En typ av beskattningsregler som finns i de flesta av EU:s medlemsstater är Controlled Foreign Corporation(CFC)-lagstiftning. CFC-lagstiftningen reglerar beskattning av delägare i utländska juridiska personer med lågbeskattade inkomster. Den svenska CFC-lagstiftning är bl.a. till för att motverka och hindra internationell skatteflykt. Det kan t.ex. handla om svenska företag som äger företag med säte i s.k. skatteparadis eller lågskatteländer. CFC-lagstiftning har länge kritiserats för att strida mot dels etableringsfriheten, dels fri rörlighet för kapital. Redan under arbetet med den nya svenska CFC-lagstiftningen som trädde i kraft 1 januari 2004 ifrågasattes reglernas kompatibilitet med EG-rätten. I september 2006 avgjorde EG-domstolen ett mål, det s.k. Cadbury Schweppes-målet, rörande den brittiska CFC-lagstiftningens kompatibilitet med gemenskaprätten. Detta avgörande kan antas komma att ha stor betydelse i framtiden, inte bara för Storbritannien, utan även för övriga EU-medlemsländer. I uppsatsen analyseras hur den svenska CFC-lagstiftningen kan anpassas efter EG-rätten. Vidare utreds och identifieras de problemområden som finns i dagens uppbyggnad av CFC-lagstiftningen samt analyseras betydelsen och konsekvenserna av Cadbury Schweppes-fallet gällande CFC-lagstiftning som EG-domstolen har avgjort.

This master’s thesis deals with the transfer pricing of intangibles and focuses on the U.S. standard commensurate with income. This standard has been accused of being incompatible with the overriding principle of transfer pricing, the arm’s length standard, and is not endorsed by the OECD. Recent developments on the topic include the introduction of a similar provision in Germany. The purpose is to evaluate the standard’s compatibility with the arm’s length standard and to establish the current position of the concept of commensurate with income. To meet this purpose the thesis first describes the inherent problems surrounding transfer pricing of intangibles as well as provides a background to transfer pricing in the U.S. The focus then shifts towards the history, application and criticism of the commensurate with income standard. The thesis also gives an account of the OECD’s and Germany’s positions on the matter. In the final analysis the compatibility with the arm’s length standard is examined from two angles; the commensurate with income standard’s valuation approach on one hand and its use of hindsight on the other. The commensurate with income standard uses an income approach to valuation of transfers of intangibles instead of the market approach recommended by the OECD. This may lead to overvaluation of intangibles and is not strictly in line with the arm’s length standard. The German commensurate with income provision is more in line with the market approach and is therefore more compatible with the arm’s length standard in this aspect. The commensurate with income standard allows adjustments to transfer prices with the benefit of hindsight. The actual income from a transferred intangible is thus used as evidence as to whether or not the original transfer price was set reasonably. The OECD is of the opinion that only information known at the time of the transfer should be used, but makes an exception for the particular situation when a tax authority can prove that unrelated parties would have adjusted transfer prices retroactively. The point made here is that the commensurate with income standard places the burden of proof on the taxpayer, while the OECD places it on the tax authority. This allows the OECD to stay true to the arm’s length standard, while the U.S. and Germany deviates somewhat from it. However, there is no exact manner in which to define the arm’s length standard, and even the OECD deviates from it more or less. The commensurate with income standard may be one step further away from the purest definition of it but not a complete deviation. The German version of commensurate with income manages to target the same problem while staying closer to the arm’s length standard. Germany has thereby found a middle way and might hold the solution to finding a consensus between the OECD and the U.S.

Syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida de nya reglerna angående ränteavdragsbegränsningar är förenliga med EG-fördragets fria etableringsrätt och om reglerna inte anses vara det - huruvida en sådan inskränkning kan rättfärdigas. De nya reglerna avser en begränsning av avdragsrätten för ränteutgifter och gäller vid räntebetalningar mellan företag i intressegemenskap. Avdrag för ränteutgifter får göras under förutsättning att den inkomst som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med en skattesats som uppgår till minst tio procent (tio-procentsregeln) enligt lagstiftningen i den stat där det företag i intressegemenskapen som faktiskt har rätt till ränteinkomsterna hör hemma, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten. Avdrag får även göras för ränteutgifter i de fall såväl förvärvet som den skuld som ligger till grund för ränteutgifterna är huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Regeln är ett alternativ till tio-procentregeln och gäller därmed även i de fall ränteinkomsten inte beskattas med minst tio procent. Med ordet huvudsakligen avses 75 procent eller mer. De svenska reglerna om ränteavdrag är tillämpliga på dotterbolag med både inhemska och utländska moderbolag. Reglerna får till följd att behandlingen av dotterbolag med inhemskt moderbolag skiljer sig från den av dotterbolag med utländskt bolag eftersom reglerna får den effekten att avdragsförbudet endast drabbar dotterbolag med utländskt moderbolag (under förutsättning att beskattningen är lägre än tio procent samt att transaktionen har affärsmässiga motiv som understiger 75 procent). Reglerna medför att det blir mindre attraktivt för bolag med moderbolag i andra medlemsstater att utöva etableringsfriheten och moderbolagen kan på grund av detta komma att avstå från att bilda eller bibehålla etableringar i Sverige där en sådan bestämmelse finns. EG-domstolen menar att detta resonemang även är tillämpligt då det lånegivande bolaget istället är det utländska moderbolagets dotterbolag som i likhet med moderbolaget är hemmahörande i en annan medlemsstat. Enligt vår mening utgör därför de nya reglerna en inskränkning av den fria etableringsrätten i enlighet med artikel 43 och 48 EG. En av de rättfärdigandegrunder som kan motivera en inskränkning av den fria etableringsrätten är skatteflykt. EG-domstolen är beredd att pröva skatteflykt som rättfärdigandegrund under förutsättning att reglerna har som syfte att hindra rent konstlade upplägg. Det är därmed tillåtet att försöka minimera sin skattebörda genom att etablera sig i andra medlemsstater så länge som de åtgärder som bolagen vidtar inte medför att vinstmedlen överförs genom konstlade upplägg. Ett konstlat upplägg definieras av EG-domstolen som en etablering där ingen faktiskt ekonomisk verksamhet bedrivs. Ett riktmärke kan till exempel vara att lokaler, personal eller utrustning saknas. Förekommer det således affärsmässiga skäl anser vi att det inte kan röra sig om ett konstlat upplägg eftersom ett rent konstlat upplägg enligt definitionen ska sakna faktisk ekonomisk verksamhet. En affärsmässighet om 75 procent och ett konstlat upplägg om 25 procent är därmed omöjligt då ett konstlat upplägg i stort sett förutsätter noll procents motiverad affärsmässighet. Enligt ”rule of reason”–doktrinen kan en nationell regel endast godtas om den är utformad på så sätt att den faktiskt säkerställer det syfte som eftersträvas och den får inte utgöra ett mer ingripande hinder i den fria rörligheten än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med regeln. Eftersom reglerna, med den lydelse de har idag, träffar fler transaktioner än de rent konstlade är de oproportionerliga i förhållande till sitt syfte. De kan därmed inte rättfärdigas och utgör således ett hinder för den fria etableringsrätten.

This thesis aims to investigate the effects of the Swedish minimum capital requirement in relation to the Swedish private limited liability companies. The issue of whether there should be a requirement for minimum share capital has been debated in Sweden and the rest of the European Union. Sweden and other continental European countries have a tradition of providing a minimum share capital requirement in order to provide creditor protection. Countries that administer an Anglo-Saxon tradition such as England and the United States do not express the same belief in the minimum share capital’s function as creditor protection and has therefore abolished these requirements. The European Union’s Second Company Law Directive provides a minimum share capital of EUR 25,000 for companies similar to the Swedish public limited liability company. The companies comparable to the Swedish private limited liability companies is thus regulated under the law of the Member States themselves. In Sweden the frequently used arguments for abolishing the minimum share capital requirement are the rule’s dysfunction as creditor protection, the fact that the minimum share capital does not consider the specific capital demand of the company and the potential obstacle effect on entrepreneurship. The author agrees with these arguments but emphasises the minimum share capital’s function as an “entrance fee” to the private limited liability company form as an argument why the requirement should maintain in Swedish company law. The rules in ABL regarding protection of restricted equity could be replaced by a solvency-sufficiency test similar to the provision in § 6.40 MBCA. The minimum share capital’s obstacle effect on entrepreneurship could be reduced by introducing a beneficial loan with low interest rate provided by the state or the municipalities.

Sammanfattning Regeringsrätten fastslog, genom ett antal rättsfall avkunnade i mars 2009, att de svenska koncernbidragsreglerna inte till fullo var förenliga med etableringsfriheten inom EU. Detta eftersom det sedan Europeiska Unionens Domstols (EUD) avgörande i målet C-446/03 Marks & Spencer har stått klart att det inte är förenligt med etableringsfriheten att neka avdrag i de fall där det utländska dotterbolagets förluster är slutliga och det inte finns någon möjlighet att förlusterna skulle kunna komma att beaktas i dotterbolagets hemviststat. Med anledning av Regeringsrättens avgöranden inleddes ett lagstiftningsarbete med syfte att tillgodose etableringsfriheten vid gränsöverskridande förlustutjämningssituationer vilket utmynnade i 35a kapitlet inkomstskattelagen (1999:1229). Kapitlet har dock kritiserats för att det i flertalet situationer är mycket svårt att åtnjuta avdragsrätt då flera kriterier måste vara uppfyllda samt att avdragsrätten är beloppsbegränsad. Uppsatsens syfte är att analysera ifall 35a kapitlet inkomstskattelagen (1999:1229) medger tillräckligt långtgående möjligheter för moderbolag att tillgodoräkna sig förluster i utländska dotterbolag för att reglerna inte kommer anses strida mot etableringsfriheten vid en eventuell prövning av EUD. De krav för avdragsrätt som kapitlet uppställer har var och en analyserats genom en restriktionsanalys eftersom EUD vanligtvis gör en restriktionsanalys i de fall då det är ursprungsstatens lagstiftning som uppställer ett hinder mot att utöva etableringsfriheten. Slutsatsen av dessa restriktionsanalyser visar att det finns flera situationer där kapitlet uppställer alltför restriktiva möjligheter till gränsöverskridande förlustutjämning för att EUD skulle anse reglerna vara förenliga med etableringsfriheten inom EU.

No description available.

Kollisionen mellan två standardavtal benämns battle of forms och frågan blir om det finns ett avtal mellan parterna och vilka villkor som ska reglera parternas förpliktelser. De faktorer som anses vara av vikt är att lösningen bör vara förutsägbar, den ska innebära att parterna har en fortsatt avtalsrelation till varandra, den bör lösa tvisten snabbt och effektivt samt att den bör ta hänsyn till parternas egna krav och önskemål. Den svenska avtalslagens regler om oren accept innebär ett avtalslöst tillstånd mellan parterna och den svarar inte på vilka villkor som ska reglera avtalet. The last shot enligt art. 19 CISG innebär att det sist översända standardavtalet bli gällande på avtalet. Den amerikanska UCC 2-207 innebär en the first shot lösning, det första standardavtal som översänds till den andra parten ska reglera avtalet. Både the first och the last shot är möjliga lösningar, dock anses det inte lämpligt att battle of forms skulle lösas beroende på vem som råkar avge den första eller sista viljeförklaringen. Engelsk praxis stadgar att hänsyn ska tas till de individuella omständigheterna genom att beakta allt relevant material samt ta hänsyn till parternas beteende. Dock är lösningen baserad på spegelbildsprincipen enligt common law, varför lösningen inte anses vara lämplig. UniP och PECL erbjuder en s.k. knock-out lösning som innebär att ett nytt avtal bildas på grundval av de gemensamma villkoren i de båda standardavtalen samt eventuell utfyllnad. I en jämförelse av lösningarna framgår det att the knock-out rule kan vara den lösning som är mest lämpad och anpassad efter battle of forms och realiteterna i praktiken när parterna ingår avtal.

Internationell handel är snarare en regel än undantag i dagens globala samhälle, och en del av denna handel genomförs dagligen genom landsöverskridande kredittransaktioner. Som konsekvens av detta har standardavtal utvecklats på krediträttens område, med syfte att kunna användas av parter oavsett land. Dessa standardavtal är författade på engelska och utgår ifrån anglosaxisk rätt. Emedan kreditavtal, utformade enligt anglosaxisk standardavtalsmodell, är mycket omfattande är uppsatsens syfte att utreda i vilken mån dessa avtal kan förkortas och göras mer lätthanterliga. Syftet är även att ge parter som använder sig av kreditavtal, utformade efter nämnd standardavtalsmodell, en anvisning om hur utvalda delar i dessa avtal överensstämmer med svensk lag. Med ett förenklat avtal skulle berörda parter vinna tid och därmed göra ekonomisk vinning. Vidare skulle ett förenklat avtal, genom att bli kortare, bli mer lätthanterligt och därmed torde även missförstånd som skulle kunna leda till tvist lättare kunna undvikas. Uppsatsen kommer endast att behandla kreditavtal upprättade mellan enbart svenska parter. Uppsatsen kommer att utgå ifrån dels LMA:s standardkreditavtal och dels ett faktiskt kreditavtal mellan två svenska parter. Traditionell juridisk metod kommer att användas och således kommer den svenska lagstiftningen att vara den primära rättskällan, men även förarbeten, prejudikat och doktrin kommer att tas i beaktning. Kommersiella kreditavtals funktion och användning kommer att beskrivas, och dessutom kommer en diskussion att föras angående svensk rätts reglering på området. För att belysa de fördelar samt nackdelar som följer vid användning av dessa kreditavtal kommer kredittagares respektive kreditgivares perspektiv att ges. Vi ser en ökad användning av kommersiella standardkreditavtal utformade efter anglosaxisk avtalsmodell. Dock är dessa avtal omfattande och preciserade, därmed är en anpassning till svensk rätt är nödvändig för att dess användning ska vara befogad. Med en sådan anpassning torde dessa avtals användning i Sverige öka och kunna användas även vid mindre transaktioner.

<p>Harmoniseringen av bolagsbeskattningen inom EU har länge gått långsamt. Trots att eta-bleringsfriheten i artiklarna 43 och 48 i EG-fördraget stadgar att företag har rätt att starta</p><p>och driva verksamhet i andra medlemsstater finns det fortfarande skattemässiga hinder som avskräcker från sådana etableringar. Endast ett fåtal direktiv har utfärdats inom bolagsbeskattningen för att underlätta för företag på den inre marknaden. Anledningen till avsaknaden av reglering är att artikel 94 i EG-fördraget föreskriver att rådet måste vara enigt vid utfärdandet av direktiv inom direkt skatt i vilket bolagsbeskattning inkluderas. Eftersom det saknas tillräcklig reglering har EG-domstolen kommit att spela en roll i harmoniseringsarbetet. Domstolens domar skapar en negativ harmonisering där nationell lagstiftning döms som oförenlig med EG-fördraget men ger samtidigt inget förslag på ny reglering. Det är även ett problem när de olika medlemsstaterna skall tolka domstolens domar och tillämpa dem i de egna rättssystemen. Resultatet blir en osäkerhet inom bolagsbeskattningen som inte främjar EU:s vision om en fungerande inre marknad.</p><p>Ett område där bristen på harmoniserade bestämmelser är ett problem är gränsöverskri-</p><p>dande resultatutjämning. Inom ett företag tillåts oftast resultatutjämning och EG-</p><p>domstolen har slagit fast att en medlemsstats lagstiftning inte får diskriminera ett fast driftställe baserat på var dess säte är etablerat. För företag som valt att organisera sin verksamhet i form av en koncern ser situationen dock annorlunda ut. Resultatutjämning mellan bolag i olika medlemsstater tillåts endast i vissa specifika fall. Kommissionen har dock lagt fram olika förslag på hur problemet med gränsöverskridande resultatutjämning skulle kunna lösas. I dagsläget arbetar kommissionen med ett förslag till direktiv om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas.</p><p>Den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen skulle innebära att företag och koncerner får konsolidera sitt resultat från verksamhet i de olika medlemsstaterna. Nettoresultatet delas sedan ut till de olika bolagen eller de fasta driftställena enligt en fördelningsmekanism och varje bolag betalar skatt till den egna staten på det tilldelade resultatet. Många medlemsstater är kritiska till detta av rädsla för att förlora skatteintäkter medan företagen ser en möjlighet att minska sina fullgörandekostnader. Det har dock redan nu utkristalliserats vissa frågor som skulle kunna innebära problem med den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen. Två av de viktigaste är enhällighetskravet enligt artikel 94 i EG-fördraget och fördelningsmekanismen. En alternativ lösning till en gemensam konsoliderad bolagsskattebas, om inte enhällighetskravet kan uppfyllas, är att ett mindre antal medlemsstater börjar tillämpa basen. På så sätt skulle övriga medlemsstater få en möjlighet att se hur den fungerar i praktiken. Kommissionens förhoppning är då att fler medlemsstater skall ansluta sig så som har skett med va-</p><p>lutaunionen. Ett annat alternativ är att utfärda direktiv för mindre områden inom bolagsbeskattningen. Ett sådant område skulle kunna vara gränsöverskridande resultatutjämning. Det torde vara lättare att nå enighet i rådet när ett beslut rör en mindre ingripande åtgärd än en gemensam konsoliderad bolagsskattebas.</p><p>I dagsläget hindrar bristen på harmoniserade regler på området många företag och koncerner att utöva verksamhet på den inre marknaden. Oberoende av vilken metod som väljs är det viktigt att en lösning hittas på problemen med gränsöverskridande resultatutjämning.</p>

<p>Sverige har ett av världens högsta skattetryck vilket medför att det alltid varit attraktivt med skatteplanering och skatteundandragande aktiviteter för att finna förmånligare skattesituationer. Ett regelverk som kan anses ge upphov till att många skattskyldiga försöker finna förmånligare skattesituationer i form av skatteundandragande aktiviteter är de så kallade fåmansföretagsreglerna som innebär för de som träffas, att beskattning kan komma att ske i både inkomstslaget kapital och inkomstslaget tjänst.</p><p>Ett förfarande som blivit uppmärksammat i praxis och som framställningen är koncentrerad på, är då en svensk fåmansföretagare överlåter sina andelar till underpris till ett av honom ägt holdingbolag i ett annat land beläget inom EES-området, som i sin tur överlåter andelarna till marknadspris till en extern köpare i Sverige. Sedan Sverige omarbetat sin lagstiftning avseende underprisöverlåtelser av kapitalvinstbeskattade tillgångar efter påtryckningar från EG-domstolen kan dessa överlåtelser göras till utländska bolag belägna inom EES-området utan att uttagsbeskattning blir aktuell. Efter utflyttning från Sverige undkommer den skattskyldige svensk skatt. Det har uppstått frågor kring om det går att bortse från det utländska holdingbolaget och istället anse att fåmansföretagaren avyttrar sina aktier direkt till den externa köparen då det utländska bolaget endast används som mellanhand i syfte att undkomma svensk skatt. Förfarandet var för handen i RÅ 2008 not. 169 och framställningen syftar till att ur ett rättseffektivitetsperspektiv utreda om förfarandet kan angripas med hjälp metoder mot skatteflykt i svensk rätt där en närmare studie av principen om rättshandlingars verkliga innebörd, skatterättslig genomsyn och skatteflyktslagen omfattas. Syftet är vidare att utreda det eventuella behovet av en förändring av gällande rätt för att bidra till förbättrad rättseffektivitet i det här avseendet.</p><p>Principen om rättshandlingars verkliga innebörd innebär en omklassificering av den beteckning den skattskyldige åsatt rättshandlingen till rättshandlingens verkliga innebörd då det föreligger diskrepans mellan dess form och innehåll. De företagna rättshandlingarna i RÅ 2008 not. 169 kan inte omklassificeras då de är verkliga och inte felrubricerade. Det har genom RÅ 2004 ref. 27 konstaterats att det inte finns någon möjlighet att i praxis underkänna civilrättsligt giltiga rättshandlingar då de genomförts endast i skattesyfte. Att en sådan praxismetod mot skatteflykt inte existerar har även bekräftats genom RÅ 2008 not. 169. Av den anledningen kan inte förfarandet angripas med hjälp av skatterättslig genomsyn. Den enda möjligheten att angripa förfarandet är med hjälp av skatteflyktslagen. Enligt min åsikt bör förfarandet som var för handen i RÅ 2008 not. 169 kunna angripas med hjälp av skatteflyktslagen då de fyra rekvisiten för detta är uppfyllda. Skatteflyktslagen behöver därför enligt min mening inte genomgå en förändring för att uppnå högre rättseffektivitet.</p>