Studiens syfte var att undersöka hur sociala medier upplevdes påverka unga kvinnors självbild i åldrarna 17-26 år. Tidigare forskning visade att sociala medier gjorde individen självkritisk vilket påverkade självbilden negativt. Studien genomfördes genom kvalitativa intervjuer där tio unga kvinnor i sydöstra Sverige deltog och togs ut genom ett bekvämlighetsurval. Som stöd användes en studieguide som baserades på tidigare forskning och skapades enbart för studiens syfte. Studien resulterade i tre teman vilka var 1) positiv självbild 2) negativ självbild 3) självbild utan sociala medier. Dessa teman baserades på nio huvudkategorier och tretton underkategorier. Avslutningsvis stämde resultaten delvis överens med tidigare forskning som menade att sociala medier hade en tydlig negativ påverkan på unga kvinnor. Där inkluderades kroppshets, ångest och självkritiska tankar. Det oväntade fyndet var fear of missing out som nämndes upprepade gånger av respondenterna. Studien hänvisade även till den positiva påverkan på självbilden genom bekräftelse och inspiration.

Den dagliga användningen av sociala medier har mer än fördubblats under de senaste decenniet, vilket är anmärkningsvärt och väcker frågor som “vad har sociala medier för inverkan på oss?”. Utökad kunskap kring problematisk användning och dess eventuella hälsoeffekter är högst relevant. För att finna faktorer som kan predicera en hög användning av sociala medier utreder den här studien sambanden mellan användning av sociala medier och stress, copingstrategier och könstillhörighet. En korrelationsanalys och en hierarkisk multipel regression genomfördes med 128 stycken deltagare i åldrarna 16-69 år. Resultatet visade att det fanns signifikanta samband mellan samtliga prediktorer och användningen av sociala medier. Stress och användning av dysfunktionella copingstrategier kunde predicera användningen av sociala medier vilket tyder på att sociala medier används som en dysfunktionell copingstrategi för att hantera stress. Resultatet ligger i linje med tidigare forskning där ytterligare kunskap behövs för att fortsätta utreda sociala mediers inverkan på individen. / During the last decade the use of social media has more than doubled, which is remarkable and has led to questions such as “ How does social media affect us?”. A deeper understanding regarding the problematic use of social media and the possible health risks is a highly relevant subject. To find factors that may predict a high use of social media, this study examines the links between social media use and stress, coping strategies and gender. A correlation analysis and a hierarchical multiple regression were performed with 128 participants aged between the years 16-69. The results showed that there were significant correlations between all predictors and the use of social media. Stress, the use of dysfunctional coping strategies could predict use of social media, which indicates that social media is used as a dysfunctional coping strategy to manage stress. The results are in line with previous research where further knowledge is needed to continue investigating the impact of social media on the individual.

Inledning: Genom delad erfarenhet och igenkänning förmedlas en känsla av att inte vara ensam. Relationer påverkar vår hälsa, är vi inkluderade mår vi bra medan ofrivillig ensamhet påverkas oss negativt. Ensamhet är ett välkänt begrepp, men det saknas studier kring det psykodynamiskt orienterade psykoterapiarbetet med ofrivilligt ensamma patienter.  Syfte och frågeställningar: Studien syftar till att undersöka psykodynamiskt orienterade psykoterapeuters erfarenheter av arbete med ofrivilligt ensamma patienter. Hur beskriver psykodynamiskt orienterade psykoterapeuter arbetet med ofrivilligt ensamma patienter, vad är hjälpande och vad kan vara svårt är frågeställningen. Metod: Sju psykodynamiskt orienterade psykoterapeuter har intervjuats med hjälp av semistrukturerade intervjuer både enskilt och i form av fokusintervju. Bearbetning och analys av materialet gjordes med hjälp av tematisk analys. Resultat: Respondenterna beskrev att det var svårt att hjälpa de patienter som inte kunde eller ville förändras, vidare kunde det också vara så att just den enskilde psykoterapeuten inte var den bäst lämpad att kunna hjälpa. När det gick att hjälpa klarade patienten att integrera det relationella i terapiprocessen. Psykoterapeuten klarade då också av att låta sig beröras, stå ut och hålla gränser i terapirummet. Diskussion: Resultatet diskuteras utifrån svårigheter att etablera kontakt med den som inte själv tagit initiativ till kontakten, att lyckas få unga patienter att stanna kvar i terapin och att få grepp om de patienter som saknade intresse och förmåga att uttrycka sin ensamhet. För terapeuten kunde det vara tungt att bära patientens utsatthet och ibland var terapeuten inte rätt person att hjälpa. De patienter som gick att hjälpa klarade att använda terapirelationen som ett övningsobjekt och en modell för relation. Viktigt i arbetet för terapeuterna var att förstå sin egen ensamhet, låta sig beröras, hålla ramen, härbärgera och ta eget stöd i kollegor. Risker i arbetet var konsekvenser av att bryta ramen och att inte klara att härbärgera. / Introduction: Through shared experience and recognition, a feeling of being alone is conveyed. Relationships affect our health, included we feel good while involuntary loneliness affects us negatively. Loneliness is a well-known concept, but there are few studies on the psychodynamic oriented psychotherapy work with involuntarily lonely patients. Aim and questions: The study aims to investigate psychodynamic oriented psychotherapists' experiences of working with involuntarily lonely patients. How do psychodynamic oriented psychotherapists describe the work with involuntarily lonely patients, what is helpful and what can be difficult is the question. Method: Seven psychodynamic oriented psychotherapists have been interviewed with the help of semi-structured interviews both individually and in the form of a focus interview. Processing and analysis of the material was done using thematic analysis. Results: The respondents described that it was difficult to help the patients who could not or did not want to change, and it could also be the case that the individual psychotherapist was not the best person to be able to help. When it was possible to help, the patient was able to integrate the relational into the therapy process. The psychotherapist then also managed to allow himself to be touched, endure and keep boundaries in the therapy room. Discussion: The results are discussed on the basis of difficulties in establishing contact with those who have not taken the initiative themselves, in succeeding in getting young patients to stay in therapy and in gaining a grip on the patients who lacked interest and ability to express their loneliness. For the therapist, it could be difficult to bear the patient's vulnerability and sometimes the therapist was not the right person to help. The patients who went to help were able to use the therapy relationship as an exercise object and a model for relationship. Important in the work for the therapists was to understand their own loneliness, let themselves be touched, keep the frame, contain and take their own support in colleagues. Risks in the work were consequences of breaking the framework and not being able to contain.

Tron på den egna förmågan, self-efficacy, utgår från att individen själv försöker utöva påverkan på sin omgivning. Påverkan kan även utövas genom ombud och tilltron till ombudets förmåga att göra något för individen benämns som proxy efficacy. Syftet med studien var att undersöka sambandet mellan self-efficacy och proxy efficacy för utveckling i yrkesrollen. Tre hypoteser och 1 frågeställning formulerades. En enkät besvarades av 85 medarbetare från ett fastighetsföretag i Stockholmsregionen och materialet undersöktes med korrelationer, regressionsanalys, samt t-test. Hypotes 1 fick stöd då proxy efficacy och self-efficacy var positivt korrelerade. Hypotes 3 fick stöd då medarbetare med kortare anställningstid (0-3.9 år) rapporterade högre proxy efficacy jämfört med medarbetare med längre (4-20 år) anställningstid. Proxy efficacy inte kunde predicera self-efficacy (hypotes 2) och inga skillnader i proxy efficacy kunde påvisas mellan könen (frågeställning 1). Resultaten diskuteras utifrån hur proxy efficacy kan definieras samt innebörden i begreppet där mer forskning krävs.

När en individ står upp för vad som är moraliskt rätt och riktigt med risk för negativa sociala konsekvenser benämns det civilkurage. Få studier har ämnat ta reda på vad som föregår ett visat civilkurage. Syftet var att undersöka huruvida samvetsgrannhet och individualism korrelerade med civilkurage. 135 respondenter varav 108 var kvinnor deltog i enkätundersökningen där de ombads bedöma påståenden. Påståendena var hämtade ur tre etablerade skalor; Das Münchner Zivilcourage-instrument, Auckland Individualism Collectivism Scale samt samvetsgrannhet extraherad ur Big Five. Resultatet visade ingen korrelation mellan individualism och civilkurage. Prediktorn samvetsgrannhet kunde inte heller förklara civilkurage. Inte heller verkade utbildningsnivå eller kön ha någon inverkan. Till framtida studier rekommenderas att inkludera övriga dimensioner av Big five samt att undersöka om prediktorerna skulle ge samma utfall gällande hjälpbeteende. Det torde även vara gynnsamt att mäta individualism i annan bemärkelse med tonvikt på unikhet hellre än konkurrens.

Tidigare forskning har visat att bilförare tenderade att underskatta hastigheten de färdas i med ca 20%. Forskning har även visat att hastighetsupplevelse hos bilförare kan påverkas av ett utökat Field of View (FoV) vilket resulterar i lägre hastighetsval (Pretto et al., 2009; Schütz et al., 2015; Lidestam, Eriksson & Eriksson, 2019). Utöver FoV har även virtuella vägmarkeringar (VRM), visats ha potentialen att påverka hastighetsval genom att bistå bilförare med ytterliggare visuell information kring dennes omgivning (Lidestam, Eriksson & Eriksson, 2019). Attityder gentemot system som syftar till att påverka bilförares hastighetsval har studerats (Wall et al., 2013), med det finns luckor i forskning gällande hur dessa upplevs av bilförare med ADHD. Vidare har även upprepning av körningar med samma konstellationer av visuella stimuli har visats påverka hastighetsval vilket skulle tyda på perceptuell inlärning sker under bilkörning (Lindestam, Eriksson & Eriksson, 2019). Syftet med den aktuella studien var att undersöka huruvida VRM påverkade hastighetsval samt hur de upplevs av bilförare med respektive utan ADHD. Studien ämnade att göra detta genom att besvara följande frågeställningar 1. a. Hur upplevdes VRM? b. Finns det en skillnad i upplevelsen av VRMs mellan bilförare med ADHD och utan ADHD? 2. Vilken effekt har ADHD, FoV, VRM och replikat på självvald hastighet? Resultaten visade att upplevelsen av VRM inte skiljde sig signifikant mellan de två guppen, trots detta skattades samtliga frågor kring upplevelsen av VRM högre av bilförare med ADHD än bilförare utan ADHD. Körningarna rapporterades som signifikant mer koncentrationskrävande av bilförare utan ADHD. Replikat och FoV uppvisade en signifikant interaktionseffekt på hastighetsval. Framtida forskning kan med fördel studera hur VRM kan utformas för att upplevas som mer hjälpsamma samt hur de bör implementeras för att bilförare ska vilja använda dem vid körningar. Det är viktigt att framtida forskning i området även inkluderar bilförare med ADHD för att säkerställa att system som utformas även är gynnsamma för dessa bilförare.

Alkoholproblem är ett samhällsproblem som orsakar lidande. Genom att erbjuda behandling med målet kontrollerat drickande har vårdsökandet ökat. Syftet med föreliggande kvalitativa studie var att studera hur personer med alkoholproblem hanterar risksituationer kopplat till alkohol efter genomgången BSCT-behandling för att uppnå kontrollerat drickande, om interventionerna varit till nytta i utmanande situationer samt hur de tänker om behandlingen. Det är enligt vår kännedom den första studien som undersökt detta. Tolv intervjuer genomfördes vilka bearbetades med en reflexiv tematisk analys utifrån ett experientiellt paradigm. Två övergripande teman framträdde: Vara på sin vakt och Värden som ger livskvalitet. Den mödosamma vägen mot kontrollerat drickande och olika aspekter av att fortsätta leva med alkohol synliggörs. Det tycks vara möjligt att leva ett liv med kontroll över alkoholkonsumtionen. Så länge positiva konsekvenser överväger tycks det vara värt ansträngningen. Kognitiv kontroll och funktionell känsloreglering förbättrar förutsättningarna. Behandlingen har erbjudit ökade strategier. Självbestämmande verkar vara viktigt både avseende val av behandling och strategier likväl om en ska vara öppen med svårigheterna. I enlighet med tidigare forskning visar vår studie att kompetens, självbestämmande och tillhörighet kan främja beteendeförändringen.

I Sverige diagnosticeras varje år cirka 350 barn och ungdomar under 18 år med cancer, varav drygt 85 % överlever. Att överleva barncancer är ofta förenat med både seneffekter och komplikationer som påverkar livet, även långt efter cancerns behandling. Det finns få svenska studier som undersöker upplevelsen av att ha haft barncancer och än färre om vad detta innebär för upplevelsen av existentiella frågor. Syftet med studien var att med en fenomenologisk ansats öka kunskapen kring hur existentiella aspekter hos vuxna som mottagit en cancerdiagnos som barn upplevs, och hur livet efter diagnosen format deras upplevande. Två fokusgrupper genomfördes via videolänk med sju vuxna deltagare som behandlats för cancer som barn. Materialet analyserades med en tematisk analys vilket resulterade i tre teman; (1) behov av att mötas i och kring existentiella frågor, (2) existensens oförutsägbarhet och (3) visdom ur erfarenheten. Studien visar att barncanceröverlevare kan uppleva sig hjälpta av att diskutera frågor av existentiell natur tillsammans med andra som har liknande erfarenheter, samt att deltagarna upplever att samhället i stort borde bemöta dessa ofta svåra frågor som är aktuella för oss alla. / In Sweden, approximately 350 children and adolescents (under the age of 18) are diagnosed with cancer every year, of which just over 85% of these survive. Surviving childhood cancer is associated with both late effects and complications that affect the lives of the survivors even long after treatments. There are few Swedish studies that examine the experience of having had childhood cancer but also what it means for the experience of existential issues. The aim of the study was to use a phenomenological approach to investigate the existential aspects of being human in connection to having been diagnosed with childhood cancer, and to live with this experience afterwards. Two focus groups were conducted via video link with adult participants treated for childhood cancer. The material was analyzed using a thematic analysis which resulted in three main themes; (1) the need to be met in and around existential issues, (2) the unpredictability of existence and (3) wisdom through the experience. The study shows that childhood cancer survivors could be perceived to benefit by meeting further in the existential issues together with others who have similar experience, but also that society can respond to these difficult issues which are relevant to us all.

Correspondence and vignette experiments have already been an important part of measuring discrimination in hiring decisions for several decades, especially in terms of ethnic discrimination. Although the body of evidence is growing, no study has provided a systematic overview of age discrimination in recruitment before. Therefore, the present systematic review investigates the effect of age on discrimination levels experienced in the recruitment process, based on 14 correspondence and vignette studies in 12 distinct articles conducted between 2010 and 2019. We assess age discrimination by looking at call-back rates or indicators of hiring/interview invitation likelihood. Data was analyzedin age groups entailing 30-to 35-year-olds as comparators, and 40-to 49-, 50-to 59-, 60-to 65-and over 65-year-olds as experimental groups. Calculating log odds ratios for the respective comparisons, it was concluded that age discrimination in recruitment is indeed an observable issue, with greatest disparities apparent for participants over the age of 60. Certain limitations of this review will have to be overcome in future; such as restrictions in sample sizes and reported issues on the risk of bias.

The present study looks into examining if an employee’s consideration of future consequences or cultural values better predict their procrastination at work. A total of 253 participants from various parts of the globe were examined via an online survey utilizing the Considerations of Future Consequences Scale (Strathman et al., 2013), Behavior Identification Form (Vallacher & Wegner, 1989), CVScale for cultural values (Yoo et al., 2011), and Irrational Procrastination Scale (Steel, 2010). Work procrastination was found to be negatively correlated to consideration of future consequences, where those with higher levels of consideration of future consequences were found to have lower levels of work procrastination. In addition, more abstract or high-level personal agency was found to be positively correlated to consideration of future consequences and negatively correlated to work procrastination. Furthermore, a positive relationship was found between work procrastination and the cultural values of masculinity and power distance, where those with higher levels of these cultural values had higher levels of work procrastination. Lastly, consideration of future consequences was found to be a better predictor for work procrastination than cultural values. Possible explanations of the results are discussed, limitations of the study are mentioned, and recommendations for future studies are suggested.