Studiens syfte är att undersöka vilka möjligheter och utmaningar som implementeringen av samverkansverktyget samordnad individuell plan (SIP) kan medföra för socialsekreterare inom individ- och familjeomsorgen barn och unga. Detta har gjorts genom att sju socialsekreterare från tre olika kommuner har intervjuats.   Genom att använda en kvalitativ innehållsanalys på datamaterialet har fem olika kategorier skapats där det framgår att socialsekreterarna anser att de har tillräcklig kunskap om samordnad individuell plan trots att de fått en mycket begränsad utbildning. Dock uppger flera socialsekreterare att de skulle kunnat göra fler samordnade individuella planer än de har gjort, vilket förklaras med stress samt i vissa fall osäkerhet. Samtliga socialsekreterare är positivt inställda till samordnad individuell plan men de upplever ändå vissa hinder för att samverkan ska fungera optimalt. Bland annat upplever många att de som representanter får ta ett större ansvar i arbetet med samordnad individuell plan än andra samverkansaktörer. Det framkommer också att socialsekreterarna ser samordnad individuell plan som en möjlighet att dela och inhämta information samt att det förenklar planeringen i ett ärende. Även om arbetet med samordnad individuell plan läggs till socialsekreterarnas övriga arbetsuppgifter kunde samtliga se hur det faktiskt kunde effektivisera deras arbete. För att tydligare förklara resultaten från undersökningen kopplas dessa ihop med tidigare forskning om samverkan och implementering.

Då samordnad individuell plan infördes i lagstiftningen 1 januari 2010 var syftet att personer med behov av insatser från fler organisationer än en skulle erbjudas en samordnad individuell plan för att tydliggöra de olika organisationernas ansvar, och förbättra för den enskilde klienten. Syftet med vår studie var att undersöka hur samordnad individuell plan förändrat samverkan mellan kommun och landsting när det handlar om personer med dubbeldiagnos. Studien har bedrivits kvalitativt med en deduktiv strategi, där fyra yrkesverksamma inom en och samma stad har intervjuats. De teorier som användes var case managment samt systemteori. Våra slutsatser är att tillvägagångssättet bör förändras för att undvika extra arbete, det behövs ytterligare riktlinjer för hur samverkan skall bedrivas innan ett gott resultat av lagändringen kan ses, båda organisationerna lägger stor vikt vid klientens behov, klienten blir mer delaktig när SIP används samt att organisationerna behöver mer kunskap om varandras arbetsområden.

Bakgrund: En stor del av den äldre befolkningen har någon hjälp inom kommunal hälso- och sjukvård, exempelvis särskilt- och ordinärt boende. Sjuksköterska inom kommunal hälso- och sjukvård har omvårdnadsansvar för patienten och arbetar efter att vård och omsorg ska genomföras tillsammans med patienten och utformas i enlighet dennes önskemål så långt det är möjligt. Ett hjälpmedel för både sjukvårdspersonal och patienten är en samordnad individuell plan, SIP, som underlättar för alla inblandade och framförallt patienten. Målet med SIP är att patienten ska få vara med och planera sin vård efter sina önskemål i så stor utsträckning som möjligt. Syfte: Beskriva sjuksköterskors upplevelser av arbetet med samordnad individuell plan för äldre patienter inom kommunal hälso- och sjukvård. Metod: Kvalitativ intervjustudie med fokusgrupper tillsammans med sjuksköterskor som arbetar inom kommunal hälso- och sjukvård. Det insamlade materialet analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Sjuksköterskorna upplevde att det inte fanns tillräckligt tydliga rutiner för hur arbetet med SIP skulle gå till. Det var bristande samarbete med vårdcentralerna och även internt med omvårdnadspersonalen. Det upplevdes som att alla inblandade professioner inte alltid visste vad en SIP var och hur det skulle utföras. Sjuksköterskorna upplevde också att det var svårt för många patienter att vara delaktig i planeringen av sin vård och omsorg. Slutsatser: Det krävs tydliga rutiner för SIP, både nationellt och lokalt, för att det ska fungera som det hjälpmedel det är tänkt. Alla inblandade professioner behöver också få utbildning om SIP och fokus behöver vara på att få patienten delaktig i planeringen på bästa möjliga sätt för att de ska uppnå en känsla av trygghet och på så vis kan vårdbehovet minska.

Det finns inte mycket forskning kring samordnad individuell plan (SIP) och den forskning som finns berör främst professionella inom socialtjänsten med målgrupperna barn och unga, funktionshinder, psykiatri och missbruk. Med en växande andel äldre i svenska samhället har socialstyrelsen tagit fram dokument för samordnad individuell plan specifikt för gruppen äldre. Det behövs mer forskning i ämnet och genom att undersöka hur SIP används och fungerar för samverkan inom äldreomsorgen, som fortfarande är ett outforskat område, kommer det ge kunskap i hur samverkan och delaktighet ser ut inom just det området. Syftet med studien är att undersöka upplevelser och erfarenheter som biståndshandläggare inom äldreomsorgen har av att arbeta med SIP. För att besvara forskningsfrågorna genomfördes åtta kvalitativa intervjuer med biståndshandläggare som är verksamma i fyra kommuner i Sverige. Material analyserades med meningskoncentrering och resulterade i tre teman; Den oklara processen, Det parallella uppdraget och Delaktighetens begränsningar. De teorier som använts i studien berör gräsrotsbyråkrati och den så kallade inflytandetrappan. Resultatet visar på skillnader i hur biståndshandläggare ser på sin roll under processen och i mötet med andra huvudmän, den enskilde och anhöriga vid SIP möten. SIP blir för biståndshandläggare ett mångtydigt fenomen då det i deras roll förväntas utifrån en intuitiv känsla skapa delaktighet för den enskilde och anhöriga. Detta gör SIP svårt vilket ger den likheten att biståndshandläggare inom äldreomsorgen inte använder sig av SIP som metod i så stor utsträckning.

Bakgrund: Lagen om Samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård ställer stora krav på samverkan mellan vårdgivare. Samordnad individuell planering med SIP som resultat är reglerat i lagen och syftar till en trygg, säker och smidig övergång från slutenvården till öppen vård och omsorg. Sjuksköterskan i primärvården har en aktivroll som vårdsamordnare och fast vårdkontakt och är den som sammankallar till en SIP. Syfte: Att beskriva erfarenheter av arbetet med samordnad individuell planering för patienter med komplexa behov i primärvården ur vårdsamordnande sjuksköterskors perspektiv. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fyra sjuksköterskor och fyra distriktssköterskor som arbetar som vårdsamordnare i primärvården. Studien har analyserats med hjälp av en manifest innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade att de flesta sjuksköterskor bedömde att de hade tillräckligt med kunskap för att arbeta som vårdsamordnare i primärvården. Studien visade också att sedan den nya lagen trätt i kraft har kommunikationen mellan primärvården, kommunen och slutenvården blivit bättre, vilket har medfört att primärvården har fått en tydligare bild av patienter i slutenvården som är i behov av en samordnad planering. I studien framkom det också att patienten kände sig mer delaktig i sin vårdplanering. Studien visade dessutom på en förvirring över begreppet utskrivningsplanering och SIP. Slutsats: Sjuksköterskans nya roll som vårdsamordnare i primärvården har fört med sig fördelar både för primärvården och patienten. Primärvården har nu kontroll över vilka patienter som är inneliggande på sjukhus och är i behov av samordnad individuell planering, vilket ses som en trygghet och säkerhet för patienten. Men det finns fortfarande utmaningar i framtagandet av individuell plan (SIP). Kunskapen om vad en SIP innebär samt hur och när den ska genomföras har visat sig ha stor betydelse för att lyckas med implementeringen av det nya arbetssättet.

The aim of this study is to analyze and try to find out why the legislation of coordinatedindividual plan does not appear to be implemented as intended. This is studied with a focus onthe social services part of the coordination and with a focus on the parts of the social servicethat relate to addiction. This has been done by interviewing ten social workers from tendifferent municipalities. The theoretical framework consists of implementation theories.By using a qualitative content analysis on the material, eight different categories have beenidentified that also constitute the empirical part of the study. It shows that there is a differencebetween what and how much education the social workers have received and that it alsodiffers around the perception around whether they have sufficient knowledge. Most peopleexpress that the work with coordinated individual plan affects the workload but that it issomething that is prioritized either way and can make the work more efficient in the longerrun. All social workers are positively attuned to coordinated individual plans, but they stillfeel that improvements can be made. To explain the results of the study, it is discussed basedon different implementation theories.

I bakgrunden framkommer att Sverige är ett ekonomiskt starkt land men att det finns utrymme för förbättringar, framförallt när det gäller hur resurser ska fördelas och hur barn blir bemötta inom skolan. Eleverna kommer till skolan med olika förmågor och förutsättningar och behovet av specialpedagogiska insatser ökar. Skolan möter elever som har ett omfattande behov av insatser ifrån flera instanser och intresset för hur samordningen av dessa insatser fungerar väcks. Statens Kommuner och Landsting har tagit fram verktyget Samordnad Individuell Plan (SIP) för att skapa förutsättning för att på ett effektivt sätt samordna insatser för personer i behov av stöd. Syftet med uppsatsen är att få mer kunskap om hur SIP fungerar ur ett skolperspektiv, både vad beträffar SIP som arbetsform och vad för innehåll SIP-mötena genererar. Den övergripande metoden för att uppfylla syftet var en fallstudie som baseras på kvalitativa semistrukturerade intervjuer med rektorer, lärare samt vårdnadshavare till elever mottagna i särskolan. Resultatet som analyserades utifrån Bronfenbrenners (1979, 1986) utvecklingsekologiska nivåer visade att mötesledarens insats under mötet blir avgörande för mötets form. Hur skolan och dess specialpedagogiska insatser lyftes under mötena berodde mycket vad som föranlett elevens behov av en SIP. I samtliga fall som studien baserades på har skolan visat sig vara en kontext vars insatser lett till positiva konsekvenser för den berörda eleven. Inställningen till SIP som verktyg är positiv hos de som deltagit i denna studie.

Bakgrund: Det finns en lagstadgad skyldighet att en samordnad individuell plan, SIP, ska upprättas när en person har ett behov av insatser som ryms inom hälso- och sjukvården eller inom socialtjänsten. En SIP kan ses som ett samverkansverktyg, vilket ger en koordinerad vård som leder till trygghet och ökad patientsäkerhet. En patients SIP är således ett mycket viktigt dokument som vägleder hälso- och sjukvårdspersonal i sin bedömning utifrån planerad vård och begränsningar, för att kunna erbjuda en god och personcentrerad vård. Syfte: Syftet var att undersöka olika aspekter av utlarmning av ambulans till patienter som har en samordnad individuell plan (SIP) och hur dessa larm hanteras av ambulanssjukvården. Metod: Studien är en kvantitativ retrospektiv studie i form av journalgranskning. Resultat: SIP-ärenden förekommer dagligen där SOS Alarms prioritering oftast inte går i linje med sjuksköterskans triage. Patienterna har en mycket hög biologisk ålder. Statistisk signifikanta skillnader erhölls med att patienter ej transporterades till sjukhus med ambulans i relation till högre ålder (p= <0,02), lågt triage enligt RETTS (p= <0,001), samt tydlig SIP (p=<0,001). Slutsats: Sjuksköterskor inom ambulanssjukvård har god följsamhet till SIP på basis av att den är korrekt dokumenterad. / Bakgrund: Det är en lagstadgad skyldighet att en individuell plan (IP) ska skrivas när en person är i behov av hälso- och sjukvård eller socialtjänst. En IP är ett samarbetsverktyg som ger komfort och ökar patientsäkerheten. Det är också ett viktigt dokument för vårdpersonal när de fattar medicinska beslut så att säker och optimal vård kan erbjudas utifrån patienternas preferenser. Syfte: Syftet var att undersöka olika aspekter när ambulans kallas till en patient med IP och hur dessa samtal hanteras av ambulanstjänsten. Metoder: Studien är en kvantitativ retrospektiv observationsstudie, en tidskriftsöversikt. Resultat: IP-samtal sker dagligen. Nödcentralernas prioritet för samtalet korrelerar med en mycket låg grad med den triage som patienten får från den registrerade sjuksköterskan på plats. Patienter som har en IP är generellt mycket gamla. Statistiskt signifikanta skillnader hittades när det gäller att inte transporteras till sjukhus med ambulans när det gäller högre ålder (p = <0,02), låg triage enligt RETTS (p = <0,001) och en tydlig individuell plan (IP) (p = <0,001). Slutsats: Registrerade sjuksköterskor från ambulanstjänsten har en hög överensstämmelse med en IP om den är korrekt dokumenterad.

Bakgrund: Antalet äldre personer med multisjuklighet ökar i samhället och allt fler vårdas i hemmet. Att utifrån detta tillämpa personcentrerad vård skapar nya utmaningar. Lagen om samverkan vid utskrivning från slutenvård (SVU) och upprättande av samordnad individuell plan (SIP) innan utskrivning är interventioner som kan främja personcentrerad och integrerad vård i hemmet. Samordning genom SIP sker många gånger mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst. Distriktssköterskan utses ofta till fast vårdkontakt för patienten och därmed ansvarig för SIP.  Motiv: Hälsocentral och kommunal hemsjukvård är viktiga samarbetspartner för integrerad vård på primärvårdsnivå och distriktssköterskan är ofta ansvarig för SIP. För att identifiera vad som hindrade och främjade tillämpning av SIP undersöktes distriktssköterskans erfarenheter av det. Resultat av studien kan öka förståelsen av SIP som arbetssätt. Syfte: Syftet med denna studie var att belysa distriktssköterskors erfarenheter av att arbeta med SIP på primärvårdsnivå. Metod: Under år 2021 genomfördes individuella semistrukturerade intervjuer med distriktssköterskor (n=8). Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera data. Resultat: Utifrån intervjuerna framkom varierande erfarenheter av att arbeta med SIP. Arbetssättet upplevdes främja personcentrerad och patientsäker vård men det framkom även svårigheter att använda det. Erfarenheterna beskrevs som fyra kategorier: förutsättningar för ökad delaktighet, behov av ansvarsförtydligande, säkerhet för alla inblandade, och otillräckligt inarbetat arbetssätt.  Konklusion: Sammanfattningsvis visade studien att SIP kan ha betydelse för tillämpning av patientsäker och personcentrerad vård. SIP kan genom hembesök och digitala möten förbättra patientens delaktighet samt bidra till en sammanhållen, integrerad vård i hemmet. Bättre struktur för att tillämpa arbetssättet efterfrågades, utan att riskera att SIP blir en standardiserad arbetsrutin. / Background: The number of people with multimorbidity is increasing, hence healthcare is often provided at their home. Furthermore, striving to apply person-centred care creates new challenges. Interventions to promote person-centered and integrated care are based on the law for coordination of care at discharge from hospital and demands establishment of a coordinated individual plan (CIP) before discharge. Coordinating care through CIP often occurs between healthcare and social services. The district nurse is often appointed to be the permanent contact concerning care for the patient and thus responsible for CIP.  Motive: Primary care centres and municipal units for home care are important partners in integrated care at primary care level and district nurses are often responsible for CIP. To identify the barriers and facilitators for the using of CIP, we explored the district nurses' experiences about it. The results of the study may contribute to better understanding of CIP as a working method. Aim: The purpose of this study was to highlight the district nurses' experiences of working with the CIP at primary care level. Methods: In 2021, individual semi-structured interviews with district nurses were conducted (n=8). Qualitative content analysis was used to analyse the data. Result: From the interviews, various experiences emerged regarding the experiences of using CIP. Using CIP was experienced as facilitating person-centred care and patient safety, but several obstacle and difficulties to adopt it were identified. The experience resulted in four categories: prerequisites for increased participation, need for accountability, safety for all involved, and insufficiently established working method.  Conclusion: In summary, the study showed that CIP is important for the application of patient-safe and person-centered care. Through home visits and digital meetings, CIP can improve patient participation and contribute to a cohesive, integrated care at home. Better structure for using the CIP as working method was requested, in order to avoid that CIP  becomes only a standardized work routine.