This essay explores the diagnosis and treatment of the patients living at Furunäsets Hospitaland Asylum from 1893-1914. This was the biggest mental hospital in the north of Sweden atthe time. By examining patient case books, inspection documents and a textbook aboutpsychiatry of the time, this essay explores what getting a diagnosis meant for the patients ofthe time, as well as what treatments they got after arriving to the hospital. To answer thequestion of how well the treatments went this essay also studies the annual reports from thehospital, with particular interest in staff as well as the number of patients. By studying thereports, it is possible to see how many patients were discharged each year, and for what reason.This will also show how they were classified when discharged, either as dead, unchanged,better, or back to full health. All together this will show that diagnosis and treatment during thetime between 1983-1914 could be very different depending on the symptoms present. Somediagnoses were very similar to each other, and even overlaps. Almost all patients wereencouraged to work while living in the hospital, and it was seen as a part of their treatment.The results show that diagnosis and treatment was seen as a necessity to allow those who werediagnosed to return to “normal” society.Keywords: Hospital, Piteå, psykiatrihistoria, medici

Under den andra halvan av 1800-talet genomgick den svenska sinnessjukvården stora förändringar. Nya sjukhus byggdes, den ekonomiska situationen förbättrades och sinnessjukvården i stort genomgick en professionalisering. Det fanns även en behandlingsoptimism som bidrog till en övertygelse om att de patienter som blivit intagna skulle komma att lämna sjukhusen som nya människor. Detta blev dock inte fallet. Istället blev sinnessjukhusen överfulla med patienter som aldrig skulle bli utskrivna. Vården kom istället att bestå av vila och övervakning. Under denna tid fanns det även tydliga motsättningar mellan läkarens bild av sina patienter och patientens egna bild av sig själv och systemet hon befann sig i. I denna uppsats möter vi fem kvinnliga patienter som var intagna på Vänersborgs hospital och asyl i början av 1900-talet. Kvinnorna var intagna av olika anledningar och hade olika bakgrund, men trots det möttes de ändå av samma inställning, där nästan allt de sade och gjorde tolkades av deras läkare som tydliga sjukdomssymptom. Patienterna såg inte sig själva som sinnessjuka, och de ville därför bli utskrivna från sjukhuset och återvända till sina nära och kära. Kontrasten mellan läkaren och patientens upplevelser utforskas i denna uppsats. Slutsatsen är att patienterna utlämnades helt till läkarna och deras bedömningar och tolkningar, då de varken hade möjligheterna eller resurserna som hade krävts för att stå upp emot dessa inflytelserika och mäktiga män. Det finns dock en ljusglimt, för trots alla försök att isolera och avskärma dessa kvinnor bröts aldrig bandet mellan de fem patienterna och deras familjer. I slutändan fick samtliga återvända till sina nära och kära, döda eller levande.

Syftet med denna uppsats är att genom patientjournaler undersöka hur mentalpatienter har behandlats vid Lunds hospital under åren 1879,1896 samt 1916. Det som undersökts är vilka personer som intogs för vård, vilka intagningsskälen var, vilken diagnos som tilldelades de intagna samt vilken behandling de sinnessjuka fick. Källmaterialet har bestått av patientjournaler från avgångna patienter och detta material finns på Arkivcentrum Syd i Lund. Metoden som jag använt mig av har gått ut på att gå igenom journalerna och undersöka vilka diagnoser som tilldelades de sjuka, hur långa vistelsetiderna var, kvinnornas ålder och civilstånd, vilka intagningsorsakerna var samt vilka behandlingar och mediciner som ordinerades. Resultaten av undersökningen räknades sedan ihop och sammanställdes i tabeller vilka ligger som bilagor i arbetet. Jag har dessutom valt att exemplifiera mina resultat genom att referera eller direkt citera ur patientjournalerna. Resultaten av undersökningen visade att det främst var kvinnor ur under- och medelklassen som avgick från hospitalet under de undersökta åren. Anledningen till deras intagning vid hospitalet var att de inte kunde klara sig själva och var svåra att sköta i hemmet då de bl.a. kunde vara våldsamma, självmordsbenägna och allmänt oroliga. Bland de utdelade diagnoserna förekom bl.a. Melancholia, Mania, och Dementia. Behandlingen de intagna fick bestod av lugnande medel, tvångsmedel samt mediciner och behandlingar av andra kroppsliga åkommor.

No description available.

A life without freedom, what is that? This question was stated in a letter from a man institutionalized at one of Sweden’s mental asylums in the 1940s. It is also the title of this essay which explores the life and experiences of institutionalized individuals during 1941–1949. This analysis is based on letters they wrote to the Swedish author Astrid Väring who published her first book regarding the psychiatric care system I som här inträden (1944). Her book was a novel, which yielded great public interest and a year later was adapted for the screen. This led to people starting to write letters to Väring telling her about their stories from inside of the mental healthcare system. These letters constitute the basis for the results of this essay which aims to provide new knowledge on people’s experiences of institutionalization as expressed by their own words. The analysis is a part of the disability history field and a contribution to the critical study of the Swedish Folkhem. Based on both quantitative and qualitative methods, the letters and their contents tell us about those writing these letters and their experiences during, before and after confinement. The results from quantitative analysis of in total 404 letters out of which 207 are subject to in-depth study show that the majority of them were written by men and by people having experienced the mental health care system. Relatives to them, healthcare professionals and individuals without any connection to this system are also found among those writing letters to Väring. From these letters we learn of the abuse inmates endured during their institutionalization both physically and psychologically. Their lives before confinement and the reasons behind it are also focused on. Social friction with people in their surroundings, criminal offenses, and voluntary care exemplify some explanations to their confinement. The stories they share about their life upon release are defined by a sense of fear, persecution, and a loss of property, social networks and sense of security, in addition to a fear of being confined yet again or meeting those who once caused their incarceration. In all, the letters can be seen as a protest against the entire health care system they were faced with, which further reflects the helplessness and frustration they felt regarding their life and situation.

Undersökningen ämnar att besvara frågor rörande dagstidningars rapportering kring sinnessjukvården i Uppsala under 1800-talets andra hälft. Med hjälp av sökorden ”hospital” och ”dårhus” har material från de fyra dagstidningar som ges ut under perioden sammanställts och kategoriserats för att identifiera generella trender. Analysen tar även stöd i mediateorin för att visa på det inflytande dagstidningar kan ha över den allmänna opinionen i ett samhälle och att materialet och frågeställningarna därmed är intressanta att ställa.  Analysen berör problematik som platsbrist, underkvalificerad personal och psykiskt sjuka som skadar sig själva eller andra, hotbilder i form av religiösa trossamfund, berusningsmedel och starka känslor som framkallar sinnessjukdom samt inspärrningshistorier och felaktiga intagningar. I och med dels det lokala Upsala hospital, men även den svenska moderna psykiatrins framväxt och expansion i stort  är ämnet högaktuellt och mycket omdiskuterat under perioden. Mötet mellan gamla restriktioner och nya humanitetsambitioner uppstår i sympati och intresse för att vården ska bli bättre och mer lättillgänglig, samtidigt som gränsdragningar mellan vi och dem, friskt och sjukt, normalt och onormalt är fortsatt tydlig. Resultaten visar att synen på de sjuka och den generella utvecklingen av psykiatrin stämmer överens med tidigare forskning men att vissa teman, såsom det stora intresset för hospitalens expansion och den hotbild som frälsningsarmén utgör är mer oväntade. I jämförelse med forskningsläget är synen på psykiatrin mer nyanserad och sympatisk än vad som tidigare kanske getts sken av.

The state´s responsibility for the health and well-being of the population was part of the development towards the welfare state. Government agencies at various levels were helpful in surveys and were also the state´s tool for enforcing social policy goals. The main purpose of the essay is to investigate in what way mental health care 1935-1939 was a tool for the growth of the welfare state. The pronounced questions are about what mental health care looked like regarding patients’ activation, mental care in families’ homes, sterilization and forensic psychiatry, and in what way mental health care can be said to have been a state administrative unit. The investigated material is documents from the administration at St. Olof's Hospital in Visby and the source material is examined on the basis of Michel Foucault's theories on discipline, control, exclusion mechanisms and biopolitics. The result of the essay is that mental health care and St. Olof's Hospital can be seen as one of the tools for the growth of the welfare state both as part of the administration, as a prerequisite for biopolitics, and as an entertainer and messenger of norms and discipline.