På en minnesmottagning på ett universitetssjukhus i mellersta Sverige förs det en diskussion om att sjuksköterskan ska träffa patienten vid uppföljande besök efter att demensdiagnos delgivits. Det finns idag inga lokala riktlinjer för vad som skulle ingå i ett sådant besök. Inom andra medicinska specialiteter finns redan rutinen med uppföljande besök hos sjuksköterska och det är uppskattat bland patienter. I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom framgår bland annat att vården ska vara personcentrerad och att anhöriga ska få stöd. Syftet med föreliggande studie var att belysa hur personer med demenssjukdom och deras anhöriga upplever sin situation. Metoden som valdes var forskningsöversikt. Inkluderade artiklar skulle handla om mild till måttlig demens och övervägande om Alzheimer. I studier med anhöriga skulle även personer med demens delta. Databassökningar gjordes och inkluderade artiklar, 15 stycken, kvalitetsbedömdes och bearbetades. I resultatet sågs att vid diagnosbeskedet reagerade både anhöriga och personer med demens med starka reaktioner, de blev chockade, det fanns redan en uppfattning om de förluster som demenssjukdomen för med sig. Förluster av tankeförmåga, nedsatt verbal förmåga, försämrad förmåga att fatta egna beslut och försämrad förmåga att hitta vilket medförde rädsla att gå vilse. Minnesproblem ställde till det i vardagen och aktiviteter modifierades för att personen med demens skulle kunna fortsätta med dem. Anhöriga fick ta över uppgifter som personen med demens tidigare själv ansvarat för. Den nedsatta verbala förmågan kunde leda till att personer med demens drog sig undan från social samvaro och livskvaliteten påverkades. Känslor av skam var också förknippat med sjukdomen. Slutsats: Resultaten visar tydligt upplevelsen av en livssituation där både person med demens och anhöriga försökte att leva så normalt som möjligt och att detta var strävsamt. Det krävdes flera olika coping-strategier för att hantera situationen. Att få fortsätta att bidra till omvärlden var viktigt.

Syftet med studien var att undersöka hur biståndshandläggare inom äldreomsorgen hanterar dilemmat som uppstår när en person som har en demensdiagnos motsätter sig hjälpinsatser som biståndshandläggare, vårdpersonal och anhöriga anser är nödvändiga för att den enskilde inte ska riskera att fara illa. För att uppnå syftet med studien tillämpades kvalitativ metod i form av intervjuer. Den dataanalysmetod som användes var tematisk analys. Resultatet visade att samtliga biståndshandläggare använde sig av liknande strategier för att nå fram till den enskilde som motsatte sig hjälpen. Strategierna de använde sig av var långsiktighet, att ta hjälp från andra professioner och anhöriga samt att lirka. Majoriteten av biståndshandläggarna upplevde att de med hjälp av strategierna kunde skydda personer som har en demensdiagnos. Några av biståndshandläggarna uttryckte en önskan om större befogenheter. Flera biståndshandläggare tolkade även lagstiftningen olika. Resultatet analyserades därefter med hjälp av organisationsteori ur ett strukturellt och kulturellt perspektiv, men även med hjälp av begreppet pastoralmakt. Analysen visade att biståndshandläggarna styrdes av en struktur bestående av lagar och riktlinjer vilket begränsade deras handlingsutrymme. Däremot hade alla biståndshandläggare oberoende av varandra skapat en kultur inom respektive organisation som strävade efter att övervinna den enskildes motstånd i ett försök till att skydda den enskilde. Ur ett pastoralmaktsperspektiv, visade resultatet att samhällets sociala normer var av betydelse för hur biståndshandläggarna handlade gentemot den som motsatte sig hjälpen. Studiens slutsats var att personer med demensdiagnos kan skyddas från att fara illa, men att vissa riskerade ett sämre skydd beroende på hur lagstiftningen tolkades av den enskilde biståndshandläggaren. / The purpose of this study was to examine how case managers in elderly care deals with the dilemma that arises when a person suffering from a dementia diagnosis opposes the care case managers,  healthcare workers and relatives consider to be necessary to that person so that the individual does not risk being involved in an accident or becoming ill. To reach the purpose of the study we used a qualitative research technique in the form of interviews and the research strategy we used was thematic strategy. The result shows that all of the case managers in our study used similar strategies in their work to persuade the individual who opposed the care granted by the case managers. The strategies used were long-term, take help from other professionals and relatives and to coax. A majority of the case managers experienced that they with help of the strategies had the capability to protect the people suffering from dementia diagnoses. A few of the case managers expressed a wish for extended authority, and it was not uncommon for the case managers to have their own interpretation of the laws. The result was then analyzed by using organization theory and viewed from a structural and cultural perspective, but also with the help of pastoral power. The analysis showed that case managers were guided by a structure consisting of laws and guidelines, which limited their room for maneuver. however, all case managers had independently created a culture within each organization that strived to overcome the individual's resistance in an attempt to protect the individual. From a pastoral power perspective, the results showed that society's social norms were important for how case managers acted towards those who opposed . The study concluded that people with dementia can be protected from being harmed, but that some risked worse protection dependent on how the case manager interpreted the law.

Personer som får demensdiagnos är vanligtvis över 65 år och fler kvinnor än män drabbas. Antalet personer med en demenssjukdom kommer att fördubblas till år 2050. Demens är en progredierande sjukdom som inte kan botas. Maka/make eller partner blir oftast den som ansvarar för omvårdnaden och det är förknippat med unika utmaningar och stödbehov. Därför är det betydelsefullt att distriktssköterskor besitter kunskap om anhörigas upplevelser för att kunna ge dem adekvat stöd. Syftet var att belysa anhörigas upplevelse av vård i hemmet av make/maka eller partner som har en demensdiagnos. Metoden som användes var en systematisk litteraturöversikt med kvalitativ och induktiv ansats. Totalt ingick tolv vetenskapliga artiklar från Sverige, Norge och England, vilka identifierades från Cinahl och Medline. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades via en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet påvisade anhörigas upplevelse av vårdbörda som orsakades av ständigt vakande, isolering, ensamhet och utsatthet.  I takt med den närståendes försämring ökade påfrestningen på anhöriga, vilket krävde anpassning i vardagen och en förändring från partner till vårdare. Anhöriga hade behov av information, praktiskt och emotionellt stöd, vars tillgänglighet varierade och mottogs olika. I diskussionsavsnittet resoneras om fynden kring vårdbördans effekter, relationens betydelse till den närstående, familjen och vänner samt bemötande från vårdpersonal och behovet av kunskap.

The study aims to describe and analyse how case managers reflect and act in the regards to self-determination when caring for residents with dementia diagnosis. Our main questions dealt with how the case managers handle the right to self-determination in relation to the residents’ relatives’ opinions when a person has dementia. To find answers to our questions, we interviewed seven care takers within elderly care in four different municipalitys in the Southern Sweden. We used qualitative interviews based on a semi-structured interview guide and two vignettes. The vignettes were based on two fictive narratives which both included persons with dementia but with different relatives and opinions. The purpose of the vignettes were to investigate whether there was different perceptions among the case managers in terms of consideration the residents’ self-determination in relation to their relatives. The results of the study were analyzed using Hasenfeld’s theory on Human service organizations, Lipsky’s street-level bureaucracy and Strauss’ negotiation-perspective. We displayed similarities to previous research showing that the case managers work with the residents’ best interest in mind even though relatives can be very obstinate. Our main conclusions are that the interpretation of self-determination is fluidity according to the case managers is fluidity and the case managers at some occasions try to persuade the person with dementia to apply for care and welfare. Furthermore can the relatives of the person with dementia be both beneficial and disadvantageous depending of the relation between them.

No description available.