No description available.

I föreliggande arbete jämförs Nordupplands runsvenska antroponomastikon (personnamnsförråd) med Västergötlands med avseende på fördelningen av namnbildningstyper, vilka namn och namnleder som är mest frekventa och andelen unika namn. Det framkommer att Norduppland och Västergötland har i stort sett identisk fördelning av namnbildningstyper och andel unika namn men skiljer sig åt både gällande vilka namn och förleder som är mest frekventa och hur stor andel de frekventa namnen och förlederna utgör av respektive områdes totala material. Västergötland, vars frekventa namn utgör en större andel, förefaller ha ett mer homogent och mindre originellt antroponomastikon än Uppland. Den större variationen i det uppländska materialet kan eventuellt förklaras med att de uppländska runstenarna rests av och till minne av en socialt mer differentierad grupp. Den västgötska enheten speglar att de västgötska stenarna hört till en smalare samhällsklass. Att västgötska namn som antagits vara högstatusnamn inte förekommer i Norduppland, antas bero på regional variation i namnförrådet.

I denna uppsats undersöks bruket av semikolon i reseskildringar, tidningstexter och kåserier. Syftet är att undersöka bruket och se hur semikolon används på olika sätt i texterna och att försöka kategorisera dessa. Tillsammans sträcker sig textmaterialet över perioden 1743–2018. Undersökningen görs med de teoretiska begreppen funktion och betydelse som ett avstamp för tillvägagångssättet och metoden. Resultatet visar bland annat att semikolon rymmer betydligt mer än bara sin syntaktiska funktion. Tecknet har en djupare betydelse som används på olika sätt av olika skribenter och som inte sällan behöver tolkas av en läsare utefter sin kontext. En större del av de undersökta semikolonen i materialet är på något sätt kopplade till konjunktioner. Andra förekommande funktioner semikolon visat sig ha i textmaterialet är sådant som inkorrekt användning som kolon eller som avgränsare vid uppräkning.

The paper looks into the differences and similarities in amelioration and pejoration of adjectives related to the concept of fear. It specifically investigates awesome, awful, and terrific with the aim to find possible patterns and factors which influence change. It uses the English Historical Book Collection and the Corpus of Historical American English for its data to register how often different connotations of the different adjectives are used over time and provides specific examples from the corpora which show a graduate change from negative to positive, suggesting that amelioration and pejoration are built up out of different types of meaning change such as metaphorical change or broadening. Other findings include the presence of a similar rise in neutral connotations in both awesome and terrific with a similar occurrence in awful though awful is currently rarely used with a positive connotation. Different reasons are suggested for this, including the relation to the concept of fear which could play a part as the sense of fear seems to be present for this change in awesome and terrific but not for awful. Other results show the decline in positive connotation for awful after the seventeenth century as the denotation connected to this also becomes obsolete. Possible causes include socio-cultural change.

No description available.

No description available.

One common phenomenon in literature is the use of epigraphs both at the beginning of a work and before the start of a chapter. Although the use of epigraphs is common in literary works, the purpose and function might differ; not only due to different intentions by authors but as claimed by French literary scholar Gerard Genette, the effect also relies on the interpretation of the reader. In this essay, the focus is on the use of seven of the epigraphs in Justin Cronin’s post-apocalyptic novel The Passage (2010), all of them originating from works of William Shakespeare. Tempting as it may be to examine the intertextual connections between the sources of the epigraphs from Shakespeare and the novel, this essay, contrary to previous critical readings of epigraphs in the novel, will mainly search for the answers to the effect and function of the epigraphs within the novel itself. This, to examine if the epigraphs can serve a purpose without an understanding of Shakespeare. Thus, performing a close reading of the epigraphs in relation to the novel, treating the epigraphs as isolated texts apart from when it is necessary to contrast with a further understanding of the sources of the epigraphs. A close reading of the epigraphs suggests that not only do they serve a purpose without an understanding of the sources of the epigraphs, one of the epigraphs also brings out self-reflexivity and self-consciousness concerning the novel’s intertextual connections with other works. Thus, this essay offers an alternative approach to interpreting the quoted lines by suggesting that in The Passage, in which the re-start of civilization is depicted, the events in the novel serve as the framework that gives new meaning and provides a purpose to the lines from Shakespeare.

No description available.

Résumé   L’objectif de ce mémoire est de mieux comprendre pourquoi Romain Gary a choisi d’écrire La promesse de l’aube en tant que roman personnel[1] plutôt que sous la forme  d’une autobiographie. Dans plusieurs de ses œuvres, Romain Gary s'appuie sur des événements qu’il a vécus lui-même, mais il ne les reproduit pas toujours correctement. La question est d'autant plus intéressante que Romain Gary a eu une vie aussi passionnante que mouvementée.    Après la publication du livre, Romain Gary a continué à sous-entendre que certains détails fictifs du livre étaient vrais. Il est donc d'un grand intérêt de vérifier à quel genre appartient le livre et d'étudier également l'avis de Romain Gary à ce sujet.  [1] Selon René Doumic « Le roman personnel est essentiellement celui où l’écrivain se confond avec son personnage principal. Soit qu’il emprunte aux souvenirs de sa propre existence un épisode dont il se borne à mettre sous nos yeux le récit, soit qu’il imagine une aventure fictive pour y encadrer son être moral, c’est toujours lui qui est en scène. » (Doumic, René, Révue Litteraire-Le Roman Personnel)

Denna uppsats genomför en komparativ kritisk diskursanalys av uttalanden av Kinas tidigare utrikesminister Wang Yi 王毅och den nuvarande utrikesministern Qin Gang 秦刚vid press-konferenser, med syfte att undersöka förändringar i Kinas utrikespolitiska diskurs. Bakgrun-den till studien är Kinas alltmer självständiga och aktiva roll på den globala arenan, som har lett till spänningar och konflikter med andra länder. Syftet med studien är att undersöka hur Kinas utrikespolitiska diskurs har förändrats genom analyser av uttalanden från två av dess utrikesministrar. Metoderna som användes i studien inkluderade tematisk analys och komparativ kritisk diskur-sanalys. Nio teman identifieras i uttalandena som avspeglade de breda diskurserna om Kinas utrikespolitiska agenda, såsom betoning på samarbete och förändringar i Kinas anseende. Komparativ kritisk diskursanalys användes sedan för att jämföra uttalandena från de två utri-kesministrarna och analysera skillnader i deras retorik och strategier. Analysen visar att Wang Yis uttalanden betonar Kinas positiva och samarbetsvilliga roll i världen, medan Qin Gangs uttalanden markerar Kinas stärkta position som global aktör och sökande av självständighet. Båda talarna utövar ”mjuk makt” genom att betona Kinas enga-gemang för samarbete, fred och stabilitet, men med olika retoriska strategier. Skillnaderna mellan uttalandena ligger i deras retoriska strategier och tonläge, där Wang Yis uttalanden är mer självförhärligande och bestämt medan Qin Gangs uttalanden är mer defensivt och fokuse-rat på att förbättra Kinas anseende. Slutsatserna från studien är att det finns i dessa uttalanden några indikationer på att Kinas ut-rikespolitik har förändrats. Kina söker att förbättra sitt globala rykte och betonar mer samar-bete och öppenhet, samtidigt som det betonar sin självständighet och suveränitet. Studien ger en viktig inblick i Kinas utrikespolitiska strategier och hur de kan förändras över tid. Uppsatsen diskuterar också hur dessa förändringar kan vara en reaktion på den ökande kriti-ken mot Kinas utrikespolitik från omvärlden och hur de kan påverka Kinas framtida utrikes-politiska agerande. Dessutom relateras slutsatserna från studien till tidigare forskning om Ki-nas utrikespolitik för att få en mer omfattande bild av förändringarna i Kinas utrikespolitik. Sammanfattningsvis belyser denna uppsats vikten av att undersöka språk och retorik för att förstå politisk diskurs och hur den kan förändras över tid. / This thesis conducts a comparative critical discourse analysis of statements by China's former Foreign Minister Wang Yi 王毅 and the current Foreign Minister Qin Gang 秦刚 at press conferences, aiming to examine changes in China's foreign policy discourse. The background of the study is China's increasingly independent and active role on the global stage, which has led to tensions and conflicts with other countries. The purpose of the study is to investigate how China's foreign policy discourse has changed through analyses of speeches by two of its foreign ministers. The methods used in the study included thematic analysis and comparative critical discourse analysis. Nine themes were identified in the statements, reflecting the broader discourses on China's foreign policy agenda, such as emphasis on cooperation and changes in China's repu-tation. Comparative critical discourse analysis was then used to compare the speeches of the two foreign ministers and analyze differences in their rhetoric and strategies. The analysis shows that Wang Yi's statements emphasize China's positive and cooperative role in the world, while Qin Gang's statements highlight China's strengthened position as a global actor and its pursuit of independence. Both speakers exercise "soft power" by empha-sizing China's commitment to cooperation, peace, and stability, but with different rhetorical strategies. The differences in the statements lie in their rhetorical strategies and tone, with Wang Yi's statements being more self-aggrandizing and assertive, while Qin Gang's state-ments are more defensive and focused on improving China's reputation. The conclusions of the study indicate that there are indications of changes in China's foreign policy in these statements. China seeks to enhance its global reputation and emphasizes more cooperation and openness while also emphasizing its independence and sovereignty. The study provides important insights into China's foreign policy strategies and how they may evolve over time. The thesis also discusses how these changes may be a response to the increasing criticism of China's foreign policy from the international community and how they may impact China's future foreign policy actions. Additionally, the conclusions of the study are related to previous research on China's foreign policy to provide a more comprehensive understanding of the changes in China's foreign policy. In summary, this thesis highlights the importance of exam-ining language and rhetoric to understand political discourse and how it can change over time. / 本文对中国前外交部长王毅和现任外交部长秦刚在新闻发布会上的两次答记者问进行了比较性批判性话语分析，旨在探究中国外交政策话语的变化。研究的背景是中国在全球舞台上扮演的日益独立和积极的角色，这导致与其他国家的紧张和冲突。该研究的目的是通过分析两位外交部长的讲话来探究中国外交政策话语的变化。 该研究采用了主题分析和比较批判话语分析的方法。研究识别出九个主题，这些主题反映了中国外交政策议题中的广泛话语，如强调合作和中国形象的变化。随后，使用比较批判话语分析来比较两位外交部长的讲话，并分析他们在修辞和策略上的差异。 分析结果显示王毅的讲话强调中国在世界上扮演积极合作的角色，而秦刚的讲话则标志着中国作为全球参与者的地位增强和寻求自主。两位讲话人通过不同的修辞策略强调中国对合作、和平和稳定的承诺，展示了他们对“软实力”的运用。这两次讲话在修辞策略和语气上存在差异，王毅的讲话更加自傲和坚定，而秦刚的讲话更具防御性，着重改善中国的声誉。 研究的结论是这些讲话中存在一些迹象表明中国的外交政策已经发生了变化。中国试图改善其全球声誉，并更加强调合作和开放，同时也强调其独立性和主权性。该研究为了解中国的外交政策战略及其如何随着时间变化提供了一些见解。 本文还讨论了外交话语的变化可能是对国际社会对中国外交政策越来越多的批评的回应，以及它们可能如何影响中国未来的外交行动。此外，研究的结论还与之前关于中国外交政策的研究相联系，以更好地理解中国外交政策的变化。总之，本文强调了研究语言和修辞以理解政治话语及其随时间变化的重要性。