Arbetet handlar om skillnaden i reception och erfarenhet i betraktande av landskap, endera som illusorisk bild och som mer erfarenhetsmässig upplevelse av landskapskonsten. Denna frågeställning behandlar den illusoriska bildens övergång till installation och platsspecifika konstverk ute i dess kontext. Jag behandlar rum, ram, plats och betraktarens positionering inför och med konstverket inom detta tema. Där jag undersökt villkoren för vilka erfarenheter man får av konstverket som endera illusoriskt och även som processbeskrivning. Det didaktiska syftet är att eleverna ska få möjlighet att undersöka närvarons platsspecifika betydelse för konstverket. Vidga platsen för skapandet, genom att gå ut och tillverka ett verk utanför skolans väggar och miljö. Jag ville ge dem en möjlighet att se hur man kan gestalta något från ett landskap på platsen. I min gestaltningsundersökning har jag bearbetat dessa frågor om landskapet som en processbeskrivning. Den rör frågor som representation av ett landskap i rummet och i en undersökande process. Betraktarens positionering inför och med konstverket. Kan man ta in natur i gallerirummet? Är naturen i sig konst nog? Jag har undersökt bilden och beskrivningen av ett landskap. Frågor som jag ställt mig är hur man kan ta in natur i konstrummet, hur den illusoriska bilden flyttats ut till vad den avbildat. Det inramade landskapet som ett substitut till det verkliga. Jag har tittat på hur konstnärer försökt att spränga gränserna mellan ramen och det verkliga landskapet. Lyckades de platsspecifika verken ute i det verkliga landskapet spränga konstrummets väggar? Visst lyckades man göra detta, men många gånger kom dessa verk tillbaka i form av tvådimensionella fotografier upphängda på väggen i ett gallerirum, långt bort från den naturplats som den var skapade för. / BI/Konst

Syftet med uppsatsen är att få förståelse för vad som har betydelse för barns samspel i förskolan när de skapar och se om skapande aktiviteter lockar till samtal och samspel mellan barnen. Bli uppmärksam på vilken roll den vuxne kan ha för barnens sociala samspel i skapande aktiviteter. Finns det hinder och vad uppmuntrar till samtal och samspel. Utifrån mitt syfte ställer jag följande frågor. Vad händer i samtal och samspel när barn skapar på förskolan? Vad är det som lockar till samtal och samspel mellan barnen? Finns det något som hindrar samtal och samspel? En studie på nio tillfällen ger en inblick när barn skapar i förskolemiljö. Min undersökning tillsammans med litteraturen som analysen till studien vilar på är grunden för uppsatsen. Uppsatsen ger en inblick i vad för slags dialoger som barnen har vid bildskapande och vilka faktorer som påverkar och hur. Både vad som lockar och hindrar barns samspel och samtal berörs. Hur pedagoger blir involverade i det som händer i barns skapande stunder och hur miljö, material och teknik kan påverkar barns samspel. Resultatet av min undersökning är att om barnen ser varandras bilder får de därigenom idéer till hur de själva kan göra. Barnens frågor kring bilden och lusten att förklara kommer när barnen ser varandra och det de skapar. Andra faktorer som har betydelse för vilket slags samspel det blir är miljön, materialets placering, barnens placering och hur pedagogen samtalar och bemöter barnen.

Syftet med uppsatsen var att undersöka vad bilden och det bildskapande arbetet har för betydelse för kunskap i ett samarbete mellan museum, universitet och skola. Jag har genomfört observationer av elevers besök på en bildutställning i kemi på BildMuseet Umeå universitet. Besöket innehöll bildvisning och efterföljande workshop med en bildpedagog och en kemist. Resultatet av observationerna visade att bilden, det visuella, användes i kunskapssyfte främst gällande kemi. Det ansågs av informanterna vara ett sätt att nå eleverna på ett annat sätt än text och tal för att vi lär oss på olika sätt och att det krävs olika sätt att lära ut på. Kvalitativa intervjuer har genomförts med projektets inblandade: en bildpedagog, en kemist, en intendent och en lärare. Resultatet av intervjuerna visade att bakgrunden till samarbetet var slumpmässig, att en del samarbetsproblem förekommit men att samtliga informanter var nöjda med samarbetet. Bildvisningen och workshopen på BildMuseet hade som mål att vara lustfylld för att eleverna skulle få en positiv uppfattning om kemi. Samtliga informanter motiverade att innehållet hade många förutsättningar att leda till detta. / The purpose of the paper was to examine what the image and the image creation work has implications for literacy in collaboration between museums, universities and schools. I have carried out observations of students ' visits to a picture exhibition in chemistry, BildMuseet Umeå University. The visit included the image viewing and subsequent workshop with an art educator and a chemist. The result of observations showed that the image, the visual, was used in the knowledge order mainly applicable chemistry. It was considered as a way to reach students differently than text and numbers that we learn differently and requires different ways of learning. Qualitative interviews were carried out with the project involved: an art educator, a chemist, a curator and a teacher. The result of the interviews showed that the background to cooperation was truly random, that some collaboration problems occurred but that they all were satisfied with the cooperation. The image is displayed and the workshop on BildMuseet that aimed to be pleasurable to the students would have a positive perception of chemistry. They all motivated that the content had many conditions that lead to this.

No description available.

I en fältstudie på grundskolan studeras elevernas arbete med Lego som visuell kultur och hur de ser på lärande kring Lego. Syftet med studien är att ge ett bidrag till förståelsen av olika könsstrukturer i byggandet av Lego och därmed se eventuella skillnader i utföranden mellan flickor och pojkar. Det handlar också om att låta eleverna vara medforskare och göra deras röster hörda samt bidra till elevernas berättandekultur och kunskapande. Frågeställningarna är: På vilket sätt blir olika genusperspektiv framträdande i byggandet med Lego? Hur framträder skillnader mellan pojkar och flickor? På vilket sätt kan elever uppfatta och beskriva Lego som en kunskapsform? Undersökningen har en socialkonstruktionistisk teoretisk ram, där eleverna ses som kunskapande aktörer och medaktörer till grundskolediskursen. Det empiriska materialet analyseras utifrån metoder inom diskursanalys som en variant av textanalys. Resultatet av detta arbete har medfört att jag har fått en större förståelse för hur viktig kommunikationen är i bildämnet för språkutveckling. Jag har också funnit att det behövs en reflektion och medvetenhet kring genusperspektivet för att kunna förändra dessa mönster. Som bildlärare har jag genom detta arbete sett de positiva effekterna av att skaffa mig mer kunskap om jämställdhet för att kunna förändra äldre traditioner.

ABSTRACT Vår uppsats har som syfte att undersöka möjligheterna för och effekterna att använda sig av serier som undervisningsmedel inom bildpedagogiken. För att skapa oss en bild av detta valde vi att söka svar på hur skolväsendet traditionellt betraktat tecknade serier och annan populärkultur och jämföra detta med lärare och elevers syn på populärkultur och serier idag. Vi ställde oss också frågan hur och i vilken mån tecknade serier är en del av dagens bildundervisning i högstadiet. För att söka svar på våra frågeställningar genomförde vi en fallstudie på tre av vardera klasser i årskurserna 7-9 och samlade in material i form av kvalitativa intervjuer med bildlärarna samt en enkätundersökning riktad till eleverna. Resultaten som framkom av undersökningen visade jämfört med tidigare forskning att skolväsendet och lärarnas syn på tecknade serier generellt kan anses ha genomgått en förändring. Från att serierna och andra populärkulturella element haft mycket låg status har de på senare tid i någon mån börjat erkännas som ett välkommet inslag i klassrummet. Alla tre bildlärare som deltog i undersökningen ställde sig positiva till att använda serier som undervisningsmedel och vi kunde tydligt se att tecknade serier utgjorde ett uppskattat inslag i bildundervisningen från elevernas sida. Vi hittade flera exempel på hur serier kan användas som undervisningsmedel, till exempel genom temaarbeten och ämnesöverskridande undervisning. Den mest uppenbara fördelen vi kunde se i att använda tecknade serier som undervisningsmedel var dess potentiella motivationshöjande och kreativitetsstimulerande effekter. Elevernas svar i undersökningen visade tydligt att serier är uppskattat, men då det saknas tidigare studier som undersöker huruvida elevernas intresse för bildämnet skulle vara mindre utan inslag av serier bedömer vi denna fråga som en intressant grund för vidare forskning. Nyckelord: Serier, bildpedagogik, bildundervisning, populärkultur, högstadiet

Den pedagogiska metoden Storyline är temat för detta examensarbete. I Storyline bygger en hel klass upp en fiktiv berättelse igångsatt av läraren. De som arbetar enligt denna metod låter de konstruktivistiska teorierna forma undervisningen. Man arbetar aktivt för att elevens förförståelse ska lockas fram, och man betraktar elevens förkunskaper som en viktig beståndsdel i sitt eget kunskapsbyggande. Detta har blivit min frågeställning: Hur lyfts elevens förförståelse fram inom Storylinemetoden och vad händer med förförståelsen? Parallellt med denna undersökning har jag gjort en konstnärlig undersökning inspirerad av Storyline. Jag har skrivit en berättelse om några råttor som bor under Liljevalchs konsthall. Enligt denna fiktiva historia har råttorna blivit allt mer duktiga vad det gäller konst, för att de hör många samtal av besökare och konstnärer och ser många av utställningarna på nätterna. Karaktärerna i berättelsen har jag gestaltat i textilt material och låtit ”dessa karaktärer” måla bilder i akryl och olja. I min undersökning har jag kommit fram till att berättelser man skapar kommer att bestå av förförståelse från den som skapar berättelsen. Det är framför allt Ricoeur som kopplar förförståelse direkt till berättande. En anledning till att elevers förförståelse blir aktiverad i Storyline kommer av att man lägger upp undervisningen som en berättelse. En annan viktig aspekt vad det gäller att ta fram förkunskaper i Storylinemetoden är att mycket av undervisningen försiggår genom samtal och att det skapas en trygg atmosfär i klassrummet. Ett kännetecknande drag hos Storylinemetoden är de nyckelfrågor man använder sig av. De är till för att elever ska komma med föreställningar och kvalificerade gissningar. Ofta gör man en gemensam teckning, inte primärt för att bli bättre på att teckna, utan för att en teckning gör att det blir lättare att samlas kring gruppens gemensamma förkunskaper. Den förförståelse man inte kommer på egen hand kommer man lättare på tillsammans med de andra. Man använder sig av varandra i vars och ens aproximala utvecklingszoon för att aktivera det man redan vet, det man nästan vet, det man anar eller det man kan räkna ut om temat som ska behandlas. Under historiens gång får eleverna nya nyckelfrågor som utmanar deras kreativitet då de behöver lösa nya problem och inhämta ny kunskap.

Vi har alla olika sätt att bearbeta traumatiska händelser och känslor. Mitt sätt var att teckna, teckningarna blev ett rop på hjälp. Under uppväxten fick tecknande andra betydelser än bearbetning av barndomens sår, det blev ett verktyg att få komma ifrån verkligheten. En fristad där ingen kunde säga åt mig vad jag fick och inte fick göra, för det var min fantasi som gällde. Men under skolans gång så rycktes den betydelsen ifrån mig och att teckna realistiskt var viktigare. I denna uppsats undersöker jag varför människor väljer att sluta eller fortsätta teckna efter barndomen. Med hjälp av 6 informanter i åldrarna 18-30 har jag med hjälp av semistrukturerade intervjuer låtit informanterna diskutera sitt tecknande och hur bildämnet har påverkat deras inställning till tecknande. Med hjälp av social inlärningsteori, emotionspsykologi och ett socialkognitivistiskt perspektiv har jag analyserat intervjuerna för att ta reda på den emotionella intelligensens värde och den sociala miljöns påverkan på informanternas svar om tecknande. Som blivande bildlärare vill jag utveckla teckningens betydelse. Frustrationen att inte kunna hantera tekniken och tiden som inte finns för att lära sig teckna var det ledande svaret som blev inspirationen till mitt gestaltningsarbete ”Frustration i skapande”. I gestaltningen släppte jag pennan men behöll att arbeta med papper, ett material som är lättillgängligt. Gestaltningen består utav en skulptur som är uppbyggd av papper, med hjälp av vikkonsten origami visar skulpturen processen att lära sig hantera en teknik. Genom att släppa pennan visar jag att det finns andra sätt att teckna på än med penna och papper. Gestaltningen presenterades på Konstfacks vårutställning 12-22 Maj 2016.

I den här uppsatsen undersöker jag vad som har visats om visuell konst för barn på SVT under åren 1992-1999 samt 2010-2014. Jag har studerat fyra programserier om konst: Det är inte klokt! från 1993, Alla tiders tavlor från 1994, Skapa stort från 2011 samt Evas superkoll från 2011 och framförallt närstuderat avsnitt ett i varje serie. Jag har undersökt vilken konst som visas och hur man markerar att det är konst samt på vilket sätt barn är delaktiga i programmet och hur de tilltalas. Med konst menar jag här det som SVT själva benämnt som konst. Med visas för barn menar jag att programmen har visats på ”barnvänlig” tid, oftast inom ramen för Bolibompa eller på Barnkanalen och att målgruppen uttalat är barn. Jag har också studerat hur programmen förändrats över tid. Det jag kom fram till, inom ramen för den här uppsatsen, var att konsten som tas upp i programmen är den redan etablerade konsten, som vi återfinner på museer och som offentlig skulptur, och att den framför allt finns i Stockholm. Vi förstår att det är konst just genom att konsten presenteras i sådan miljö som själv definierar vad som är konst. Programmen reproducerar alltså den gängse uppfattningen om var konst finns och vem som bestämmer vad som kallas konst, och man använder sig av vedertagna sammanhang. Med åren har programmen blivit rörligare rent fysiskt och innehåller fler miljöer och/eller konstverk än tidigare. Även personerna som deltar i programmen rör sig mer och är på det viset mer aktiva. Vad jag kunnat se riktar sig de flesta program till yngre barn och upp till cirka 12 år. Man kan också se att antalet program med skapande ökat och att kopplingen barn-skapande-konst ses som något naturligt, både i de tidigare programmen och de senare.

Med utgångspunkt i en fältstudie som genomförts i grundskolans årskurs nio studeras elevernas dokumentärfilmer om mänskliga rättigheter, som visuell kultur och representationer av hur de ser på normer och genus. Syftet med studien är att ge ett bidrag till förståelsen av hur eleverna representerar sin syn på genusdiskursen, i samband med skapandet av elevernas dokumentärfilmer. Filmerna kan analyseras ur ett etnografiskt perspektiv, som vägletts av ett intresse för elevernas uppfattningar och tankar om fenomen i omvärlden. Jag intresserar mig för om det sker eventuella perspektivbyten när eleverna får andra åskådarperspektiv på sina filmer. Samtidigt har jag haft för avsikt att identifiera hinder och möjligheter för att utmana och gå bortom dominerande diskurser om kön. Det handlar också om att låta eleverna vara medforskare och göra deras röster hörda samt bidra till elevernas egna digitala artefakter, berättandekultur och kunskapande. Studiens forskningsfråga är: Vilka genusperspektiv blir synliga i elevernas samtal om egna dokumentärfilmer? Undersökningen har en socialkonstruktionistisk teoretisk ram, där eleverna ses som kunskapande aktörer och medaktörer till genusdiskursen. Det empiriska materialet analyseras utifrån metoder inom diskursanalys som en variant av bild och textanalys. Resultatet av denna studie har medfört att jag har fått en förståelse för hur viktiga estetiska ämnen är i skolan för att lyfta normargumentet genom estetiska uttrycksformer. Jag har funnit att detta medför egen initiativförmåga, kreativitet och kritisk reflektion hos eleverna. Eleverna i studien har själva kommit med lösningar på hur man ska komma till rätta med jämlikhetsdiskursen i skolan. Sammanfattningsvis lever traditionella normer kvar i skolans kontext, trots den omfattande forskning som finns på området.