Barnmisshandel Genom Förfalskning av Symtom (BGFS), internationellt känt som Münchausen Syndrome by Proxy (MSbP), är en allvarlig och komplex form av barnmisshandel. Främst har BGFS belysts utifrån hälso- och sjukvårdens perspektiv och tidigare internationell forskning har fokuserat på att identifiera och beskriva varningssignaler på att det kan föreligga. Socialnämnden har ett särskilt ansvar för barn som far illa eller riskerar att göra det, vilket innebär att de utgör en central aktör när det kommer till ärenden som rör BGFS. Då BGFS utgör en form av barnmisshandel som främst rör sig inom hälso- och sjukvårdens sfär, är socialtjänsten beroende av hälso- och sjukvårdens kompetens i deras arbete för att utreda barns situation och behov av stöd och/eller skydd vid misstanke om BGFS. Tvärprofessionell samverkan är här en central process, vilket även betonas i litteratur och forskning kring BGFS. Dock saknas det i svensk kontext forskning kring BGFS och samverkan i dessa ärenden. Syftet har därmed varit att utforska den tvärprofessionella samverkan vid ärenden som rör BGFS i svensk kontext. Studien har en kvalitativ ansats och semistrukturerade intervjuer har genomförts med olika professioner som har erfarenhet av arbete med BGFS. Studiens teoretiska ramverk utgörs av organisationsteori, nyinstitutionell teori, samverkansteori och professionsteori. Empiri har sedan tolkats och analyserats utifrån dessa teoretiska perspektiv och tidigare forskning med hjälp av tematisk innehållsanalys. Studiens resultat visar bland annat att det råder en omfattande okunskap kring BGFS och att detta utgör en försvårande faktor för samverkan vid arbete med och utredning av ärenden som rör denna form av barnmisshandel. Förutsättningar för en fungerande samverkan i ärenden som rör BGFS med en tydlig styrning, struktur och samsyn är även bristfälliga.

Introduktion: ESport är en snabbt växande sport med miljontals utövare världen över. Gällande hälsa och eSport är den mentala biten med gaming syndrome och utveckling av kognitiva funktioner klart mer beforskad än den fysiska hälsan. I en enkätstudie med 65 eSportsatleter på college i USA rapporterade 56% besvär med ögonen och 42% besvär med rygg och nacke. Forskning på stillasittande arbeten med liknande repetitiva moment redogör för ökad risk för muskuloskeletala besvär och besvär med ögonen vid främst ökad skärmtid.Syfte: Syftet med denna tvärsnittsstudie var att kartlägga förekomsten av muskuloskeletala besvär och ögonbesvär hos professionella eSportsatleter, samt att undersöka om det finns samband mellan fysiska symtom och livsstilsfaktorer så som sömntid, speltid och fysisk aktivitet. Metod: Kvantitativ icke-experimentell tvärsnittsdesign i form av elektronisk enkätundersökning. Undersökningen gjordes på 40 professionella eSportsatleter. Samband mellan livsstilsfaktorer och fysiska symtom beräknades med binär logistisk regression och presenterades med Odds Ratio (OR;95% CI). Resultat: Fysiska symtom förekom hos 62,5% av deltagarna. Huvudvärk (40%) och ögonbesvär (32,5%) var de vanligaste symtomen. Statistiskt signifikant samband fanns mellan speltid och fysiska symtom (OR=8,012; 95% CI 1,439-44,621, p=0,018). Slutsats: Resultatet av den här studien visade att majoriteten av de professionella eSportsatleterna drabbades av någon form av fysiska symtom och att mer speltid var associerat med förekomst av fysiska symtom. Med tanke på eSportens snabba ökning i populäritet, digitalisering i samhället och sambandet mellan skärmtid och fysiska symtom behövs riktlinjer och riktade insatser för denna grupp, likt företagshälsovård för andra yrken eller medicinska team för andra sporter. / Introduction: ESports is rapidly growing and has millions of users world wide. Regarding health and eSports the mental part with gaming syndrome and development of cognitive functions is far more studied than the physical health. In a survey with 65 eSports athletes from American colleges 56% reported eye fatigue and 42% report back and neck pain. Research on similar sedentary occupations with repetitive movements show higher risk of musculoskeletal disorders and eye fatigue with more screen time. Aims: The aims of this cross-sectional study was to map the prevalence of physical symptoms and eye fatigue among professional eSports athletes, and to examine correlations between physical symptoms and the lifestyle factors sleep, gaming time and physical activity. Method: Quantitative non-experimental cross-sectional study. Electronic survey with 40 professional eSports athletes. Correlations between lifestyle factors and physical symptoms were analyzed with binary logistic regression and presented with Odds Ratio (OR;95% CI). Results: Physical symptoms were reported by 62,5% of the participants. Headache (40%) and eye fatigue (32,5%) were the most common symptoms. Statistically significant correlation was found between gaming time and physical symtoms (OR=8,012;  95% CI 1,439-44,621, p=0,018).  Conclusion: The result of this study showed that the majority of the professional eSports athletes suffered from physical symptoms, and more gaming time was associated with physical symptoms. Given eSports rapid increase in popularity, digitalisation in society and the link between screen time and physical symptoms, guidelines and targeted efforts are needed for this group, such as occupational health care for other professions or medical teams for other sports.

Palliativ vård förebygger och lindrar lidande genom tidig upptäckt, noggrann analys och behandling av smärta och andra fysiska, psykosociala och existentiella problem. De fyra ledorden för palliativ vård är helhet, närhet, kunskap och empati. Vanliga förekommande symtom för patienter i palliativ vård är ångest, fatigue, smärta och illamående. Edmont Symtom Assesment Scale (ESAS) är ett tio skaligt symtomskattningsinstrument för de mest förekommande symtom för patienter i den palliativa vården. Brytpunkten för symtom som överstiger fyra på ESAS-skalan klassificeras som måttliga/svåra och mindre än fyra som inga/lite. Mindfulness är en uråldrig meditationsmetod som har i flera studier visat på ökad livskvalitet, minskad stress och ångest för patienter med olika cancerdiagnoser. Mindfulness som metod kräver kontinuerlig träning för att bättre kunna möta källor till stress och yttre tryck i livet.  Syftet med denna studie var att undersöka ett sjudagars mindfulnessprograms inverkan på symtom och upplevelser hos patienter med cancersjukdom i ett palliativt skede.  Metoden som använts var en fallstudie med fler-falls design för att pröva mindfulnessprogrammet. Efter programmets slut har författarna undersökt fyra informanters upplevelser med intervjuer. För analysen av intervjuernas data valdes en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Informanterna (n=6) har även fått skattat sina symtom med hjälp av ESAS före och efter mindfulnessprogrammet.   I resultatet framträdde tre kategorier; Upplevelsen av mindfulnessprogrammet, Lindring av symtombörda och Mindfulness som egenvård. Upplevelsen av att få slappna av och bli lugn var den största effekten utav mindfulnessprogrammet som beskrevs av tre informanter. Samtliga informanter var positiva till fortsatt mindfulnessträning. Samtliga informanter skattade även sina symtom lägre med hjälp av ESAS efter avslutat mindfulnessprogram.   Studien visade att mindfulnessprogrammet hjälpte informanterna att slappna av. Deras upplevelse av besvärande symtom minskade också. Resultatet visade även på god vilja hos informanterna att fortsätta med mindfulnessträning på egen hand. Genom stöd och introduktion kan sjuksköterskan lära patienten att träna mindfulness självständigt genom att uppmuntra till egenvård. / Palliative care prevents and relieves suffering through early detection, assessment and treatment of pain and other physical, psychosocial and spiritual problems. The four guiding principles of palliative care is holistic, closeness, empathy and knowledge. Frequently occurring symptoms for patients in palliative care are anxiety, fatigue, pain and nausea. Edmont Symtom Assesment Scale (ESAS) is a ten-scale symptom assessment tools for the most common symptoms for patients in palliative care. The breaking point for symptoms exceeding four on ESAS is classified as moderate/severe and four or under is classifies as little. Mindfulness is an ancient meditation practice that has in several studies been revealed an increased quality of life, reduced stress and anxiety for patients with different cancer diagnoses. Mindfulness sa a metod requires continuous training to better meet the sources of stress and external pressures of life.  The aim of this study was to examine a seven days mindfulness programs effect on symptoms and experiences in patients with cancer in palliative care.  The method that the authors have used were a case study with several falls design to test the mindfulnessprogram. After the end of the program, the authors analysed four informants experience with interviews. For the analysis of interview data was used a qualitative content analysis with inductive approach. Informants (n=6) also estimated their symptoms using ESAS before and after the mindfulnessprogram.  The result appeared into three categories; The experience of the mindfulnessprogram, Relief of symptoms and Mindfulness as self-care. The study revealed that several of infomants that the experience of getting to relax and become calm was the biggest effect of the mindfulnesprogram. Most informants were positive of continuing mindfulness training. All informants estimated their symptoms lower using ESAS after completed the mindfulnessprogram.  The result of the study showed that the mindfulnessprogram helped the infomants to relax. The program also decreased the experience of troublesome symtoms. Through support and introduction nurses can teach the patient to practice mindfulness on their own through self care.

Patienter med icke ST-höjningsinfarkt [NSTEMI] och ST-höjningsinfarkt [STEMI] inkommer till sjukhuset för sent för att behandlingen ska kunna leda till bevarande av hjärtmuskelns funktion. Det råder bristfällig information till allmänheten men främst till personer med risk för att utveckla hjärtinfarkt, om vad de kan göra för att förkorta tiden från symtom till vårdkontakt. Primärpreventiv information är viktig och rekommendationen är att informera och bedöma personer primärpreventivt för att förbättra kunskapen. Dessa förkunskaper ger patienterna möjligheten att uppmärksamma symtom och snabbt ta informerade beslut i att söka vård, vilket minskar skadan på hjärtat efter en NSTEMI/STEMI.   Syftet var att undersöka förkunskaper om symtom vid hjärtinfarkt hos patienter som genomgått NSTEMI/STEMI.   En kvantitativ ansats valdes för att svara på studiens syfte, designen är en icke-experimentell deskriptiv, retrospektiv tvärsnittsstudie. En enkätundersökning genomfördes på ett sjukhus i Mellansverige, totalt n= 32 deltagare. Enkäten innehåller till en början demografiska frågor för att sedan inrikta sig på ämnesspecifika frågor med hjälp av likertskalan, flervalsfrågor och öppna fritextfrågor.   Resultatet visade att deltagarnas självskattade förkunskaper om symtom på hjärtinfarkt var bristfälliga, särskilt om atypiska symtom. Deltagarnas symtom vid NSTEMI/STEMI stämde inte överens med deras förväntade symtom, vilket utgjorde en osäkerhet om det verkligen var härledda till hjärtat. Detta ledde till att det tog lång tid från symtom till första vårdkontakt och deltagarna sökte vård på grund av ihållande symtom eller på anhörigas begäran. Fåtalet deltagare hade fått information om symtom eller blivit erbjuden en hälsoundersökning innan insjuknandet och den information de hade fått var från anhöriga eller sjukvården. Majoriteten av deltagarna upplevde inga kvarvarande komplikationer två till tre dagar efter den genomgångna NSTEMI/STEMIN.   Slutsatsen är bristande förkunskap om symtom vid NSTEMI/STEMI, speciellt atypiska symtom och vilka åtgärder som ska vidtas vid symtom. Majoriteten ansåg att symtomen inte stämde överens med den förväntade symtombilden och menade att de inte hade fått information kring hjärt-och kärlsjukdomar innan insjuknandet. Omvårdnadsprofessionen behöver arbeta för att tydliggöra informationen, därefter nå ut till samhället och primärpreventivt inom sjukvården. / Patients with non ST elevation myocardial infarction [NSTEMI] and ST elevation myocardial infarction [STEMI] enter the hospital too late for the treatment to lead to preservation of heart muscle function. There is inadequate information to the public, but mainly to people at risk of developing myocardial infarction, about what they can do to shorten delay, from symptoms to care contact. Primary preventive information is important and the recommendation is to inform and assess people primarily preventively in order to improve knowledge. These prerequisites give patients the opportunity to pay attention to symptoms and quickly make informed decisions in seeking care, which reduces the damage to the heart after an NSTEMI/STEMI.   The aim was to investigate prior knowledge of symptoms of myocardial infarction in patients undergoing NSTEMI/STEMI.   A quantitative approach was chosen to answer the study's purpose, the design is a non-experimental descriptive, retrospective cross-sectional study. A survey was conducted at a hospital in central Sweden, a total of n = 32 participants. The questionnaire initially contains demographic questions to then focus on subject-specific issues with the help of the likert scale, multiple choice questions and open free text questions.   The results showed that the participants' self-rated knowledge of heart attack symptoms was deficient, especially in atypical symptoms. The participants' symptoms at NSTEMI/STEMI didn’t match their expected symptoms, which constituted an uncertainty as to whether it really was derived from the heart. Therefore it took a long time from symptoms to first care contact and the participants sought care because of persistent symptoms or at the relatives' request. Few participants had received information about symptoms or had been offered a health survey before the onset of illness and the information they had received from relatives or health care. The majority of participants experienced no remaining complications two to three days after their NSTEMI/STEMIN.   The conclusion is that there is lack of knowledge of symptoms of NSTEMI/STEMI, especially atypical symptoms and what measures should be taken in the event of symptoms. The majority considered that the symptoms did not match the expected symptom picture and believed that they had not received information about cardiovascular disease before the onset of the disease. The nursing profession needs to work to clarify the information, then reach out to society and primarily preventive in the health care sector.

No description available.

Sekundär traumatisering är ett tillstånd som kan uppstå till följd av att arbeta med att lyssna på klienters berättelser om traumatiska upplevelser. Personen som drabbas av sekundär traumatisering kan uppleva många fysiska och psykiska svårigheter i sitt liv. Studiens syfte är att undersöka uppkomsten och erfarenheterna av sekundär traumatisering bland professionella och på så sätt bidrar till kunskap om detta fenomen inom socialt arbete. I studien tillämpas en kvalitativ metodologi med semistrukturerade intervjuer för att erhålla en fördjupad förståelse för sekundär traumatisering och för att ge utrymme för professionella att uttrycka sina erfarenheter. För att förstå hur professionella hanterar de känslor som följer av exponeringen för traumaberättelser och uppkomsten av sekundär traumatisering används teorier om KASAM (känsla av sammanhang), empowerment och copingstrategier som teoretiska perspektiv. Studien genomfördes i tre olika kommuner och inkluderade sex intervjuer med professionella som arbetar inom området våldsutsatta klienter. Resultaten från studien indikerar att professionella upplever besvärande känslor till följd av klienternas traumatiserande berättelser. Resultaten betonar även att bristen på reflektion i arbetsmiljön och hög arbetsbelastning kan anses vara orsaker till uppkomsten av sekundär traumatisering. Å andra sidan identifieras vilka copingstrategier som används av professionella för att hantera symtomen av sekundär traumatisering

Bakgrund: Hjärtinfarkt är idag den vanligaste dödsorsaken både i Sverige och globalt. Kvinnor är överrepresenterade i att uppvisa atypiska symtom vid insjuknandet. Anatomin och patofysiologin skiljer sig mellan könen, trots det är beslutsgränsen vid diagnostik densamma. Mortaliteten är högre för kvinnor och kan bero på underdiagnostik och underbehandling. Sjuksköterskan kan möta denna patientgrupp genom hela vårdkedjan och behöver därför ha tillräckligt med kunskap för att kunna uppmärksamma avvikelser samt kunna se vad som behöver åtgärdas när en patient har drabbats av en hjärtinfarkt. Syfte: Studiens syfte var att beskriva kvinnors upplevelser av kontakten med vården vid insjuknande i hjärtinfarkt med atypiska symtom. Metod: Litteraturstudien är baserad på tio vetenskapliga studier med kvalitativ ansats. Databaserna Cinahl och PubMedanvändes för litteratursökningen. SBU:s Mall för kvalitetsgranskning av studier användes och dataanalysen utgick från Popenoes guide för litteraturstudier. Resultat: Två huvudkategorier och fyra subkategorier identifierades. Den första huvudkategorin var: Diagnostisering vid hjärtinfarkt med subkategorierna: Inte bli trodd och Rätt diagnos direkt. Den andra huvudkategorin var: Känslor vid bemötande med subkategorierna: Diskriminering och Viljan att inte vara till besvär. Konklusion: Kvinnornas upplevelser av kontakten med vården var främst negativa då de upplevde att vårdpersonal förminskade dem och bortförklarade deras diffusa symtom. Viljan att inte vara till besvär resulterade i att kvinnorna skämdes över att de sökt vård. Ett fåtal av kvinnorna fick rätt hjälp direkt, däremot feldiagnostiserade och felbehandlades majoriteten av kvinnorna i studierna. För att tillgodose kvinnornas alla behov är det av stor vikt att sjuksköterskan har kunskap om och förståelse för kvinnornas upplevelser. / Background: Myocardial infarction is the most common cause of death both in Sweden and globally. Women are overrepresented in exhibiting atypical symptoms when they become ill. The anatomy and pathophysiology differ between the sexes, however, the decision limit in diagnostics is the same. Mortality is higher for women and may be due to underdiagnosis and undertreatment. The nurse can meet this patient group throughout the entire care chain and therefore needs to have enough knowledge to be able to notice deviations and to be able to see what needs to be done when a patient has suffered a myocardial infarction. Aim: The purpose of the study was to describe women's experiences of healthcare at the onset of a myocardial infarction with atypical symptoms. Method: This literature study is based on ten scientific studies with a qualitative approach. The databases Cinahl and PubMed were used for the literature search. SBU's template for quality review of studies was used and the data analysis was based on Popenoe's guide for literature studies. Result: Two main categories and four subcategories were identified. The first main category was: Diagnosis in myocardial infarction with the subcategories: Not being believed and Correct diagnosis immediately. The second main category was: Emotions when treated with the subcategories: Discrimination and Not wanting to be an annoyance. Conclusion: The women's experiences of contact with healthcare were mainly negative as they felt that the healthcare staff belittled themand explained away their diffuse symptoms. The desire not to be an annoyance resulted in the women feeling ashamed of seeking care. A few of the women got help right away, but the majority of the women in the studies were misdiagnosed and incorrectly treated. In order to meet all the women's needs, it is of great importance that the nurse has knowledge of and understanding of women's experiences.

Bakgrund: Depression förutspås bli den näst största sjukdomsbördan i världen år 2020. Idag återfinns psykoterapi och läkemedel som behandlingsmetoder mot depressioner. Utöver detta har studier visat på ett samband mellan minskade depressiva symtom och fysisk aktivitet. Metod: Material för granskning har sammanställts genom sökningar i artikeldatabaserna PubMed, CINAHL, PsycINFO och granskats enligt riktlinjer av Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). Genom en manifest innehållsanalys har bärande meningar identifierats och lagt grunden för resultatet. Syfte: Att med en litteraturstudie undersöka vilken inverkan fysisk aktivitet har på depressionstillstånd, samt att undersöka vilka omvårdnads-åtgärder relaterat till fysiska aktiviteter den legitimerade sjuksköterskan kan rekommendera för att främja hälsan hos patienten. Resultat: Fysisk aktivitet ger minskade symtom samt förebygger insjuknande i depression. Mängden och intensiteten har ett positivt samband med minskade depressiva symtom. Slutsats: Fysisk aktivitet ger en hälsovinst för patienter med depressiva symtom. Mer forskning krävs för att uppnå en vetenskaplig trygghet i behandlingsformen. / Background: Depression is predicted to become the second largest disease burden in the world in 2020. Present treatment options for depression include psychotherapy and pharmacotherapy. In addition, studies have linked increased physical activity with decreased depressive symptoms. Method: Material for review was compiled by searching the article databases PubMed , CINAHL , PsycINFO and reviewed in accordance to the guidelines provided by the Swedish Council on Health Technology Assessment (SBU). Meaningful sentences has been identified through a manifest content analysis and served as the foundation for the results. Aim: To, as a review, examine the impact of physical activity on depression and to examine how the. Results: Physical activity reduced symptoms and prevented the onset of depression. The amount and intensity has a positive correlation with decreased depressive symptoms. Conclusion: Physical activity provides a health benefit for patients with depressive symptoms. More research is needed to scientifically confirm the treatment form.

Den vanligaste dödsorsaken hos kvinnor äldre än 55 år är hjärtinfarkt. Kvinnor insjuknar i regel 10 år senare än män. Olikheter i symtombilden har observerats vilket kan leda till att sjukvård inte uppsöks. Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka forskningsfältet med mål att belysa kvinnors upplevelser, tankar och känslor vid hjärtinfarkt med atypiska symtom. Vi vill även undersöka vad som finns skrivet om eventuella konsekvenser vad gäller omvårdnaden/vården pga de atypiska symtomen. Metoden är en litteraturstudie som baseras på 11 vetenskapliga artiklar med kvalitativ forskningsansats. Resultatet visar att de flesta kvinnorna inte ansåg sig vara i riskzonen för att drabbas av en hjärtinfarkt. Deras förförståelse och kunskaper om hjärtinfarkt var avgörande när de tolkade och analyserade de atypiska symtom som de upplevde i det akuta skedet. Kvinnorna försökte ofta relatera sina symtom till andra sjukdomstillstånd samt lindra och behandla dessa med egenvårdsåtgärder. I kontakten med sjukvården upplevde kvinnorna ett stort obehag av att inte tas på allvar och vara hörda. Kvinnorna gavs ofta andra diagnoser än hjärtinfarkt vilket skapade frustration och tvivel. / The most common cause of death among women older than 55 years of age is myocardial infarction. Women usually fall ill 10 years later than men. Dissimilarities in symptoms have been observed which can lead to that you are not seeking medical treatment. The aim of this study is to investigate the research field and illuminate women´s perceptions, thoughts and feelings during their myocardial infarction with atypical symptoms. We also want to investigate what is written about the consequences when it comes to caring/nursing when the symptoms are atypical. The method is a literature review, which is based upon 11 articles with a qualitative approach. The results shows that most of the women did not see themselves at risk of having a myocardial infarction. Their pre-understanding and knowledge of myocardial infarction was crucial when they interpreted and analyzed the atypical symptoms that they experienced in the acute phase. Women often tried to relate their symptoms to other illnesses and they also tried to relieve and treat these with self-treatment. In their contact with the medical department women often felt discomfort because they felt that they were not taken serious and were not being listened to. Women were often given other diagnosis than myocardial infarction, which lead to frustration and doubt.

Konsekvenserna för barn som utsatts för barnmisshandel är allvarliga. Det kan leda till psykisk och fysisk ohälsa, suicidalt beteende, alkohol- och drogmissbruk. Hälso- och sjukvårdspersonal upptäcker inte alltid barnmisshandel och kunskap om detta saknas. Akutsjuksköterskan ska kunna identifiera personer som misstänks ha utsatts för våld eller övergrepp och därmed kunna upptäcka de barn som misstänks ha utsatts för barnmisshandel samt upprätta en orosanmälan till Socialtjänsten så att barnet kan få hjälp. Syftet var att beskriva hur sjuksköterskan kan identifiera tecken, symtom och skador som tyder på fysisk eller psykisk barnmisshandel hos barn som söker akutsjukvård. Som metod valdes en litteraturöversikt utifrån en systematisk struktur. Sökningarna utfördes i databaserna Cinahl och PubMed och resulterade i 15 artiklar publicerade 2010–2020. Alla artiklar kvalitetsgranskades utifrån Sophiahemmet högskolas bedömningsunderlag och en integrerad analys av innehållet i artiklarna gjordes. Resultatet presenterades i två kategorier; Bedömning av tecken, symtom och skador som barnet uppvisar och Fråga vårdnadshavaren om orsak till skadans uppkomst. Blåmärken och brännskador på vissa delar av kroppen eller i form av specifika mönster, multipla frakturer, frakturer som var läkta och specifika typer av frakturer kunde tyda på att barnet utsatts för misshandel. Åldern på barnet som utsatts för misshandel var låg, flertalet var <1 år och medelåldern var i många fall <6 månader. Vårdnadshavarens historia rörande händelseförloppet kring hur barnets skada uppkommit kunde ha stor betydelse för om misstanke om barnmisshandel skulle väckas. Slutsatsen är att det är svårt att identifiera barn som utsatts för fysisk eller psykisk barnmisshandel inom akutsjukvården då de tecken och symtom barnet uppvisar kan vara vaga eller saknas helt. Enskilda tecken, symtom och skador är i sig inte ett bevis för att barnet utsatts för misshandel utan det krävs alltid en samlad bedömning av barnets tecken, symtom och skador samt av vårdnadshavarens förklaring till hur dessa uppkommit. / The consequences for children who have been abused are serious. It can lead to mental and physical illness, suicidal behavior, alcohol- and drug abuse. Healthcare professionals do not always detect child abuse and lack knowledge about it. The emergency nurse must be able to identify persons who are suspected of having been subjected to violence or abuse and thus be able to discover the children who are suspected of having been subjected to child abuse and draw up a report of concern to the Social Services so that the child can receive help. The aim of this study was to describe how the nurse can identify signs, symptoms and injuries that indicate physical or psychological child abuse in children seeking emergency care. A literature review based on a systematic structure was chosen as the method. The searches were performed in the databases Cinahl and PubMed and resulted in 15 articles published in 2010–2020. All articles were quality reviewed on the basis of Sophiahemmet University's assessment and an integrated analysis of the content of the articles was made. The results were presented in two categories; Assessment of signs, symptoms and injuries that the child shows and Ask the caregiver about the cause of the injury. Bruises and burns on certain parts of the body or in the form of specific patterns, multiple fractures, fractures that were healed and specific types of fractures could indicate that the child had been abused. The age of the child who was abused was low, the majority was <1 year and the average age was in many cases <6 months. The caregiver´s history regarding the course of events of how the child's injury arose could have a decisive effect on whether suspicion of child abuse should be raised. The conclusion is that it is difficult to identify children who have been subjected to physical or psychological child abuse in emergency care as the signs and symptoms the child shows may be vague or completely absent. Individual signs, symptoms and injuries are not in themselves proof that the child has been abused, but an overall assessment of the child's signs, symptoms and injuries is always required, as well as the caregiver's explanation of how these arose.