Patientsäkerhetskultur inom den prehospitala verksamheten är ett relativt outforskat område både nationellt och internationellt. Patientsäkerhetskultur är värderingar och synsätt som påverkar patientsäkerheten som råder inom en organisation. Att mäta patientsäkerhetskulturen är en viktig del i arbetet för en förbättrad patientsäkerhet och minimera risker för vårdskador. Syftet med föreliggande studie var att undersöka samt beskriva patientsäkerhetskulturen inom en ambulansorganisation i en större svensk stad. Påverkar ambulanspersonalens kön, ålder, erfarenhet och utbildningsnivå synen på patientsäkerhet? Metoden som använts i studien är kvantitativ. Data samlades in med hjälp av en enkät som skickades ut till samtliga tillsvidareanställda inom en ambulansorganisation vilket innebär en totalundersökning. Svarsfrekvensen blev 45% efter tre påminnelser via mail samt ytterligare en i organisationens veckobrev som går ut till samtliga medarbetare i organisationen. Resultatet visar att områden som skattades högst av personalen som mest positiva för patientsäkerheten är det som berör samarbete och kommunikation både inom den egna enheten men även mellan olika vårdenheter. De områden som däremot skattades lägre var de som rörde rapportering, bemanning samt ledningens påverkan på patientsäkerhetskulturen. Enkäten som använts i studien bygger på Sveriges kommuner och landstings handbok i att mäta patientsäkerhetskulturen och är således validerad. Detta är en styrka.  En svaghet i studien är den låga svarsfrekvensen samt att enkäten inte är anpassad till prehospital vård utan är generell för all vård. Den här studien visar på att det finns en korrelation mellan hur länge man har arbetat i vården, den anställdes ålder och en positiv syn på patientsäkerhet. I studien ses även att medarbetarna inte uppfattat att de har ledningens stöd i patientsäkerhetsarbete.

Psykiatriambulansen tillkallas när en person har psykiskt illabefinnande eller vid hot om suicid. Sjuksköterskorna som arbetar i psykiatriambulansen är alltid två stycken, en psykiatrisköterska och en ambulanssjuksköterska alternativt en grundutbildad sjuksköterska. Innan resursen inrättades fick ambulansverksamheten eller polisen ta hand om dessa larm. Vid psykisk ohälsa behövs kunskaper och erfarenhet om akut omhändertagande av personer med psykisk ohälsa. Mötet med patienterna skall utmynna i ett vårdande och ge patienterna en bättre hälsa. Sjuksköterskorna behöver förstå patientens situation och inse innebörden av ett livsvärldsperspektiv.  Tidigare forskning om ambulanssjukvård visar att bemötandet vid akut sjukdom är betydande för patienterna. Det har även visat sig att många av de patienter som träffade psykiatriambulansen kunde få hjälp på plats och inte behövde åka vidare till sjukhus vilket bidragit till en hållbar utveckling inom hälso- och sjukvård. Syftet med studien var att undersöka specialistsjuksköterskors och sjuksköterskor upplevelser av att vara först på plats – vid akutlarm i psykiatriambulansen.  Kvalitativ metod med induktiv ansats har använts då sjuksköterskors upplevelser efterfrågades. Sju sjuksköterskor inom psykiatriambulansen intervjuades. Resultatet presenteras i fyra huvudkategorier och tolv underkategorier Huvudkategorierna är sjuksköterskans yrkesroll, sjuksköterskans förberedelse, det akuta mötet och anhörigstöd. Resultatet visade att sjuksköterskorna i psykiatriambulansen upplevde egna känslor i det akuta mötet men som de lade åt sidan för stunden för att behålla sitt lugn. Vidare visade det sig att sjuksköterskorna i psykiatriambulansen alltid fokuserade på patientens behov och försökte bibehålla sin professionalitet oavsett vad som hände runtomkring. Resultatet visade också att de alltid hade ett säkerhetsmedvetande med sig i mötet med patienter, samt att de ansåg att möta barn och ungdomar med psykisk ohälsa var svårt. Sjuksköterskorna upplevde att de fick fysiologiska reaktioner när de åkte på vissa typer av larm och att de ibland kunde uppleva känslor av maktlöshet i mötet med anhöriga.

För att utnyttja sjukvårdens resurser på bästa sätt bör vård ges på den vårdnivå som är mest ändamålsenlig utifrån patientens behov. Vårdcentralens uppgift är att tillgodose behovet av grundläggande vård. När patienten upplever sig akut sjuk ringer hon/han ibland efter ambulans av olika orsaker. Utifrån beslutstöd och behandlingsriktlinjer kan ambulanssjuksköterskan bedöma patientens behov av vård och hänvisa denne vidare till ändamålsenlig vårdnivå, som till exempel vårdcentralen. Studiens syfte var att beskriva distriktssköterskors och läkares upplevelser av att ta emot patienter från ambulanssjukvården som bedöms ha primärvårdsbehov. Nio intervjuer genomfördes och intervjumaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys.   Resultatet visade att samarbetet mellan professionerna på vårdcentralen överlag fungerade bra i den här situationen, men det fanns faktorer som kunde påverka det negativt. Att ambulanssjuksköterskan ringde till vårdcentralen innan de kom med patienten medförde att vårdgivarna kunde ha en dialog kring ändamålsenlig vårdnivå för patienten och det gav möjlighet till förberedelse inför att patienten skulle komma. Personalen på vårdcentralen kände tillit till ambulanssjuksköterskans bedömning och den känslan grundade sig på ambulanssjuksköterskans kompetens samt personlig kännedom dem emellan. Kommunikation var betydelsefullt, inte minst överrapporteringen. Erfarenheten av vårdmodellen var att patienten fick en kortare vårdtid. Patientsäkerheten upplevdes som hög, dock sågs en brist i att gemensam journal och läkemedelslista saknades. I resultatdiskussionen lyfts samarbete och kommunikation mellan distriktssköterska och läkare på vårdcentral. Likaså kommunikation och överrapportering mellan de olika vårdgivarna samt vårdmodellen ur ett hållbarhetsperspektiv.

I Europa vårdar ambulanspersonal årligen cirka 300 000 människor med hjärtstopp. Ungefär en av tio överlever. Tidigare forskning har inte i någon större utsträckning berört hur överlevande patienter och närstående mår efteråt eller vilka etiska aspekter och problem som möter ambulanspersonal i dessa situationer. Med hjälp av en reflekterande livsvärldsansats är syftet med denna licentiatavhandling att beskriva vad det innebär att överleva hjärtstopp utanför sjukhus respektive närvara vid en nära persons hjärtstopp. Med utgångspunkt i det empiriska resultatet är syftet att belysa och diskutera etiska aspekter och problem av betydelse för ambulanspersonals vårdande ur ett normativt perspektiv. Avhandlingens empiriska resultat visar hur ogripbart det är att drabbas av hjärtstopp och hur uppvaknandet ur medvetslösheten innebär vilsenhet och kontrollförlust genom den minneslucka som tillfogats. Att överleva innebär därför ett sökande efter sammanhang så att situationen kan ges mening och förklaring till tankar, känslor och upplevelser. Känslan av sammanhang nås via andra människors berättelser tillsammans med egna minnen. I det fortsatta livet finns existentiell rädsla och otrygghet där den egna identiteten och meningen i livet omvärderas i takt med en växande insikt om hur den egna kroppen påverkats av hjärtstoppet. Ibland upplevs kroppen som begränsad vilket skapar otrygghet och rädsla. I det fortsatta livet kan det finnas skuldkänslor för det inträffade likväl som att hjärtstoppet ses som en opåverkbar händelse. Men det finns även tacksamhet och glädje över välbefinnande och trygghet i ett förändrat liv där vardagliga sysslor ger tillvaron en viss stadga. Det passerade livshotet införlivas i ett liv där mänskliga relationer blivit än viktigare värden i ett gott liv. Närvaro vid en nära persons hjärtstopp omkullkastar känslan av kontroll. Allt upplevs overkligt, tiden tycks stanna upp och samtidigt är verkligheten extremt påtaglig. Förvåning övergår snabbt till ett kaos av tankar och känslor där panik, chock och fruktan griper tag. Verkligheten innebär ett överväldigande och ensamt ansvar där närstående känner sig otillräckliga. Väntan på professionell hjälp känns lång och det är en befriande känsla då ambulanspersonal anländer och övertar ansvaret. Samtidigt väcks hopp om att patienten ska överleva. För närstående är allt kaotiskt, ångestfyllt och omtumlande då de kastas mellan hopp och misströstan för att slutligen få ett overkligt och ogripbart besked om den nära personens överlevnad eller död. Livets grundvalar skakas om och uppmärksammar livets skörhet och att inget kan tas för givet. Efter händelsen finns obesvarade frågor och oro som riskerar att leda till ensamhet i sorg eller i en oro för den överlevandes framtid. Oavsett vilket, riskerar ensamheten att leda till uppoffring av egna och viktiga behov. I ett gott beslut balanseras etiska normer att rädda liv, rätten till värdig/god död, autonomiprincipen samt att göra gott och inte skada. Den övergripande normen vid hjärtstopp är att rädda liv. Att i det akuta skedet avgöra om patienten räddas till ett acceptabelt liv är svårt. Det empiriska resultatet ger dock stöd för att återupplivning bör göras vid behandlingsbara hjärtstopp samtidigt som resultatet visar hur svårt det är att dra en gräns för vad ett acceptabelt liv är. Undantagsvis är det goda beslutet att avstå från eller avbryta återupplivning, exempelvis vid förekomst av ett giltigt förhandsdirektiv. En värdig/god död är då det primära. Ett utökat etiskt ansvar för ambulanssjuksköterskor kan vara att de ges beslutsrätt för avbrytande av återupplivning. Ett annat ansvar handlar om möjligheten att främja ett gott liv för överlevande genom att efteråt bidra med kunskap som kan skapa förlorade sammanhang. Ansvaret för närstående kan innebära att meningslös återupplivning inte görs ”för deras skull” utan att deras behov möts på bättre sätt.

Att jobba inom pre-hospital vård, gör att ambulanspersonalen ställs för åtskilliga påfrestningar och några av dessa är ogynnsamma arbetsställningar, tunga lyft och även bergig och kuperad terräng. Kroppen utsätts nästan vid varje arbetspass för fysiska påfrestningar, som ofta är under obekväma arbetsställningar men även under viss tidspress. Ambulans-personalen ådrar sig ofta förslitningsskador, till skillnad från andra. Sjuksköterskorna förväntas ha en god uthållighet samt styrka både fysiskt och mentalt, för att klara av påfrestningar som yrket innebär och kräver. Nyanställda ska klara fysiska tester, men därefter så finns ingen uppföljning av fysiska hälsan, trots fysiskt krävande yrke. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors upplevelse av hur den egna fysiska hälsan påverkan på förmågan att vårda. En kvalitativ design användes med empiriska intervjufrågor och induktiv ansats. Nio sjuksköterskor intervjuades inom ambulansorganisationer runtom i Sverige, både män och kvinnor. Det framkom av deltagarna att sjuksköterskorna inom ambulanssjukvård, ska möjliggöra en trygg patientvård och det är av vikt att sjuksköterskorna är i fysisk god hälsa och psykisk balans. För kraven som ställs på sjuksköterskorna i pre-hospital sjukvård är ett fysiskt krävande yrke och det främsta redskapet sjuksköterskan har, är sin egen kropp. Sjuksköterskorna upplever att fysisk hälsa hjälper dem med stresshantering, att det är mer alerta och kan klara sitt jobb på ett bättre sätt, genom att bli mer strukturerade i sina handlingar och mer stresstålig. Genom att hinna träna så upprätthåller sjuksköterskan inom ambulanssjukvård sin styrka, vilket förebygger uppkomsten av skador och man får en stark kroppskapacitet som ger en bra förutsättning för yrket.

Den växande befolkningen och demografin ökar behovet av och belastningen på akutsjukvården. Forskning har påvisat att alla patienter som söker och erhåller ambulanssjukvård inte är i behov av akutsjukvård på en akutmottagning. För att ge patienten rätt vård ur ett hälsoperspektiv och även ett hållbarhetsperspektiv behöver patienten kunna hänvisas till optimal vårdnivå. Ambulanssjuksköterskans arbete är inriktat på att bedöma vårdbehov och vårdnivå. Det finns en utmaning i detta, då patienten kan uppleva sin situation som mer allvarlig eller att patienten inte vet vart de ska vända sig, vilket i sin tur ger upphov till känslor av hjälplöshet och missförstånd. Föreliggande studie avser därför att fördjupa kunskapen om patientens upplevelse av att bli hänvisad till annan vårdnivå än akutsjukvård. Syftet med studien är att beskriva patientens upplevelse av prehospitala vårdmöten då ambulanssjuksköterskan hänvisar till annan vårdnivå än akutsjukvård. Studien har utförts som en kvalitativ intervjustudie och en innehållsanalys av materialet har genomförts. Resultatet redovisas som ett tema, med sex underliggande subkategorier. Temat är: vård kommer till patienten och alternativ vård erbjuds utan skuldbeläggning. Det finns ett nödvändigt behov av att vården kommer hem till patienten på grund av rädsla och oro för ohälsa och sjukdom. Ett vårdandande förhållningsätt med noggrannhet i undersökningar och kontroller inger förtroende till ambulanssjuksköterskan. Tilliten inger en övertygelse om olika vårdalternativ, vilket leder till att egen skuldbeläggning försvinner. Hänvisning till annan vårdnivå än akutsjukvård är ur ett patientperspektiv ett möjligt vårdalternativ. Dock krävs ett vårdande förhållningssätt, tidskrävande undersökningar och medicinska kontroller. Att dessutom få ett löfte om en kontinuitet i vården, att ambulanssjukvården kan komma tillbaka, avlastar patient och anhöriga från tidigare skuldkänslor om att ha sökt fel vård.

Hälso- och sjukvårdens mål anger riktningen för god vård, att i varje vårdmöte bedöma och hänvisa patienten till ändamålsenlig vård på ett patientsäkert och effektivt sätt. Målet är att den vård som ges ska stödja hälsa och välbefinnande och ges på rätt vårdnivå. Tidigare forskning inom ambulanssjukvård har dock påvisat svårigheter med att svara an på patientens rätt till individuell och ändamålsenlig vård. Syftet i föreliggande studie är att undersöka patienters vårdbehov och erhållen vård för de patienter som av primärvårdsläkare remitterats till akutsjukvård och som transporteras med ambulans mellan primärvård och akutsjukhus. Studien genomfördes i en ambulansorganisation i Västsverige under 2018, som en retrospektiv journalgranskningsstudie med kvantitativ deskriptiv ansats. Journalerna valdes slumpmässigt. Resultatet påvisar att det finns en diskrepans mellan vårdbehovet och erhållen vård för patienter som av primärvårdsläkare remitterats till akutsjukvård och som transporteras med ambulans mellan primärvård och akutsjukhus. Det visade sig att ett fåtal patienter var i behov av ambulanssjukvårdens kompetens och resurser, medan majoriteten hade kunnat få en mer ändamålsenlig vård inom primärvård. Resurserna nyttjas inte på ett optimalt sätt för vård på rätt nivå, då patienter transporteras i ambulans utan vårdbehov. Nuvarande prioriteringar avseende vårdkedjan vårdcentral-larmcentral-ambulans-sjukhus är ett hot mot patientsäkerheten, samhällsekonomin och miljön. Studiens kliniska implikationer rekommenderar gemensam vårdutveckling för primärvård och akutsjukvård, till exempel transportordinationer, en vård med patientperspektiv och samsyn som motverkar stuprörsorganisationer.

Introduktion: Hot och våldssituationer kan hända när som helst och var som helst inom ambulanssjukvården. Hot och våld är något som ständigt ökar i samhället. Tidigare forskning visar att hot och våld inom ambulanssjukvården är vanligt förekommande. Syfte: Att belysa förekomsten av hot och våld mot ambulanspersonal. Metod: Kvantitativ enkätstudie, vilket ger ett objektivt mätresultat.Resultat:Det framkom i resultatet att hot och våld är vanligt förekommande. Det visade sig också att personalen påverkades i olika grad av en hot och/eller vålds-händelse. Det kunde handla om att vården blev påverkad, att personalen upplevde mer rädsla efter en händelse eller att personalen fick sömnbesvär. Det visade sig också att bemötandet av en hotfull eller aggressiv person varierade bland respondenterna.Konklusion: Det finns ett stort fortsatt behov av forskning inom ämnet. Med tanke på påverkan i olika grad finns utrymme för utbildning och förändring inom området samtidigt som det är viktigt att resultatet främjas och att fler får vetskap om hur situationen ser ut för ambulanspersonalen.

Andelen fall med kritiskt sjuka barn är få jämfört med vuxna. Vård av ett kritisk sjukt barn utgör en stor utmaning då barnets förutsättningar skiljer sig i olika åldrar vilket leder till att bedömningen, bemötandet och behandlingen måste anpassas till det enskilda barnet. Sjuksköterskan behöver skapa en förståelse för barnets livsvärld för att kunna bygga upp ett förtroende till barnet, vilket ofta är en förutsättning för att möjliggöra vidare vård. Samtidigt ska sjuksköterskan bedöma och påbörja behandling samt stötta och interagera med föräldrar. Vården har beskrivits som svår och situationen upplevs ofta stressfullt för såväl barnet, föräldrarna och ambulanssjuksköterskan. Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av möte med kritiskt sjuka barn. Studiens metod utgjordes av en kvalitativ intervjustudie baserat på åtta semistrukturerade intervjuer av sjuksköterskor inom ambulanssjukvården i en region i södra Sverige. Sjuksköterskor, både grundutbildade och specialistsjuksköterskor, från fyra olika ambulansstationer var representerade där en station var placerad i en större stad och de andra tre i mindre städer. En kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera materialet vilket resulterade i temat Ansvar utifrån de fyra huvudkategorierna Utsatthet, Kontrollbehov, Lättnad samt Trygghet. I studien identifierades en flerdimensionell ansvarskänsla hos sjuksköterskorna. Känslan att vården inte fick misslyckas och rädsla för att barnet skulle försämras bidrog till stress och oro i samband med vårdmötet. Ansvaret av att ha barnets liv i sina händer gjorde att sjuksköterskan ställde stort krav på sin egen insats och omhändertagandet. Erfarenhet, förberedelser, kommunikation och kollegialt samarbete utgjorde viktiga delar som påverkade omhändertagandet.

Inom den offentliga ambulanssjukvården är mellanchefsrollen viktig för att garantera att ambulanssjukvårdare förser samhällsmedborgare med en jämlik och kvalitativ prehospital akutsjukvård. Mellanchefen befinner sig på den organisatoriska mellannivån vilket medför att rollen kan utsättas för, och behöva prioritera, flera förväntningar från underordnade och överordnade samtidigt. Vid en granskning av kvinnors och mäns arbetsvillkor framkommer dessutom att förväntningar som riktas mot rollen kan skiljas åt beroende på innehavarens kön vilket i sin tur kan belasta kvinnor och män på olika sätt. Syftet med studien är att undersöka rollen som mellanchef inom den offentliga ambulanssjukvården och bidra med forskning kring hur kvinnliga respektive manliga mellanchefer upplever att det är att befinna sig på en position mellan underordnade och överordnade. Fokus ligger på upplevelser inom den offentliga ambulanssjukvården eftersom tidigare studier studerat förväntningar på kvinnliga och manliga chefer inom offentliga sjukvården men inte inom det avgränsade fältet prehospital akutsjukvård, vilket utgör ett unikt område som historiskt varit mansdominerat men utövas i en kvinnodominerad bransch. Materialet är insamlat genom tio semistrukturerade intervjuer med avdelningschefer vid flera av Sveriges universitetssjukhus. Intervjuformen innefattar att ställa frågor utifrån ett antal förutbestämda teman. Materialet analyseras genom en kvalitativ konventionell innehållsanalys. Mellanchefsrollen studeras utifrån rollteorin, teorin om könsrollssocialisation samt en mellanchefsteori utvecklad av organisationsprofessorerna Susann Gjerde och Mats Alvesson. Studien visar att kvinnliga och manliga mellanchefer inom den offentliga ambulanssjukvården upplever liknande rollförväntningar men delvis framhåller olika förhållningssätt till dem vilket leder till mer upplevd otillräcklighet hos de kvinnliga mellancheferna. Det har också framkommit skillnader i respondenternas prioritering av underordnades respektive överordnades intressen men skillnaderna kan inte hänföras till mellanchefernas könstillhörighet.