Postoperativ smärta är ett vanligt fenomen efter en operation och sjuksköterskan strävar genom sitt omvårdnadsarbete att minska postoperativ smärta och onödigt lidande hos patienterna. Det är viktigt att sjuksköterskan väljer rätt omvårdnadsstrategier till den individuella patienten för att stödja denne till adaption av situationen, vilket kan förstås genom Calista Roys adaptionsmodell. Syftet med litteraturöversikten var att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av omvårdnadsstrategier för att lindra smärta hos postoperativa patienter på sjukhus. En litteraturöversikt baserad på 13 vetenskapliga artiklar varav två var av mixad design och elva av kvalitativ design. I resultatet belystes sjuksköterskors erfarenheter av omvårdnadsstrategier som de använde sig av i vården av postoperativ smärta. Vikten av en god kommunikation med patienten, att involvera patienten i sin egen vård, att distrahera patienten från smärtupplevelsen och att tillåta familjens närvaro. Vidare belystes att sjuksköterskor hade kunskapen av att positionera patienten, att stödja en tidig mobilisering, avslappning och beröring, möjliggöra patientens vila och sömn samt att avlasta och stimulering av nociceptorer. Slutsatsen var att då omvårdnadstrategier visats lindra postoperativ smärta ska de individuellt anpassas och användas i vården lika fast och självklart som läkemedelsanvändningen. / <p>Godkännande datum: 2019-03-25</p>

Bakgrund: Smärta hos barn har länge ignorerats inom vården och behovet av smärtlindringtill barn har inte uppmärksammats förrän i slutet av 1980-talet. Inom vården utsätts barn oftaför så kallad akut smärta genom provtagningar och andra undersökningar. Upplevelsen avsmärta är individuell och omfattar barns fysiska, psykiska och kognitiva delar. Barn har rätttill en adekvat smärtlindring. Syfte: Att belysa olika smärtlindringsmetoders effekt vidvenpunktion hos barn i ålder 2 till 12 år. Metod: En systematisk litteraturöversikt där 15randomiserade studier inkluderades med 1574 deltagare. Litteratursökningen gjordes idatabasen PubMed. Resultat: I resultatet framkom det att EMLA® och lustgasbehandlingvar effektiva farmakologiska smärtlindringsmetoder. Av icke-farmakologiskasmärtlindringsmetoder var akupressur, indisk musik, distraktionskort och kalejdoskopeffektiva vid venpunktion. Slutsats: Det går att minska smärta hos barn vid venpunktion påolika sätt. Det framkom att både farmakologiska och icke-farmakologiska metoder äreffektiva smärtlindringsmetoder. / <p>Godkännande datum: 2019-06-03</p>

No description available.

Smärta är det vanligaste symtomet till följd av obotlig cancersjukdom och inverkar på patientens livskvalité och välbefinnande i livets slutskede. Smärtan kan upplevas både som fysiskt, psykiskt, socialt och existentiellt lidande. En god palliativ vård har som mål att lindra patientens lidande utefter dennes individuella behov och därigenom förbättra patientens livskvalité. Många sjuksköterskor upplever att cancersmärtan är svårbehandlad och kan känna en hjälplöshet när de inte lyckas lindra patientens smärta och lidande. En sammanställning av tidigare kvalitativa artiklar analyserades utefter Fribergs modell. Studiens resultat redogörs i ett huvudtema, Att leva med smärta, med fyra underteman. Patienter upplever smärtan till följd av cancer som ett hinder för vardagliga aktiviteter såväl som upplevelsen av beteende- och relationsförändringar. Dessutom framkommer det att cancersmärtan påminner patienten om sin obotliga cancersjukdom vilket skapar tankar kring livet, framtiden och döden. Sjuksköterskan har en betydande roll för upplevelsen av smärta hos patienten i sitt förhållningssätt och bemötande. Med hjälp av denna studie kan patienters upplevelse av smärta vid obotlig cancer i ett palliativt skede studeras och därmed bidra till ökad kunskap om fenomenet. Denna kunskap kan således användas till att lindra dessa patienters smärta och lidande vilket kan förbättra deras livskvalité i livets slutskede.

Medellivslängden har ökat i Sverige sedan 1860- talet, detta leder till att den äldre befolkningen ökar i samma takt. Då vårddygnen på sjukhus kraftigt minskat läggs det mer ansvar på primärvård och kommunal vård. Problemet är att dessa sjukvårdsinrättningar har en längre kommunikationsväg kring en patient och har svårare att genomföra snabba förändringar, när det gäller medicinering eller förändrade omvårdnadsåtgärder. Många äldre patienter är undermedicinerade vad gäller smärtlindring och det trögare kommunikationsnätet gör det besvärligare att åtgärda problemet. I bakgrunden beskrivs vilka olika faktorer som kan påverka upplevelsen av smärta, vad långvarig somatisk smärta är samt vilket ansvar sjuksköterskan har. Syftet är att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av bedömning och lindring utav långvarig somatisk smärta hos den äldre patienten inom äldreomsorgen. Resultatet visar hur viktigt det är med en fungerande organisation, där kommunikationen är nyckeln. Kontinuerlig utbildning för att sjuksköterskan ska kunna hålla sig à jour med senaste riktlinjer och åtgärder för att utveckla effektiva strategier gällande smärtlindring för att möta de särskilda behoven hos den äldre patienten. Dessutom har sjuksköterskans bemötande och attityd betydelse för hur utfallet blir. I diskussionen påtalas att det behöver implementeras lokala riktlinjer och rutiner för smärtbedömning och smärtlindring, som ett stöd för sjuksköterskans arbete. Samtliga artiklar beskriver svårigheter som sjuksköterskan möter vid smärtbedömning och smärtlindring. Dessa svårigheter och bristen på lokala riktlinjer får till följd att patienten behandlas olika av olika sjuksköterskor, samt att underbehandling är vanligt förekommande. / Program: Sjuksköterskeutbildning

Bristande kognitiv förmåga eller ordförråd kan medföra svårigheter för barnet att kunna berätta om sin smärta och sålunda göra smärtan svåridentifierad. Barnet använder sig av lek och sömn för att hantera sin smärta vilket kan göra att smärtan inte uppmärksammas i mötet med ambulanssjukvården. All personal som vårdar barnet behöver ha kunskap att bemöta de fysiska och psykiska behov som föreligger. Smärta är en vanlig orsak till att barnet drabbas av ett sjukdomslidande och vårdlidande i samband med sjukdom och behandling. Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenheter av att vårda barn med smärta. En kvalitativ metod med induktiv ansats tillämpades och semistrukturerade intervjuer genomfördes med sju ambulanssjuksköterskor som var anställda inom ambulanssjukvården. En kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera intervjutexterna. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskan lyssnar in barnets smärta genom att observera dess beteende och vitala funktioner samt genom att vara lyhörd inför barnet och föräldrarna. Vårdandet ger upphov till ett känslomässigt engagemang men även till en misstro. Det råder en bristande kompetens och vårdande färdighet vad gäller barn med smärta och ambulanssjuksköterskan finner det emellanåt svårt att uppnå en tillfredsställande kommunikation. Däremot upplevs personlig erfarenhet av barn underlätta vårdandet av det smärtpåverkade barnet. Då barnet kan drabbas av smärta till följd av trauma, skada, medicinsk och kirurgisk behandling kan det vara av värde att ambulanssjuksköterskan får tillägna sig kunskaper inom området dels genom utbildning och dels genom att få hospitera inom barnsjukvården. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Demenssjukdom är ett vanligt tillstånd som ökar med stigande ålder. Tillståndet leder till svåra psykiska och sociala handikapp och har en dödlig utgång. Patienter med demenssjukdom får mindre smärtlindrande behandling än äldre patienter med bibehållen kognitiv förmåga, trots att de troligen kan känna smärta i samma grad. Vid avancerad demenssjukdom kan patienten ha svårighet att förmedla sin smärtupplevelse. Sjuksköterskan har ett yrkesansvar att sörja för en god omvårdnad. Syftet med studien är att beskriva hur smärta kan identifieras och bedömas hos patienter med kognitiva och kommunikativa svårigheter relaterat till demenssjukdom. Metoden som använts är litteraturbaserad studie av sju kvalitativa vårdvetenskapliga artiklar. Analys utfördes enligt Evans modell (2002).I resultatet framträder två teman och sju subteman. Första temat är smärtbedömningsprocessen. Där beskrivs patientens uttryck för smärta, vilket kan vara verbalt eller ickeverbalt. Det består ofta av förändrat beteende. Sjuksköterskans observation av uttryck för smärta är beroende av en god vårdrelation. Det är viktigt att söka orsaker till smärta och förebygga förväntad smärta. Att tolka observerade smärtuttryck innebär att väga samman observationer, uppgifter från närstående och journaler. Smärta kan också identifieras genom utvärdering av genomförda åtgärder. Det andra temat är hinder och möjligheter för adekvat smärtbedömning. Som hinder ses okunskap, tidsbrist, bristande engagemang och otydliga smärtuttryck hos patienten. Som möjligheter ses närstående, ett tydligt kroppsspråk hos patienten och ett känslomässigt engagemang hos personalen. Resultatet visar att det är möjligt att identifiera och bedöma smärta hos patienter med demenssjukdom. Detta kräver dock kunskap, lyhördhet mot patienten samt tid. Den viktigaste faktorn för en bra smärtbedömning är en god vårdrelation. / <p>Program: Fristående kurs</p><p>Uppsatsnivå: C</p>

Personer med venösa bensår är en lågprioriterad patientgrupp. Tidigare trodde man att dessa sår inte var smärtsamma, vilket visat sig vara fel. Patienterna finns både inom öppen och sluten vård och är ofta över 65 år dvs. en åldersgrupp som ökar. Det är därför viktigt att lyfta fram denna grupp och belysa deras upplevelse av smärta. Uppsatsens syfte är att belysa smärta och dess konsekvenser i samband med venösa bensår för att på bästa sätt kunna bemöta dessa patienters lidande.En litteraturbaserad analys av kvalitativa artiklar gjordes där Evans (2003) analysmodell användes. Resultatet presenteras som fem teman: smärtan som huvudproblem, smärtan som ett tecken, smärtans karaktärsdrag, faktorer som påverkar smärtan samt konsekvenser av smärtan. Diskussionen behandlar metod och resultat. I resultatdiskussionen framkommer att smärtan är dominerande för patienter med venösa bensår. Vårdens fokus behöver förändras till en mera holistisk vård. Det viktigaste är att lyssna till patienten och utgå från dennes behov. Riktlinjer för vården behöver utformas och en ökad kompetens hos dem som vårdar samt god information och stöttning till patienterna är av största vikt. Ett samarbete är viktigt mellan vårdare och patient, samt mellan olika yrkeskategorier som finns runt vårdtagaren. Ämne till vidare studier och forskning kan vara att finna var hindren till god smärtlindring finns, att belysa vården ur ett sjuksköterskeperspektiv samt att se samband mellan sårläkning och smärtlindring. Slutligen: Patienten i centrum - men vi alla tillsammans ska hjälpas åt mot målet – en god omvårdnad med lindring av det lidande som det innebär att ha venösa bensår. / <p>Program: Fristående kurs</p><p>Uppsatsnivå: C</p>

Hög förekomst av postoperativ smärta är ett problem som länge uppmärksammats men som ändå kvarstår. De senaste årens forskning har undersökt flera olika delar av den postoperativa smärtproblematiken, varav smärtbedömningen är ett område. Intensivvårdssjuksköterskor har en viktig roll i egenskap av att vara den som arbetar närmast patienten och som huvudsakligen utför smärtbedömningen. Syftet med denna studie är därför att beskriva hur intensivvårdssjuksköterskor gör då de bedömer postoperativ smärta utifrån frågeställningarna vilken datainsamling, det vill säga vilka observationer som görs och vad grundas bedömningen på. Studien har genomförts i form av en kvalitativ intervjustudie där data har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet beskriver att smärtbedömningen sker utifrån tre kategorier: kommunikationen som redskap, att använda kunskaper och erfarenheter och att observera förändringar. I diskussionen resoneras kring de olika kategoriernas tillförlitlighet och värde i smärtbedömningen samt hur intensivvårdssjuksköterskorna med hjälp av de olika datainsamlingsmetoderna skapar en helhet i bedömningen. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot intensivvård

Propofol är ett intravenöst, hypnotiskt och kortverkande läkemedel. En vanlig biverkan (&gt;1:10) och därmed en nackdel med propofol är lokal smärta, som kan uppstå vid den initiala injektionen. Varför smärta uppstår är inte helt klarlagt. Flertalet olika farmakologiska behandlingar, olika doser och kombinationer, alternativa administrationsmetoder och fysiska interventioner har provats för att minska smärtan vid propofolinjektionen. En viktig uppgift för sjuksköterskan är att lindra smärta för patienter. Det är betydelsefullt för alla patienter att inte uppleva smärta och obehag orsakat av vårdrelaterade procedurer. Syftet med studien var att undersöka om administrering av lidokain och/eller remifentanil i samband med propofolinjektion kunde minska incidens och intensitet av smärta vid injektionen. En litteraturstudie baserad på tjugoåtta vetenskapliga artiklar genomfördes. Resultatet visar att lidokain i kombination med remifentanil ger bäst smärtlindring. Dock ses ingen skillnad i injektionssmärta då enbart lidokain eller remifentanil jämförs. Andra faktorer som påverkar injektionssmärtan är anläggande av stas, vilket förstärker den smärtlindrande effekten, men tiden som stasen är applicerad är inte avgörande. Perifer venkateter bör vara placerad i ett så stort kärl som möjligt. Genom användande av dessa kunskaper skulle smärtincidens och -intensitet kunna minskas med idag vanligt förekommande läkemedel inom svensk anestesisjukvård. Därmed kan patienters lidande också lindras.