BVC-sjuksköterskor möter barn och familjer varje dag. Det är i detta möte som möjlighet finns att upptäcka om ett barn inte får den omsorg barnet behöver. Att familjen brister i sin omsorg om barnet kallas omsorgssvikt. BVC-sjuksköterskor är enligt lag förpliktigade att göra en orosanmälan till socialtjänsten om de misstänker omsorgssvikt. En problematik är att omsorgssvikt kan vara svår att upptäcka och BVC-sjuksköterskorna får en magkänsla eller en intuition när de börjar misstänka omsorgssvikt. Detta leder ofta till tätare kontakt och andra åtgärder för att bekräfta eller avfärda sina misstankar. En annan frågeställning är varför BVC-sjuksköterskor inte gör orosanmälan till socialtjänsten lika ofta som andra yrkesgrupper. Syftet med studien är att beskriva BVC-sjuksköterskors erfarenhet av att möta familjer där det finns misstanke om att omsorgssvikt förekommer. Intervjuer genomfördes med åtta BVC-sjuksköterskor som träffat familjer där omsorgssvikt förekommer. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Denna studie visar att BVC-sjuksköterskorna ofta känner sig osäkra på om det är omsorgssvikt hos familjen de upplever. De söker hjälp hos kollegor för stöd och råd. När BVC-sjuksköterskorna misstänker omsorgssvikt försöker de hantera det genom att skapa en god relation med familjen och träffa familjen oftare än tidigare. BVC-sjuksköterskorna värnar om att behålla kontakten med familjen och försöker hjälpa föräldrarna att bli bättre på att ge omsorg till barnet. Det finns en oro hos BVC-sjuksköterskorna att de ska förlora kontakten med familjen om de samtalar med familjen om oron för omsorgssvikt, eller om de gör en orosanmälan. BVC-sjuksköterskorna väljer att göra orosanmälan när de själva känner att deras hjälp inte är tillräcklig. De upplever att det känns bra att göra en orosanmälan och att relationen med familjen bibehålls.

Syftet med studien var att få förståelse för hur aktörer som arbetar i skolan, hos polisen och inom socialtjänsten uppfattar sin samverkan med de andra aktörerna kring elever som far illa eller riskerar att fara illa, samt vad de ser som framgångsbärande faktorer och utvecklingsbara områden i samverkan. Studien är kvalitativ och empirin är insamlad med hjälp av webenkäter. Dataanalysen är genomförd med tematisk analys där olika teman utlästs. Resultaten visar att samverkan upplevs som såväl positiv som utvecklingsbar och att de olika aktörerna har olika bilder av hur väl samverkan fungerar. I diskussionen kopplas resultaten till tidigare forskning och litteratur och de framgångsbärande faktorer som respondenterna tar upp, överensstämmer till stor del med tidigare forskning, men även fler goda exempel på framgångsbärande faktorer kommer fram. Flera av de utvecklingsbara områden som tas upp i studien har funnits med i tidigare forskning, men ytterligare exempel framkommer också. I analysen dras paralleller till studiens olika teoretiska perspektiv.  Sammantaget finns det på många punkter en överensstämmelse mellan denna studies resultat och den empiriska forskning som tidigare gjorts i ämnet, men även en del nya exempel tas upp som vidare kan utveckla specialpedagogiska verksamheter.

Syftet med studien är att utifrån socialarbetares erfarenheter öka kunskapen om barn som far illa i ekonomiskt resursstarka familjer. Vi har använt oss av en kvalitativ metod bestående av semi-strukturerade intervjuer med fyra socialarbetare som har erfarenhet av att arbeta med ovannämnda målgrupp. De fyra teman som har behandlats under intervjuerna är: aktualisering av och arbete med barn och ungdomar som far illa i ekonomiskt resursstarka familjer, dominerande problematik, mötet mellan socialarbetare och familj samt socialarbetarens möjligheter. Enligt de intervjuade socialarbetarna har det framkommit att barn som far illa i ekonomiskt resursstarka familjer många gånger inte kommer till socialtjänstens och/eller fältteamets kännedom. Det finns flera anledningar till mörkertalet, bland annat att ekonomiskt resursstarka familjer har flera strategier att dölja missförhållanden. Även skola och grannar har en tveksam inställning inför att göra en orosanmälan när det gäller barn som far illa i ekonomiskt resursstarka familjer. Samtliga intervjuade socialarbetare var noga med att poängtera att deras arbetsrutiner och förberedelser är lika oavsett vilken socioekonomisk grupp barnet tillhör. I resultatet redogörs vilka arbetsrutiner socialarbetarna har i arbetet med barn som far illa. Resultatet visar även att inte heller mötet påverkas av familjens socioekonomiska status. Däremot förekommer att ekonomiskt resursstarka familjer anlitar advokater vid mötet med socialarbetarna. De dominerande ärendetyperna i socialtjänst och fältteam som gäller barn och ungdomar i studiens målgrupp är: relationskonflikter, alkohol-och drogproblem, prestationsångest och psykisk ohälsa. Problematiken som framkommer i studien drabbar nödvändigtvis inte bara ekonomiskt resursstarka barn och ungdomar. Dock kan familjens ekonomi ha en inverkan på hur problematiken utformas och utvecklas. Materialet har sedan analyserats med hjälp av tidigare forskning om barn som far illa i ekonomiskt resursstarka familjer. Slutligen har författarna besvarat frågeställningarna och diskuterat om barn som far illa i ekonomiskt resursstarka familjer, utifrån ett socialarbetarperspektiv.

Enligt Statens Folkhälsoinstitut så lever ungefär 350 000 svenska barn i hem där någon vuxen har ett alkoholmissbruk. Endast en procent av dessa barn fångas upp i stödgrupper eller liknande, resterande går oupptäckta genom hela skolgången. Syftet med studien var att undersöka hur skolsköterskan arbetar för att upptäcka barn vars föräldrar har ett alkoholmissbruk och hur de stödjer dessa. Vilket stöd skolsköterskan själv önskar få i sitt arbete med dessa barn och hur de håller sig uppdaterad om problematiken kring barn vars föräldrar har ett alkoholmissbruk. Underlaget för studien är baserat på ett antal semi-strukturerade frågor. Frågorna ställdes i samband med intervjuer av tio skolsköterskor. Materialet analyserades med stöd av en kvalitativ innehållsanalys. Studiens resultat visar att skolsköterskan upptäcker barn vars föräldrar har ett alkoholmissbruk genom vaksamhet och magkänsla vid det enskilda mötet med barnet och de är uppmärksamma i mötet med t.ex elevvårdsteamen. Stöd ges genom personlig kontakt med  barnen och genom att de tar hjälp av andra professioner och verksamheter för att förmedla stöd till dessa barn. Skolsköterskorna håller sig uppdaterade om problematiken genom att delta i kurser och föreläsningar, de söker själv information och samverkar med olika professioner som finns kring skolan. De utnyttjar även egen erfarenhet inom yrket och sin personliga livserfarenhet. / According to the National Institute of Public Health about 350 000 Swedish children are living in homes where one or both adults has an alcohol addiction. Only one percent of these children is identified and offered support groups or similar activities, the rest goes by undetected through all of the educational years. The purpose of this study was to examine how the school nurse is working to identify children whose parents have an alcohol abuse and how they support these children. What support the school nurse wish to have in their work with these children, and how they keep themselves updated on the problems of these children. The basis of this study is based on a number of semi-structured questions. These questions were asked when interviewing ten school nurses. The material was analyzed by means of a qualitative content analysis. The results of the study demonstrate that the school nurse discovers children whose parents have an alcohol abuse by being watchful  and by gutfeeling in the meeting with the children and they are observent in the healthteam. They are giving support through personal contact with the children and by putting them in contact with  other professions and buisnesses to provide them the support they need. The schoolnurse keeps her self updated of the problem through courses and lectures and by seeking information her self. The school nurse also cooperate with different professions round the school, and uses their own experiences from work and personal life.

Denna studie bygger på en enkätundersökning av 80 stycken grundskolepedagoger från två kommuner i Östergötlands län. En totalundersökning har gjorts vilket innebär att samtliga pedagoger i kommunerna ingår. Syftet med studien är att undersöka vilka faktorer som påverkar grundskolepedagogers benägenhet att fullgöra sitt ansvar gentemot anmälningsskyldigheten som stadgas i 14 kap 1 § socialtjänstlagen (2001:453). De faktorer som undersöks har delats upp i tre delar, organisationsstrukturella faktorer, individuella bakgrundsfaktorer och faktorer i det enskilda fallet där tro om att en elev far illa finns. Vidare avser studien att undersöka om det finns några skillnader i pedagogernas inställning till socialtjänsten samt benägenhet beroende av om den kommun pedagogen arbetar i har deltagit i samverkansprojekt riktat mot skola och socialtjänst eller inte. Studiens teoretiska utgångspunkt grundar sig i organisationsteori och beslutsprocesser i offentliga organisationer, med särskilt fokus på Herbert Simons begrepp bounded rationality, begränsad rationalitet. Studiens datamaterial har analyseras genom såväl beskrivande univariata analyser för att ge en överblick över resultatet, men även i korstabellanalyser med procentjämförelser. Det sambandsmått som har stått i fokus är Sperman’s rho. Studiens resultat har sedan satts i en kontext av tidigare forskning och teoretisk utgångspunkt för att med hjälp av dessa förklara resultatet. Resultatet i studien visar på en kraftig underrapportering rörande de fall där tro om att en elev far illa finns. De organisationsstrukturella faktorer och faktorer i det enskilda fallet är de faktorer som i studien visat sig ha störst påverkan på pedagogens benägenhet att ta kontakt med socialtjänsten. Individuella bakgrundsfaktorer hos pedagogen själv har i studien visat sig ha mindre betydelse för pedagogens benägenhet att ta kontakt med socialtjänsten. Organisationsstrukturens påverkan på pedagogens beslut kan förklaras genom teorier om beslutsprocesser i offentliga organisationer, speciellt Herbert Simons begrepp bounded rationality där brister i organisationsstrukturen lyfts fram påverka pedagogens förmåga fatta rationella beslut.

Studien har undersökt hur skolpersonal upplever och tillämpar anmälningsplikten vid misstanke om barn som far illa eller riskerar att fara illa. Studiens frågeställningar fokuserar på skolans rutiner, skolpersonalens upplevda möjligheter och begränsningar samt vad de upplever behöver förändras för att underlätta arbetet kring anmälningsplikten. Detta arbete har en hermeneutisk ansats baserad på en kvalitativ metod där fyra semistrukturerade intervjuer har genomförts med fyra lärare i årskurs F-1. Resultatet av intervjuerna har analyserats med hjälp av ett etnometodologiskt perspektiv. Resultatet visar att skolorna inte hade någon handlingsplan dokumenterad för hur de ska gå till väga när ett barn är utsatt eller när en anmälan ska göras. Studien visar att det finns behov av att se över om lärares anmälningspliktiga ansvar minskar eftersom rektorn ansvarar för anmälningarna. / <p>2015-06-18</p>

Bakgrund: Distriktssköterskor som arbetar inom barnhälsovården möter i sitt arbete de flesta familjerna ute i samhället och har möjlighet att komma i kontakt med barn som far illa. Misstankar att barn far illa måste anmälas till socialtjänsten. Anmälan om misstankar kan leda till etiska dilemman där rättvisa, att göra gott och inte skada skapar konflikter. Syfte: Syftet med studien var att inom BHV belysa sjuksköterskors erfarenheter  av anmälningsplikten till socialtjänsten, vid misstankar om barn som far illa. Metod: Studien genomfördes utifrån en kvalitativ ansats. Sex distriktssköterskor inom barnhälsovården deltog vid semistrukturerade intervjuer. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys på manifest nivå. Resultat: Studiens resultat presenteras i fyra huvudkategorier och elva underkategorier. Relation till föräldrarna: Sjuksköterskorna ansåg att det är viktigt att vara ärlig och informera föräldrarna om sin oro vilket oftast  ledde  till ett bra samarbete. Relationen till föräldrarna kan bli sämre efter en anmälan och då finns risk att ingen ser barnets bästa. Ibland kan empati för föräldrarna göra att en anmälan blir svår. Kontakt med socialtjänsten: Hälften av sjuksköterskorna ansåg att de hade en bra samverkan med socialtjänsten. Ofta och anonymt kontaktade sjuksköterskorna socialtjänsten för att rådfråga för att få hjälp och stöd vid misstankar. Återkoppling från socialtjänsten har blivit bättre efter en lagändring 2013. Kunskap om anmälningsplikten: Samtliga sjuksköterskor hade kunskap om anmälningsplikten, dess rutiner och var man kan finna riktlinjer. Känslomässigt förhållningssätt: Sjuksköterskorna upplevde blandade känslor vid en anmälan. Vid misstankar övervägde de noga om de skulle göra en anmälan eller inte. Ibland var det svårt att göra en anmälan eftersom det finns olika åsikter om vad fara illa innebär, beroende på kunskap och personliga erfarenheter.   Slutsats: Det förekommer att sjuksköterskor underlåter att anmäla misstankar till socialtjänsten. Sjuksköterskors plikt att anmäla är ett etiskt dilemma vilket skapar osäkerhet och oro, och förknippas med bland annat erfarenhet, känslomässigt förhållningssätt och kunskap. För att underlätta processen av en anmälan är en bra samverkan med familjerna och socialtjänsten, diskussioner om innebörden av att fara illa och stöd i övervägningsfasen nödvändigt. / Background: Districtnurses which are working in pediatric health care encounter most of the families in the community and have the probability to come in contact with child abuse. Suspicions of child abuse must be reported to social services. The requirement to report cases of suspected child abuse can lead to ethical dilemmas in which justice, to do good and not harm creates conflicts.   Aim: The aim of this research was to describe the districtnurses' experience of the obligation to report to social services, in cases of suspected child abuse. Method: The research was based on a qualitative methodology. Six districtnurses working in primary health care participated in semi-structured interviews. Data were analyzed using qualitative content analysis. Results: The results of the research are presented in four main categories and eleven subcategories. Relationship to parents: The districtnurses felt that it is important to be honest and inform parents about their concerns, which often led to a good cooperation. The relationship to the parents can be worse after a report of suspected child abuse, which can result in that no one can see the child´s best. Empathy for the parents sometimes makes it difficult to report suspected child abuse. Contact with social services: Fifty percent of the districtnurses felt that they had  good relationships and  interactions with the social services. Frequently in cases of suspected child abuse districtnurses anonymously contact social services for support and help. Feedback from the social services is better after the law changed 2013.  Emotional attitudes: The districtnurses experienced mixed emotions when reporting a case of suspected child abuse, they carefully considered whether or not to report. Depending on knowledge and personal experiences sometimes  reporting was difficult because of different opinions about what constitutes child abuse.  Knowledge of the reporting obligation: All the districtnurses had knowledge of the mandatory reporting, its procedures and where one could find guidelines.   Conclusion: It happens that districtnurses do not report suspicions to social services. Districtnurses' duty to report is an ethical dilemma, which creates uncertainty and anxiety, and is associated with for example experience, emotional attitudes and knowledge. To facilitate the process of reporting is a good interaction with the families and the social services, discussions about the meaning of child abuse and support under the decissionmaking phase necessary.

Studien bygger på en enkätundersökning av 37 stycken högstadielärare inom Linköpings kommun. Syftet med studien är att undersöka vilka individuella faktorer som påverkar lärarens benägenhet till att ta kontakt med socialtjänsten vid misstanke om barn som far illa. De individuella faktorerna har sedan delats in i tre kategorier som rör individens hemförhållande, utbildning och yrkeserfarenhet. Faktorerna har sin grund i tidigare forskning och studien har sin teoretiska utgångspunkt i Bourdieus teori med fokus på begreppen kapital och habitus. Materialet har analyserats genom bivariata korstabellsanalyser med procentjämförelse samt genom beskrivande univariat analys för att ge en överblick av resultaten. Vi har sedan använt tidigare forskning och teoretisk utgångspunkt för att jämföra och förklara vårt resultat. Resultatet visar på en kraftig underrapportering i de fall där läraren misstänker missförhållanden hos barn. Faktorer som utbildning och kunskap avseende barn som far illa samt lärarens examensår har visat sig ha en påverkan på lärarens benägenhet till att ta kontakt med socialtjänsten. Även faktorn antal år som lärare har visat sig ha en påverkan på benägenheten. Resultaten visar att faktorer som lärarens ålder, civilstånd, om läraren har barn, inkomst samt antal år på den nuvarande arbetsplatsen inte har någon påverkan för lärarens benägenhet att ta kontakt med socialtjänsten.

Lic.-avh. Stockholm : Stockholms universitet, 2005.

Den här undersökningen har fokuserat på en kvalitativ jämförande intervju­studie, där syftet har varit att undersöka hur åtta infor­manter, från två kommu­ner tolkar lagen om anmälningsplikt. Hur de ser på begreppet barn som far illa, samt hur det emotionella perspektivet gestaltas i förskolorna. Resultatet visade att undersök­ningsgruppen är insatt i vad anmälningsplikten innebär, men att den genom­förs på olika sätt. Även möjligheten att få stöd vid misstankar, skilde sig mellan informanterna i de båda kommunerna. Oro förekommer mer eller mindre genom hela studien i olika former. Slutsatsen blev, att trots oron är sam­verkan med vårdnadshavarna det viktigaste i hela processen. Anmälnings­plikten är inte bara till för att hjälpa barnen, utan för hela familjen.