In a media landscape that continues to be characterized by heteronormativity, queer female audiences are continuously finding ways to make popular texts their own. Previous scholarship on queer female reception has largely approached queer meaning-making as a text-audience relationship, a perspective which disregards the position of films as commodities surrounded by an extensive promotional network. This thesis investigates the role of commodification in the process of queer meaning-making in popular film through a reception study of the film Ocean’s 8 (Gary Ross, 2018). Using a netnographic method that places social media reception in dialogue with the film and its promotional materials, it challenges the idea that queer meaning is always either embedded in the film text or brought in by the audience “(in)appropriating” the text. Rather, the film and its promotional context create an ambiguity that allows queer readings to flow freely, and actively interacts with a pre-existing Cate Blanchett-as-lesbian fantasy amongst audiences to steer those readings in particular directions. Queer female meaning-making, then, is far from a one-directional action, but rather a complex and constant renegotiation of queerness between commercial actors and audiences alike.

Syftet med uppsatsen har varit att analysera hur ett extremt uttryck för hegemonisk maskulinitet påverkar olika rollfigurer och deras beslutsfattande i filmen Saw II. Filmen har analyserats utifrån ett genusvetenskapligt perspektiv med fokus på maskulinitetsstudier.Studier kring manlighet och skräckfilm har tidigare gjorts separat från varandra i stor utsträckning och därför har jag valt att koppla samman dem i denna uppsats. Jag har redogjort för skillnader mellan hegemonisk och toxisk maskulinitet, samt dragit paralleller mellan verklighetens samhälleliga normer och filmens rollfigurer.Det jag funnit i mitt arbete är att manliga rollfigurer som agerar utifrån en toxisk manlighetsnorm drastiskt försämrar chanserna för både sig själva och andra att överleva prövningarna i filmen Saw II. Toxisk maskulinitet innebär ett våldsamt beteende gentemot andra och svårighet att samarbeta, någonting som är nyckeln till överlevnad för rollfigurerna. Detta beteende leder till flera rollfigurers död och är, utöver de uppenbart dåliga grundförutsättningarna för spelen, en av de största orsakerna till lidande i filmserien.

Syftet med denna uppsats är att ta reda huruvida filmklippning kan spela en avgörande roll i filmens berättelse med hjälp av olika verktyg och konventioner. De utvalda filmproduktionerna är Memento (2000), City of God (2002) och 12 Years a Slave (2013). Med hjälp av tre olika teoriböcker skall uppsatsen undersöka hur klippning skapar mening, vilka klipptekniker som används samt om de följer några historiska eller samtida konventioner. Det är en både teknisk och estetisk analys avfilmerna. Vi ska ta reda på om det framgår några tendenser i klippningen som kan appliceras i dagens filmproduktion. Filmklippning är ett ämne som inte får tillräckligt med uppmärksamhet inom filmvetenskapen, men trots det är filmklippning en av de allra viktigaste delarna av en filmproduktion – den bygger upp filmen och regissörens vision och är det vi som åskådare ser på bioduken. En kvalitativ analys av ämnet kan ge oss ett större inblick i hur en klippare arbetar men också vilka effekter det får på berättelsen i sin helhet. Idag studerar man film utifrån regissörens och auteurens vision och avtryck på berättelsen och det är lätt hänt att alla individer som arbetar med produktionen hamnar i skuggan, allt från musiker, produktionsdesigner, projektledare till filmklippare. Klipptekniker idag ser helt annorlunda ut än hur det var på 50-talet i och med att nya lösningar har utvecklats, och detta påverkar indirekt berättelsen. Nya tendenser och omfattningar inom yrket har gjort att klipparrollen blivit allt viktigare, och urvalet av vem som skall klippa vilken film kan få stora konsekvenser.

Personer har genom YouTube-videos och andra sociala medier uppmärksammat och gjort nytt material av äldre mockbustersfilmer. Den här studien granskar och analyserar vilka faktorer som möjliggjort för en sådan utveckling på internet. Metoden som använts för att kunna svara på studiens syfte och frågeställningar var varit mottagandeteori, som bland annat har använts för att granska mottagandet av en mockbustersfilm. Studien har analyserat materialet: YouTube-videon Felix Recenserar – Djurens Konung, fans kommentarer till videon och YouTube som plattform. Resultatet visade att YouTube-videon omvandlade mockbusterfilmen som fenomen till en mer lättillgänglig, underhållande och mer samtidsanpassad version för YouTube-kanalens målgrupp. Fans har också varit betydande och har på flera sätt bidragit till att mockbustersfilmen utvecklats och spridits. YouTube som plattform har haft en betydande roll i hur mockbusters kunnat utvecklats på internet och tilltala en ny publik.

The Revenant (Alejandro González Iñárritu, 2015) is a film that invites the audience to rediscover the gaze of nature that has been a part of cinema since its birth. Nature is often treated as a tool to broaden our understanding of the inner world of humans but it is rarely explored in the manner that allows us to deepen our understanding of nature. Ecocinema is, to a large extent, concerned with how films communicate environmental processes, although the place of nature within this field may be contentious. This thesis aims to explore how the gaze of nature is being constructed in The Revenant in order to expand our understanding of the position of nature in film. The approach involves a close reading of the film where a selection of scenes were rendered by psychoanalytic film theory within the context of ecocinema. Particular attention was given to the concept of spectatorship, where investigations into how cinema positions us as subjects are crucial. The gaze of nature can shape the identity of ecocinema and position itself as a function of the unconscious that allows viewers to process their traumas related to the ecological crisis we are facing. This gaze facilitates an emotional and cognitive encounter with repressed realities. Through the lens of this gaze, nature is positioned as a subject with its own function and identity, of which humans are not independent but merely a small part.

One thing that has inspired me about film music is that it has always managed to easily pull me into a different reality. In this essay I have gone deeper into different methods of convey- ing storytelling through music. I have composed nine songs to four different filmmakers materials. This was performed at KMH the 6th of April. I did some thorough research before composing, which affected my way of approaching the music. The methods I used was proven helpful for me, not only in a compositional stage, but useful also in my vocal interpretation, when conveying the material to a band and when thinking about how the concert was going to be executed. I will use these methods further in my work as a singer and composer.

Anita  (Torgny Wickman 1973) is a typical example of a film produced as part of a wave of Swedish softcore sex films created with an eye on the substantial overseas profits to be made in market curious to witness onscreen Swedish Sin.  Following an extremely brief and limited release in Sweden the film disappeared from popular cultural perception until resurfacing in the late 1990s as an object of nostalgic cult curiosity.  Taking cues from New Cinema History disciplinary methods, cult theory and touching on theories of the dispositif, this thesis maps the manner in which Anita is popularly and academically regarded as a text throughout differently delineated eras of its lifespan. By drawing on its appearance in film listings, popular press, national press and fanzines, and through its various releases and restoration this work builds to an understanding of how uses of this text move from populist via nostalgia through cult to historical canon, and the way in which these uses offer new perspectives on Swedish film history.

This thesis investigates temporal dimensions of reenactment in experimental filmmaking, with a particular focus on the prominent use of this practice in the cinema of Portuguese director Pedro Costa. The research analyzes the non-professional actors’ performances in Costa’s films and broadly explores the implications of cinematic in-person reenactment, a term coined by Ivone Margulies. More specifically, the analysis sets out to challenge the predominant discourse of documentary reenactment by bringing closer attention to the intricate expression and materiality of cinematic temporality in these films, an approach that is also informed by Gilles Deleuze’s notion of the crystal-image. This concept, I argue, enriches our understanding of temporality in relation to reenactment, and ultimately also the impact Costa’s images have in providing us with a more attentive acknowledgment of the cinematic screen event. The aesthetics activated in these works exemplify what I call aesthetics of ambiguity. Contributing to the scholarly debate on reenactment within cinema studies, this work offers new perspectives on the phenomenon from the conceptual, aesthetic, and phenomenological examples of these films. The aesthetics of Costa exemplifies the temporal ambiguity that manifests itself in instances of in-person reenactments. I argue that this aesthetics challenge – and possibly also enrich - the predominant discourse of cinematic reenactment, by loosening its traditional connection to documentary filmmaking and examining it beyond categories of the real and the fictional.

Det finns ett filmiskt berättande som gör att jag blir ett med dess universum. De ögonblicken intresserar mig. Jag märker att de innehåller ett visuellt utelämnande. Luckor av tomhet som gör att filmen skapar ett djupare intryck inom mig. Ett intryck som varar. Jag är nyfiken på hur dessa moment kan byggas upp, hur det går att arbeta konstnärligt, dramaturgiskt och tekniskt med dessa. Jag vill utveckla konstnärliga metoder som jag kan använda som filmfotograf i fiktion såväl som dokumentär. För att utforska detta så skapar jag en kortfilm, vanten.   En ingång till mellanrummet. Jag är i det här arbetet intresserad av bildspråk, jag är intresserad av hur vi skapar olika visuella världar när vi berättar med filmfotografi. Jag är här inte främst intresserad av det som för berättelsen framåt, utan av det andra. Den aspekt av bildspråket som på något sätt lämnar rymd. Rymd som kan få vara tom, eller fyllas i av betraktaren.   Min utgångspunkt är att mellanrum finns i allt berättande, att dessa skapar det utrymme som behövs för att det gestaltade ska nå fram till tittaren. Det är en central funktion såväl i litteratur, film, teater och andra konstformer. Vi använder oss ständigt av utelämnande då vi berättar någonting, vare sig det är med bild eller ord. Om vi berättar någonting så utesluter vi någonting annat. Om vi riktar kameran åt ena hållet, så registrerar den inte det som händer i andra riktningen.  Det här är också något som är helt omöjligt att isolera helt från filmen i sig, det är snarare något som är helt integrerat i den filmiska gestaltningen. Det är därför svårt att tala om det här som ett fenomen helt särskilt från filmen.  Dessutom är det något som jag upplever att vi sällan talar om, även om många säkert skulle hålla med om att det kan vara en viktig aspekt av berättandet. Det är lätt hänt att vi bara fokuserar på det som är det centrala för handlingen, särskilt när vi är många som behöver samarbeta för att skapa ett berättande. Det är ofta enklare att tala om andra delar av filmiskt berättande, som är mer praktiska, tekniska eller lättare att definiera och det finns då också en risk att det som är svårdefinierat nedprioriteras.  Jag vill genom detta arbete ge den här aspekten av filmiskt berättande fokus. Och förhoppningsvis så kan jag fortsättningsvis också ha det som ett redskap, och dessutom kommunicera kring det, med de jag arbetar.

This thesis examines how visual music in Swedish silent film served as an allusion to sound, either as a cinematic effect or as an intertwined part of the film narrative. Drawing on the concepts of synaesthesia and visual music, a discussion on how both concepts relate to each other serves as the key method for analyzing a selection of films. By defining synaesthesia in relation to concepts such as Gesamtkunstwerk and photogénie, the analysis examines different synaesthetic expressions through visual music in Swedish silent film. This thesis argues that Swedish film was influenced through several forms of art and ideas from different cinematic cultures. By comparing synaesthetic expressions through visual music in Swedish silent film and other cinematic cultures, this thesis suggest that the concepts were used in different ways to define cinema as a unique form of art.