The study of medicinal plants is a popular subject that, at least in the archaeological sciences, has met a lot of criticism due to the lack of physical data. It is problematic to distinguish the medicinal plants from local flora since many herbs that were used often could be found in the nearby vegetation.  The purpose of this essay is to archaebotanically analyze samples from the medieval town Nya Lödöse and compare the data with a previous analysis from the site and a literature study. The herbs meadowsweet (Filipendula ulmaria), lady’s mantle (Alchemilla sp.), sweet gale (Myrica gale), hop (Humulus lupulus), common tormentil (Potentilla erecta), St. John’s wort (Hypericum perforatum), henbane (Hyoscyamus niger), catnip (Nepeta cataria) and motherwort (Leonurus cardiaca) have been selected for closer analysis since they occur with frequency in the historical medicinal texts and in previous analysis made on the site. The aim is to investigate the similarity between the samples and what is written about the plants in the different medieval medicinal documentations. The paper will also discuss the different contemporary views on medicine and the people who practiced it, and thus extend the subject for future studies. The Nya Lödöse locale is interesting since it was active in a period of increased trade, turbulent times of political power games, witch trials and ecclesiastical power. The harbor town of Nya Lödöse has had an intense history with numerous fires and invasions. In a time of reformation, when the plague had hit Gothenburg, the witch pyres were burning and the Dane was at hand, the need for medicine must have been great. Keywords: Archeobotany, middle ages, medicinal plants, Nya Lödöse, monastery medicine, indigenous medicine and witch craft.

Accompanying the rich and highly individualized Swedish Late Iron age graves are often charred remains of plants and food together with the other grave-goods. These remains have long been known but often overlooked, mainly due to low preservation. Some relatively well preserved finds are cultivated cereal grains, which have become a common archeobotanical find in Iron Age cremation graves and are a massive source of information regarding agriculture and food culture. But what do they say of the buried individual? This thesis aims to investigate the cereal grains, plants and food remains by treating the archaeobotanical remains as grave-goods in a statistical study made on macrofossil remains from Bådstorpsgravfältet, a vendel and viking age burial ground in Östergötland, Sweden. With the results from 79 graves it is researched if plant remains can be linked to certain demographics and the changings of its role in the burial practices over time.

Gamla Uppsala is a spectacular area filled with archeological remains dating back to the Iron Age. There have been several excavations in the area, the biggest one carried out between 2012 and 2013 with the construction of a tunnel that is a part of the railroad Ostkustbanan.An important tool in understanding the Iron Age civilization in Gamla Uppsala is to know what houses were used for. This is where a method called macrofossil analysis can be used with great success. By analyzing earth samples from postholes, graves, wells and hearths macrofossils like seeds and slag can be found and used to interpret a house based on the material.This study is going to use samples that were not prioritized during the excavations for the analysis in order to answer what function these houses had.The macrofossil analysis conducted during this study showed a lot of fresh seeds but also charred material that consisted mostly of grain seeds. An interpretation of the houses using the material found within the earth samples was made and the postholes was likely dwelling houses.Hopefully this study can contribute to a further understanding of Gamla Uppsala during the Iron Ages.

De kvinnliga kultledarna som vi känner som völvan eller valan tolkas traditionellt utifrån de materiella tingen som följt kvinnorna i graven. Ofta är dessa gravar enastående i sin sammansättning där de värdefulla och kännetecknande föremålen signalerar om den upphöjda statusen vilka dessa kvinnor ägt och förvaltat. I sammanhanget lyfts ofta två sådana völvagravar, Osebergsgraven och grav 4 i Fyrkat där de botaniska lämningarna också har förstärkt denna kontext utifrån växternas verkningsgrad som drog med vanebildande och hallucinogena egenskaper.  Med en utgångspunkt i arkeobotaniken och ett tvärvetenskapligt förhållningssätt undersöks hur specifika botaniska spår kan tolkas i flera olika kvinnogravar som anlagts under järnåldern. Ofta finns en etnobiologisk och folkloristisk historia kring växtmaterialet som kan fungera som användbara verktyg för den arkeologiska tolkningen. De botaniska lämningarna är oftast underrepresenterade i det arkeologiska materialet vilket också ofta ger en uteslutande bild av dess närvaro och betydelse. Genom att vända på perspektivet och låta de botaniska lämningarna styra materialsamling, undersökning och analys kan också andra tolkningsvärden, för hur vi definierar völvan, uppnås. / This essay presents alternative ways to interpret how we can connect the völva to archaeological material. This is traditionaly done thrue high status objects and personal belongings. The völva also represents an adecvat knowledge of healing, magic and also the power to anticipate the future which included a props of botanical skills. With that starting point, with the botanical remains as a reference, and what we can se and interpret in the archaeobotanical remains I want to, if possible, extend how we characterize the concept of the völva.

This bachelor’s thesis is based on the charred archaeobotanical material from a settlement at Eikebakken, Norway dated to the end of Bronze Age. The study focuses on determining the potential use of weeds and the oil plant flax (Linum usitatissimum). The archaeobotanical samples contained large amounts of charred flax seeds, and to determine whether it was used for oil or textile production a morphometric study of the material was undertaken and compared to other morphometric studies from Northern Europe. An experiment on modern flax seeds, carbonised at different temperatures, was used to expand current knowledge about how flax seeds change through the carbonisation process and why flax seeds are so rarely preserved in prehistoric contexts. The experiment results compared to the carbonized flax seeds from Eikebakken are shown with different diagrams and visualisations. The morphometric analysis together with the experiment provides new knowledge about the flax seeds complications with preservation and that flax in Norway's earliest stages was most likely grown for textile fibres, a contradiction to earlier assumptions.

Det finns många frågetecken kvar kring konsumtionsbeteende inom förhistoriska kulturer. Målet med denna studie var därför att studera och förbättra förståelsen av det arkeobotaniska materialet i ugnar gjorda för att torka sädeskorn och hur ugnarnas innehåll korrelerar med den växtbaserade matkonsumtionen, samt att försöka se potentiella samband mellan ugnarna, deponerade växtrester i gravar och de två mossliken Grauballemannen och Tollundmannens maginnehåll. De 14 ugnarna, belägna i Sydskandinavien och daterade till järnåldern, analyserades och jämfördes för att se hur deras innehåll förhåller sig både i tid och rum men även jämfört med det övriga åkerbruket från bronsåldern till medeltiden. Det arkeobotaniska fynden visade att i yngre bronsåldern odlades det Hordeum vulgare var. vulgare, vilket följdes av en period då Hordeum vulgare var. nudum odlades. Detta pågick till slutet av romersk järnålder då Hordeum vulgare var. vulgare igen blev den vanligaste grödan att odla. I slutet av järnåldern odlades både Avena sativa och Hordeum vulgare var. vulgare. Övriga sädeskorn som Triticum sp. och Secale cereale har även odlats, dock endast till en mindre grad enligt fynden från ugnarna. De arkeobotaniska fynden jämfördes sedan med den rådande bilden av matkulturen under järnåldern, vilket visar indikationer på att Chenopodium album, Fallopia convolvulus, Persicaria maculosa/lapathifolia, Plantago lanceolata, Poacea, Polygonum aviculare och Spergula arvensis troligen har konsumerats tillsammans med de funna sädeskornen. Flera av dessa påträffades i de samtliga analyserade fornlämningarna.  Jämförelseanalyser i dendrogram mellan gravarnas och ugnars makrofossila rester samt de båda mosslikens maginnehåll visade inga definitiva samband. Dock fanns det gravar som korrelerade relativt starkt med ugnarnas innehåll, möjligen på grund av dess stora fyndmaterial av makrofossil. Dessa kunde visa indikationer på mat och måltid har deponerats i gravar.

The purpose of this paper is to evaluate the possibility of paleoentomology as a proxy in garden archaeology research. Garden contexts can prove difficult to identify and interpret due to the many changes the contexts go through during their activity period. Mixing of materials, harvesting and cultivation of many different plants will affect the environmental data that is retrieved from them and thus our interpretation of horticulture. This essay looks at the contexts and materials involved in the gardening process; irrigation sources, fertilizer, garden plant macrofossils and modern ecological insect and host plant relationships. The goal is to suggest a conceptual indicator group of insect and plant species that could aid in the identification of garden context and the in situ growth of relic plants. Paleoentomological information from the relating contexts (middens, composts, wells etc.) and other indicator groups have been included along with the ecological data in order to get a more complex picture over the garden contexts and their varying content. For instance, many of the plants found in garden soils are recorded as host plants to several insect species. This paper argues that investigation of these relationships can aid garden archaeology and further our understanding of herbivorous insects’ and associated species’ relationships to plant domestication in pre-history.

A test of combining retrogressive analysis of historic maps of the Sigtuna area villages Billby, Bärmö, Eneby, Til and Venngarn from the seventeenth century with archaeobotanical results pertaining to the tenth, eleventh and twelfth century. The study examines meadow distribution and character while aiming to determine to what extent retrogressive and archaeobotanical methods can compliment each other. Through the combination of methods, landscape change is discussed.  I explore how these meadows changed from the eleventh century to the seventeenth, which meadows could reasonably be presumed to have originated in prehistoric or early historic times and whether the hypothetical habitats produced by a previous archaeobotanical study of Sigtuna macrofossils could be tied to the meadows. The study shows that the grassland was generally wetter in the eleventh century, and that thirteen out of twenty meadows may have originated already in prehistoric time and been more or less continually mowed until at least late seventeenth century. Wet meadows, calcareous wet meadows, water meadows and potentially calcareous fens could be detected in the investigated area. The study shows that the multi-disciplinary approach as well as source pluralism indeed results in a beneficial analysis synergy and that the meadows in question are possible points of origin for the macrofossils from some of Sigtuna’s oldest strata.

Bread is an important cultural and social marker, and it occurs in many contexts, often preserved as carbonised. However, as bread fragments are typically small and anonymous, their total value of them is not appreciated. Often bread material is grouped simply as organic and not considered. Material from Late Iron Age and the early Medieval times Gamla Uppsala, Valsgärde, and Gnista (Uppland County, Sweden) is analysed here. In this text, both settlement and ritual contexts were taken into consideration in the trends concerning bread production and/or consumption. This thesis aims to establish a protocol for distinguishing bread from other carbonised materials, including a macroscopic description that can be used in the field. Micro morphological and lipids analyses are relevant resources to study charred bread-like fragments recovered in archaeological contexts. Other laboratory methods, including FTIR, GC–MS, and GCIMS, were used alongside these methods. Experimental archaeology allowed for the build-up of a list of references to compare the material collected in the field. Developing a method to study these remains sheds light on the cultural value of bread, one of the most spread foodstuffs, and its connections with conviviality. / Bröd är en viktig kulturell och social markör, och det förekommer i många sammanhang ofta bevarat som förkolnat. Men eftersom brödfragmenten vanligtvis är små och anonyma, uppskattas inte deras fulla värde. Brödmaterial sorteras ofta endast som organiskt material och tas inte i vidare beaktning. Material mellan yngre järnålder och tidig medeltid från Gamla Uppsala, Valsgärde och Gnista (Upplands Län, Sverige) analyseras här. I denna text har både bosättnings- och rituella sammanhang beaktats för att undersöka trenderna kring brödproduktion och/eller konsumtion. Denna uppsats syftar till att identifiera bröd från annat förkolat material inklusive en makroskopisk beskrivning som kan användas i fält. Mikromorfologiska analyser och lipidanalyser är relevanta metoder för att studera förkolnade brödliknande fragment från arkeologiska sammanhang. Vid sidan av dessa metoder användes andra laboratoriemetoder, som inkluderade FTIR, GC–MS och GCIMS. Experimentell arkeologi gjorde det möjligt att bygga upp en lista med referenser för att jämföra det material som samlats in i fält. Dessa metoder används för att belysa det kulturella värdet av bröd, ett av de mest spridda livsmedlen och dess kopplingar till social gemenskap.

This thesis analyses the carbonised remains of the great hall building in Gamla (old) Uppsala, Sweden, which burnt down sometime between 7th to 8th century AD. It is easily assumed that the people of Gamla Uppsala, who lived in one of the most important central places in Iron Age Scandinavia, had both the economy and power to build a most spectacular hall. Previous research on halls has focused on architectural changes as well as the power and rituals such buildings might have represented. However, no previous Swedish archaeological studies have discussed the quality of construction wood as an indication of a well-built hall building. Wood can rarely be analysed in-depth as it is most often decomposed, or only a few charred pieces remain from the constructions. The hall in Gamla Uppsala provides an unusually large amount of charcoal remains. Therefore, an anthracological analysis is used in this thesis to discuss the quality of the hall construction based on the choice of timber. The purpose of this thesis was to identify what kind of wood the builders used to construct the great hall, how much timber and time it would take to build the 50 m long hall building and if the required timber could be found in the area surrounding the hall. The purpose was also to try to identify whether the construction wood was of good quality. The results show that the large timbers were of scots pine (Pinus sylvestris), and the wattle walls were made of juniper branches (Juniperus sp.). The great hall required at least 6250 scots pine trees, which is 4–5 hectares of clear-cut logging. As the landscape at Gamla Uppsala mainly consisted of large open fields, there were not enough trees that would grow locally to get this amount of timber for the hall. Junipers would, however, grow in the open landscape, and the builders would have gathered a minimum of 3600–5300 branches for the wattle walls. It would have taken around four months or less to build the hall, not including the time it would take to prepare the building material. The identified construction materials suggest that the timber was carefully chosen for the great hall building in Gamla Uppsala. / I denna uppsats har förkolnat virke analyserats från hallbyggnaden på kungsgården i Gamla Uppsala, som brann ner någon gång mellan 600- och 700-talet e.Kr. Det är lätt att anta att människorna i Gamla Uppsala, som då bodde i en av järnålderns viktigaste centralplatser, hade en tillräckligt stor social och ekonomisk makt för att bygga en spektakulär hallbyggnad. Tidigare forskning om hallbyggnader har fokuserats på arkitektoniska förändringar samt på den sociala makt och de rituella ceremonier som hallbyggnader ofta är förknippade med. Det finns däremot inga arkeologiska studier i Sverige som har fokuserats på virkeskvalitet från byggnader med sådan dignitet som hallbyggnaden i Gamla Uppsala. Möjligheten att utföra djupare analyser på arkeologiskt trä är sällsynt då det ofta hunnit förmultna, eller endast utgörs av några få förkolnade bitar av ursprungsvirket. Hallen i Gamla Uppsala har efter branden en ovanligt stor mängd förkolnat virke som bevarats i gott skick. Genom vedartsanalyser på de arkeologiska trälämningarna kan kvaliteten på hallbyggnaden diskuteras baserat på val av virke. Syftet med denna uppsats var att identifiera vilka vedarter som användes för att konstruera hallen, hur mycket virke som krävdes, hur lång tid det skulle ta att bygga den 50 m långa hallbyggnaden och om virket kunde hämtas i närområdet kring hallen. Syftet var också att försöka identifiera om konstruktionsvirket var av god kvalitet. Resultaten av analysen visar att majoriteten av virket var av furu (Pinus sylvestris), medan flätverksväggarna var gjorda av ene grenar (Juniperus sp.). För att bygga hallen krävdes minst 6250 tallar, vilket skulle motsvara 4–5 hektar avverkad skog. Eftersom landskapet vid Gamla Uppsala huvudsakligen bestod av stora öppna fält kunde det inte ha funnits tillräckligt med träd som växte i närområdet för att samla in den mängd virke som krävdes för konstruktionen av hallen. Ene var tillgängligt i närområdet i det öppna landskapet, och byggarna behövde minst 3600–5300 grenar till flätverksväggarna. Det skulle ha tagit cirka fyra månader eller mindre att bygga hallen, frånsett den tid det skulle ta att förbereda byggmaterialet. Virket verkar ha valts ut noggrant för hallen på kungsgården i Gamla Uppsala.