Den svenska regleringen av regelbunden finansiell information återfinns i form av lag och självreglering och syftar till att säkerställa lika information till alla, ökat förtroende, ökad handelsaktivitet, ökad likviditet och långsiktig tillväxt på värdepappersmarknaden. Därtill syftar reglerna till en harmonisering på värdepappersområdet inom EU. På grund av de kostnader och den administrativa börda som kvartalsrapporter anses medföra för framförallt mindre företag, och på grund av de kortsiktiga investeringsstrategier rapporterna anses ge incitament till, har kraven på kvartalsrapporter i den svenska regleringen på senare år minskat. I förevarande uppsats besvaras frågan om ett avskaffat krav på kvartalsrapporter är ändamålsenligt utifrån ett samhällsekonomiskt nyttoperspektiv. Frågan besvaras genom analys av den svenska regleringen av offentliggörande av regelbunden finansiell information och av vilka konsekvenser ett avskaffat krav på kvartalsrapporter kan medföra. Vidare förs ett resonemang de lege ferenda om en ändamålsenlig reglerings utformning och innehåll. För att kunna dra slutsatser om hur företags rapportering påverkas av minskade krav på kvartalsrapporter genomförs dessutom en kvantitativ undersökning av kvartalrapporteringstrender och en kvalitativ undersökning av inställningen till kvartalsrapporter hos företag på Nasdaq Stockholm. Utifrån olika ekonomiska teorier om i vilken grad informationsgivning utjämnar informationsasymmetrier på värdepappersmarknaden, kan slutsatser dras om med vilken frekvens regelbunden finansiell information bör offentliggöras och hur omfattande informationen bör vara. Trots investerares oförmåga att processa information och handla rationellt, finns mycket som talar för att informationsgivning i form av kvartalsrapporter utjämnar informationsasymmetrier i viss mån. Kvartalsrapporter är vidare av betydelse på grund av den trygghet offentliggörandet ger investerare. En känsla av trygghet ökar förtroendet för marknaden, vilket är positivt för marknadens kvalité och likviditet. Därtill finns en risk för att ett avskaffat krav på kvartalsrapporter minskar informationsgivningen från svenska aktiemarknadsbolag, vilket kan påverka effektiviteten på värdepappersmarknaden övervägande negativt. Denna risk tillsammans med kvartalsrapporters betydelse för en fungerande värdepappersmarknad, medför att ett avskaffat krav på kvartalsrapporter inte är ändamålsenligt. Resultaten av, de för uppsatsen genomförda undersökningarna, visar dock att företagen anser att dagens krav på kvartalsrapporters innehåll är för detaljerade för framförallt mindre företag och med hänsyn till investerares oförmåga att processa information. Krav på innehållet i kvartalsrapporter bör sålunda ställas relativt lågt för alla företag för att informationsgivningen ska kunna anpassas till företagens unika förutsättningar. Resultaten av undersökningarna visar även att det finns en vilja att fortsätta offentliggöra kvartalsrapporter, även i avsaknad av reglerade krav, vilket talar för att det inte är nödvändigt att ställa höga krav på innehållet i kvartalsrapporter. Regleringen bör fokusera på kvalité snarare än kvantitet. För att säkerställa tillräcklig information, förutsebarhet och objektivitet bör en reglering av offentliggörande av regelbunden finansiell information ha utgångspunkt i en allmänt utformad lag, där generella krav på regelbunden finansiell information stadgas. Krav på kvartalsrapporter och dess innehåll bör regleras av självreglering för att på bästa sätt kunna ändras i takt med den snabba utvecklingen på värdepappersområdet.

Syftet med uppsatsen är att klargöra i vilken utsträckning styrelser i svenska noterade bolag i dag ansvarar för bristfällig hantering av ickefinansiella risker, samt utreda om regelverket bör uppdateras och i sådana fall på vilket sätt. I uppsatsen drivs en tes innebärande att det finns ett behov av tydligare regler gällande ickefinansiell riskhantering i aktiemarknadsbolag.   I dag finns bestämmelser som ställer krav på rutiner gällande risker som får konsekvenser för bolagets finansiella rapportering, vilket innebär att lagstiftaren ansett att det finns ett behov av tvingande regler på området. Däremot finns det inga tydliga bestämmelser om risker som inte är finansiella. I uppsatsen ifrågasätts om det verkligen är rimligt att göra denna åtskillnad. Vi ser ofta exempel på företagskriser som beror på bristande ickefinansiell riskhantering – minns de senaste årens mutskandaler i Telia Sonera, turerna kring SCA:s företagsjet och köttfusket inom ICA Gruppen.   Aktieägarna bör ha en rätt att informeras om sådana omständigheter som kan vara till nackdel för företaget, precis som de har en rätt att hållas informerade om de finansiella risker som omger verksamheten. En bättre riskhantering gynnar också bolagsstyrningen i stort, vilket leder till bättre ekonomisk och organisatorisk utveckling för företagen och ökat välstånd för samhället som helhet.

Möjligheten för aktiemarknadsbolag att kunna genomföra riktade nyemissioner av aktier är ett viktigt inslag på marknaden – inte minst för bolagens kapitalanskaffning. Men med möjligheter kommer också, ofta, risker. Så även här. När en riktad nyemission genomförs och huvudregeln om aktieägarnas företrädesrätt därmed frångås, uppkommer en risk för att befintliga aktieägare, åtminstone vissa av dem, missgynnas. Så sker vanligtvis genom att de aktieägare som står utanför nyemissionen upplever en ekonomisk eller inflytandemässig utspädning av sina innehav. I syfte att reglera dessa risker finns det – inom såväl aktiebolags- som aktiemarknadsrätten – vissa begränsningar som aktiemarknadsbolag behöver iaktta vid beslut om riktade nyemissioner av aktier. Syftet med denna uppsats är att utreda, formulera och diskutera dessa påstådda begränsningar. Den första begränsningen består av beslutsreglerna i ABL, det vill säga reglerna som föreskriver de åtgärder som behöver vidtas inför, vid och efter ett emissionsbeslut. Dessa regler återfinns främst i 13 kap. ABL och innefattar bland annat krav på att ett förslag till beslut ska upprättas och på att beslut fattas med kvalificerad majoritet. Likabehandlingsreglerna i ABL, främst generalklausulerna, utgör den andra begränsningen. En prövning mot generalklausulerna innebär att bolaget i fråga inte får genomföra en riktad nyemission som på ett otillbörligt sätt gynnar någon, en aktieägare eller utomstående, på annan aktieägares bekostnad. Otillbörlighetsrekvisitet inbegriper en helhetsbedömning med fokus på de affärsmässiga motiven, bolagets intresse och förekomsten av missbruk. Nyemissioner torde stå i strid med generalklausulerna i undantagsfall, mot bakgrund av att de är tänkta att tillämpas restriktivt. Den tredje begränsningen som – till skillnad från de två tidigare kategorierna – inte är aktiebolagsrättslig, omfattar de ytterligare krav som aktiemarknadsrättens självreglering, främst god sed på aktiemarknaden, ställer. Med ett fåtal undantag tycks dock några sådana ytterligare eller högre krav inte finnas, vilket ger vid handen att aktiebolags- och aktiemarknadsrätten i hög grad är överlappande på området. De rättsliga följderna av att begränsningarna inte iakttas är, beroende på den enskilda situationen, framför allt klander, skadestånd eller ”marknadens dom”. Slutsatsen är att de tre begränsningarna på ett rimligt sätt balanserar majoritetens och bolagets intresse av en effektiv kapitalanskaffning och minoritetens behov av skydd. Undantag gäller eventuellt för de två generalklausulerna, vilkas tillämpningsområden, främst på grund av otillbörlighetsrekvisitet, är förhållandevis otydliga. Det hade därför varit önskvärt att grunderna för den bedömningen konkretiserades i den vägledande rättstillämpningen framöver.