Syftet med studien var att få en förståelse för den ökning av polisanmäld barnmisshandel som redovisats genom tidigare rapporter och statliga utredningar. Underlag som använts är främst rapporter från Brottsförebyggande rådet (BRÅ 2000: 15, BRÅ 2011:16) och statliga utredningar (SOU 2001:18, SOU 2001:72)av polisanmälningar av barnmisshandel mot barn mellan 0-6 år inom socialtjänsten samt nationella kartläggningar av våld mot barn (Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Jansson, 2007, 2011). Tillgängliga resultat från Brottsförebyggande rådet (2011:16) visade att den sedan länge pågående ökningen berodde på en ökad anmälningsbenägenhet. Inför enkätstudien var avsikten att studera faktorer i organisationen eller om det finns andra förklaringar som enskilda tjänstemäns attityder och värderingar som gör att socialsekreterare är en av de anmälningsgrupper som väljer att polisanmäla barnmisshandel i allt högre utsträckning. Det empiriska materialet bygger på en digital enkätstudie som riktade sig till socialsekreterare från Stockholms län. Enkäten skickades till 51 socialsekreterare och fyra chefer inom Individ och Familjeomsorgen, som arbetade med barnutredningar. Det inkom svar på samtliga frågor, ifrån sju olika enheter och sammanlagt från tolv respondenter. Fem enheter avböjde medverkan. Skäl som angavs var en ansträngd arbetssituation med vakanser bland utredare samt att förfrågan om deltagande i enkätstudien kommit med för kort varsel. Det har inte varit möjligt att generalisera då det empiriska materialet bygger på svar från tolv respondenter men värt att observera är hur respondenterna i flera kärnfrågor valt svarsalternativ som står i direkt motsatsförhållande till varandra. Enligt handledarsamtal med Anders Kassman är det ovanligt i kvantitativa undersökningar.Några av de variabler jag avsåg att mäta i enkätstudien var samarbete inom så kallade Barnahus eller annan samverkan med andra myndigheter, Socialstyrelsens allmänna råd (2006), förväntningar/krav från andra om polisanmälan bör göras vid misstänkt barnmisshandel samt personliga värderingar. Det empiriska resultatet från enkätstudien har främst analyserats utifrån gräsrotsbyråkrati (Lipsky, 2010). Det finns en sannolikhet att respondenternas svar skulle vara mindre ”spretiga” det vill säga att svarsalternativen skulle var mer lika och inte placera sig i ytterlighetspositioner, om materialet vore större. Utifrån det empiriska materialet och tidigare forskning är min tolkning att det finns ett visst stöd för Lipskys teori om gräsrotsbyråkrati. Styrmedel som riktlinjer från Socialstyrelsen förefaller ha mindre betydelse och enskilda socialsekreterare uppvisar en större variation i värderingar och handlingssätt än förväntat.

No description available.

No description available.

Syftet: var att beskriva sjuksköterskans agerande och vilka faktorer som kan påverka beslutet om att anmäla eller inte vid misstanke om barnmisshandel samt att granska kvaliteten avseende de metodologiska aspekterna urval- och datainsamlingsmetod i studiens ingående artiklar. Metod: Deskriptiv litteraturstudie baserad på femton vetenskapliga artiklar som söktes från databaserna Pubmed och Cinahl. Resultat: Sjuksköterskor känner sig osäkra när tecken/symtom var otydliga och avvaktade för att samla information innan hon eller han bestämde sig för att anmäla. Sjuksköterskor var bekväma i sina observationer när arbetsplatsen stod bakom beslut om att anmäla misstanke om barnmisshandel. Faktorer som visade sig påverka sjuksköterskans beslut om att anmäla var utbildning, kunskap, samarbete, riktlinjer, självförtroende, attityder och inställning. Slutsats: Screening för barnmisshandel, tydliga riktlinjer, mer stöd från kollegor samt utbildning inom området behövs.

No description available.

Bakgrund: Runt om i världen far barn illa på grund av att de utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp eller andra missförhållanden. Sjuksköterskor har anmälningsplikt vilket innebär att de är skyldiga att anmäla vid vetskap eller misstanke om att ett barn far illa. Trots det anses antalet anmälningar från hälso- och sjukvården vara få. Syfte: Beskriva vad som påverkar sjuksköterskor i beslutet att upprätta en anmälan vid misstanke om barn som far illa.  Metod: En litteraturstudie där resultatet baserades på fyra kvalitativa artiklar och sex kvantitativa artiklar.  Resultat: Det framkom att tillräcklig kunskap och tidigare erfarenhet underlättade för sjuksköterskor i beslutet. Förhållningssätt till anmälningsplikten och inställningen till barnmisshandel påverkade också. Rädsla för vad en anmälan kunde medföra för konsekvenser hade också en inverkan. Även arbetsmiljön och samarbetet med ansvarig myndighet påverkade beslutet att upprätta en anmälan eller inte.   Slutsats: Resultatet visade att sjuksköterskors kunskap och erfarenhet var avgörande vid identifiering av barn som far illa. Resultatet visade även att sjuksköterskor hade ett behov av att känna stöd från sin arbetsplats. Utbildning och en bra arbetsmiljö bör därav prioriteras.

Sjuksköterskan på Barnhälsovården (BHV) har bland annat uppgiften att tidigt identifiera och påbörja åtgärder om och när hon upptäcker problem i barns hälsa, utveckling och/eller uppväxtmiljö. Vid minsta oro att ett barn far illa har hon skyldighet att anmäla detta till Socialtjänsten. Enligt aktuell forskning görs få anmälningar från BHV.  I föreliggande studie stod barnhälsovårdssjuksköterskans behov av stöd vid anmälningar om misstänkt barnmisshandel i fokus. Syftet var att beskriva det behovet samt undersöka om och på vilket sätt hon upplever sig ha det stöd hon behöver i sitt arbete när hon ska gå vidare med att göra en orosanmälan. En kvalitativ studie med induktiv ansats valdes. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med nio barnhälsovårdssjuksköterskor. Därefter analyserades intervjuerna med kvalitativ innehållsanalys. Enligt lagen skall anmälan göras vid ”minsta oro” men resultatet visar att barnhälsovårdssjuksköterskan upplever att det inte alltid är denna regel om ”minsta oro” som gäller.  Inför en anmälan upplevs den egna yrkeserfarenheten vara en trygghetsfaktor. Kollegor visar sig vara mycket viktiga inför en anmälan och det är ofta barnhälsovårdssjuksköterskorna söker stöd hos dem innan de söker Socialtjänsten för stöd och råd. Tvärprofessionellt arbete med Socialtjänsten visar sig vara värdefullt men här märks också känslor av frustration då Socialtjänsten ofta inte återkopplar efter en anmälan. Dålig samverkan med Socialtjänsten påverkar barnhälsovårdssjuksköterskan negativt i hennes arbete. Sammanfattningsvis visar resultatet att yrkeserfarenhet, stöd i lagen, stöd från kollegor, konsultation, stöd och återkoppling från Socialtjänsten samt uppföljande åtgärder av Socialtjänsten är mycket betydelsefulla faktorer för barnhälsovårdssjuksköterskor vid anmälningsärenden från BHV om misstänkt barnmisshandel.

Barn som far illa är ett begrepp med många betydelser. Barn kan fara illa såväl psykiskt som fysiskt på flera olika sätt, varav misshandel, försummelse och sexuella övergrepp bara är några. Det har förekommit i alla tider att barn far illa, men i takt med att det har uppmärksammats och ifrågasatts har det tillkommit lagar för att skydda barnen från att behandlas illa. En av dessa är anmälningsplikten i Socialtjänstlagen (14 kap. 1 § SoL), vilken bland annat innebär att alla som arbetar inom förskolan (oavsett befattning) är skyldiga att anmäla varje misstanke om att ett barn far illa till socialtjänsten. Det här arbetet syftar till att undersöka hur personal i förskolan förhåller sig till sin anmälningsplikt, hur de uppfattar begreppet ”barn som far illa” samt hur de agerar då misstanke väcks om att barn far illa. Genom semistrukturerade intervjuer med sex förskollärare har en bild vuxit fram av en anmälningsplikt som är självklar och obestridlig i lagtexten, men som i verkligheten inte alltid är okomplicerad. Trots att lagtexten är tydlig med att varje misstanke om att barn far illa ska anmälas, är det inte alltid detta sker. Orsakerna till detta varierar och i intervjuerna framkommer hur förskolepersonal resonerar kring frågan och vilka aspekter de själva anser påverkar beslutet om att göra, eller inte göra, en orosanmälan sedan misstanke väckts om att ett barn far illa.

Sjuksköterskeyrket är en av de professioner som enligt lag har skyldighet att anmäla vid misstanke om att barn far illa, trots detta görs inte alltid orosanmälan. Syftet med denna litteraturstudie var att identifiera faktorer som påverkar sjuksköterskor i deras beslut att anmäla eller inte anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. Litteraturöversikten baseras på tjugoåtta artiklar, nio kvalitativa och arton kvantitativa samt en med mixad metod. Dessa analyserades med hjälp av integrerad analysmetod. Analysen resulterade i elva kategorier som visade att anledningar till att sjuksköterskor gör orosanmälan är att sjuksköterskan har identifierat tecken på misshandel, att andra i familjen är utsatta, sjuksköterskan följer sin intuition eller avvikande beteende hos föräldrar och barn. Främjande för beslutet att göra orosanmälan är sjuksköterskans attityd och erfarenheter, utbildning och kunskap, stöd i arbetsgruppen och utarbetade arbetssätt. Hindrande faktorer är rädsla för att negativt påverka relationen med barn och föräldrar, bristande samarbete med barnskyddsmyndigheter, osäkerhet kring anmälningsprocessen, tvivel till sin egen förmåga att göra rätt bedömning och organisatoriska faktorer. Den slutsats som kan dras utifrån litteraturstudiens resultat är att utbildning om barnmisshandel och stöd i organisationen inom hälso- och sjukvård är viktiga faktorer för att orosanmälan ska ske vid misstanke om att barn far illa.

Syftet med studien var att via distriktssköterskors berättelser undersöka hur BVC sköterskan upptäcker fysisk och psykisk misshandel av barn och vilka åtgärder som vidtas i arbetet med barn där misshandel misstänktes samt hur de upplevde detta arbete. Metoden var en beskrivande design med kvalitativ ansats där åtta BVC sköterskor från olika hälsocentraler i Mellansverige blev intervjuade. Det insamlade materialet blev transkriberat och analyserat med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att BVC sköterskan använde sig bl.a. utav parametrar, observationer iakttagelser samt sin magkänsla för att upptäcka barnmisshandel. I sina åtgärder konsulterade och samverkade de främst med andra professioner och därefter valde BVC sköterskorna mellan att gå vidare med en anmälan eller inte. En viss tveksamhet fanns i att upptäcka och anmäla ett fall till socialtjänsten p.g.a. avsaknad av verktyg, stöd, rutiner och riktlinjer. Alla BVC sköterskor upplevde oro innan en anmälan skulle göras. Slutsats: Samtliga BVC sköterskor upplevde det svårt att upptäcka barnmisshandel. För att bli medveten och våga ingripa måste klara riktlinjer och rutiner finnas samt fortskridande utbildning. Att arbeta på en familjecentral var att föredra än barnavårdcentral p.g.a. ett gott stöd och ett bra samarbete mellan professioner.