Global ETD Search

51	Les divisions de la créance / The divisions of credit-claim Boutron-Collinot, Marie 06 December 2018 (has links) Les divisions de la créance ne renvoient qu’aux hypothèses de l’article 1309 du code civil : la division de la créance constituée au profit de plusieurs créanciers et la division de la créance dévolue à une pluralité d’héritiers. Pourtant, le procédé ne doit pas être réduit à ces deux occurrences. Peuvent être identifiées non seulement d’autres divisions de l’objet de la créance, mais également des divisions d’une autre forme, qui consisteraient en une répartition des prérogatives du droit de créance. Suivant un classement des divisions de la créance – division de l’objet de la créance, division des prérogatives du droit de créance –, il faut identifier les mécanismes qui y correspondent et, le cas échéant, établir des rapprochements susceptibles de compléter leur régime. S’agissant des divisions de l’objet de la créance, le modèle de l’article 1309 du Code civil consiste dans l’attribution, par un effet légal, à chacun des créanciers ou des héritiers du créancier d’un droit complet sur une fraction de l’objet de la créance. Au-delà, le modèle peut être reproduit par l’effet de la volonté grâce à des mécanismes – comme la cession partielle de créance – qui permettent de transmettre, par l’effet de la volonté, un droit sur une fraction de l’objet de la créance. S’agissant des divisions des prérogatives de la créance, le modèle réside dans le démembrement du droit de propriété. D’abord, ce modèle s’applique à la créance pour en diviser les prérogatives – avec l’usufruit de la créance ou un droit réel sui generis. Ensuite, se pose la question de l’imitation du modèle, c’est-à-dire de la possibilité de diviser directement les prérogatives du droit de créance. / The divisions of the credit-claim refer only to the hypotheses of article 1309 of the French Civil Code : the division of the credit-claim to the benefit of multiple creditors and the division of the credit-claim transferred to multiple heirs. However this process must not be limited to these two occurrences. Firstly, it is possible to identify other ways to divide the credit-claim’s subject matter. Secondly, the division of a credit-claim may consist in distributing the prerogatives resulting from the credit-claim. Following a typology of the divisions of the credit-claim – divisions of the subject matter of the credit-claim, division of the prerogatives resulting from the credit-claim -, it is necessary to identify the corresponding notions and, where appropriate, to suggest how their regimes can be perfected accordingly.As far as the divisions of the credit-claim’s subject matter are concerned, the way they are modelled on article 1309 of the Civil Code consists in conferring, through an effect of the legislation, to each creditor or to each creditor’s heir a full right on a fraction of the credit-claim’s subject matter. This initial model can be expanded, as it can be replicate through the effects of will, thanks to notions such as the partial assignment of the credit-claim which enable the transfer, through the effects of individual will, of right on a fraction of the credit-claim’s subject matter.As for the divisions of the prerogatives attached to the credit-claim, the archetypal reference is the dismemberment of ownership. Firstly, this archetype applies to the credit-claim in order to divide its prerogatives – with the usufruct of the credit-claim or a sui generis real right. Secondly, the question is whether it is possible to replicate the model, ie whether it is possible to divide directly the prerogatives of the credit-claim. Division de la créance Prérogatives du droit de créance Usufruit des droits sociaux Usufruit des créances Subrogation personnelle partielle Cession partielle de créance Partage successoral Créances indivisibles Créances solidaires Créances plurales Division of credit-claims Sui generis real right Usufruct of credit-claims Partial subrogation Partial assignment of credit-claims Sharing of inheritance Indivisible credit-claims Solidary debts Multiple debts
52	Nafisamycin, Cyclisation Product of a New Enediyne Precursor, Highly Cytotoxic Mansouramycins, Karamomycins Possessing a Novel Heterocyclic Skeleton and Further Unusual Secondary Metabolites from Terrestrial and Marine Bacteria. / Nafisamycin, das Cyclisierungsprodukt einer neuen Endiin-Vorstufe, cytotoxische Mansouramycine, Karamomycine mit einem neuen heterocyclischen Grundgerüst und weitere ungewöhnliche Sekundärstoffe aus terrestrischen und marinen Bakterien. Mahmoud, Khaled Attia Shaaban 15 January 2009 (has links) No description available. 540 Chemie Mathematics and Computer Science Naturstoffe Mikroorganismen Antibiotika Terrestrische und marine Bakterien Isolierung Strukturaufklärung Partialsynthese Neue Sekundarmetabolite Nafisamycin Mansouramycine Karamomycine Ungewöhnliche Chromophore Natural Products Microorganisms Antibiotics Terrestrial and Marine Bacteria Isolation Structure Elucidation Partial Synthesis New Secondary Metabolites Nafisamycin Mansouramycins Karamomycins Unusual Chromophores
53	Dehydrorabelomycin-1-O-α-L-rhamnopyranoside, Actinofuranone C and Further New Bioactive Secondary Metabolites from Terrestrial Streptomyces spp. / Dehydrorabelomycin-1-O-α-L-rhamnopyranosid, Actinofuranone C und weitere neue bioaktive Sekundärstoffe aus terrestrischen Streptomyces spp. Naureen, Humaira 15 July 2011 (has links) No description available. 540 Chemie Chemistry Naturstoffe Mikroorganismen Terrestrische Streptomyces Isolierung Strukturaufklärung Neue Sekundarmetabolite Actinofuranone C Natural Products Microorganisms Terrestrial Streptomyces Isolation Structure Elucidation New Secondary Metabolites Actinofuranone C
54	INTELLECTUAL PROPERTY, TRADITIONAL KNOWLEDGE AND BIODIVERSITY IN THE GLOBAL ECONOMY: THE POTENTIAL OF GEOGRAPHICAL INDICATIONS FOR PROTECTING TRADITIONAL KNOWLEDGE-BASED AGRICULTURAL PRODUCTS Dagne, Teshager Worku 01 March 2012 (has links) The relationship between international regimes regulating intellectual property, traditional knowledge and biodiversity has received much attention in recent times. Of the many complex and controversial issues in contemporary international legal discourse on this matter, the protection of traditional knowledge (TK) stands out as a significant challenge. Choices abound in the search for modalities to regulate rights to use and control TK systems and their underlying biodiversity. In recent times, the protection of geographical indications (GIs) has emerged as an option for protecting TK. Despite the considerable enthusiasm over it, there is appreciable research dearth on how far and in what context GIs can be used as a protection model. Indeed, not only is the concept of GIs itself widely misunderstood. As well, analyses as to their applicability for protecting TK often reflect underlying cultural differences in the nature, scope and the jurisprudence regarding GIs across jurisdictions. This thesis examines the relationship between GIs and TK, focusing on the responsiveness of GIs to the needs and desires of indigenous peoples and local communities (ILCs). The thesis posits that the search for a model to protect TK should involve identifying different modalities, including those based on intellectual property, to fit to the nature and uses of TK in particular contexts. The analysis conceptualizes GIs as a form of IP that are structurally and functionally suitable to protect aspects of TK in traditional knowledge-based agricultural products (TKBAPs). Substantively, the thesis draws attention to the conceptual underpinnings of GIs as encompassing cultural and economic objectives in the protection of TK. As such, it is argued that stronger protection of GIs should be achieved by integrating the negotiations and discussion concerning GIs and TK at the international level. Further, the case is made for the determination of immediate challenges and long-term opportunities in choosing a legal means for protecting GIs at the national level. In this connection, the thesis suggests that the potential of GIs to meet national and local imperatives to protect TK be assessed, inter alia, based on their instrumentality for economic, biodiversity, cultural and food security objectives in protecting TKBAPs.
55	Vem äger NFT-innehavarens egendom? : – En studie av äganderätten till en non-fungible token / Who Owns the NFT Holder's Property? : – A study of the property law of a non-fungible token Landström, Jennifer January 2022 (has links) Handeln av non-fungible tokens (NFT) har vuxit fram i en drastisk fart de senaste tre åren med försäljningar till miljonbelopp. Begreppet non-fungible åsyftar en icke-utbytbar egendom som karaktäriseras av sin unika kvalité och dessa tokens bygger på blockkedjeteknik med decentraliserade system. NFT:s effektiviserar överlåtelsetransaktioner av såväl materiell som immateriell egendom genom kryptering av äganderättigheter. Den här framställningen syftar till att studera ägande i förhållande till ny teknik och egendomsslaget kyprotillgångar. I uppsatsen utreds vilket äganderättsligt skydd som ges till innehavaren av en NFT och i vilka specifika delar de ur tekniken härrörande riskerna inte omfattas av förevarande lagstiftning. För att utreda rättsläget för dessa tokens görs en genomgång av äganderättsliga och immaterialrättsliga bestämmelser ämnat att bilda en förståelse för traditionella egendomsslag och hur ägandeskap har förändrats i takt med samhällsutvecklingen. Vidare görs en övergripande presentation av decentraliserade databaser, blockkedjor samt smarta kontrakt, vilka utgör teknologin bakom NFT:s. Därtill görs en längre studie av en NFT och dess risker, följt av en redogörelse för de bestämmelser som appliceras på handeln av dessa tokens idag. Avslutningsvis dras slutsatserna att ett förvärv av en NFT enbart ger äganderätt till denna token och inte per automatik ger äganderätt till ytterligare egendom. En sådan äganderätt tilllerkänner innehavaren en ensamrätt att använda, att modifiera, att sälja samt att exkludera andra från egendomen. I den mån en NFT även är tänkt att representera en underliggande tillgång krävs att parter överenskommit om det. Förutsatt att ett smart kontrakt erkänns som juridiskt bindande kan det ensamt aktualisera köplagen och andra avtalsrättsliga bestämmelser. Ett juridisk erkännande är avgörande och fram tills att så skett krävs en separat överenskommelse mellan kontraktsparter bortom blockkedjan. Kontrollen och besittningen över tillgångarna kan få praktisk betydelse. Framställningen landar i att NFT:s är unika, såväl i karaktär som i funktion, och bör betraktas som sui generis i stället för att försöka omfattas av redan befintlig lagstiftning. Förevarande lagstiftning är otillfredsställande och i praktiken är det svårt att vidga bestämmelser att även omfatta denna nya teknologi. Därför är ytterligare skyddsregler nödvändiga och teknologin fordrar skydd i en lagstiftning efter sitt eget slag, särskilt anpassad för handeln av NFT:s. NFT Non-fungible token Non fungible token Blockchain Crypto Cryptocurrency Distributed Ledger Technology Markets in crypto-assets regulation NFT Non-fungible token Icke-fungibelt token Äga Ägande Äganderätt Egendom DLT Decentraliserad distribuerad teknologi decentraliserade databaser decentraliserat system Blockkedja Blockkedjeteknik Smart kontrakt Smarta kontrakt Ethereum Bitcoin Open sea Krypto Kryptoteknik Kryptovaluta Digitalisering EU EU-rätt Teknologi Finans Bankrätt Investerare Investera Investerarskydd Köprätt Konsumentköp Konsumenträtt Konsumentskydd Finansiell teknologi FinTech Immaterialrätt Immateriell egendom Immateriell tillgång Affärsrätt Juridik Förmögenhetsrätt Sakrätt Kontroll Besittning Besittningsövergång Upphovsrätt Upphovsman Digital konst Ensamrätt IT-rätt Överlåtelse Överlåtelsetransaktion Unik MiCA MiFID Sui Generis Law and Society Juridik och samhälle

Page generated in 0.0282 seconds