Bakgrund Tonåringar befinner sig i en kritisk period i livet då många förändringar sker både fysiskt och psykiskt. Perioden kan innefatta stress kring skolan men även att testa bland annat alkohol, vilka båda är faktorer som påverkar glukosnivån i blodet. Att vara tonåring med diabetes innebär dagliga överväganden och beslut samt ett ansvarstagande för att kunna hantera sin sjukdom. Sjuksköterskans roll är att stödja, utbilda samt informera patienten om betydelsen av levnadsvanor och riskfaktorer. Patientutbildningen syftar till att individen själv ska kunna påverka behandlingen och bli mer delaktig i sin egenvård.   Syfte Syftet var att beskriva diabetessjuksköterskans erfarenheter av att stödja tonåringar med typ 1 diabetes i att hantera sin sjukdom.   Metod Studiens metod var en kvalitativ intervjustudie. Semistrukturerad intervjumetod användes och totalt genomfördes sex intervjuer. Inklusionskriterierna var att deltagarna hade en specialistutbildning inom diabetes och arbetar eller har arbetat i behandlingen av tonåringar med typ 1 diabetes. För analys av datamaterial genomfördes en kvalitativ innehållsanalys.   Resultat Sjuksköterskorna poängterade att stödet i behandlingen av tonåringar med typ 1 diabetes är högst varierande vilket de menade ställer krav på en individanpassad vård. Sjuksköterskorna betonade vikten av att ta hänsyn till tonåringens liv vilket inkluderar familjesituation, intressen, skola och socialt nätverk. Problem vilka identifierades kunde utgöras av bristande blodsockerkontroller och insulininjektioner på grund av bland annat glömska. Sjuksköterskorna menade då att stödet bestod i att försöka lösa problemet utifrån dess kärna och anpassa åtgärder därefter. Vidare framkom olika svårigheter i behandlingen, bland annat brister i familjestödet vilket visade sig vara en påverkande faktor för hur tonåringen hanterar sin sjukdom. Sjuksköterskorna menade att vid sådana situationer behöver familjen samlas och tillsammans få det stöd de behöver.   Slutsats Sjuksköterskor erfar att tonåringar med typ 1 diabetes är i behov av sjuksköterskors stöd för att hantera sin sjukdom på bästa sätt. Personcentrerad vård är sjuksköterskans nyckel för att ge det stöd den enskilda tonåringen behöver vilket inkluderar familj, skola, intressen och socialt nätverk.

Bakgrund Typ 1-diabetes mellitus utgör en konstant närvaro som kräver daglig egenvård hela livet ut. Under ungdomsåren sker stora fysiska och sociala förändringar på kort tid vilket försvårar egenvården. Samtidigt utvecklar ungdomen självständighet från föräldrarna och anammar därmed ett ökat sjukdoms- och egenvårdsansvar. Diabetessjuksköterskan har med sin specialistkompetens och sin kontinuerliga kontakt med ungdomen värdefull kunskap om faktorer som påverkar ungdomens följsamhet till behandling. Syfte Syftet var att beskriva diabetessjuksköterskans erfarenhet av faktorer som påverkar ungdomars följsamhet till behandling vid typ 1-diabetes mellitus. Metod En kvalitativ semistrukturerad intervjumetod. Sju intervjuer med diabetessjuksköterskor genomfördes varav en pilotintervju. Materialet analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat I resultatet framgick att stöd och acceptans från föräldrar och omgivning samt att ungdomen själv accepterade sin sjukdom var faktorer som påverkade följsamheten till behandling. Förståelse för sjukdomen, uppnådd genom kunskap eller mognad var nödvändigt för att kunna utföra god egenvård. Önskvärt var att diabetesvården utformades och anpassades efter ungdomens livsstil och personliga önskemål. Slutsats Faktorer som påverkade följsamheten till behandling varierade från individ till individ och en ungdom individuellt anpassad personcentrerad diabetesvård förbättrade egenvården och därmed följsamheten.

Bakgrund: Typ 1 diabetes (T1D) är en av de vanligaste allvarliga kroniska sjukdomarna hos barn- och ungdomar världen över. Sjukdomen kräver intensiv behandling och en avanceradegenvårdsregim. Forskning visar att den metabola kontrollen försämras under ungdomsåren.Tidigare studier har visat att sjukdomsacceptans kan utgöra en skyddsfaktor mot psykisk ohälsa, bidra till bättre metabol kontroll och ökad livskvalitet. Trots detta saknas en litteraturöversikt gällande sjukdomsacceptans hos ungdomar med T1D. Syfte: Att beskriva sjukdomsacceptans i relation till ungdomar med typ 1 diabetes. Metod: Litteraturstudie med induktiv design och integrativ metod. Genomförandet var systematiskt och litteratursökning utfördes i CINAHL, PubMed samt PsychINFO. Sökningen resulterade i 14 artiklar som var relevanta för studiens syfte. Inkluderade artiklar (åtta kvalitativa/ sex kvantitativa), var av medelhög till hög kvalitet. Analysen utfördes med stöd i Popenoe m.fl. analysguide. Resultat: Sjukdomsacceptans visade sig kunna gynna ansvarstagande och prioritering av egenvård, långsiktigt tänkande, känsla av normalitet, autonomi och ökad självsäkerhet. Inkorporering av TID i identiteten, kunskap och förebilder i form av andra ungdomar med T1D visade sig vara gynnande faktorer för sjukdomsacceptans. Slutsats: Sjukdomsacceptans är av största betydelse för en fungerande egenvård hos ungdomar med T1D. Med sjukdomsacceptans får ungdomar ökad autonomi, högre livskvalitet, ökat självförtroende och bättre metabol kontroll då egenvården prioriteras som en nödvändig del av det dagliga livet. Med denna kunskap kan sjuksköterskor i sina möten med ungdomar med T1D arbeta aktivt för att främja sjukdomsacceptans.

Bakgrund: Omkring 500 000 människor har diabetes i Sverige och, 15% av dessa har typ 1-diabetes. Tonåringar kan stöta på många utmaningar i livet, om de dessutom har diabetes typ 1 kan utmaningarna vara tuffare än om de inte haft en kronisk sjukdom. En av utmaningarna för tonåringar med typ 1-diabetes är att lämna den trygga barnsjukvården och istället flyttas till vuxensjukvården. Syfte: Syftet var att belysa utmaningar som tonåringar med typ 1-diabetes kan uppleva. Metod: En litteraturöversikt med en kvalitativ ansats och induktiv design som är baserad på tio vetenskapliga artiklar som hämtades från databaserna PubMed och CINAHL.  Resultat: I studien framkom det tre teman och sju subteman som beskrev utmaningarna att övergå till vuxensjukvården, utmaningen att förhålla sin diabetes till det vardagliga livet och viljan att vara normal. Det visade sig att tonåringar upplevde vuxensjukvården som mindre personlig samt att det var en utmaning att skapa en balans mellan diabetessjukdomen och deras vardagliga liv. De strävade även efter en normalitet, att bli sedd som en person och inte en sjukdom.  Slutsats: Tonåringarna fick en begränsad mängd information inför övergången till vuxensjukvården vilket gjorde att de inte kände sig trygga och sedda av sjuksköterskorna. För att underlätta detta krävs att sjuksköterskorna ser hela människan bakom diabetessjukdomen och börjar tidigt med övergången till vuxensjukvården. Det var även viktigt att tonåringarna fick stöttning i att våga sprida kunskap om sin sjukdom samt att se till att de får möjligheten att träffa en dietist.

Denna studie undersöker hur det är att få diagnosen typ 1 diabetes i vuxen ålder, hur en kronisk sjukdom påverkar identiteten och känslan av att vara annorlunda. Det görs med hjälp av en hermeneutisk metod. Genom att intervjua fem individer undersöks vilka känslor, tankar och bemötande en individ med typ 1 diabetes kan stöta på. Med fokus på livet innan, diagnostillfället och det första året studeras deltagarnas omvandling av identiteten, den inre resa de har gjort och hur de har hanterat denna livskris. Det existentiella perspektivets teori angående kris samt Goffmans teori om den stämplades roll och identitet har använts för att fördjupa förståelsen för individernas berättelser. Dessa två teorier ligger till grund för både den fördjupade tolkningen och huvudtolkningen.

Bakgrund: Typ 1-diabetes mellitus (T1DM) är en kronisk autoimmun sjukdom som oftast debuterar i barndomen. Sjukdomen ställer omfattande behandlingskrav med bland annat krav på kontinuerlig tillförsel av insulin och blodglukosmätning. Föräldrar till barn med T1DM spelar en nyckelroll i hanteringen av sjukdomen. Bättre förståelse för deras upplevelser kan underlätta för en individanpassad omvårdnad och möjligheten att ge bättre stöd till föräldrar att hantera sjukdomen. Vilket i förlängningen kan främja hälsa och lindra lidande för både föräldrar och barn. Syfte: Att beskriva föräldrars upplevelser av att leva med barn som har typ 1-diabetes. Metod: Litteraturstudie där 11vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats analyserades med kvalitativ innehållsanalyspå manifest nivå. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i 8 kategorier; Att känna oro inför framtiden, Att behöva vara konstant vaksam, Att ha skuldkänslor och känna tvivel, Att sakna stöd från sin omgivning, Att relationer i familjen påverkas negativt, Att ångest, trötthet och utmattning påverkar den egna hälsan negativt, Att arbete och ekonomi påverkas negativt, Att finna acceptans och mening. Slutsats: Föräldrar till barn med T1DM upplever en betydande inverkan på livet som sträcker sig från psykiska och fysiska hälsoaspekter till påverkan på praktiska delar av livet. Föräldrar efterfrågar individanpassad begriplig information och ytterligare stöd från hälso- och sjukvårdspersonal. Sjuksköterskor bör erbjuda personcentrerad vård och främja stöd från andra föräldrar, partners och hälso- och sjukvårdspersonal. Kulturella faktorer bör beaktas. Studien har en klinisk betydelse då den visar på att omvårdnaden kan gynnas av personcentrerad omvårdnad som är anpassad efter situationen och tar hänsyn till föräldrars behov.

Typ- 1 diabetes (T1D) är en autoimmun sjukdom med insulinbrist orsakad av nedbrytning av insulinproducerande betaceller i pankreas. Fyra olika antikroppar har identifierats som är riktade mot betacellsspecifika antigen; insulinautoantikroppar (IAA), glutamic acid decarboxylase antibodies (GADA), islet antigen2-antikroppar (IA-2A) och antikroppar riktade mot zinktransportören 8 (ZnT8A). I denna studie gjordes en jämförelse av metoderna 2screen islet cell autoantibody ELISA-kit (RSR, Cardiff, UK) och 3screen islet cell autoantibody ELISA- kit (RSR, Cardiff, UK), vars brunnar är coatade med GAD65/IA-2 antigen respektive GAD65/IA-2/ZnT8 antigen, för att undersöka ifall dessa båda kit ger jämförbar sensitivitet och specificitet i en adult population av nydebuterade patienter med T1D och friska vuxna blodgivare. RSR 2screen erhöll 1 % högre specificitet (98 %) jämfört med RSR 3screen (97 %) vid samma sensitivitet (92 %) och rekommenderas i första hand för screening av autoantikroppar i en population av vuxna patienter med ökad risk för T1D och friska vuxna blodgivare. / Type- 1 diabetes (T1D) is an autoimmune disease with insulin deficiency caused by degradation of insulin- producing betacells in pancreas. Four different autoantibodies that target beta- cell specific antigenes have been identified: insulinautoantibodies (IAA), glutamic acid decarboxylase antibodies (GADA), islet antigen2-antibodies (IA-2A) and antibodies against zinktransporter 8 (ZnT8A). In this study, a comparison between 2screen islet cell autoantibody ELISA-kit (RSR, Cardiff, UK) coated with GAD65/IA-2 and 3screen islet cell autoantibody ELISA- kit (RSR, Cardiff, UK) coated with GAD65/IA-2/ZnT8, was performed to investigate whether results from these two kits provide comparable sensitivity and specificity in an adult population of new onset patients with T1D and healthy adults. RSR 2screen obtained 1 % higher specificity (98 %) in comparison to RSR 3screen (97 %) on the same sensitivity (92 %) and is recommended primarily for screening of autoantibodies in a population of adult patients at increased risk for T1D and healthy adults blood donors.

No description available.

Bakgrund: Typ- 1 diabetes är en autoimmun sjukdom som behandlas med tillförsel av insulin, goda matvanor och regelbunden fysisk aktivitet. Sjukdomen drabbar ofta barn och ungdomar som beskriver en svårighet att balansera egenvården med vardagslivet. Syfte: Att belysa tonåringars och ungdomars upplevelser av att leva med typ 1- diabetes. Metod: En litteraturstudie genomfördes, 8 kvalitativa artiklar inkluderades i resultatet och analyserades genom Fribergs metod. Resultat: Fem kategorier skapades vid analys: Relationer till omgivningen, stöd respektive brist på stöd från omgivningen, förlorad autonomi, känslomässiga och fysiska reaktioner och hantering och anpassning. Konklusion: Att leva med typ-1 diabetes kan vara tufft på många sätt för tonåringar och ungdomar. De beskriver svårigheter i samband med att vara beroende av föräldrar och vuxna samt en osäkerhet i hanteringen av sjukdomen vilket kan förvärra situationen. Att tidigt involvera tonåringarna och ungdomarna i deras egenvård kan hjälpa dem att känna sig mer självsäkra och bli självständiga i hanteringen av sjukdomen. / Background: Type 1 diabetes is an autoimmune disease which is treated with insulin, good eating habits and physical activity. The disease is more common in children and young people who describe difficulties to balance their self-care with their everyday life. Aim: To elucidate teenagers and young people's experiences of living with type 1 diabetes. Method: A literature study was performed.  Eight qualitative articles was included in the results and was analyzed according to Friberg’s method for literature review. Results: Five categories were created during the analysis: The relationships to the surrounding, support and lack of support from the surroundings, lost autonomy, emotional and physical reactions and management and adjustment. Conclusions: Living with type 1 diabetes can be tough for teenagers and young people in many ways. They describe difficulties associated with being dependent of parents and adults as well as insecurity in the management of the disease which might worsen the situation. To involve teenagers and young people in self-care activities at an earlier age might help them to feel more confident and become more independent in the management of the disease.

No description available.