Regional anestesi är en uppskattad metod inom operationssjukvård för sina fördelar; patienten är vaken och kan kommunicera, operationsområdet är väl smärtlindrat och förekomst av illamående och kräkningar är minimal. Patienten kan även komma hem samma dag, vilket är både kostnadseffektivt för Hälso- och sjukvården och till fördel för patienten. Dock läggs det ett stort ansvar på patienten och egenvården blir omfattande i samband med dagkirurgiska ingrepp som innebär att patienten lämnar sjukhuset med en pågående nervblockad. Efter att en operationsmottagning i södra Sverige har börjat lägga blockader på patienter inför operation i övre och nedre extremiteter, har det blivit viktigt att utvärdera den nya metoden för postoperativ smärtlindring. Syftet med denna uppsats är att beskriva patienters erfarenheter av att lämna sjukhuset och att vara postoperativt smärtlindrad med regional anestesi. Studien genomfördes i form av ett frågeformulär som utformats av operationsmottagningen. Urvalet utgjordes av patienter (n=30) som opererats för handledsfrakturer, ligament i knäled och operationer i axel/överarm. En sjuksköterska genomförde datainsamlingen via telefonintervjuer. Analysen var kvantitativ och dataprogrammet IBM SPSS Statistic Software (SPSS) tillämpades. Resultatet visar att patienterna var nöjda och påvisar vidare att patienterna inte upplevde några större problem med illamående/kräkning, förband eller information. Emellertid framkom, att smärtlindringen var otillfredsstillande såväl vid hemgång som på första postoperativa dagen. Diskussionen fokuserar därför på bristande smärtlindring och hur smärtlindringen kan förbättras, samt tänkbara orsaker till varför patienterna förefaller acceptera postoperativ smärta. Ett förbättringsarbete i behandlingsstrateginer för postoperativ smärtlindring efter regional anestesi rekommenderas därför i yttersta syfte att stödja patientens egenvård. Urvalet av patienter (n=30) anses inte kunna ge en generaliserbar bild men är statiskt signifikant beträffande postoperativ smärta, vilket understryker vikten av att identifiera förbättringspotentialer.

Introduktion: Anestesisjuksköterskan är den som står i närmast kontakt till patienten under operationen och som främst ska skydda och tillgodose dennes individuella behov. Det är vanligt att patienter som genomgår kirurgi i regional anestesi upplever oro inför och under ingreppet. Både utifrån det aktuella sjukdomstillståndet men även på grund av rädsla för vad som ska ske inne på operationssalen. Syfte: Beskriva hur anestesisjuksköterskan identifierar och lindrar oro ur ett personcentrerat omvårdnadsperspektiv hos patienter som genomgår regional anestesi. Metod: En kvalitativ intervjustudie med kvalitativ innehållsanalys. I studien intervjuades 11 anestesisjuksköterskor som arbetade med planerad och akut operationsverksamhet med varierande ålder och yrkeserfarenhet. Huvudresultat: Anestesisjuksköterskornas erfarenheter visade att tydlig och individanpassad information var viktigt för att kunna arbeta personcentrerat. För att kunna ge individanpassad information var det viktigt att få tid och enskildhet tillsammans med patienten innan operationen. Oro hos patienten identifierades genom att observera fysiska tecken samt att kommunicera med patienten under operationen. Strategier för att lindra oro var närvaro, ögonkontakt, fysisk beröring samt att erbjuda musik och lugnande läkemedel. Slutsats: Studien belyste anestesisjuksköterskors erfarenhet av att arbeta personcentrerat för att identifiera och lindra oro hos patienter under regional anestesi. Det framkom att de ofta saknade tid och enskildhet med patienten som var viktigt för att kunna arbeta personcentrerat. För att identifiera och skatta oro användes inga andra hjälpmedel än anestesisjuksköterskans egen bedömning, det ställdes därmed höga krav på den egna förmågan att läsa av och bemöta patienterna på ett individanpassat sätt.

Bakgrund: Urinretention och överfylld blåsa är vanliga komplikationer i samband med operation och anestesi. Överfylld blåsa kan orsaka permanenta skador på blåsmuskeln och stort lidande hos den drabbade. Syfte: Att undersöka förekomsten av peroperativt överfylld urinblåsa och eventuella samband mellan den peroperativa urinmängden och patientens ålder respektive anestesins längd samt eventuell skillnad i peroperativ blåsvolym mellan kvinnor och män. Metodbeskrivning: Femtiotvå patienter planerade för öron-, näsa-, hals- och plastikkirurgi rekryterades konsekutivt under en tvåveckorsperiod. Vid ankomst till den postoperativa avdelningen mättes blåsvolymen med portabelt ultraljud. Resultatet antecknades i ett protokoll utformat för studiens syfte. Datamaterialet analyserades i statistikprogrammet SPSS statistics 24. Spearmans rangkorrelationskoefficient användes för att analysera samband. MannWhitneys test användes för att analysera skillnader. Resultat: Studiens resultat visade att mängden urin i blåsan vid ankomst till den postoperativa avdelningen varierade mellan 11 ml och 693 ml. En blåsvolym ≥400 ml uppmättes hos 14% av patienterna. Inget samband kunde ses mellan blåsvolymen vid ankomst och patientens ålder. Ett svagt positivt samband kunde påvisas mellan anestesitiden och blåsvolymen. Ingen statistiskt signifikant skillnad mellan män och kvinnor i fråga om blåsvolymen kunde påvisas. Slutsats: Studiens resultat visade på stora skillnader i patienternas blåsvolym vid slutet av anestesin. Skillnaderna var oberoende av kön och ålder. Ett svagt samband kunde ses mellan blåsvolymen och anestesins längd. Variationen var dock stor mellan individer med liknande anestesitid. Resultatet tyder på att det är rimligt att blåsövervaka alla patienter peroperativt, oavsett ålder, kön och anestesitid. / Background: Urinary retention and bladder distention are common complications associated with surgery and anaesthesia. Bladder distention can cause permanent damage to the detrusor muscle and cause great suffering for the patient. Purpose: To study the incidence of perioperative bladder distention and the correlation between the perioperative urine volume and the age of the patient and the correlation between bladder volume and the length of anaesthesia. Differences in the perioperative bladder volume between men and women was also studied. Method: Fifty-two patients planned for ear-, nose-, throat- and plastic surgery were recruited consecutively over a two-week period. The patient’s bladder volume was measured on the arrival at the postoperative care unit with an ultrasound bladder scanner. The data was analysed with the statistics programme SPSS statistics 24. Results: The study showed that the bladder volume upon the arrival at the postoperative care unit ranged between 11 ml and 693 ml. A bladder volume of ≥400 ml was measured in 14% of the patients. There was no correlation between the bladder volume and the age of the patient. A weak positive correlation could be seen between the length of anaesthesia and the bladder volume. No statistically significant difference between men and women related to bladder volume could be detected. Conclusion: The study showed a wide difference between the patient’s bladder volume independent of age and gender. The result indicates that it is suitable to monitor all patient’s bladder volume perioperatively, regardless of age, gender and length of anaesthesia.

Att vara föremål för en operation och allt vad det innebär, medför i princip alltid någon form av anspänning och oro för den enskilda patienten. Alltifrån en ny främmande miljö, som den en operationsklinik erbjuder, till oro för sövning och kirurgiskt ingrepp.   Att jobba som anestesisjuksköterska innebär unika möten med dessa patienter och ibland också med närstående. Anestesisjuksköterskan kan aldrig på förhand förbereda sig fullt ut på hur ett möte kommer att bli. Ofta är det preoperativa mötet kort och tidspressat på grund av krav på produktivitet, på kort tid skall anestesisjuksköterskan hinna inge förtroende, fånga upp patientens oro och kunna lindra densamma. Det är viktigt att anestesisjuksköterskan har verktygen och känner sig trygg med att bemöta patienters oro inför narkos och operation då oro kan ge negativa följder både pre-, intra- och postoperativt för patienten. Syftet med studien var att utforska anestesisjuksköterskors upplevelser av att bemöta patienters oro i det preoperativa mötet. Sju djupintervjuer av anestesisjuksköterskor genomfördes. Materialet analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Analysen resulterade i fjorton underkategorier och fem huvudkategorier. Huvudkategorierna var: Att vara förberedd, Att mötas, Att hindras, Bemöta och Omvårdnadsresultat. Resultatet visade att preoperativ oro var mycket vanligt förekommande och att vara professionell och ha ett patientperspektiv i bemötandet var något som anestesisjuksköterskorna såg som mycket viktigt, det var närmast en förutsättning att lära sig behärska detta för att klara av sitt jobb som anestesisjuksköterska på ett bra sätt.

Många kirurgiska ingrepp görs idag med regional anestesi vilket innebär att patienten ligger mer eller mindre vaken under operationen. Det gör att vårdmiljön på operationssalen blir mer betydande för dessa patienter, jämfört med patienter som erhåller generell anestesi. Patienten utsätts för en unik situation där allt kan observeras och tolkas. En lugn och trygg vårdmiljö att vårdas i är viktig att åstadkomma där operationsteamet har ett gemensamt ansvar. Anestesisjuksköterskor har en framträdande roll då deras ansvarsområde är att skapa tillit, förtroende och trygghet för patienten.  Syftet med studien var att undersöka patienters upplevelse av operationssalens vårdmiljö i samband med regional anestesi via kvalitativa intervjuer. Semistrukturerade frågor tillämpades där sju deltagare medverkade. I resultatet framkom det fyra kategorier med åtta underkategorier. Kategorierna som bildades var: vårdrelationens påverkan på upplevelse av trygghet, att veta vad som kommer hända och känna sig delaktig, att finna sig i vårdmiljön samt att distansera sig från sin egen kropp och att vara beroende av andra. Det som genomsyrar resultatet är framförallt hur viktig vårdrelationen är för hur hela operationsförloppet upplevs. Resultatet överensstämmer med tidigare forskning och studien kan trots med sitt begränsade urval ge en ökad förståelse för hur patienter upplever vårdmiljön på operationssalen i samband med regional anestesi.

Bakgrund: Beröring har betydelse inom vården där patientenställs inför ett akut omhändertagande inom intensivsjukvård. Ett holistisktomhändertagande där vårdpersonalen med respekt och medkänsla berör patient ochnärstående kan skapa en trygghet, minska förekomsten av stress ochlindra lidande. Beröring kan uppfattas negativt om den ges på ettfelaktigt sätt. Syfte: Att beskriva vårdpersonalens upplevelse avden vårdande beröringens betydelse på en intensivvårdsavdelning. Metod: Kvalitativintervjustudie med vårdpersonal från en intensivvårdsavdelning i södra Sverige. Data analyserades med hjälp av en innehållsanalys. Resultat: Vårdandeberöring sker naturligt inom intensivvården och det är viktigtatt hitta rätt förutsättningar för att skapa beröring, då det finns barriärerav olika slag att ta hänsyn till och förebygga. Intensivvårdspersonal uppleveratt vårdande beröring både kan vara positiv och negativ och är därförinkännande genom ett professionellt förhållningssätt i mötet med patient ochnärstående. Beröring kan ge intensivvårdspersonal en bättre kontakt medpatienter och närstående, men ocksåinge trygghet och tröst. Slutsats: Vårdandeberöring ses dels som en nödvändig beröring i samband med vårdinsatser, delssom emotionell beröring med syftet att öka patientens och deras närståendesvälbefinnande. Emotionell beröring ökarvårdpersonalens välbefinnandedå de känner att de kan använda beröring som ett redskap och stöd i vårdandetav sina patienter.

Bakgrund: Preoperativ oro har visat sig vara vanligt bland patienter som väntar på kirurgiska ingrepp. Det finns ett samband mellan preoperativ oro och postoperativa komplikationer med förlängd sjukhusvistelse till följd. Genom att minska den preoperativa oron främjas hälsa, vilket är anestesisjuksköterskans ansvarsområde. Syfte: Syftet var att identifiera förekommande icke-farmakologiska interventioner för att lindra preoperativ oro och effekten av dessa åtgärder.Metod: Systematisk litteraturstudie med kvantitativ ansats och en beskrivande analys utifrån 23 vetenskapliga artiklar.Resultat: Fyra kategorier i resultatet hittades. Information och undervisning gav en god effekt med minskad preoperativ oro där bemötandet kunde ses vara en viktig komponent för att ge positiv effekt. Ljud och musik gav signifikant minskning av preoperativ oro, en aspekt som stod ut var livemusik. Avslappning gav en god effekt medan Övriga metoder hade sämre effekt förutom Akupressur som gav signifikant minskning av preoperativ oro.Slutsats: Information, undervisning, musik och avslappning ger en god effekt med minskad preoperativ oro. Dessa behandlingar är kostnadseffektiva och lätta att implementera i vården, särskilt musik.

Målet med generell anestesi är att den skall vara säker och patienten skall känna sig trygg och inte uppleva smärta. Vid planerade operationer får i regel patienter ett samtal med anestesiläkaren där de i lugn och ro hinner få svar på frågor kring sövningen, men ibland ställs patienter inför en akut sövning, I den akuta situationen kan patienter uppleva rädsla, smärta och existentiella frågor kan uppstå. Funderingar som: kommer jag sövas tillräckligt, vakna under operationen eller att inte vakna efter narkosen kan uppkomma. Det finns forskning kring patienters upplevelser kring planerade sövning men mycket sparsamt kring akutsövning. Vad händer med patienten i det akuta skedet? För att vi ska kunna försöka förstå vad som skapar oro och vad en patient som skall sövas akut behöver för att få känna trygghet, behöver detta fenomen belysas. Syftet med examensarbetet var att belysa patienternas upplevelse av vårdandet vid akut sövning. För att kunna få ta del av patienters upplevelser valdes kvalitativ forskningsintervju med semistrukturerade frågor. Åtta informanter deltog i studien som hade varit med om en akutsövning. I resultatet framkom det två huvudkategorier med sex subkategorier. De två huvudkategorier var: att uppleva välbefinnande och att uppleva lidande. Resultatet visade att patienter kände tillit till anestesipersonalen i den akuta situationen, vilket gör att de kände sig trygga vilket gav ett ökat välbefinnande hos patienten. Det som skapade lidande för patienterna var: bristfällig information, att ha förförståelse, tappa kontrollen, smärta och illamående för patienten.

No description available.

Titel: Patienters perioperativa erfarenheter vid regional anestesi - En metasyntes   Bakgrund: Idag genomförs många operationer i regional anestesi. Detta innebär att patienter är vakna under operationen vilket kan skapa olika känslor hos patienten samt innebära ett ökat behov av stöd för patienterna. Genom att patienten är vaken under en operation möjliggörs även en dialog mellan patient och personal. Patienter har olika behov vid en operation i regional anestesi, som delvis präglas av deras tidigare erfarenheter. Tillsammans med personal på operationssalen, är anestesisjuksköterskan ansvarig för de vårdhandlingar som utförs. En balans mellan anestesisjuksköterskans kunskap om teknisk utrustning och patientens behov, kan bidra till en positiv erfarenhet för patienten.   Syfte: Syftet är att belysa patienters perioperativa erfarenheter vid regional anestesi genom att utforska och syntetisera tidigare forskning inom området.   Metod: Studien är genomförd med metasyntes som metod. Resultatet från sju kvalitativa artiklar har sammanställts och syntetiserats i enlighet med Noblit och Hare (1988). Resultat: Patienters upplevelse av att opereras i regional anestesi är individuell. Den bedövade kroppsdelen kan upplevas oigenkännlig och svår att relatera till. Patienter upplever det betydelsefullt att erhålla kontinuerlig information under hela det perioperativa förloppet. Patienter kan även uppleva trygghet när de känner sig omhändertagna av vårdpersonal. Tidigare positiva erfarenheter av att opereras i regional anestesi medför att patienter troligen kommer önska denna anestesimetod i framtiden.   Slutsats: Vårdpersonal bör vara medvetna om patienters perioperativa erfarenheter. Föreliggande studies resultat kan bidra till ökad kunskap samt en djupare förståelse för patienters behov. Detta kan öka vårdpersonalens förmåga att vårda patienter som är vakna under operation i regional anestesi.