de i flera fall fram till väldigt olika slutsatser kring vilken typ av medicinska besvär man kunde diagnostisera och behandla via digitala läkarbesök. Trots att alla representanter ser stora fördelar med digitaliseringen och tjänsten som sådan, så har de olika åsikter kring hur nätläkarna långsiktigt och kostnadseffektivt ska inkorporeras i vården.   Vi försöker i reportaget förklara de bakomliggande orsakerna till att nätdoktorer under så kort tid vuxit sig allt större i relation till de utmaningar som hälso- och sjukvårdsorganisationen idag står inför. Vi speglar nätläkarnas framväxt ur ett helhetsperspektiv, samtidigt som vi med stöd av fakta och viss statistik kan visa hur Sveriges sjukvårdspersonal och invånare ställer sig till digitaliseringen inom vården. Syftet är att djupdyka ner i den konflikt kring nätdoktorer som utspelat sig på DN debatt i februari i år, och förklara den roll som nätläkarna har nu och kan komma att ha i framtiden.

Bakgrund: Personcentrerad vård innebär att personen är i centrum och inte dennes sjukdom. Ett partnerskap mellan distriktssköterskan och personen eftersträvas, med utgångspunkt från personens livsberättelse och dennes livssituation för att gemensamt skapa mål och strategier för genomförande av behandlingar samt omvårdnad. I mötet ska distriktssköterskan visa vilja, öppenhet samt intresse att lyssna till personens berättelse och beskrivning av sin situation. Syftet: Syftet var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av att arbeta personcentrerat på mottagning i primärvården. Metod: Åtta distriktssköterskor från hälsocentraler i norra Sverige deltog i studien. Datainsamlingen utfördes med semistrukturerade intervjuer och data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom ett tema; Att vilja väl men inte ha förutsättningar och fem kategorier; Att vara lyhörd och närvarande i patientmötet; Att individanpassa mötet; Att skapa samförstånd med patienten; Att ha brist på tid; Att ha kunskap och samsyn om arbetssättet. I resultatet framkom att lyssna, vara lyhörd, närvarande, visa intresse och se patienten är viktiga aspekter i det personcentrerade arbetet. Ett ökat samförstånd och delaktighet resulterade i ökat ansvar från patienten i egenvården. Slutsats: Personcentrerad vård ger mer nöjda patienter med ökat egenansvar. Distriktssköterskor måste dock ges förutsättningar för att kunna arbeta personcentrerat varför arbetsgivare måste införa rutiner för att implementera detta arbetssätt. Detta skulle också ge distriktsköterskorna en ökad känsla av tillfredställelse i arbete med personcentrerad vård.

<p>Olika försök med psykologer och kuratorer på vårdcentraler har startats runt om i Sverige. Utvärderingar genomförda i samband med samtalsbehandlingar har visat genomgående goda resultat. Syftet med aktuell utvärdering var att undersöka betydelsen av behandlingen ett till två år efter avslut. Utifrån patientperspektiv erhölls genom enkät (n=68) förståelse av vad som karaktäriserar patientgruppen, samtalsbehandlingens innehåll och dess effekter. Patienter rapporterade stöd av behandlingen och att de hade kommit tillrätta med problem inom hälsa, relationer, arbetsliv och fritid. Patienterna värdesatte terapeuternas professionalitet, stöd och engagemang och samtalens fokusering på ’här och nu’. Patienterna uppgav flera slags besvär med störst förekomst av psykisk ohälsa men även problem i relationer. Drygt hälften av patienterna var nöjda med antalet samtal. Övriga hade önskat fler samtal med terapeut, då osäkerhet i att fullfölja den uppstartade utvecklingsprocessen efter samtalsbehandlingens avslut rapporterades av en del patienter. Metodens för- och nackdelar och inverkan på resultatet diskuteras.</p>

Metoden fysisk aktivitet på recept började användas 2001 inom primärvården, med avsikten att öka fysisk aktivitet bland befolkningen. Syftet med denna studie var att beskriva förskrivarnas upplevelser av hinder och problem, med att använda metoden FaR inom primärvården. Kvalitativ metod valdes och 12 intervjuer genomfördes. Data analyserades med hjälp av innehållsanalys. Resultatet som framkom bildade tre huvudkategorier; metoden, förskrivarna och samverkan. Resultatet visade, att trots att metoden ansågs vara bra, fanns det aspekter som behövde förbättras. Hjälpmedlen användes i liten utsträckning, tid och arbete behövdes för att väl förankra metoden på arbetsplatsen. Förskrivarna behöver motiveras för att kunna hjälpa patienten på bästa vis och även andra aktörer i samhället behövs i arbetet med att öka den fysiska aktiviteten bland befolkningen. Slutsatsen blev att metoden behövs inom primärvården, men att tydliga riktlinjer krävs om hur arbetet ska implementeras och användas praktiskt i vardagen. Även kontinuerliga påminnelser behövs för att arbetet ska fortgå, till exempel tävlingar och föreläsningar som sätter extra fokus på metoden. Aktivitetskatalogen behöver utvecklas och om möjlighet finns, även införa en prisreducering, så att alla oavsett ekonomisk situation, har chans att delta. Ett större samarbete med andra aktörer utanför hälso- och sjukvården krävs, för att möjliggöra och synliggöra arbetet, detta för att öka hälsan bland befolkningen. Slutligen så bör förskrivarna få större möjligheter att få vara med och utforma metoden, för att kunna eliminera det motstånd som finns.

Olika försök med psykologer och kuratorer på vårdcentraler har startats runt om i Sverige. Utvärderingar genomförda i samband med samtalsbehandlingar har visat genomgående goda resultat. Syftet med aktuell utvärdering var att undersöka betydelsen av behandlingen ett till två år efter avslut. Utifrån patientperspektiv erhölls genom enkät (n=68) förståelse av vad som karaktäriserar patientgruppen, samtalsbehandlingens innehåll och dess effekter. Patienter rapporterade stöd av behandlingen och att de hade kommit tillrätta med problem inom hälsa, relationer, arbetsliv och fritid. Patienterna värdesatte terapeuternas professionalitet, stöd och engagemang och samtalens fokusering på ’här och nu’. Patienterna uppgav flera slags besvär med störst förekomst av psykisk ohälsa men även problem i relationer. Drygt hälften av patienterna var nöjda med antalet samtal. Övriga hade önskat fler samtal med terapeut, då osäkerhet i att fullfölja den uppstartade utvecklingsprocessen efter samtalsbehandlingens avslut rapporterades av en del patienter. Metodens för- och nackdelar och inverkan på resultatet diskuteras.

Bakgrund/syfte: Många patienter, varav unga vuxna(18-25 år) utgör en stor grupp, använder akutmottagningar [AM] av obefogade skäl. Problemet med icke-akuta patienter på AM har varit ett diskussionsämne sedan 80-talet i västvärlden. De långa väntetiderna och ökade patienttrycket på AM är associerat till en försämrad upplevelse av vården ur ett patientperspektiv. Primärvården har en nyckelroll i att styra flödet av patienter som söker vård. Föreliggande studie syftar till att undersöka hur unga vuxna (18-25 år) söker vård relaterat till kön, ålder, symptom och lämplig vårdnivå, AM kontra Närakuten [NA]. Metod: En deskriptiv konsekutiv enkätinsamling genomfördes på akutmottagningen på Akademiska sjukhuset och på närakuten (Cityakuten) i Uppsala. Resultat: Kvinnor sökte mer vård i undersökningsgruppen och den vanligaste orsaken till besök på AM var buksymptom och på NA var det allmänna influensasymptom. Inget samband mellan tidigare kontakt med sjukvården och huruvida undersökningsgruppen sökte rätt vårdnivå kunde påvisas. En av fem patienter bedömdes initialt ha sökt fel vårdnivå på båda verksamheterna. Slutsats: Primärvården kan spela en nyckelroll i styrning av patientflödet men även andra instanser som kuratorstöd och psykologstöd kan bidra. Mer forskning behövs för att fastställa bakomliggande orsaker och prevalens. / Background/aim: Many patients seek emergency departments [ED] based on inappropriate causes, a considerable amount of which are young adults (aged 18-25). In the western society, the problem with non-acute patients seeking ED care, have been a topic of debate since the 80´s. The long waiting times and the increasing flow of patients at the ED are associated to a lower level of satisfaction amongst patients. The primary health care plays a key role in controlling the flow of patients seeking care. The aim of this study is to describe health care seeking behaviors, based on sex, age, symptoms and appropriate level of care, ED versus the out-of-hospital ED. Method: A descriptive consecutive questionnaire collection was conducted at the ED in Uppsala University Hospital and at the out-of-hospital ED (Cityakuten) in Uppsala. Result: Female patients were most represented seeking care in the study group, and the most common reason for seeking ED care was abdominal symptoms. At the out-of-hospital ED the most common reason was general flu symptoms. No correlation between previous health care contact and whether the study group used the appropriate health care level was found. At the first assessment one in five patients sought the wrong care level at hospital based ED and at the out-of-hospital ED. Conclusion: The primary health care should play a key role in controlling the patient flow. Other agencies such as counselor support and psychiatrists should contribute as well. Further research should focus on establishing underlying causes and the prevalence.