I denna uppsats operationaliseras feministisk skräckfilmsteori på tre nyproducerade filmer ur en filmtyp som kommit att kallas bland annat post-horror. Teorier och koncept ur Carol J. Clovers Men, Women, and Chain Saws och Barbara Creeds The Monstrous-Feminine operationaliseras på tre post-horror-filmer som behandlar esoteriska teman och särskilt lyfter fram kön och genus. Syftet är att undersöka hur kompatibla teorierna är med filmerna, och vad i filmernas representation av genus som ligger utom räckhåll för teorierna. Uppsatsen landar i ett redogörande för teoriernas fortsatta relevans i analysen av genusmässigt kodande av våld såväl som esoterism. Analysen av gestaltning bortom en binär könsuppdelning och transnationella produktionsmodeller utgör aspekter av filmerna som skulle kräva andra teoretiska perspektiv.

Uppsatsen undersöker hur de tre karaktärstyperna protagonist, antagonist och hjälte introduceras i de första bilderna i filmerna Avatar och Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring utifrån berättarkomponenterna bildutsnitt, ljussättning, djupindikationer och ljud. Totalt sex karaktärsintroduktioner från filmerna kommer att analyseras och därefter jämföras med varandra. Det finns otroligt många olika metoder att introducera en karaktär på, som filmskapare är det viktigt att tänka på hur man vill att varje karaktär ska skildras. Därför kan den här uppsatsen ses som inspiration för hur en karaktär kan introduceras, då det inte finns ett definitivt svar.

In a media landscape that continues to be characterized by heteronormativity, queer female audiences are continuously finding ways to make popular texts their own. Previous scholarship on queer female reception has largely approached queer meaning-making as a text-audience relationship, a perspective which disregards the position of films as commodities surrounded by an extensive promotional network. This thesis investigates the role of commodification in the process of queer meaning-making in popular film through a reception study of the film Ocean’s 8 (Gary Ross, 2018). Using a netnographic method that places social media reception in dialogue with the film and its promotional materials, it challenges the idea that queer meaning is always either embedded in the film text or brought in by the audience “(in)appropriating” the text. Rather, the film and its promotional context create an ambiguity that allows queer readings to flow freely, and actively interacts with a pre-existing Cate Blanchett-as-lesbian fantasy amongst audiences to steer those readings in particular directions. Queer female meaning-making, then, is far from a one-directional action, but rather a complex and constant renegotiation of queerness between commercial actors and audiences alike.

Syftet med uppsatsen har varit att analysera hur ett extremt uttryck för hegemonisk maskulinitet påverkar olika rollfigurer och deras beslutsfattande i filmen Saw II. Filmen har analyserats utifrån ett genusvetenskapligt perspektiv med fokus på maskulinitetsstudier.Studier kring manlighet och skräckfilm har tidigare gjorts separat från varandra i stor utsträckning och därför har jag valt att koppla samman dem i denna uppsats. Jag har redogjort för skillnader mellan hegemonisk och toxisk maskulinitet, samt dragit paralleller mellan verklighetens samhälleliga normer och filmens rollfigurer.Det jag funnit i mitt arbete är att manliga rollfigurer som agerar utifrån en toxisk manlighetsnorm drastiskt försämrar chanserna för både sig själva och andra att överleva prövningarna i filmen Saw II. Toxisk maskulinitet innebär ett våldsamt beteende gentemot andra och svårighet att samarbeta, någonting som är nyckeln till överlevnad för rollfigurerna. Detta beteende leder till flera rollfigurers död och är, utöver de uppenbart dåliga grundförutsättningarna för spelen, en av de största orsakerna till lidande i filmserien.

Syftet med denna uppsats är att ta reda huruvida filmklippning kan spela en avgörande roll i filmens berättelse med hjälp av olika verktyg och konventioner. De utvalda filmproduktionerna är Memento (2000), City of God (2002) och 12 Years a Slave (2013). Med hjälp av tre olika teoriböcker skall uppsatsen undersöka hur klippning skapar mening, vilka klipptekniker som används samt om de följer några historiska eller samtida konventioner. Det är en både teknisk och estetisk analys avfilmerna. Vi ska ta reda på om det framgår några tendenser i klippningen som kan appliceras i dagens filmproduktion. Filmklippning är ett ämne som inte får tillräckligt med uppmärksamhet inom filmvetenskapen, men trots det är filmklippning en av de allra viktigaste delarna av en filmproduktion – den bygger upp filmen och regissörens vision och är det vi som åskådare ser på bioduken. En kvalitativ analys av ämnet kan ge oss ett större inblick i hur en klippare arbetar men också vilka effekter det får på berättelsen i sin helhet. Idag studerar man film utifrån regissörens och auteurens vision och avtryck på berättelsen och det är lätt hänt att alla individer som arbetar med produktionen hamnar i skuggan, allt från musiker, produktionsdesigner, projektledare till filmklippare. Klipptekniker idag ser helt annorlunda ut än hur det var på 50-talet i och med att nya lösningar har utvecklats, och detta påverkar indirekt berättelsen. Nya tendenser och omfattningar inom yrket har gjort att klipparrollen blivit allt viktigare, och urvalet av vem som skall klippa vilken film kan få stora konsekvenser.

Personer har genom YouTube-videos och andra sociala medier uppmärksammat och gjort nytt material av äldre mockbustersfilmer. Den här studien granskar och analyserar vilka faktorer som möjliggjort för en sådan utveckling på internet. Metoden som använts för att kunna svara på studiens syfte och frågeställningar var varit mottagandeteori, som bland annat har använts för att granska mottagandet av en mockbustersfilm. Studien har analyserat materialet: YouTube-videon Felix Recenserar – Djurens Konung, fans kommentarer till videon och YouTube som plattform. Resultatet visade att YouTube-videon omvandlade mockbusterfilmen som fenomen till en mer lättillgänglig, underhållande och mer samtidsanpassad version för YouTube-kanalens målgrupp. Fans har också varit betydande och har på flera sätt bidragit till att mockbustersfilmen utvecklats och spridits. YouTube som plattform har haft en betydande roll i hur mockbusters kunnat utvecklats på internet och tilltala en ny publik.

The Revenant (Alejandro González Iñárritu, 2015) is a film that invites the audience to rediscover the gaze of nature that has been a part of cinema since its birth. Nature is often treated as a tool to broaden our understanding of the inner world of humans but it is rarely explored in the manner that allows us to deepen our understanding of nature. Ecocinema is, to a large extent, concerned with how films communicate environmental processes, although the place of nature within this field may be contentious. This thesis aims to explore how the gaze of nature is being constructed in The Revenant in order to expand our understanding of the position of nature in film. The approach involves a close reading of the film where a selection of scenes were rendered by psychoanalytic film theory within the context of ecocinema. Particular attention was given to the concept of spectatorship, where investigations into how cinema positions us as subjects are crucial. The gaze of nature can shape the identity of ecocinema and position itself as a function of the unconscious that allows viewers to process their traumas related to the ecological crisis we are facing. This gaze facilitates an emotional and cognitive encounter with repressed realities. Through the lens of this gaze, nature is positioned as a subject with its own function and identity, of which humans are not independent but merely a small part.

One thing that has inspired me about film music is that it has always managed to easily pull me into a different reality. In this essay I have gone deeper into different methods of convey- ing storytelling through music. I have composed nine songs to four different filmmakers materials. This was performed at KMH the 6th of April. I did some thorough research before composing, which affected my way of approaching the music. The methods I used was proven helpful for me, not only in a compositional stage, but useful also in my vocal interpretation, when conveying the material to a band and when thinking about how the concert was going to be executed. I will use these methods further in my work as a singer and composer.

Anita  (Torgny Wickman 1973) is a typical example of a film produced as part of a wave of Swedish softcore sex films created with an eye on the substantial overseas profits to be made in market curious to witness onscreen Swedish Sin.  Following an extremely brief and limited release in Sweden the film disappeared from popular cultural perception until resurfacing in the late 1990s as an object of nostalgic cult curiosity.  Taking cues from New Cinema History disciplinary methods, cult theory and touching on theories of the dispositif, this thesis maps the manner in which Anita is popularly and academically regarded as a text throughout differently delineated eras of its lifespan. By drawing on its appearance in film listings, popular press, national press and fanzines, and through its various releases and restoration this work builds to an understanding of how uses of this text move from populist via nostalgia through cult to historical canon, and the way in which these uses offer new perspectives on Swedish film history.

This thesis investigates temporal dimensions of reenactment in experimental filmmaking, with a particular focus on the prominent use of this practice in the cinema of Portuguese director Pedro Costa. The research analyzes the non-professional actors’ performances in Costa’s films and broadly explores the implications of cinematic in-person reenactment, a term coined by Ivone Margulies. More specifically, the analysis sets out to challenge the predominant discourse of documentary reenactment by bringing closer attention to the intricate expression and materiality of cinematic temporality in these films, an approach that is also informed by Gilles Deleuze’s notion of the crystal-image. This concept, I argue, enriches our understanding of temporality in relation to reenactment, and ultimately also the impact Costa’s images have in providing us with a more attentive acknowledgment of the cinematic screen event. The aesthetics activated in these works exemplify what I call aesthetics of ambiguity. Contributing to the scholarly debate on reenactment within cinema studies, this work offers new perspectives on the phenomenon from the conceptual, aesthetic, and phenomenological examples of these films. The aesthetics of Costa exemplifies the temporal ambiguity that manifests itself in instances of in-person reenactments. I argue that this aesthetics challenge – and possibly also enrich - the predominant discourse of cinematic reenactment, by loosening its traditional connection to documentary filmmaking and examining it beyond categories of the real and the fictional.