Det finns ett filmiskt berättande som gör att jag blir ett med dess universum. De ögonblicken intresserar mig. Jag märker att de innehåller ett visuellt utelämnande. Luckor av tomhet som gör att filmen skapar ett djupare intryck inom mig. Ett intryck som varar. Jag är nyfiken på hur dessa moment kan byggas upp, hur det går att arbeta konstnärligt, dramaturgiskt och tekniskt med dessa. Jag vill utveckla konstnärliga metoder som jag kan använda som filmfotograf i fiktion såväl som dokumentär. För att utforska detta så skapar jag en kortfilm, vanten.   En ingång till mellanrummet. Jag är i det här arbetet intresserad av bildspråk, jag är intresserad av hur vi skapar olika visuella världar när vi berättar med filmfotografi. Jag är här inte främst intresserad av det som för berättelsen framåt, utan av det andra. Den aspekt av bildspråket som på något sätt lämnar rymd. Rymd som kan få vara tom, eller fyllas i av betraktaren.   Min utgångspunkt är att mellanrum finns i allt berättande, att dessa skapar det utrymme som behövs för att det gestaltade ska nå fram till tittaren. Det är en central funktion såväl i litteratur, film, teater och andra konstformer. Vi använder oss ständigt av utelämnande då vi berättar någonting, vare sig det är med bild eller ord. Om vi berättar någonting så utesluter vi någonting annat. Om vi riktar kameran åt ena hållet, så registrerar den inte det som händer i andra riktningen.  Det här är också något som är helt omöjligt att isolera helt från filmen i sig, det är snarare något som är helt integrerat i den filmiska gestaltningen. Det är därför svårt att tala om det här som ett fenomen helt särskilt från filmen.  Dessutom är det något som jag upplever att vi sällan talar om, även om många säkert skulle hålla med om att det kan vara en viktig aspekt av berättandet. Det är lätt hänt att vi bara fokuserar på det som är det centrala för handlingen, särskilt när vi är många som behöver samarbeta för att skapa ett berättande. Det är ofta enklare att tala om andra delar av filmiskt berättande, som är mer praktiska, tekniska eller lättare att definiera och det finns då också en risk att det som är svårdefinierat nedprioriteras.  Jag vill genom detta arbete ge den här aspekten av filmiskt berättande fokus. Och förhoppningsvis så kan jag fortsättningsvis också ha det som ett redskap, och dessutom kommunicera kring det, med de jag arbetar.

This thesis examines how visual music in Swedish silent film served as an allusion to sound, either as a cinematic effect or as an intertwined part of the film narrative. Drawing on the concepts of synaesthesia and visual music, a discussion on how both concepts relate to each other serves as the key method for analyzing a selection of films. By defining synaesthesia in relation to concepts such as Gesamtkunstwerk and photogénie, the analysis examines different synaesthetic expressions through visual music in Swedish silent film. This thesis argues that Swedish film was influenced through several forms of art and ideas from different cinematic cultures. By comparing synaesthetic expressions through visual music in Swedish silent film and other cinematic cultures, this thesis suggest that the concepts were used in different ways to define cinema as a unique form of art.

The aim of this thesis is to study the films of the Coen brothers at the intersection of the auteur film and the genre film, by conducting a literature review of the current research on their films. By means of a hermeneutic approach, mainly focusing on the term of genre, four major themes have been established based on the literary review: genres and conventions, hybridization of genre, other art cinema features, and the spectator as auteur. The analysis of the previous research shows that all Coen films have strong genre affiliations, foremost pertaining to classic Hollywood genres such as film noir, screwball comedy, and western. Furthermore, the Coens use gamesome strategies such as hybridization and allusions, which can be regarded as art cinema features. The meaning making is thus to a large degree left to the audiences, allowing them to be placed in the position of the “auteur”. These gamelike strategies and the fact that audiences are given the role as sort of co-creator constitute key auteur features in the filmmaking of the Coen brothers, who could thus be defined as auteur filmmakers rather than mainstream genre filmmakers.

Berättelsen "Handelsresande Bredners försvinnande" är ett mysterium som tar läsaren till 1920-talets Västergötland. Huvudkaraktären Jonna Sahlin får under ett besök på pensionat Morgonstund höra talas om en gäst, Georg Bredner, som försvann spårlöst år 1928. Tillsammans med sin familj börjar hon nysta i mysteriet för att ta reda på vad som hände Bredner den där varma sommardagen för länge sedan. Handlingen, som utspelar sig på den fiktiva platsen Björketorp på den västgötska landsbygden, är en kombination av mysrysare och pusseldeckare, med övernaturliga inslag. / "The disappearance of Georg Bredner" is a mystery that takes the reader back to 1928. During a lunch at a guesthouse, the main character Jonna Sahlin, gets to hear about a guest who disappeared without a trace. Together with her family she begins to unravel what happened to Bredner that warm summersday long ago. The action, that takes place in Björketorp, a fictional place in the westgothic countryside, is a combination of a thriller and a detective story.

Denna uppsats är en undersökning av hur multimodalitet används för att gestalta livlösa objekt som karaktärer med egna perspektiv och känslor. Uppsatsen syftar till att bidra med nya insikter för nutida och blivande filmskapare för hur kontext byggs upp av olika semiotiska resurser samt modes. Metodvalet för denna uppsats är en kvalitativ analys av IKEAs reklamfilm Lamp (2002) samt Röda Korsets A Chairful Life (2023) genom att observera och undersöka användningen och betydelsen av kamerarörelser, kameravinklar, ljud, musik, ljussättning och färgsättning. Resultatet av analysen grundas i tidigare forskning och teori och visar att kontext är avgörande för hur gestaltningen av objekt uppfattas. Kontexten iscensätts med hjälp av olika semiotiska resurser samt modes och grundar sig i en kunskap om sociala normer och situationer som framkallar betraktares egna erfarenheter, vilka projiceras på audiovisuella verk. I Lamp har flertalet förstapersonsperspektiv-vinklar använts, vilket skapar visionen av att lampan ser och känner. Musiken i Lamp går i moll från början till slut och är sorglig och nedstämd, vilket är ett kraftfullt manipulationsknep. Dessa kamerarörelser tillsammans med musiken och den blåa och kalla ljussättningen skapar en kontext och situation vari lampan upplevs som levande. I A Chairful Life saknas förstapersonsperspektivet, men där används istället lyriken i musiken för att ge ett budskap. Ljus- och färgsättningen tar även stor plats för meningsskapandet, med ett mörker som representerar bortglömdhet i kontrast till resterande scener vars ljussättning lyser upp hela bilden och färgsättningen går i varma och gula toner. Varje semiotisk resurs och mode som används i dessa reklamfilmer skapar mening och i samspelet mellan dessa formas kontexter som är avgörande för hur objekten gestaltas.

This dissertation situates these three modes of artistic expression in a broader interdisciplinary framework to better understand the cultural, socio-political, and historical processes of countercultural formation in Latin America. In Chapter 1, I define my conceptualization of Latin American counterculture. Here I make the case for including antipoetry, nueva canción and third cinema as part of Latin American counterculture seeking to contest foreing influences and elitist cultural models. In Chapter 2, I present the theoretical foundations of decolonial aesthetics, which serves as a framework that guides my analysis of key filmmakers, poets, and musicians and their respective representative works of art. Here I argue for the need to rethink aesthetics from a non-Eurocentric and non-elitist position. To conceptualize decolonial aesthetics, I draw on the work of Enrique Dussel, Jacques Ranciére, Aníbal Quijano, Ramón Grosfoguel, and Nelson Maldonado-Torres. In Chapter 3, Nicanor Parra, Mario Benedetti, Ernesto Cardenal, and Roque Dalton elicit a reevaluation of the shifts in Latin American poetics toward colloquial and accessible poetry intended for non-traditional audiences and underrepresented voices in the historical narratives of the region. In chapter 4, I study Violeta Parra, Víctor Jara, Mercedes Sosa, and Silvio Rodríguez as salient voices of a committed generation that sought radical societal changes, but whose music continues to have an appeal with newer social struggles. In chapter 5, select films by Fernando Solanas Tomás Gutiérrez Alea, Humberto Solás, and Raymundo Gleyzer are essential in my study of nationalist and regional preoccupations with developing new cinematic languages and depicting histories of colonialism, racialization, failed revolutions, oppression of women, and the tensions among the bourgeoisie and various labor movements. Throughout this dissertation, I stress the importance of cross-genre and pan-Latin American readings as a way to reinterpret Latin America’s cultural canon in the 1960s and 1970s. I propose a reexamination of third cinema, antipoetry, and nueva canción as movements that produced artistic works with imbricated aesthetic and ideological projects (decolonial aesthetics) at a time when pro-independence struggles, liberation projects, and anticolonial sentiments pervaded globally; in turn, the specificities of political, social, and cultural contexts rendered some artistic projects more successful in achieving their respective goals than others.

På senare år har dokumentärfilmsgenren hamnat i skottlinjen för en kritik som riktar sig mot sanningsrelativism och falska nyheter. Den här uppsatsen undersöker hur svenska dokumentärfilmare förhåller sig till de krav på äkthet och transparens som förväntas av dem, och i vilken mån dessa krav avspeglar sig i filmarnas arbete. Intervjuer med fyra svenska dokumentärfilmare ligger till grund för uppsatsen och frågorna som ställts står i direkt koppling till den debatt som florerat de senaste åren kring huruvida dokumentära berättelser i likhet med journalistik och nyheter riskerar att bli sanningsrelativa. Forskning visar på ett samband mellan dagens medieklimat och urvattnandet av sanningsbegreppet genom framväxten av exempelvis trollsidor och ”fake news”, vilket delvis också förändrat samtalet om sant och falskt på den dokumentära arenan. Resultatet av undersökningen visar att filmarna tagit intryck av den förändrade diskurs som på senare år växt fram kring dokumentärfilmens autenticitetskrav, men att detta inte förändrat deras sätt att närma sig sitt material och hur de ser på sin yrkesroll. Däremot finns en stor medvetenhet kring vikten av en öppen dialog, transparens kring den kreativa processen och värdet i en informerad publik.

En studie utfördes där deltagare fick se på filmsekvenser i olika gröna toner och sedan svara på hur de upplevde filmerna och vilken genre de skulle passa in i beroende på deras känslomässiga reaktioner. Det undersöktes hur varierande ljusstyrka, mättnad och nyans i färgen grön kan påverka åskådarnas känslor. Det finns ett underskott av tidigare forskning kring den gröna färgens känslomässiga påverkan i film vilket gjorde denna undersökning relevant. Syftet med undersökningen var att bidra med utökad kunskap för filmskapare om hur det gröna färgspektrumet skulle kunna användas inom färggradering. Svarsresultaten jämförs med teori om färgpsykologi och om hur hjärnan behandlar känslor baserat på visuella sinnesintryck. Resultatet av undersökningen visade att olika toner av grönt påverkade åskådarnas känslor på olika sätt och det påvisades även att det hade en inverkan på vilken genre det upplevdes som. Resultatet indikerade att olika nyanser, mättnad och ljusstyrka av grön färggradering har en påverkan på personers känslomässiga reaktioner.

Denna uppsats syftar till att analysera hur rollfiguren Will Byers porträtteras som queer i Matt och Ross Duffers Stranger Things, samt att undersöka skaparnas intention med rollfiguren och hur seriens fans har mottagit Will och diskuterat rollfiguren på Twitter. Uppsatsen utgår ifrån queerteoretiska perspektiv och analyserar Will utifrån en queer läsning. Fansens reaktioner baseras på mottagandeteori, där Stuart Halls kodning- och avkodningsmodell används. Utifrån en queer läsning visar resultatet att Will har kodats som queer genomgående i serien. Analysen visar också att skaparnas kodning av Will har varit medveten, men även avsiktligt subtil. Resultatet visar även att fansens mottagande främst har handlat om att belysa deras queera läsning av Will, men att Twitter i detta fall även har använts som ett verktyg att direkt kunna kritisera seriens hantering av rollfiguren.

Forskning kring tjock representation är knapp och en aspekt som har negligerats i debatter kring inkluderande och mångfald. Syftet med denna uppsats är därför att undersöka hur vår samtid, i en engelskspråkig kontext, ser på tjockhet i film och tv. Detta utforskas genom fallstudien Reflect, en animerad kortfilm från 2022. Fallstudien är vald då Reflect omskrivs i media som Disneys första film med en tjock huvudkaraktär. Uppsatsen ämnar besvara hur Disney har porträtterat och hanterat den tjocka huvudkaraktären i Reflect, samt hur denna kortfilm har mottagits och vilka diskussioner som den har väckt. Detta görs genom att närläsa filmen samt analysera dess mottagande på filmdatabaser, sociala medier och i massmedia. Resultaten diskuteras med hjälp av teorier inom representation, socialkonstruktionism, fat studies och mottagandeteori. Resultaten visar att filmen porträtterar huvudkaraktären som en tjock karaktär vars kroppsstorlek gör att hon sticker ut. Detta leder till självtvivel som hon övervinner på ett självständigt sätt. Resultaten visar vidare att mottagandet både är positivt och negativt och att diskussioner har väckts kring sättet som Disney väljer att fokusera på en tjock karaktär.