Bakgrund: Mer än hälften av antalet dödsfall i världen är orsakade av sjukdomar som delvis kan förebyggas med förändrade levnadsvanor och mer än halva Sveriges befolkning har minst en ohälsosam levnadsvana. Primärvården har en bra position för att arbeta hälsofrämjande med levnadsvanor och distriktssköterskor ska arbeta för att främja jämlik hälsa och goda levnadsvanor i hela befolkningen. Syfte: Att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av det dagliga hälsofrämjande arbetet på hälsocentral. Metod: Metoden som använts var en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer utfördes för att samla in data. Dataanalysen är gjord med en kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Studien resulterade i sju kategorier: Att bygga en relation och se hela patienten; Att motivera omotiverade patienter; Att använda verktyg och metoder som stöd i samtalet; Att anpassa samtalet efter patienten; Att det egna drivet är viktigt; Att teamarbete och rutiner påverkar arbetet; Att förutsättningarna är begränsade inom organisationen. Slutsats: Distriktssköterskor anser att det hälsofrämjande arbetet är viktigt och att de vill prioritera det, men att andra arbetsuppgifter tar mycket tid och leder till att tiden inte räcker till.

Sjuksköterskor i barnhälsovården arbetar för att främja barns fysiska, psykiska och sociala hälsa samt utveckling. De ansvarar också för att identifiera samt åtgärda eventuella problem för att förebygga ohälsa hos barn. Covid-19 pandemin har påverkat världens befolkning på olika sätt och även hälso- och sjukvården. Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av hur arbete inom barnhälsovård har påverkats under Covid-19 pandemin. Studien genomfördes med en kvalitativ studiedesign, där datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer med totalt åtta deltagare från fem hälsocentraler i Norra Sverige. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys som utfördes induktivt med manifest ansats. Resultatet visade en förändring av det sociala samspelet, att behovet av föräldrastöd ökat och att det tillkom prioriteringar och omfördelningar inom verksamheten. Dessutom visade resultatet att det har krävts åtgärder för att minska smittspridningen. Konklusionen är att istället för att minska verksamheten under Covid-19 pandemin, hade resurserna inom barnhälsovården behövt utökas och föräldrastödet prioriterats.

Många gånger är det distriktssköterskor som står patienter närmast och är patienternas talesperson men det krävs ett multiprofessionellt samarbete för att kunna se till alla behov och skapa förutsättningar för patienter att uppleva livskvalitet sista tiden i livet. Då fler väljer att dö hemma är det centralt att samarbetet mellan distriktssköterskor och patientansvarig läkare fungerar för att kunna erbjuda god vård. Syftet med denna studie var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av samarbete med patientansvarig läkare vid palliativ vård i hemmet. Distriktssköterskor med minst ett års erfarenhet inom palliativ vård i hemsjukvården deltog i studien. Datainsamling utfördes med semistrukturerade intervjuer av åtta distriktssköterskor och data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Dataanalysen resulterade i fyra subteman: Frustrerande att behöva strida för samarbete; Kontinuiteten är bristande; Tidigt engagemang från läkare ger bättre vård samt Att tillsammans ligga steget före. Det övergripande temat var Att sträva efter bättre tillgänglighet av läkare för en trygg vård. Distriktssköterskor beskrev att läkare inte prioriterade palliativ vård i samma utsträckning som dem samt att det var brist på patientansvariga läkare. Individuella samt organisatoriska faktorer ligger till grund för kvaliteten på samarbetet och därmed också möjligheten att kunna erbjuda palliativa patienter en god och säker vård.

Bakgrund: En ny lag om samverkan vid utskrivning från sjukhus infördes 2018. Varje patient med behov av uppföljning skulle tilldelas en fast vårdkontakt. Inom regioner och kommuner reviderades eller upprättades hemsjukvårdsavtal för att förtydliga vilken aktör som ansvarade för patienterna efter sjukhusvistelse. Detta innebar att ansvarsfördelningen av patienters tillhörighet kom att förändras. Uppföljning under första året, visar att den fasta vårdkontakten inom primärvården ofta fallit på en sjuksköterska och att oklarheter om vad den rollen innebar inte är helt klarlagd. Syfte: Syftet var att undersöka hur ett nytt hemsjukvårdsavtal påverkat arbetssituationen på hälsocentraler i en norrländsk region. Metod: Kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer av sjuksköterskor och distriktssköterskor i primärvård. Innehållsanalys användes. Resultat: Innehållsanalysen mynnade ut i tre kategorier: samverkan, belastning och inflytande. Samarbetet med kommunen hade påverkats och det nya hemsjukvårdsavtalet upplevdes svårtolkat vilket kunde leda till konflikter. Deltagarna uttryckte frustration över situationen på olika sätt och arbetsbelastningen hade ökat. Inflytandet över patienternas omvårdnad och möjligheten till egna bedömningar i omvårdnadsprocessen hade minskat. Deltagarna upplevde att deras helhetsbild av patienterna hade försämrats trots att avtalet inneburit bättre kännedom om patienterna. Diskussion: Deltagarna gav uttryck som indikerade delvis frånvaro av KASAM inom organisation. Forskning visar att utbildning och medverkan av berörd personal vid införande av nya arbetsmetoder har givit bättre resultat än när de inte tillfrågats. Slutsats: Personal bör göras delaktiga i processen kring organisationsförändringar. Dels för att göra syftet med förändringen mer begriplig för dem, dels för att ta tillvara kompetensen som personalen besitter. / Background: In 2018 a new law about cooperation during discharge planning was implemented. All patients with the need for monitoring after discharge were to be given a care contact. New agreements were made or redeveloped between the communities and the primary health care. All to establish clear boundaries of responsibility. This changed the way the responsibilities were distributed. A follow-up during the first year, showed that the care contact often fell on a nurse in primary care. The actual role of this contact was not satisfactory clear though. Aim: The aim was to examine how a new agreement regarding home care effected the work situation in primary care settings in northern Sweden. Method: Qualitative method with semi structured interviews with registered nurses and district nurses in primary health care units. Content analysis was used. Result: Three main subjects were recognized, cooperation, strain and influence. The cooperation with the community had changed. The new agreement felt difficult to understand which could lead to arguments. The participants felt frustrated. The workload had increased, and the participant’s influence had diminished. They expressed that the larger picture of the patients was lower even though they knew more about specific details concerning the patients they responsible over. Discussion: The participants expressed low SOC towards the new agreement. Studies show that inclusion of the persons it concerns have greater success during reorganizations. Conclusion: Staff should be made a part of the process around organizational changes. Partly to make the aim of the changes more understandable to them, partly to make use of the competence of the staff. / <p>Godkännandedatum: 2020-01-16</p>

Bakgrund: Distriktssköterskor har sedan år 1994 haft möjligheten att förskriva läkemedel utifrån vissa restriktioner. Förskrivningsrätten för distriktssköterskor var tänkt att förbättra vården för hela befolkningen och att stärka deras profession. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att belysa distriktsköterskors erfarenheter av förskrivningsrätten. Metod: En litteraturstudie genomfördes baserad på 11 originalartiklar. Artiklarna söktes fram i databaserna PubMed och CINAHL. Data analyserades med stöd i processen för kvalitativ innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs (2008). Analysen resulterade i tre kategorier och sju underkategorier. Resultat: Distriktssköterskornas erfarenheter var att deras förskrivningsrätt ledde till flera positiva aspekter inom vården både för professionen och för patienter. Den upplevdes förbättra omvårdnaden och utveckla professionen, dock fanns det faktorer som påverkade utövandet av förskrivningen. Dessa kunde vara formella problem, brist på tillgång till stöd, kunskap och möjligheter till fortbildning. Diskussion: Förskrivningsrätten ansågs ha potential att förbättra omvårdnaden. Genom att distriktssköterskor fick möjlighet till utökade kunskaper bidrog det till att se både patientens omvårdnads- och mediciniska behov. Organisationens strukturer hade betydelse gällande utövandet. Slutsats: Brist på stöd och utvecklingsmöjligheter visades ha en negativ påverkan på hur distriktssköterskor nyttjar sin förskrivningsrätt, vilket indirekt kunde leda till en sämre omvårdnad för patienter. Ledningen i hälso- och sjukvård kan ta del av den här litteraturstudien för att utforma strategier som hjälper distriktssköterskor att utnyttja sina kunskaper i förskrivningsrätten mer optimalt. Vidare forskning inom ämnet bör utreda både patientperspektivet i Sverige samt förskrivningsrättens tidspåverkan. / Background: District nurses´ have been allowed, with some limitations, to prescribe since 1994. The right to prescribe were intended as a way to improve the healthcare for the entire population as well as strengthen the profession. Aim: The aim of this literature review was to illustrate the district nurses´ experience of prescribing. Method: This literature review was conducted based on 11 original articles. Searches were made in the databases PubMed and CINAHL. Data were analyzed using the process for qualitative content analyses according to Elo och Kyngäs (2008). The analysis resulted in three categories and seven subcategories. Result: The prescription rights of the district nurse had multiple positive effects on the healthcare for both the patients and the profession, however there are some factors that limits the use of the prescription right. These factors could be structural problems, lack of support, knowing your limitations, knowledge and possibility for further training.Discussion: The right to prescribe was believed to have potential to improve the healthcare. The district nurses could get a better view of the patient’s medical- and health needs by giving them a chance to increase their knowledge. Structural factors have had a major impact on the usage of prescription rights. Conclusion: Lack of support and development was shown to have a negative impact on the district nurse´s use of prescription rights which could have led to worse healthcare for the patients. The management within healthcare can use this study as support when developing strategies for increasing the district nurses use of the prescription rights. Continuing research on the subject should have focus on the patients’ perspective in Sweden as well as the time consumption effect. / <p>Godkännandedatum: 2019-11-04</p>

Bakgrund: Genom användning av Senior Alert kan antalet fall av undernäring, trycksår, fallolyckor, munhälsa och blåsdysfunktion hos äldre personer förebyggas och minskas.  Äldre patienter i hemsjukvården är oftast multisjuka, deras hälsotillstånd kan vara komplexa och förändras drastiskt. Distriktsköterskor har en viktig roll i att kartlägga, upptäcka, åtgärda, följa upp och förhindra dessa potentiella hälsorisker genom att tillämpa Senior alert hos dessa patienter. Syfte: Syftet var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av att använda Senior Alert inom hemsjukvård.Metod: En kvalitativ intervjustudie utfördes med sammanlagt 17 distriktssköterskor och sjuksköterskor som arbetar inom hemsjukvård. En manifest innehållsanalys används för att bearbeta datainsamlingen. Resultat: Resultatet redovisas i tre huvudkategorier: Fördelar med att använda Senior Alert; Faktorer som hindrar användning av Senior Alert och Förbättringsområden för Senior Alert. De tre huvudkategorierna med tillhörande tio underkategorier redovisas i resultatet. Slutsats: Distriktssköterskorna vittnade om fördelar respektive hinder med att använda Senior Alert inom hemsjukvården. Distriktsköterskorna påtalade vikten av ökat stöd från ledningen i form av tydlig arbetsstruktur och ökad kunskaps- och kompetensutveckling för att möjliggöra ett förebyggande arbete genom användandet av Senior Alert i hemsjukvården.

När en smittsam sjukdom sprids över världen påverkas hälso- och sjukvårdspersonal i sitt arbete. Ett nytt coronavirus som kallas covid-19 verifierades i slutet av år 2019 vilket senare klassades som en pandemi. Distriktssköterskor inom primärvården är ofta första kontakten för patienter vilket gör att de befinner sig i smittans frontlinje. Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors upplevelse av det dagliga arbetet på hälsocentraler under covid-19 pandemin. Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer som sedan analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet blev fyra teman vilka benämndes Oro, stress och förlorad kontroll påverkar hälsan, Vara tvungen att förändra sättet att tänka och arbeta, Att få omfattande information som ibland känns otydlig samt Dra lärdom och tro att det ska leda till förbättring. Oron berörde ovissheten kring den egna, närståendes och patienters hälsa samt de egna arbetsuppgifterna. Nya arbetssätt och rutiner tvingade även distriktssköterskorna till att tänka i nya banor och samarbeta på en ny nivå samt att ta del av omfattande information. Slutsatser som kan dras är att distriktssköterskors erfarenheter bör tas tillvara för att förbättra arbetsmiljön och även för att kunna dra lärdomar inför framtida pandemier.

Bakgrund: Enligt WHO dör 41 miljoner människor i världen varje år av icke-smittsamma sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, kroniska lungsjukdomar samt diabetes. Där fysisk inaktivitet är en av de främsta riskfaktorerna till dessa sjukdomar. Fysisk aktivitet har multifaktoriella effekter på kroppen, kan förebygga/behandla sjukdomar och därmed främja hälsa. Där det evidensbaserade FaR varit en metod till att främja hälsa. Syfte: Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av att använda FaR inom primärvården. Metod: Studien har en beskrivande design med kvalitativ ansats. Tio distriktssköterskor från primärvården deltog. Datan insamlades med semistrukturerade intervjuer, via telefon/Skype. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat: FaR var ett bra verktyg för att motivera patienter till regelbunden fysisk aktivitet. Arbetet utifrån den enskilda individen var betydelsefullt.Vanligaste målgrupperna var patienter med diabetes, astma/KOL, hypertoni och höga blodfetter. Promenader var den mest förekommande aktiviteten. FaR utfördes sällan, samtal om kost och fysisk aktivitet skedde alltid. FaR var ett bra komplement till läkemedel. Inställningen till FaR, brist på information samt kunskaps- och tidsbrist påverkade det hälsofrämjande arbetet, därmed förskrivningarna av FaR. Brist på information och stöd från ledningen framkom som ett hinder av distriktssköterskorna. Önskan om mer stöd från ledningen fanns samt att FaR skulle lyftas mer på arbetsplatserna. Slutsats: Distriktssköterskor upplevde FaR som positivt för folkhälsan, men svår att implementera i det hälsofrämjande arbetet. Att motivera patienter och att utgå från individen var betydande. Även om FaR sällan förskrevs, så samtalades det om fysisk aktivitet och kost med patienter. Att Verksamhetsledningen prioriterade och uppmuntrade det hälsofrämjande arbetet kring FaR uttrycktes som en önskan av distriktssköterskorna, för att kunna förbättra det.

Barn som far illa är ett globalt problem och många barn får inte det stöd de har rätt till. Sjuksköterskor inom barnhälsovården (BHV) följer barns utveckling och ska utgöra ett stöd för familjen. I uppdraget ingår att göra orosanmälan vid misstanke om att barn far illa. Studier visar att orosanmälan inte alltid görs. Mer kunskap behövs om varför så inte sker och hur orosanmälningar erfars av BHV-sjuksköterskor. Syftet var att beskriva BHV-sjuksköterskors erfarenheter av att göra orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Kvalitativ metod användes och data samlades in genom semistrukturerade intervjuer med åtta BHV-sjuksköterskor. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ tematisk analys, baserad på beskrivande fenomenologi. Resultatet visade att BHV-sjuksköterskorna upplever orosanmälningar som en tung och krävande arbetsuppgift. De känner oro och sorg över barnets situation, de vill upprätthålla en god relation med föräldrarna samtidigt som de känner sig osäkra på sin bedömning. När de såg orosanmälan som en hjälp och stöd till familjen underlättade det beslutet. Tidigare erfarenheter och kollegor utgjorde ett stöd. Sekretessen mellan dem och socialtjänsten försvårade det uppföljande arbetet med familjen. BHV-sjuksköterskorna såg att en öppen kommunikation med familjen bidrog till att föräldrarna kände sig delaktiga. Det medförde en ökad tillit, vilket ansågs utgöra grunden för en god relation. För att klara uppgiften att göra orosanmälan behöver BHV-sjuksköterskor goda förutsättningar som stöd från kollegor och handledning. Vid svåra samtalsämnen krävs goda kunskaper i samtalsmetodik. Genom fortlöpande samtal om barns rättigheter ökar barnens möjligheter till god hälsa, vilket är en förutsättning för en hållbar samhällsutveckling.

Bakgrund: Befolkningen blir äldre och kräver alltmer komplicerad hälso- och sjukvård som bedrivs i hemmen. Som en följd av detta förväntas även den palliativa vården i hemmen öka. Den palliativa vården bör tillgodose fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov vilket ställer höga krav på distriktssköterskan. Syfte: Att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av att vårda personer som får palliativ vård inom hemsjukvården. Metod: En kvalitativ design med induktiv ansats har använts i studien. Semistrukturerade individuella intervjuer genomfördes med åtta distriktssköterskor inom hemsjukvården i tre olika kommuner i norra Sverige. Insamlade data har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studien resulterade i fem kategorier. Att vara en del av ett team med ett gemensamt mål, att föra existentiella samtal är viktigt, att klara utmaningen med ett känslofyllt och ensamt arbete, att vilja ge en värdig och tryggvård och att försöka se till hela familjens behov. Slutsats: Arbetet med palliativ vård inom hemsjukvården är komplext och distriktssköterskan är en del av ett större team. Trots detta kan arbetet upplevas som ensamt, känslosamt och krävande, men även viktigt och givande. Ett fungerande teamarbete, regelbunden utbildning och debriefing är faktorer som leder till att distriktssköterskan utvecklas och kan ge god omvårdnad.