Asylsökande barn med uppgivenhetssymptom var i 2000-talets början ett relativt okänt tillstånd men ansågs ändå vara en unik svensk företeelse eftersom den snabba ökningen som skedde under denna period aldrig har påträffats i något annat land. Det finns ingen vedertagen klassificering av tillståndet och flera symptom inryms inom olika diagnoskriterier. Nationell forskning menar att tillståndet inte kan förklaras med någon bakomliggande somatisk sjukdom, och att föräldramanipulation av barnen inte kunnat påvisas utan att fenomenet kräver multifaktoriella förklaringsmodeller. Vidare bör behandlingsarbetet ta hänsyn till barnets unika bakgrund, symptom och familjesituation samt fokusera på föräldrastöd eftersom föräldrarna spelar en viktig roll för barnets psykiska mående. Syftet med studien är dels att belysa hur kunskapsläget kring asylsökande barn med uppgivenhetssymtom ser ut vid en BUP-mottagning i norra Sverige, dels undersöka hur dessa barn och familjer behandlas inom verksamheten. Empirin samlades in med hjälp av semistrukturerade kvalitativa intervjuer med sju respondenter som ansågs ha god erfarenhet av BUPs arbete med asylsökande barn. Resultatet talar för att de viktigaste bakomliggande faktorerna till att asylsökande barn utvecklar symptom på uppgivenhet är barnets familjesituation, migrations- och asylprocessen, samt olika kulturella faktorer som påverkar vissa asylsökande familjer. Behandlingens inriktning bör fokusera på föräldrastöd eftersom tillståndet anses bottna i en familjeproblematik.

<p>Föreliggande uppsats kartlägger det politiska intressets och den politiska apatins utveckling i Sverige under 1900-talets senare hälft. Det undersöks också hur antalet ”nya”, så kallade icke traditionella partier med mandat i kommunfullmäktige, förändrats under samma tidsperiod. Genom att förankra studiet av det politiska intresset i en explicit teoretisk grund (ett av uppsatsens syften), som i stor utsträckning förbisetts i tidigare undersökningar, härleddes hypotesen att det politiska intresset torde ha ökat parallellt med ökningen av antalet ”nya” partier i kommunfullmäktige, men likaså med minskningen av etablerade partiers medlemmar och en stigande politikermisstro. Underförstått i detta antagande ligger att begreppet politiskt intresse inte låter sig reduceras till ett intresse för etablerade politiska institutioner – en tes som genomgående drivs i uppsatsen. Hopfogandet av en teoretisk grundval för det politiska intressebegreppet innebar också att betydligt fler mått på politiskt intresse och politisk apati, än de i föregående studier hittills få använda mått, kunde härledas i denna undersökning – medförande en förbättrad reliabilitet. Rådata inhämtades från de svenska valundersökningarna. Resultatet bekräftar det antagna sambandet mellan å ena sidan ökad partitillförsel och å andra sidan ökat politiskt intresse och sjunkande apati. Resultatet visar även att den politiska apatin är avsevärt mycket lägre än vad som påvisats i andra undersökningar, och att apatin i stort sätt sjunkit konstant sedan 1960-talet. Dock kan en ökning av den politiska apatin urskiljas i slutet av 1990-talet. Avslutningsvis diskuteras det politiska intressets väsen. Det görs gällande, till skillnad från den gängse uppfattningen, att en sjunkande politisk apati och ett stigande politiskt intresse har sin förklaring i en utbredning av särintressen, knapphet, mångfald, specialisering, värderelativism och i avsaknaden av en gemensam politisk ”myt” i moderna västerländska samhällen. Den motsatta förklaringen framförs emellertid ofta, nämligen att särintressen får medborgarna att tappa intresset för politik – den gemensamma angelägenheten – och apatiskt vända den ryggen. Men denna förklaring och definition av det politiska intressebegreppet, som betraktar särintressen som ”opolitiska” intressen och fråntar dem en roll som politiska drivkrafter, riskerar att göra etablerade politiska institutioner till självändamål. Därmed kontrasterar förklaringen mer eller mindre den representativa demokratins grundtanke: att politik skall spegla samhället och att politik är ett medel. För att undvika att göra redan institutionaliserad politik till aristoteliska självändamål, avrundas uppsatsen med ett förtydligande och en återformulering av en nygammal, liberalistisk politisk intresseontologi.</p> / <p>The presented paper maps out the development of political interest and political apathy in Sweden in the latter part of the 20th century. Also, it is investigated how the number of “new” – non traditional – parties with seats in the municipality, has changed during the refered period of time. By anchoring the research of political interest in a explicit theoretical foundation (one of the papers purpuses), wich highly has been disregarded in earlier research, it was hypothesized that the political interest has increased parallelly with an increasing number of “new” parties in the municipality, but also with an decreasing number of members in established parties and a increased general political distrust. Implicit, this hypothesis claims that the concpetion of political interest not can be reduced to mean the same as an interest in established political institutions – a thesis that is pinpointed throughout the paper. The forward-bringing of a theoretical foundation of the concpetion of political interest, also implied that significantly more measurements of the concept, than is used in other studies, could be deduced within the framwork of this study – improving reliability. Empirical data was mainly collected from the Swedish election studies. The results confirm the hypothesized correlation between increased political interest, decreased political apathy and a growing number of new parties at the local level. As well, it is showed that the political apathy is considerably lower than it has been claimed in other inquiries, and that the apathy almost constantly has decreased since the 1960th. Although, a small increase in the political apathy seems to arise in the late 1990th. Finally, the ontology of the political interest is discussed. It is argued, unlike the general understanding of politics, that the decrease in poltical apathy and the increase in political interest have its explanation in a spreading and prevalence of “special interests”, scarcity, manifoldness, specialization, and value-relativism, and in a loss of a common political “myth” in modern western societies. Although, the opposite explanation is often put forward, namely that “special interests” makes citizens losing interest in political issues – common concerns – and apathical turning its back. But, this explanation and definition of the concept of political interest, that sees special interests as “unpolitical” interests with limited political significance, risks doing established political institutions to ends in themselves. Thererfore, the explanation more or less contrasts the main idea of representative democracy, that is: politics is aimed at mirroring and reflecting society, and politic is a “mean”. In order to avoid doing established political instituions to Aristotelian ends in themselves, the paper is finally reformulating and clarifyinging a blend of new and old liberalistic ontology of political interest.</p>

<p>Syftet med denna studie var att belysa uppkomsten av apatiskt tillstånd, hur man som behandlare bemöter och behandlar asylsökande barn med apatiskt tillstånd. Vilket mynnade ut i våra frågeställningar: Vad är apatiskt tillstånd och hur kan det uppstå? Varför drabbar detta i sådan omfattning just asylsökande barn? Hur bemöter och behandlar man klienter med apatiskt tillstånd på en institution? Vi har intervjuat personal på behandlingshem som arbetar med dessa barn. Den lästa litteraturen samt de intervjuer vi gjort med behandlingspersonalen har knutits samman med Antonovskys KASAM och Bowlbys bindningsteori. Inslag i litteraturen har varit om det är ett äkta sjukdomstillstånd eller ett ”fejkat” tillstånd för att få uppehållstillstånd. Slutsatsen blev att de apatiska flyktingbarnen hamnar i en situation som består av hopplöshet och hjälplöshet. Deras enda trygga bas som oftast är modern har försvunnit då hon själv ofta drabbas av en depression och därför inte kan sköta om sitt barn på ett adekvat sätt. Tillfrisknandet av det apatiska barnet består av att man som behandlare bistår med att ge barnet vård och omsorg. Nyckeln till ett tillfrisknande ligger i att familjen får ett uppehållstillstånd. Ur ett behandlingsperspektiv spelar det ingen roll om tillståndet är ”fejkat” eller äkta för att ta familjen på allvar då ett ”fejkat” tillstånd visar att problemet är illa nog.</p>

Syftet med denna studie var att belysa uppkomsten av apatiskt tillstånd, hur man som behandlare bemöter och behandlar asylsökande barn med apatiskt tillstånd. Vilket mynnade ut i våra frågeställningar: Vad är apatiskt tillstånd och hur kan det uppstå? Varför drabbar detta i sådan omfattning just asylsökande barn? Hur bemöter och behandlar man klienter med apatiskt tillstånd på en institution? Vi har intervjuat personal på behandlingshem som arbetar med dessa barn. Den lästa litteraturen samt de intervjuer vi gjort med behandlingspersonalen har knutits samman med Antonovskys KASAM och Bowlbys bindningsteori. Inslag i litteraturen har varit om det är ett äkta sjukdomstillstånd eller ett ”fejkat” tillstånd för att få uppehållstillstånd. Slutsatsen blev att de apatiska flyktingbarnen hamnar i en situation som består av hopplöshet och hjälplöshet. Deras enda trygga bas som oftast är modern har försvunnit då hon själv ofta drabbas av en depression och därför inte kan sköta om sitt barn på ett adekvat sätt. Tillfrisknandet av det apatiska barnet består av att man som behandlare bistår med att ge barnet vård och omsorg. Nyckeln till ett tillfrisknande ligger i att familjen får ett uppehållstillstånd. Ur ett behandlingsperspektiv spelar det ingen roll om tillståndet är ”fejkat” eller äkta för att ta familjen på allvar då ett ”fejkat” tillstånd visar att problemet är illa nog.

Parkinsons sjukdom är en kronisk sjukdom som medför motoriska- och icke-motoriska symtom. Personer med Parkinsons sjukdom riskerar försämrad livskvalitet och psykisk ohälsa. Kunskapsläget är oklart om vilka effekter dans som intervention har på människor med Parkinsons sjukdom. Syftet med studien var därför att sammanfatta litteraturen och ge en kunskapsöversikt över hur individens psykiska hälsa och livskvalitet påverkas av dans som intervention vid Parkinsons sjukdom. För att besvara studiens syfte användes en systematisk litteraturstudie som metod med Fribergs analysmetod som utgångspunkt. Huvudsökningarna skedde i Cinahl och PubMed och tio studier inkluderas i litteraturstudien. Resultatet presenterades utifrån litteraturstudiens tre frågeställningar. Studierna använde sammanlagt 12 olika mätmetoder för att mäta psykisk hälsa och livskvalitet. Majoriteten av de inkluderade studierna visade på signifikanta förbättringar på livskvalitet och psykisk hälsa, men några av studierna visade icke signifikanta resultat. Resultatet visar att det inte finns entydiga belägg för dansens effekt på psykisk hälsa och livskvalitet. De inkluderade studierna tyder på potentiella positiva förändringar av depressiva symptom och livskvalitet. Författarna vill att dans undersöks vidare för att fastställa effekterna samt se om det går att implementera i arbetsterapeutiskt arbete.

Föreliggande uppsats kartlägger det politiska intressets och den politiska apatins utveckling i Sverige under 1900-talets senare hälft. Det undersöks också hur antalet ”nya”, så kallade icke traditionella partier med mandat i kommunfullmäktige, förändrats under samma tidsperiod. Genom att förankra studiet av det politiska intresset i en explicit teoretisk grund (ett av uppsatsens syften), som i stor utsträckning förbisetts i tidigare undersökningar, härleddes hypotesen att det politiska intresset torde ha ökat parallellt med ökningen av antalet ”nya” partier i kommunfullmäktige, men likaså med minskningen av etablerade partiers medlemmar och en stigande politikermisstro. Underförstått i detta antagande ligger att begreppet politiskt intresse inte låter sig reduceras till ett intresse för etablerade politiska institutioner – en tes som genomgående drivs i uppsatsen. Hopfogandet av en teoretisk grundval för det politiska intressebegreppet innebar också att betydligt fler mått på politiskt intresse och politisk apati, än de i föregående studier hittills få använda mått, kunde härledas i denna undersökning – medförande en förbättrad reliabilitet. Rådata inhämtades från de svenska valundersökningarna. Resultatet bekräftar det antagna sambandet mellan å ena sidan ökad partitillförsel och å andra sidan ökat politiskt intresse och sjunkande apati. Resultatet visar även att den politiska apatin är avsevärt mycket lägre än vad som påvisats i andra undersökningar, och att apatin i stort sätt sjunkit konstant sedan 1960-talet. Dock kan en ökning av den politiska apatin urskiljas i slutet av 1990-talet. Avslutningsvis diskuteras det politiska intressets väsen. Det görs gällande, till skillnad från den gängse uppfattningen, att en sjunkande politisk apati och ett stigande politiskt intresse har sin förklaring i en utbredning av särintressen, knapphet, mångfald, specialisering, värderelativism och i avsaknaden av en gemensam politisk ”myt” i moderna västerländska samhällen. Den motsatta förklaringen framförs emellertid ofta, nämligen att särintressen får medborgarna att tappa intresset för politik – den gemensamma angelägenheten – och apatiskt vända den ryggen. Men denna förklaring och definition av det politiska intressebegreppet, som betraktar särintressen som ”opolitiska” intressen och fråntar dem en roll som politiska drivkrafter, riskerar att göra etablerade politiska institutioner till självändamål. Därmed kontrasterar förklaringen mer eller mindre den representativa demokratins grundtanke: att politik skall spegla samhället och att politik är ett medel. För att undvika att göra redan institutionaliserad politik till aristoteliska självändamål, avrundas uppsatsen med ett förtydligande och en återformulering av en nygammal, liberalistisk politisk intresseontologi. / The presented paper maps out the development of political interest and political apathy in Sweden in the latter part of the 20th century. Also, it is investigated how the number of “new” – non traditional – parties with seats in the municipality, has changed during the refered period of time. By anchoring the research of political interest in a explicit theoretical foundation (one of the papers purpuses), wich highly has been disregarded in earlier research, it was hypothesized that the political interest has increased parallelly with an increasing number of “new” parties in the municipality, but also with an decreasing number of members in established parties and a increased general political distrust. Implicit, this hypothesis claims that the concpetion of political interest not can be reduced to mean the same as an interest in established political institutions – a thesis that is pinpointed throughout the paper. The forward-bringing of a theoretical foundation of the concpetion of political interest, also implied that significantly more measurements of the concept, than is used in other studies, could be deduced within the framwork of this study – improving reliability. Empirical data was mainly collected from the Swedish election studies. The results confirm the hypothesized correlation between increased political interest, decreased political apathy and a growing number of new parties at the local level. As well, it is showed that the political apathy is considerably lower than it has been claimed in other inquiries, and that the apathy almost constantly has decreased since the 1960th. Although, a small increase in the political apathy seems to arise in the late 1990th. Finally, the ontology of the political interest is discussed. It is argued, unlike the general understanding of politics, that the decrease in poltical apathy and the increase in political interest have its explanation in a spreading and prevalence of “special interests”, scarcity, manifoldness, specialization, and value-relativism, and in a loss of a common political “myth” in modern western societies. Although, the opposite explanation is often put forward, namely that “special interests” makes citizens losing interest in political issues – common concerns – and apathical turning its back. But, this explanation and definition of the concept of political interest, that sees special interests as “unpolitical” interests with limited political significance, risks doing established political institutions to ends in themselves. Thererfore, the explanation more or less contrasts the main idea of representative democracy, that is: politics is aimed at mirroring and reflecting society, and politic is a “mean”. In order to avoid doing established political instituions to Aristotelian ends in themselves, the paper is finally reformulating and clarifyinging a blend of new and old liberalistic ontology of political interest.

The aim of this study is to explore questions regarding the concept of suffering and the relationship between a suffering world and a suffering God. The theology of Dorothee Soelle and Jürgen Moltmann are presented and then analysed through the feminist-theological lens of Rita Nakashima Brock and Rebecca Ann Parker. The feminist-theological perspective is used to highlight the theological strengths and weaknesses of Soelle and Moltmann. The issues of suffering can be found all through human history and across all religious views or life stances. Soelle and Moltmann show that to create a sustainable theology regarding suffering there needs to be an awareness of what image of God is presented. The conclusion of the study is that both Soelle and Moltmann use the term “apathy” throughout the theology that has been presented. The concept is regarded as a hindrance to forming and maintaining relationships and being able to sympathise with the suffering party. This hinderance is present both in the relationships between humans and between God and humanity. The focus of Soelle and Moltmann lies in the interpretation of God the Father and how the Father relates to the suffering of humanity. The importance of how the suffering of the Son is regarded is presented through the feminist theology of Brock and Parker. According to Brock and Parker, the church needs to examine how the suffering of Jesus is presented. If the suffering of Jesus is presented as an example of how suffering should be endured then the concept of Jesus willingly suffering might put pressure on the suffering individual to stay in the context that causes suffering.