I 2 kap. 22 § inkomstskattelagen (1999:1229, IL) finns det så kallade generella närståendebegrepp, vilket används i åtskilliga sammanhang i lagen. Bestämmelsen är utformad på ett sådant sätt att förhållanden mellan den skattskyldige och vissa av dennes närstående är ensidiga. Med ensidiga närstående avses två personer A och B när A är närstående till B, men B inte räknas som närstående till A enligt det generella närståendebegreppet. Företeelsen har uppmärksammats i olika rättskällor och anses medföra tillämpningsproblem och skillnader mellan beskattningen av personer som är ensidiga närstående. Det finns dock fortfarande områden, i vilka problematiken inte uppmärksammats i samma utsträckning. Ett att dessa områden är reglerna om lönebaserat utrymme i 3:12-regelverket. Syftet med framställningen är att belysa och analysera problematiken avseende förekomsten av ensidiga närstående i det generella närståendebegreppet samt utreda huruvida förekomsten av ensidiga närstående medför tillämpningsproblem och olikbehandling av ensidiga närstående vid tillämpning av de gällande reglerna gentemot de i SOU 2016:75 föreslagna reglerna om lönebaserat utrymme. Skillnader mellan beskattningen av personer som räknas som ensidigt närstående till varandra anses främst uppkomma till följd av att den ena kan utnyttja den andres ställning, lön eller ägarandel i företaget, men inte tvärtom. En hårdare beskattning kan träffa såväl den som har närstående som den som är närstående, beroende på vilken skatteregel som tillämpas. Trots att lagstiftaren har vidtagit vissa åtgärder i syfte att undvika olikbehandlingen av ensidiga närstående, anses de inte vara effektiva i ett större sammanhang. Med tanke på att det generella närståendebegreppet tillämpas i olika regler i IL, finns det ett incitament att utvidga eller inskränka begreppet till att det endast omfattar ömsesidiga närstående. Avseende reglerna om lönebaserat utrymme kan skillnader mellan beskattningen av ensidiga närstående uppstå vid tillämpningen av löneuttagskravet. Detta till följd av att en i det ensidiga förhållandet kan beakta den andres ersättning från företaget, men inte tvärtom. Samma oenighet kan uppstå vid tillämpning av regeln om taket för det lönebaserade utrymmet. Rättsläget avseende denna regel anses dock vara oklart. Vid fördelningen av det lönebaserade utrymmet uppstår däremot inga problem, eftersom närståendebegreppet inte beaktas i denna regel. Enligt ändringsförslagen i SOU 2016:75 föreslås regeln om taket för det lönebaserade utrymmet slopas, vilket innebär att de eventuella skillnaderna mellan beskattningen av ensidiga närstående försvinner. Den nya metoden för beräkningen av det lönebaserade utrymmet anses inte medföra problem för ensidiga närstående, eftersom fördelningen av det lönebaserade utrymmet sker för en närståendekrets enligt 56 kap. 5 § IL. Beträffande löneuttagskravet anses de olikbehandlingar som kan uppstå i dagsläget försvinna i och med förslagen. Löneuttagskravet bli mer kopplat till det lönebaserade utrymmet och anses kunna tillämpas på samma närståendekrets som det lönebaserade utrymmet. Det innebär att samtliga närstående i kretsen kommer att kunna beakta varandras ersättningar från företaget vid bedömningen av huruvida löneuttagskravet är uppfyllt. Huruvida förslagen i SOU 2016:75 kommer att leda till en lagstiftning återstår dock att se.

Neutralitetsprincipen är en av de mest grundläggande byggstenarna inom den svenska skattelagstiftningen. Att enskildas handlingsalternativ inte skall styras av skatteutfallet var ett av de huvudsakliga ändamålen, tillsammans med grundidén om att motverka inkomstomvandling, vid genomförandet av århundradets skattereform i början på 1990-talet. Generationsskiftesförfarandet har dessvärre hamnat i kläm mellan strävan mot en neutral beskattning och strävan till att motverka inkomstomvandling. Problematiken grundar sig i bestämmelsen om samma eller likartad verksamhetsom återfinns i 57 kap. 4 § IL. Det är vanligt förekommande vid ägarskiften att överlåtaren vid en försäljning nyttjar sig av ett trädabolag. Det innebär att verksamhetsföretaget först överlåts till ett nybildat aktiebolag för att därefter avyttras till antingen närstående eller utomstående. De likvida medlen som finns kvar i trädabolaget efter försäljningen är skattefria, med anledning av att de avyttrade andelarna var näringsbetingade. Efter att bolaget legat fem år i karens är andelarna inte längre kvalificerade och vinstmedlen kan därefter tillgodogöras med en beskattning enbart i inkomstslaget kapital, det vill säga, utanför 3:12-reglernas räckvidd. Bestämmelsen om samma eller likartad verksamhetresulterar i att karenstiden om fem år för ett trädabolag aldrig börja löpa så länge en närstående bedriver samma eller likartad verksamhetsom andelsägaren. Andelarna i trädabolaget blir således aldrig av med sin klassificering som kvalificerade andelar och kan därmed inte avyttras som icke kvalificerade andelar, vilket hade varit möjligt om avyttring skett till utomstående. Det leder till att beskattningsutfallet ofta blir procentuellt högre vid en överlåtelse av ett fåmansföretag till närstående kontra överlåtelse till en extern part. Anledningen till att bestämmelsen om samma eller likartad verksamhetexisterar är för att närstående besitter en sådan närhet som generellt inte finns mellan utomstående. Systemet riskerar således att utnyttjas av närstående för att omvandla inkomst av tjänst till inkomst av kapital. Neutralitetsprincipen står därmed åt sidan för att premiera motarbetandet av inkomstomvandling.    Den 7 mars 2019 presenterade regeringen en proposition innehållande ett förslag om att införa ett undantag från bestämmelsen samma eller likartad verksamhetnär överlåtelse sker till närstående. Förslaget som regeringen föreslår presenterades som huvudförslag i SOU 2016:75,vars uppdrag var att se över beskattningen vid ägarskiften i fåmansföretag. I denna uppsats har en diskussion förts kring vilket förslag, regeringens eller de övriga av utredningen presenterade förslagen, som torde vara mest förenlig med en god skattelagstiftning och primärt neutralitetsprincipen.

Beskattningen av kapitalvinster med anledning av generationsskiften omfattas ofta av de särskilda fåmansbeskattningsreglerna i 56-57 kap. inkomstskattelagen (1999:1229, IL). Reglerna har utformats med anledning av att det svenska duala skattesystemet, i vilket progressiv beskattning sker i inkomstslaget tjänst och proportionell beskattning sker i inkomstslaget kapital, medfört ett intresse för skattskyldiga att omvandla arbetsinkomster till kapitalinkomster. Denna risk har ansetts särskilt stor i närståendeförhållanden, varför särskilda begränsningar har införts avseende beskattningen av kapitalvinster vid generationsskiften. Begränsningarna innebär svårigheter vid generationsskiften att uppfylla de villkor enligt 57 kap. IL som medger att beskattning får ske enligt de vanliga kapitalvinstbeskattningsreglerna i IL. I juni 2016 meddelade Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) dom i mål 6600-15 (Målet), vari frågan hade ställts huruvida en kapitalvinst med anledning av ett generationsskifte skulle beskattas enligt de särskilda fåmansbeskattningsreglerna. HFD ansåg att villkoren i 57 kap. IL var uppfyllda för att kapitalvinsten skulle beskattas enligt de vanliga kapitalinkomstreglerna, men att förfarandet stred mot lagstiftningens syfte enligt 2 § lagen (1995:575) mot skatteflykt (SkflL). Syftet med framställningen är därför att analysera hur beskattningsreglerna av kapitalvinst med anledning av ett generationsskifte skulle tolkas i anledning av Målet. För att uppnå syftet används en traditionell juridisk metod, enligt vilken innehållet i gällande rätt analyseras och hänsyn därvid tas till rättskällehierarkin. Utifrån analysen är slutsatsen att fåmansbeskattningen innehåller en avsiktlig olikbehandling av beskattningen av andelsöverlåtelser mellan närstående i jämförelse med andelsöverlåtelser mellan externa förvärvare. Denna olikbehandling kan dock inte enligt lagregelns ordalydelse tillämpas på situationer när överlåtaren indirekt äger andelarna. Trots det har HFD i anledning av utgången i Målet utvidgat denna olikbehandling till att även omfatta en sådan situation genom tillämpning av 2 § SkflL, vilket medfört svårigheter för de skattskyldiga att förutse konsekvenser av sina förfaranden. Tillämpningen av 2 § SkflL har dock inte skett i enlighet med de principer som fastställts i tidigare rättspraxis i ämnet. För att räta ut dessa oklarheter bör lagstiftaren utforma regler som på ett mer ändamålsenligt sätt överensstämmer med dess syfte. Detta görs i viss mån i den nya 3:12-utredningen, i vilken den olikbehandling som föreligger vid beskattningen av generationsskiften till skillnad mot ägarskiften mellan externa förvärvare dessutom föreslås utjämnas.