Bakgrund: Psykiskt och/eller fysiskt våld förekommer i alldeles för stor utsträckning i Sverige och även i resten av världen. Trots lag mot barnmisshandel i flera länder så fortsätter anmälda fall av barnmisshandel att öka. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur psykiskt och/eller fysiskt våld under barndomen har påverkat de utsatta senare under vuxenlivet. Metod: Studien baserades på självbiografier. En kvalitativ ansats har använts i föreliggande studie därför att det var upplevelser hos individer som undersöktes. Resultatet analyserades med hjälp av en kvalitativ, manifest innehållsanalys. Resultat: I studien framkom fem olika kategorier. Dessa var: lidande, välbefinnande, konsekvenser av barnmisshandeln, relationen med föräldrarna/förövarna samt relation med andra individer. Varje kategori hade två till fem underrubriker. Konsekvenserna av det psykiska och/eller fysiska våldet under barndomen ledde ofta till depressioner och dålig självkänsla hos de utsatta i vuxen ålder.   Slutsats: Personer som utsätts för psykiskt och/eller fysiskt våld under barndomen påverkas av detta i hög grad. Det psykiska våldet upplevs som värre än det fysiska våldet av de utsatta. Detta stämmer överens med aktuell forskning som visar att psykiskt våld har mer djupgående påverkan på individens känsloliv. Allmänsjuksköterskan bör ha mer kunskap och förståelse om de drabbades känslor och upplevelser i alla vårdsammanhang.

Psykiskt och/eller fysiskt våld förekommer i alldeles för stor utsträckning i Sverige och även i resten av världen. Trots lag mot barnmisshandel i flera länder så fortsätter anmälda fall av barnmisshandel att öka. Personer som utsätts för psykiskt och/eller fysiskt våld under barndomen påverkas av detta i hög grad. De psykiska våldet upplevs som värre än det fysiska våldet av de utsatta. Detta stämmer överens med aktuell forskning som visar att psykiskt våld har mer djupgående påverkan på individens känsloliv.

Syftet med den här studien var att undersöka hur pedagoger förhåller sig till ämnet barn som far illa. Med utgångspunkt i syftet lyfter resultatavsnittet i detta arbete upp hur pedagoger arbetar för att stödja och hjälpa de utsatta barnen i verksamheten, vilka skyldigheter pedagogerna har, tecken och signaler på ett barns utsatthet samt så framgår det i studiens resultat vad pedagogerna i studien tyckte om detta ämne. Studiens metod har varit kvalitativa intervjuer, sammanlagt har fem pedagoger från två olika förskolor deltagit. I studiens resultat framgår det att pedagogerna var väl medvetna om sin skyldighet att anmäla vid minsta misstanke om att ett barn far illa. En av pedagogerna belyste dock att det fanns ett mörkertal i hur många pedagoger som egentligen vågar ta klivet till en anmälan. Hon trodde att det kunde finnas en rädsla över att bevismaterialet man har inte är bevis nog vid en anmälan samt att det kanske inte heller fanns tillräckligt med resurser för att kunna hjälpa barnet. De slutsatser som kan dras utifrån studiens resultat är att pedagogerna överlag ansåg att detta är ett väldigt viktigt ämne att samtala om, det fanns även vissa aspekter och faktorer som bidrog till att det i sin helhet är ett väldigt svårt och tabubelagt ämne att samtala om i dagens samhälle.

Syftet med denna studie var att undersöka grundskolekuratorers ansvarsområde gällande barnmisshandel utövad av förälder. För att uppfylla syftet har vi i vår studie utgått från en abduktiv ansats och genomfört sju kvalitativa semistrukturerade intervjuer med skolkuratorer. Materialet har därefter analyserats genom professionsteori samt med stöd av våldsteori för att analysera hur vi kan förstå oss på barnmisshandel. Utifrån analysen har vi fått fram fem begreppspar, eller spänningsförhållanden, vilka utgör kärnan i resultatet. Resultatet bygger därför på följande begrepp; (1) Strukturellt eller individuellt fokus; (2) Barn- eller vuxenperspektiv; (3) Proaktivt eller reaktivt arbetssätt; (4) Generalist eller specialist; (5) Uppdelad eller sammanhållen förståelse av barnmisshandel. Utifrån resultatet kan vi konstatera att skolkuratorernas ansvarsområden varierar från skola till skola. Anledningen är dels att det saknas tydliga arbetsbeskrivningar vilket gör att de själva får forma sitt arbete. Denna valfrihet gör att vissa arbetar mer strukturellt på en mer övergripande förebyggande nivå, och andra individuellt, alltså mer med enskilda samtal. Vi såg även en skillnad i om de arbetar proaktivt eller reaktivt, det vill säga om de aktivt arbetar för att upptäcka våldet eller om de enbart hanterar det när en elev berättar. Respondenterna lägger oavsett förhållningssätt till arbetet tid på att se och lyssna på barnen, vilket vi tolkat som att de har ett barnperspektiv. Överlag visar resultatet att de flesta respondenter strävar efter att vara generalister där de inte specialiserat sig på barnmisshandel, och att de uppvisar en uppdelad förståelse för vad barnmisshandel är. Genom att enbart förstå vissa typer av våld som barnmisshandel gör de också skillnad på hur de arbetar och utbildar sig inom skolan. Slutligen visar resultatet att det finns en avsaknad av respondenter som arbetar både individuellt och proaktivt, vilket betyder att samtliga av de skolkuratorer vi intervjuat i praktiken lägger ett ansvar på att eleverna ska berätta om våldet. / The purpose with this study was to investigate school counsellors area of responsibility when it comes to child abuse by parents. To fulfil or purpose we have had an abductive approach and conducted seven qualitative semistructured interviews with school counsellors. The empirical material has thenceforth been analysed through theories about professions, and with support of theories about violence to help us analyse how we can understand child abuse. Through the analysis we identified five pairs of concepts or tensions between different approaches, which constitute the core of our results. Therefore, our results build on the following concepts: (1) Structural or individual focus; (2) Child or adult perspective; (3) Proactive or reactive approach; (4) Generalist or specialist; (5) Divided or connected understanding of child abuse. Through our results section we can establish that the school counsellors area of responsibility varies from school to school. This is partly because there are no clear job descriptions, which means that school counsellors themselves shape the work. This liberty of choice means that some counsellors focus their work on structural tasks on a more general and preventively level, and other on individual with more individual counselling. Furthermore, we saw a difference in if they work more proactively or reactively, that is, to what extent they actively work to discover violence towards children or if they only handle it when a child tells the adults. Regardless of their focus we can see that the respondents take their time to see and listen to the pupils, which we interpret as that them having a child perspective. The result shows that the respondents mainly aim to be generalists where they do not specialise in child abuse, and that they indicate a divided understanding about the subject. Because they regard only some types of violence as included in child abuse, they also make a difference in how they work and educate themselves within the school. Lastly, the result show that there is an absence of respondents who work both individually and proactively, which means that in practice all of the respondents place the responsibility on the pupils to speak up about the violence.

Bakgrund: Verksamheter som arbetar med barn är enligt svensk lag skyldiga att anmäla vid misstanke om att ett barn kan ha utsatts för fysiskt våld. Sjuksköterskan kan dagligen komma i kontakt med barn och deras familjer och har därför en central roll när det kommer till att identifiera tecken. Syfte: Litteraturstudiens syfte var att beskriva sjuksköterskans upplevelse i vårdmötet med barn som misstänks ha blivit utsatt för fysiskt våld av en förälder. Metod: En litteraturstudie med innehållsanalys som metod där resultatet är grundat på nio vetenskapliga artiklar. Resultatet: Ur artiklarna framkom två huvudkategorier: att hantera en befarad förövare och att sakna stöd. De subkategorier som framkom ur vardera kategorier var; att sakna kunskap, att sakna insyn om anmälningsprocessen, känsla före plikt, svårhanterligt möte med föräldrarna, osäkerhet och stressfylld arbetssituation. Bristande kunskap, stöd och utmaningar i arbetet upplevdes som en bidragande faktor till sjuksköterskans känsla av otillräcklighet. Konklusion: Riktlinjer samt lagar bör belysas i sjuksköterskans grundutbildning för att minska känslan av otillräcklighet. All hälso- och sjukvårdspersonal bör få adekvat utbildning inom ämnesområdet, eftersom daglig kontakt med barn kan förekomma. / Background: According to the Swedish Social Service Act, all healthcare professionals have an obligation to report any suspicion that a child has been abused by their parent. When it comes to identifying signs of physical abuse the nurses has a central role because it can be easier for a person that sees children and families on a regular basis to identify abuse. Aim: The aim of the literature study was to describe nurses´ experience in the healthcare meeting with children suspected of being subjected to physical abuse by their parent. Method: A general literature study with qualitative approach based on nine studies. Result: The result emerged into two main categories: to handle a feared perpetrator and to lack support. The subcategories that emerged were; the lack of knowledge, lack transparency about the registration process, feeling before duty, difficult meeting with the parents, uncertainty and stressful work situation. Lack of knowledge, support and challenges at work were perceived as a contributing factor to the nurse's sense of insufficiency. Conclusion: Guidelines and laws should be highlighted in the nurse's primary education to reduce the feeling of insufficiency. All healthcare professionals should receive adequate education in the subject area, as daily contact with children may occur.

No description available.

Introduktion: Barn som far illa är ett globalt folkhälsoproblem som kan orsaka långvariga hälsoproblem, i värsta fall död. Distriktssköterskan ska arbeta hälsofrämjande och förebyggande samt ha kunskap om barns utveckling och hälsa. Vanliga arbetsområden för distriktssköterskan är inom skolhälsovård och barnhälsovård. Gemensamt för dessa verksamheter är att distriktssköterskan är en nyckelperson som övervakar deras allmänna hälsa och tillväxt. Många barn som är utsatta får dock inte det stöd som de behöver. Syfte: Syftet var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av att möta barn som far illa. Metod: Systematisk litteraturstudie har genomförts utifrån Polit och Becks niostegsmodell (2016). Databaserna Pubmed och Cinahl har använts vid sökning av artiklar. Artiklarna analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet består av sex kategorier: Tecken på att barn far illa, Strategier för att identifiera barn som far illa, Hinder för att agera när barn far illa, Samverkan med socialtjänst, Emotionell påverkan samt Behov av mer kunskap. Konklusion: Erfarenheter av att möta barn som far illa var en professionell och personlig utmaning. Samarbetet med Socialtjänsten var svårt och påverkade både upptäckt och agerande. Kunskap och erfarenhet ökade möjligheten att identifiera barn som far illa. Därför är det viktigt att distriktssköterskan får mer kunskap, stöttning och professionell handledning.

Bakgrund: Barnmisshandel är när ett barn utsätts för fysisk skada, ofta upprepande gånger av föräldrar eller vårdnadshavare. Shaken baby syndrome, Classical Metaphyseal Lesion, revbensfrakturer samt skallfrakturer är barnmisshandelsrelaterade skador. Skelettskador är de starkaste indikatorer för fysisk misshandel, därför är den radiologiska undersökningen avgörande för att fastställa diagnosen barnmisshandel. Syftet med denna uppsats var att undersöka om de radiologiska undersökningsmetoderna vid barnmisshandel skiljer sig åt mellan Sveriges Universitetssjukhus, samt undersöka om röntgenklinikerna har standardiserade metodböcker för uppföljning av den initiala barnmisshandelutredningen. Metod: En empirisk studie med kvantitativ design utfördes där materialet var röntgenklinikernas metodböcker. Metodböckerna inkom till författarna via sina mejladresser efter ett samtal med avdelningschefen/verksamhetschefen på röntgenkliniken. Resultat: Resultatet visade att antalet projektioner skiljer sig mellan de sju röntgenklinikerna, samt att röntgenklinikerna har standardiserade metodböcker för en uppföljande utredning. Slutsats: De radiologiska undersökningsmetoder som utförs på svenska universitetssjukhus vid utredning av barnmisshandel är en helskelettsundersökning på barn under två år och en CT skalle på barn under ett år. Samtliga sju universitetssjukhus har en standardiserad metodbok för en uppföljande undersökning.

Sammanfattning Bakgrund: Många barn i världen far illa. Barnkonventionen arbetar för att världens barn ska få en trygg uppväxt och lagar finns som förbjuder barnaga. Av världens 195 länder har 62 infört förbud mot barnaga. Barnmisshandel är både fysisk och psykisk och barnen utsätts oftast av den person som barnet litar mest på, den som tar hand om barnet i vardagen. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka hälso- och sjukvårdspersonals uppfattningar av att göra eller inte göra en orosanmälan vid misstanke om barn som far illa i primärvården och skolan. Metod: En systematisk litteraturstudie genomfördes med databassökningar i Medline via PubMed med söktermerna barnmisshandel och obligatorisk rapportering. Tio vetenskapliga artiklar av kvantitativ (n=4), kvalitativ (n=4) och mixad ansats (n=2) ingick i litteraturstudiens resultat. Huvudresultat: Det framkom att hälso- och sjukvårdspersonal önskade mera utbildning och kunskap om barnmisshandel. Bristande information om hur rapporteringen gick till gjorde att hälso- och sjukvårdspersonalen inte orosanmälde och många uttryckte att ett färdigt rapporteringsformulär skulle öka rapporteringsfrekvensen. Slutsats: Utbildning inom barnmisshandel och rapportering av orosanmälan var det som deltagarna i många studier efterfrågade. Om hälso- och sjukvårdspersonalen skulle få utbildning kontinuerligt så kanske rapporteringen av orosanmälningarna ökade och barnen få en bättre vardag. Nyckelord: Barnmisshandel, hälso- och sjukvårdspersonal och obligatorisk rapportering.

Bakgrund Barn i Sverige har en lagstadgad rättighet till god fostran, trygghet och omvårdnad. Trots detta är barnmisshandel ett aktuellt problem och mörkertalet bland antalet anmälningar antas vara stort. Barn som blir utsatta för barnmisshandel löper större risk att få sämre studieresultat och för att senare i livet drabbas av fysiska och psykiska hälsoproblem, jämfört med barn som inte blivit utsatta för barnmisshandel. Barnmisshandel delas in i fyra grupper: fysisk, sexuell och känslomässig misshandel samt försummelse. Fysisk misshandel är en av de vanligaste typerna av barnmisshandel och innefattar bland annat då en vuxen person använder sin fysiska styrka för att skada barnet. Detta kan yttra sig i kliniska symtom som blåmärken, brännskador, bitmärken och frakturer. Hälso- och sjukvårdspersonal har en lagstadgad skyldighet att anmäla fall där barn misstänks fara illa till socialtjänsten. Det finns dock svårigheter i att identifiera barnmisshandel och hantera den känslomässiga upplevelse som det ger upphov till. Syfte Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av att möta barn som blivit utsatta för fysisk misshandel av en vuxen närstående, eller där det funnits misstanke om det. Metod Kvalitativ intervjustudie användes som metod. Sex intervjuer genomfördes med sjuksköterskor som var mellan 33 och 58 år gamla och hade olika stor erfarenhet av att möta barn som misstänkts blivit utsatta för fysisk misshandel. De arbetade på en barnakutmottagning, barnavårdscentral eller i ett specialiserat barnskyddsteam. Samtliga intervjuer spelades in för att kunna transkriberas och analyseras med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat Sjuksköterskorna beskrev att möten med barn som blivit utsatta för fysisk misshandel upplevs som en känslomässig svårighet. Det kunde ge upphov till en känsla av utsatthet, ilska mot den misstänkte förövaren och att inte kunna räcka till för barnet. Resurser i mötena var emotionellt stöd och handledning samt stöd från socialtjänsten. Slutsats Det är känslomässigt svårt för sjuksköterskor att möta barn som misstänks ha blivit utsatta för fysisk misshandel samt den misstänkta förövaren. Erfarenhet och kunskap om fysisk misshandel samt handledning och emotionellt stöd är av betydelse för att kunna hantera dessa möten. Kliniska riktlinjer för bemötande saknas och sjuksköterskor upplever svårigheter i att bemöta den misstänkte förövaren och inte själva barnet.