The aim of this thesis is to present, investigate and especially to analyse the legal rules that apply in the process of changing of the generation of the ownership of Swedish agriculture and forestry family business. The methods that this study include are: unplanned succession of ownership, i.e. inheritance, and planned succession of ownership, i.e. gift and purchase. The succession method that is the most cost efficient must be established in every single case depending on the situation of the current owners and the successors. Even a combina-tion between the different methods is possible. The different legal areas that apply in the process of change of generation are Family law, which is one of the cornerstones, Tax law as well as the laws of finance. The “soft” issues, i.e. relationship related, constitute a great part of the process of succession and are therefore in many ways decisive to a successful change of generation of the ownership of a family business. Unplanned succession of ownership is often the result of the owner passing away. In the absence of a legal will the possessions will be portioned to the surviving relatives according to the laws of inheritance, which may lead to undesired consequences. When the estate inventory is registered, among other issues, a tax is imposed on the forestry account. The consequence of this is that the estate, as a legal entity, must remain for several years, in order to avoid high taxation, which leads to, shared ownership between the legatees. A change of generation by the methods of gift or purchase, carried out during the lifetime of the older generation, would benefit from considerable planning. Too many and complicated legal rules make it difficult for the owner of a private business to survey what impact each method will have long term. Therefore, it is important to strive for the simplification of these laws. Two of the principles of Swedish tax law, that this thesis analyse, decide in an unsatisfactory way which method to choose for succession of ownership, which is why a change of the law is necessary. It is also necessary to simplify the legal rules to entice a new generation of entrepreneurs into agriculture and forestry, who have ambitions of development and growth. / Syftet med denna uppsats är att presentera, utreda och framför allt analysera de rättsregler som blir aktuella i samband med generationsskifte av familjeägda jord- och skogsbruksföretag, bedrivna som enskild näringsverksamhet. De generationsskiftesmetoder som denna uppsats behandlar är vid oplanerat generationsskifte, arv, och vid planerat generationsskifte, gåva och köp. Vilken av dessa generationsskiftesmetoder som är den mest kostnadseffektiva måste avgöras i varje enskilt fall beroende på de förutsättningar som finns hos de enskilda ägarna och övertagarna. Även en kombination av de olika metoderna kan bli aktuellt. De olika rättsområden som berörs i generationsskiftesprocessen är familjerätt, som är en av hörnpelarna, skatterätt likväl som viss företagsekonomi. Relationsbaserade, ”mjuka”, frågor utgör en stor del av den totala generationsskiftesprocessen och har på flera sätt en avgörande betydelse för ett lyckat skifte. Oplanerade generationsskiften blir ofta aktuella i samband med att ägaren avlider. Vid avsaknad av testamente fördelas kvarlåtenskapen på de efterlevande enligt den legala arvsordningen, vilket kan få oönskade konsekvenser. I samband med att bouppteckning registreras, skall bland annat medel på skogskonto tas upp till beskattning. Detta får till följd att den mest kostnadseffektiva lösningen kan blir att dödsboet ”måste” bestå i ett antal år för att kunna ta ut dessa medel utan hög beskattning, då samägande blir en av konsekvenserna. Vid planerade generationsskiften, genom gåva eller köp, som genomförs under den äldre generationens livstid är god framförhållning av stor betydelse. Många och komplicerade rättsregler gör det dock svårt för den enskilda näringsidkaren att överblicka vad gåvo- och köpealternativen får för positiva och negativa konsekvenser på längre sikt, varför en förenkling av reglerna är att eftersträva. De inom skatterätten förekommande huvudsaklighetsprincipen och kontinuitetsprincipen styr på ett otillfredsställande sätt valet av generationsskiftesmetod, varför en lagändring, enligt min åsikt, bör ske. Att underlätta reglerna kring generationsskiften är en nödvändighet för att locka en ny generation entreprenörer med tillväxtambitioner till jord- och skogsbruket.

Harmoniseringen av bolagsbeskattningen inom EU har länge gått långsamt. Trots att eta-bleringsfriheten i artiklarna 43 och 48 i EG-fördraget stadgar att företag har rätt att starta och driva verksamhet i andra medlemsstater finns det fortfarande skattemässiga hinder som avskräcker från sådana etableringar. Endast ett fåtal direktiv har utfärdats inom bolagsbeskattningen för att underlätta för företag på den inre marknaden. Anledningen till avsaknaden av reglering är att artikel 94 i EG-fördraget föreskriver att rådet måste vara enigt vid utfärdandet av direktiv inom direkt skatt i vilket bolagsbeskattning inkluderas. Eftersom det saknas tillräcklig reglering har EG-domstolen kommit att spela en roll i harmoniseringsarbetet. Domstolens domar skapar en negativ harmonisering där nationell lagstiftning döms som oförenlig med EG-fördraget men ger samtidigt inget förslag på ny reglering. Det är även ett problem när de olika medlemsstaterna skall tolka domstolens domar och tillämpa dem i de egna rättssystemen. Resultatet blir en osäkerhet inom bolagsbeskattningen som inte främjar EU:s vision om en fungerande inre marknad. Ett område där bristen på harmoniserade bestämmelser är ett problem är gränsöverskri- dande resultatutjämning. Inom ett företag tillåts oftast resultatutjämning och EG- domstolen har slagit fast att en medlemsstats lagstiftning inte får diskriminera ett fast driftställe baserat på var dess säte är etablerat. För företag som valt att organisera sin verksamhet i form av en koncern ser situationen dock annorlunda ut. Resultatutjämning mellan bolag i olika medlemsstater tillåts endast i vissa specifika fall. Kommissionen har dock lagt fram olika förslag på hur problemet med gränsöverskridande resultatutjämning skulle kunna lösas. I dagsläget arbetar kommissionen med ett förslag till direktiv om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. Den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen skulle innebära att företag och koncerner får konsolidera sitt resultat från verksamhet i de olika medlemsstaterna. Nettoresultatet delas sedan ut till de olika bolagen eller de fasta driftställena enligt en fördelningsmekanism och varje bolag betalar skatt till den egna staten på det tilldelade resultatet. Många medlemsstater är kritiska till detta av rädsla för att förlora skatteintäkter medan företagen ser en möjlighet att minska sina fullgörandekostnader. Det har dock redan nu utkristalliserats vissa frågor som skulle kunna innebära problem med den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen. Två av de viktigaste är enhällighetskravet enligt artikel 94 i EG-fördraget och fördelningsmekanismen. En alternativ lösning till en gemensam konsoliderad bolagsskattebas, om inte enhällighetskravet kan uppfyllas, är att ett mindre antal medlemsstater börjar tillämpa basen. På så sätt skulle övriga medlemsstater få en möjlighet att se hur den fungerar i praktiken. Kommissionens förhoppning är då att fler medlemsstater skall ansluta sig så som har skett med va- lutaunionen. Ett annat alternativ är att utfärda direktiv för mindre områden inom bolagsbeskattningen. Ett sådant område skulle kunna vara gränsöverskridande resultatutjämning. Det torde vara lättare att nå enighet i rådet när ett beslut rör en mindre ingripande åtgärd än en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. I dagsläget hindrar bristen på harmoniserade regler på området många företag och koncerner att utöva verksamhet på den inre marknaden. Oberoende av vilken metod som väljs är det viktigt att en lösning hittas på problemen med gränsöverskridande resultatutjämning.

Problemformulering: Kan underåriga ingå rättsligt bindande kreditavtal? Syfte: Med denna uppsats avser jag att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, i synnerhet när det handlar om kreditavtal avseende mobiltelefoniabonnemang. Uppsatsen syftar också till att undersöka huruvida Kronofogdemyndigheten respektive inkassobolag kan företa indrivningsåtgärder mot en underårig gäldenär. Avgränsning: I denna uppsats kommer jag endast att undersöka avtal som den underårige ingår som konsument och som inte rör fast egendom. Undersökningen omfattar endast situationer där den underårige själv tar initiativet till att ingå ett avtal i sitt eget namn. Jag kommer alltså inte att ta hänsyn till situationer där förmyndaren ingår avtal i barnets namn utan att barnet är delaktigt i eller medvetet om rättshandlingen. Inte heller kommer jag att ta hänsyn till situationer där den underårige ingår avtal för förmyndarens räkning, utan dennes kännedom. Metod: För att kunna undersöka huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, har jag använt mig av sedvanlig rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag utifrån gällande lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, offentliga utredningar och doktrin beskriver gällande rätt. Uppsatsen utgår från ett barnperspektiv, det vill säga betraktar barn och ungdomar som aktörer och tar hänsyn till deras särskilda behov av skydd. Därför kommer uppsatsen också att ge en översikt över principen om barnets bästa samt ta hänsyn till denna när frågeställningen besvaras. Eftersom det finns för lite material och rättspraxis avseende underåriga och kreditavtal, kommer uppsatsen också att behandla andra konsumentavtal, såsom kontantköp, köp på avbetalning samt avtal om hyra av lösa saker. För att kunna beskriva rättsläget för underårigas rättshandlingsförmåga i allmänhet, kommer jag också att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande konsumentavtal som inte är kreditavtal. Resultat: Jag har kommit fram till att avgörande för frågan om ett kreditavtals giltighet som en underårig har ingått, sammanhänger med om rättshandlingen är sedvanlig. En sedvanlig rättshandling kan definieras som en rättshandling som kan företas av en underårig med hänsyn till dennes ålder, varans karaktär och pris, sett i ljuset av hur konsumtionskulturen i samhället ser ut, vid den tidpunkt när rättshandlingen företas. Ett kreditavtal kan anses vara sedvanligt om det inte innebär alltför stora ekonomiska risker (i dagsläget omkring 3000 kronor) och om avtalet rör någonting som innebär nytta för underåriga i allmänhet. För att ett kreditavtal som den underårige har ingått skall bli giltigt, krävs att den underårige är 16 år och har egen arbetsinkomst, eftersom det skulle strida mot god kreditgivningssed att tillåta att den som inte har arbetsinkomst ingår ett kreditavtal. För avtalets giltighet krävs också att förmyndaren har gett den underåriges medkontrahent befogad anledning att anta att ett samtycke förelåg vid avtalets ingående. Näringsidkarens goda tro har ansetts vara skyddsvärd i fråga om kontantavtal, även i fall där det faktiskt inte förelåg något samtycke. Det är således möjligt att näringsidkarens goda tro hade ansetts vara skyddsvärd även i fråga om kreditavtal. Det torde dock strida mot principen om barnets bästa att låta barn på egen hand ingå rättsligt bindande kreditavtal. Lagstiftning som rör barn skall betraktas ur ett barnperspektiv, vilket innebär att vid tillämpning av sådan lagstiftning skall hänsyn tas till att underåriga är svaga konsumenter på marknaden. Det innebär att Kronofogdemyndigheten och inkassobolag inte kan företa indrivningsåtgärder mot underåriga gäldenärer. För inkassobolag stadgas uttryckligen i inkassolagen att det strider mot god inkassosed att företa inkassoåtgärder mot underåriga. För Kronofogdemyndigheten torde gälla att en ansökan om betalningsföreläggande mot en underårig inte kan verkställas, utan måste överlämnas till domstol. Det är sedan upp till den underåriges borgenär att fastställa kravet i en domstolsprocess.

Sverige har ett av världens högsta skattetryck vilket medför att det alltid varit attraktivt med skatteplanering och skatteundandragande aktiviteter för att finna förmånligare skattesituationer. Ett regelverk som kan anses ge upphov till att många skattskyldiga försöker finna förmånligare skattesituationer i form av skatteundandragande aktiviteter är de så kallade fåmansföretagsreglerna som innebär för de som träffas, att beskattning kan komma att ske i både inkomstslaget kapital och inkomstslaget tjänst. Ett förfarande som blivit uppmärksammat i praxis och som framställningen är koncentrerad på, är då en svensk fåmansföretagare överlåter sina andelar till underpris till ett av honom ägt holdingbolag i ett annat land beläget inom EES-området, som i sin tur överlåter andelarna till marknadspris till en extern köpare i Sverige. Sedan Sverige omarbetat sin lagstiftning avseende underprisöverlåtelser av kapitalvinstbeskattade tillgångar efter påtryckningar från EG-domstolen kan dessa överlåtelser göras till utländska bolag belägna inom EES-området utan att uttagsbeskattning blir aktuell. Efter utflyttning från Sverige undkommer den skattskyldige svensk skatt. Det har uppstått frågor kring om det går att bortse från det utländska holdingbolaget och istället anse att fåmansföretagaren avyttrar sina aktier direkt till den externa köparen då det utländska bolaget endast används som mellanhand i syfte att undkomma svensk skatt. Förfarandet var för handen i RÅ 2008 not. 169 och framställningen syftar till att ur ett rättseffektivitetsperspektiv utreda om förfarandet kan angripas med hjälp metoder mot skatteflykt i svensk rätt där en närmare studie av principen om rättshandlingars verkliga innebörd, skatterättslig genomsyn och skatteflyktslagen omfattas. Syftet är vidare att utreda det eventuella behovet av en förändring av gällande rätt för att bidra till förbättrad rättseffektivitet i det här avseendet. Principen om rättshandlingars verkliga innebörd innebär en omklassificering av den beteckning den skattskyldige åsatt rättshandlingen till rättshandlingens verkliga innebörd då det föreligger diskrepans mellan dess form och innehåll. De företagna rättshandlingarna i RÅ 2008 not. 169 kan inte omklassificeras då de är verkliga och inte felrubricerade. Det har genom RÅ 2004 ref. 27 konstaterats att det inte finns någon möjlighet att i praxis underkänna civilrättsligt giltiga rättshandlingar då de genomförts endast i skattesyfte. Att en sådan praxismetod mot skatteflykt inte existerar har även bekräftats genom RÅ 2008 not. 169. Av den anledningen kan inte förfarandet angripas med hjälp av skatterättslig genomsyn. Den enda möjligheten att angripa förfarandet är med hjälp av skatteflyktslagen. Enligt min åsikt bör förfarandet som var för handen i RÅ 2008 not. 169 kunna angripas med hjälp av skatteflyktslagen då de fyra rekvisiten för detta är uppfyllda. Skatteflyktslagen behöver därför enligt min mening inte genomgå en förändring för att uppnå högre rättseffektivitet.

This master’s thesis has analyzed the issues multinational enterprises (MNE) have when determining the arm’s length price from intra group services rendered from a group service center (GSC). The thesis is based on the recommendations from the Organization for Economic Co-operation and Development (OECD), and the legislations in Sweden, Germany, USA, and Denmark. There are several factors that could cause issues for services rendered from a GSC. GSCs render services to the members of a MNE. These types of services are often managerial, supervisory, marketing, or other kinds of services, which are preformed more efficiently if centralized in the MNE rather than if each member of the MNE would perform the services themselves. The research has shown three specific issues that have caused problems for MNEs: When is a service chargeable? Is the applied method for charging appropriate? And, how should the remuneration be determined? The concerned countries have different rules and regulations towards dealing with these issues, which have caused problems for MNE operating in these countries. There is no other category of transaction that has caused as much disagreement between taxpayers and tax authorities as intra group services. Countries seem to have different approaches towards when services are chargeable, which in situations create disputes between taxpayers and the countries’ tax authorities. The appropriate method for charging is dependent of the concerned countries. Three of the countries have a negative attitude towards indirect charging, while one has no preference. Consequently, this has caused problems for MNE to price services. Three of the countries apply the OECD’s recommendations, when determine the appropriate pricing method. OECD has a hierarchy of the methods, whereas USA applies the best method rule, which means that they have no preference over a certain pricing method. The most common methods for pricing services are the cost plus method and the transactional net margin method. However, there are situations where some of the countries do not approve a profit element in the charge. In these situations, the OECD‘s recommendations do not provide a clear and straight answer, whereas the US Regulations have very strict and clear regulations when a service should be charged without a profit element. There could be many factors to why countries have different interpretations: ambiguous recommendations from the OECD; subjective opinions from governments, tax authorities and courts; protectionism; language barriers; accounting standards; the differences in the legal value of the OECD recommendations; and probably other factors which has not been considered. Inferentially, the OECD should be more open to a “US approach”, by giving more clear, precise and direct recommendations. A “US approach” gives more predictability to practitioners. Direct, clear and precise recommendations will give less room for interpretation, thus, less confusion in practice. Even if this has to be accepted by countries it should lead to less confusion and hopefully decrease double taxation for MNEs.

The purpose of this master’s thesis is to explain and analyze whether today’s existing regulations provide sufficient guidance on how to apply the Profit Split Method (PSM) in practice. Since the enterprises’ profits arising from intra-group transactions increases, the tax base for any government also becomes larger and more important. This issue will likely become even more problematic as the globalization branches out and the majority of the global trade is undertaken between associated enterprises. In order to satisfy all parts and serve the dual objective of securing an appropriate tax base in each jurisdiction and avoiding double taxation, one ambition of the OECD is to harmonize the transfer pricing rules and make them become more uniform. An area in which this goal can be accomplish is at an international level such as the OECD; an important developer in the field of transfer pricing. Different transfer pricing methods has been developed which can be applied by both taxpayers and tax authorities to determine a correct transfer price. Six of these methods has gained international acceptance, although to a more or less extent among various countries, and one of these methods is the PSM. In the years between 1979 and 1995, the OECD had a reluctant standpoint of accepting the application of any transfer pricing method based on profits, such as the PSM. This hesitant viewpoint changed in the existing TPG which explicitly stipulates that the PSM could provide a transfer pricing estimation in accordance with the ALP, which should be accepted in exceptional cases. There are certain situations where a PSM possibly will provide the most appropriate arm’s length result. Since the principle of economics can create complex business environments of both vertical and horizontal integration, contributions of valuable intangibles on both sides of the cross-border transaction, the PSM might be the only method which can be employed. A relevant issue which need to be enlightened is whether the existing guidance provided by the OECD and USA is sufficient from a practitioners and tax administration point of view, or is more guidance needed to better understand the issues surrounding the concept of the PSM. The fact that OECD insist of using comparables to the highest extent as possible when employing the PSM entails practical problems, since it is rather a rule than an exception that reliable comparables cannot be found when valuable intangibles are involved. The Arthur of this master’s thesis has identified three key conclusions which might facilitate how PSM issues can be handled in the future and improve the existing PSM guidance. These conclusions are the need for a uniform PSM interpretation, the need for additional flexibility and acceptance, and the need for additional TPG guidance.

Det är idag vanligt att företag löser sina tvister genom skiljeförfarande. De har här större möjlighet att kontrollera förfarandet och få ett snabbare avgörande än i en domstolsprocess. Förfarandet är dessutom konfidentiellt. Skiljeförfaranden sker ofta mellan parter från olika länder och det är vanligt att parter väljer forum i Sverige i internationella skiljeförfaranden. I vissa situationer kan en part befara att den framtida skiljedomen blir verkningslös på grund av att en motpart kommer att agera på ett sätt som tillfogar parten skada eller försvårar verkställigheten av domen. En part kan därför vara i behov av en säkerhetsåtgärd både före, under eller efter förfarandet. Enligt LSF, den svenska lagen om skiljeförfarande, kan en part antingen vända sig till skiljenämnd eller till domstol med en ansökan om en säkerhetsåtgärd. Dock är det enbart domstols beslut som kan verkställas exekutivt. Skiljemännens beslut om en säkerhetsåtgärd blir däremot en ”osanktionerad uppmaning” till en part att företa åtgärden. Uppsatsens syfte är att utreda om LSF bör tillåta att skiljenämnds beslut om säkerhetsåtgärder ska kunna verkställas. I uppsatsen presenteras därför hur en part kan ansöka om en säkerhetsåtgärd enligt svensk rätt, om Sveriges position överensstämmer med den internationella synen och utvecklingen på skiljemannarättens område och om Sverige bör anta kapitel IV A i UNCITRAL:s modellag. Uppsatsen diskuterar också olika överväganden som bör göras i lagstiftningsarbetet och om LSF bör ändras. För att besvara syftet har den svenska inställningen till säkerhetsåtgärder i skiljeförfaranden utretts. Olika alternativ att reglera förhållandet mellan domstol och skiljenämnd gällande beslutsrätt om verkställbara säkerhetsåtgärder diskuteras också. Eftersom internationella förhållanden påverkar även den svenska lagstiftningen presenteras och kommenteras relevanta bestämmelser i modellagen. Även lagstiftning från England, Hong Kong, Schweiz och Tyskland har använts för att belysa hur vissa utländska rättsordningar behandlar säkerhetsåtgärder i skiljeförfaranden. Resultatet av utredningen visar att en part i ett skiljeförfarande i Sverige inte kan begära verkställbara säkerhetsåtgärder från en skiljenämnd. Den internationella synen och utvecklingen pekar dock i riktning mot att skiljenämnden bör ha denna möjlighet. LSF bör därför enligt denna författares åsikt ändras och tillåta verkställighet av skiljenämndens beslut om säkerhetsåtgärder. Alla modellagens bestämmelser gällande säkerhetsåtgärder bör dock inte införas i svensk lagstiftning. Att Sverige tar intryck av både modellagen och utländska rättsordningar har ansetts vara mest gynnsamt för LSF.

Magister uppsats inom skatterätt Titel: Omvandling och återbetalning av aktieägartillskott Författare: Christian Eklund Handledare: Björn Westberg Datum: 2009-12-14 Ämnesord Aktieägartillskott, ovillkorade, villkorade, omvandling, återbetalningSammanfattning Aktieägartillskott är en förmögenhetsöverföring utan formkrav från aktieägare till eget aktiebolag utan rätt till nya aktier. Det finns idag inga lagstöd kring aktie-ägartillskotten men de har alltsedan 1800-talet varit en accepterad form för att främst täcka kapitalbrist i aktiebolag. Tillskotten kan vara såväl villkorade som ovillkorade och är varken avdragsgilla för givaren eller skattepliktiga för mottaga-ren. Mottagaren redovisar tillskotten som fritt eget kapital, såvida täckning finns för det bundna kapitalet i bolaget. Skillnaden mellan ovillkorade tillskott och vill-korade tillskott är rätten till återbetalning där ovillkorade tillskott till skillnad från villkorade tillskott inte ger en återbetalningsrätt. Ovillkorade tillskott har skatte-rättsligt ansetts likna rena kapitalinsatser medan villkorade tillskott mer anses ut-göra ett lån utan säkerhet. Vid ovillkorade tillskott får tillskottsgivaren lägga till värdet av tillskottet på anskaffningsutgiften för aktierna vilket ger givaren av-dragsrätt vid exempelvis en konkurs eller överlåtelse av aktierna. Då villkorade tillskott inte redovisas som en skuld för bolaget kan återbetalning enbart ske inom ramen för utdelningsreglerna i aktiebolagslagen, härefter ABL. För att återbetal-ning sedan skall ske får avtal tecknas mellan tillskottsgivaren och eventuella övri-ga aktieägare. I praxis har återbetalning av villkorade tillskott skatterättsligt behandlats som återbetalning av lån, om inte vissa särskilda förutsättningar förelegat. Vilka sär-skilda förutsättningar som föranleder att återbetalningen skall behandlas annor-lunda, såsom utdelning, har inte helt klargjorts. I två rättsfall från år 2009 har Re-geringsrätten, härefter RR, behandlat två likvärdiga fall olika. I båda fallen ansågs inkomstskattelagen, härefter IL, inte kunna ge stöd för att återbetalningen skulle behandlas på annat sätt än återbetalning av lån. RR ansåg dock i det ena fallet att förfarandet som möjliggjorde återbetalningen stred mot lagstiftningens syfte och att skatteflyktslagen därmed var tillämplig. I domskälen var RR otydlig i sin for-mulering vad som i det ena fallet stred mot lagstiftningens syfte och i det andra fallet inte. Enligt min bedömning borde båda fallen ha behandlats lika då lagstifta-ren i båda fallen torde ha känt till möjligheten till kringåendet. RR har genom do-marna gjort sin tidigare relativt konsekventa och tydliga praxis otydligare, vilket försämrar förutsebarheten för beskattningskonsekvenserna. Det villkorade aktieägartillskottet är ett avtal mellan tillskottsgivaren, övriga ak-tieägare och bolaget. Då bolaget i praxis har ansetts ha en underordnad roll är vill-korade tillskott inte ett utav bolaget utgivet värdepapper, vilket medför att av-dragsrätt saknas vid konkurs. För att få möjlighet att dra av en förlust då bolaget närmar sig konkurs, har innehavaren av det villkorade tillskottet försökt omvandla till ett ovillkorat tillskott. Omvandlingen innebär att återbetalningsrätten enligt det villkorade tillskottet efterges och att värdet på det villkorade tillskottet därmed ut-gör ett ovillkorat tillskott som får tilläggas på omkostnadsbeloppet för aktierna. I praxis har RR i flera fall fastslagit att omvandlingar av villkorade tillskott till ovillkorade, då bolaget befunnit sig på obestånd, inte ansetts innebära något ovill-korat tillskott som kunnat öka omkostnadsbeloppet för aktierna. RR har dock kon-staterat att värdet på det ovillkorade tillskottet vid en omvandling är det villkorade tillskottets värde vid omvandlingen. En fråga RR inte har besvarat är huruvida omvandlingen, trots att bolaget befunnit sig på obestånd och det villkorade till-skottet varit värdelöst, innebär en avyttring. Skatteverket, härefter SKV, har därför tidigare nekat förlustavdrag då bolag försatts i konkurs, då de ansett att varken nå-gon avyttring skett eller ovillkorat tillskott lämnats. Under år 2009 har RR i två avgöranden fastslagit att omvandling av fordringar till ovillkorade tillskott, då bolaget befunnit sig på obestånd och fordringen ansetts värdelös, innebär att avyttring har skett trots att något ovillkorat tillskott inte an-setts ha ökat omkostnadsbeloppet. I domarna påtalar RR att omvandlingarna inne-burit att bolagets egna kapital ökat i samband med omvandlingarna då bolagets skuld minskat med fordringens belopp. Då SKV med samma grund som gällande omvandlingar av villkorade till ovillkorade tillskott, tidigare nekat förlustavdrag, har SKV:s ställningstagande nu ändrats. SKV anser att domarna gällande om-vandlingar av fordringar från år 2009 även omfattar omvandlingar av villkorade tillskott. I dag medger således SKV förlustavdrag vid omvandlingar av värdelösa villkorade tillskott då de anser att en avyttring skett. Detta trots att frågan inte har besvarats av RR. Med hänsyn till SKV:s fiskala intressen får deras tolkning av gällande rätt anses anmärkningsvärd då rättsläget fortfarande får anses oklart.

Företag vars produkt utgörs av kunskap är en bransch med stark tillväxt, som spelar en allt större roll i dagens internationella handel. Eftersom marknaden inom Europeiska Unionen, (EU), skall fungera som en inre marknad med fri rörlighet, är mervärdesskattelagstiftningen inom EU till stor del harmoniserad, genom ett flertal direktiv, varav det centrala är rådets sjätte direktiv. Platsen för tillhandahållandet är det främsta instrumentet inom mervärdes-skatterätten för att undvika att en gränsöverskridande tjänst dubbel- eller icke-beskattas, eftersom det avgör vilken stat som har rätt att mervärdesbeskatta tjänsten. Huvudsyftet i denna uppsats är att utreda och analysera vad som utgör platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster, enligt artikel 9 i sjätte direktivet, och ett delsyfte är att undersöka i vilka situationer tillämpningen av artikeln kan resultera i att en transaktion dubbelbeskattas, icke-beskattas eller på annat sätt snedvrider konkurrensen. Med kunskapstjänster avses framför-allt tjänster utförda av konsulter, konsultbyråer, ingenjörer, jurister och revisorer. Platsen för tillhandahållandet kan avgöras antingen genom att tjänsten beskattas där leverantören är etablerad, enligt ursprungslandsprincipen eller genom att tjänsten beskattas där den konsumeras, enligt destinationslandsprincipen. I sjätte direktivet används en kombination av principerna. Huvudprincipen i artikel 9.1 i sjätte direktivet är baserad på ursprungs-landsprincipen, men i artikel 9.2 finns ett flertal undantag från huvudregeln, där tjänsten istället anses tillhandahållen där den konsumeras. Att destinationslandsprincipen tillämpas kan innebära att tjänsten exempelvis anses tillhandahållen där kunden är etablerad eller där tjänsten fysiskt utförs. Avgörande för vilken regel kunskapstjänsten omfattas av är hur den klassificeras. I uppsatsen framkommer att det föreligger tolknings- och gränsdragningsproblem, emellan de olika reglerna i artikel 9 i sjätte direktivet, samt att medlemsstaterna inte tolkar direktivet enhetligt. En oenhetlig tolkning kan leda till att en kunskapstjänst, vid handel mellan två medlemsstater, blir dubbelbeskattad eller icke-beskattad. En oenhetlig tolkning av begreppen fast driftställe och skattskyldig i artikel 9 kan också få samma konsekvenser, eftersom tolkningen av begreppen kan vara avgörande för platsen för tillhandahål-landet. När det gäller handel mellan ett EU-land och tredje land kan också icke-beskattning och dubbelbeskattning uppkomma. I ett sådant fall är orsaken dock inte en oenhetlig tolkning av sjätte direktivet. Om dubbel- eller icke-beskattning uppkommer är istället beroende av om det tredje landet mervärdesbeskattar tjänsten eller inte. Om ursprungslandsprincipen eller destinationslandsprincipen används för att avgöra platsen för tillhandahållandet i artikel 9 påverkar dock om en situation av dubbel- eller icke-beskattning kan uppkomma. Om en tjänst dubbelbeskattas eller icke-beskattas resulterar detta i snedvridning av konkurrensen, eftersom liknande tjänster beskattas olika. En snedvridning av konkurrensen kan också uppkomma genom att tjänsten beskattas med olika skattesatser. Om ursprungsprin-cipen tillämpas beläggs tjänsten med den skattesats, som finns där leverantören är etablerad. Skattesatserna inom EU inte är harmoniserade, vilket kan resultera i att samma typ av tjänst beläggs med olika skattesatser, beroende av var leverantören är etablerad. Om istället destinationslandsprincipen tillämpas, beläggs tjänsten med den skattesats som finns där kunden är etablerad. Det innebär att tjänsten påförs samma skattesats, oavsett i vilket land leverantören är etablerad. Vid valet av princip måste dock även hänsyn tas till andra kriterier, såsom vilken administration principen kräver och hur enkel den är att tillämpa. Kommissionen har lagt fram två lagförslagsändringar rörande platsen för tillhandahållandet av tjänster, som syftar till att bättre anpassa reglerna till dagens handel. Det utgör därför ett andra delsyfte att analysera vilken påverkan dessa har, i jämförelse med de nuvarande reglerna, på platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster. Om reglerna införs kommer de i princip inte att förändra platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster till icke-skattskyldiga. Vid tillhandahållanden till skattskyldiga kommer dock de nya reglerna ha en påverkan på platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster.

It was assumed in the mid 1990s that 60% of all global trade took place within a group of enterprises. With increased globalisation leading to an increase in mergers and acquisitions this figure is most likely higher. Thus intra-company and intra-group transactions form a major part of business. These transactions, due to the association between the enterprises, may not always reflect the conditions that a market with independent actors would dictate. There are various reasons for this, which include not only tax considerations but also difficulties in establishing conditions that reflect those that inde-pendent companies would apply, in other words conditions in accordance with the arm’s length principle. In cases where these conditions are not in accordance with what the state considers as an arm’s length price, the profits of the enterprise located in that state may be adjusted for taxation purposes under transfer pricing provisions. The complexity of transfer pricing rules and the various methods for establishing an arm’s length price result in different interpretations and increased uncertainty for multinational enterprises that often face different rules for determining a correct transfer price. Therefore, enterprises may often face transfer pricing adjustments of their profits due to the complexity and differences in transfer pricing legislation. Transfer pricing adjustments potentially lead to unresolved double taxation, in fact business reports have indicated that 42% of the transfer pricing adjustments lead to double taxation. Therefore it is imperative to have legal mechanisms that resolve potential double taxation. The Convention on the Elimination of Double Taxation in Connection with the Adjustment of Profits of Associated Enterprises (Arbitration Convention) was adopted to give the multinational enterprises, facing double taxation due to adjustments of their profits, a remedy that obliged the states to resolve the double taxation. This was the first, and is still the only, EC-wide mechanism that technically guarantees that transfer pricing double taxation is resolved and thus holds a great improvement over other existing mechanisms to resolve double taxation. The Arbitration Convention was originally a proposed EC Directive but was transformed into a intergovernmental convention. This has resulted in that the European Court of Justice (ECJ) has no jurisdiction to interpret the Arbitration Convention or its application. Furthermore there is no supranational or international organ that could take action against states that interpret or apply the Conven-tion in an unintended manner. The chosen legal form has also resulted in different interpretations as to what status the Arbitration Convention has compared to bilateral tax conventions, and thus whether it precedes them. This could prove troublesome when future bilateral treaties are concluded or where there already exist tax treaties that have different solutions to transfer pricing related double taxation. The risk of the Convention being interpreted differently is greatly increased by the various undefined terms and lack of precise provisions in the Convention. Therefore, the Convention has been subject to an inconsistent application and interpretation from the date it came into effect in 1995. The Convention was only given a five year life span, after which it was destined to be renewed if the contracting states so expressed, involving the same ratification process as at the initial acceptation of the Convention. However, as this was inefficient, a Prolongation Protocol was signed to amend the Convention with an automatic extension of its life. As it took till 2004 for this Protocol to be ratified and finally enter into force on 1 November 2004 it created one of the main interpretation and application differences in the life of the Convention. The function of the Convention’s procedures and thus its efficiency in resolving double taxation is impeded by the numerous interpretation differences and lack of precise pro-visions in the Convention. The fact that there is no way to guarantee that the provisions of the Convention are precisely followed, partly since there are uncertainties regarding the precise interpretation but also partly since there is no organ that could enforce a uniform application of the Convention, further impedes the efficiency of the Convention, which is clearly seen in practice. Another question of interpretation and application raised is that, although the Convention was originally intended as a means for resolving transfer pricing related double taxation, there have been arguments that the Convention could apply to double taxation due to provisions concerning thin capitalisation as well. These provisions bring about similar conditions as those the Convention requires for its applicability and, although a different area of law, the connections in the conditions are many and undeniable.