No description available.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur lärare och skolledning tänker om specialpedagogik. Skolan ska tillgodose varje elevs behov och skapa förutsättningar så att alla når måluppfyllelse. Skolverket har sitt tydliga uppdrag med att alla barn, ungdomar och vuxna ska få en bra utbildning. Skolverket arbetar även med trygghet för alla elever och att rätt stöd och hjälp ska finnas för att eleverna ska nå målen. De ger stöd till personal och chefer på skolor och i kommuner (Skolverket, Vad är Skolverket?). Skolverket anger därmed ramarna som ska följas i undervisningen i varje skola med sin verksamhet och till all pedagogisk personal. Det är ett viktigt steg att beröra detta perspektiv utifrån den grundläggande bas som Skolverket ger för skolans utbildning av elever. Skolinspektionen klargör i en sammanställning av forskningsresultat att resultaten för svenska elever sjunker i internationella kunskapsmätningar (Skolinspektionen, Framgång i undervisningen, s. 2). Tidigare forskning visar att elevers problem med att läsning och skrivning brukar beskrivas med två olika begrepp. De fungerar synonymt med varandra även om de skiljer sig lite åt. Det ena begreppet är läs- och skrivsvårigheter och används för de elever som inte har de färdigheter som förväntas med hänsyn tagen till den ålder och den årskurs hen går i. Det andra begreppet är dyslexi och det används inom specifika läs-och skrivsvårigheter och det definieras oftast något snävare i det stora hela jämfört med det första begreppet (Asmervik, Ogden, Rygvold, 2001, s. 15). Karin Taube hävdar i sin bok Läsinlärning och självförtroende ett välkänt faktum, att det finns en stor grupp elever med läs- och skrivsvårigheter som inte är relaterade till begåvningsbrister. För de flesta elever handlar det med största sannolikhet inte heller om specifika läs - och skrivsvårigheter som kan höra till någon form av svaghet eller ”defekt”. Taube menar däremot att dessa elever redan i tidigt stadium har hamnat i ”onda cirklar” (Karin Taube, 2007, s. 64). Metoden som har använts för denna undersökning har varit intervjuer via mail. Arbetet med intervjuerna har genomförts med sex stycken pedagoger på en skola i Södermanland. Denna samling informanter blir varken till antalet eller med geografiskt läge representativa för hela landet Sverige. Samtliga har svarat relativt olika på frågorna och troligtvis beror detta på att de har olika befattningar inom skolans område. Resultatet kan sammanfattas med att en ämneslärare har mindre insikt i vad andra lärare tycker om metodval för att bearbeta elevers läs- och skrivsvårigheter. Specialpedagogen har goda exempel på vilka metoder som är lämpliga att användas för elever med läs- och skrivsvårigheter och precis som för ämnesläraren är kollegornas val av lämpliga metoder för att bearbeta läs- och skrivsvårigheter okända. Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att ju närmare specialpedagogiken personalen jobbar desto tydligare exempel framkommer i intervjuerna. Ämneslärarna har sina uppfattningar och de skiljer sig något från specialpedagogens och speciallärarens. Hur skolledningen tänker och hur de ser på sin uppföljning av sitt arbete är en fråga som egentligen bara biträdande rektor aktivt svarade på. Då det nämns att uppföljning ingår i det systematiska kvalitetsarbetet som skolan genom skolprojektet har fått mer struktur på och som de ska använda sig av återkommande varje år. Där kommer uppföljningen automatiskt och risken för att de missar något bör rimligtvis minska.

Inramning av en person

No description available.

Syftet med den här studien är att studera förhållandet mellan barn med läs- och skrivsvårigheter och matematik. Forskningen visar att det finns ett samband, och i den här studien sätts barnens upplevelser samt hur de tänker vid sina uträkningar i fokus. Studien har bestått av kvalitativa intervjuer där elever med läs- och skrivsvårigheter samt en kontrollgrupp har fått besvara frågor om vad de tycker om ämnet matematik. De har också fått räkna ut olika sorters tal och berätta hur de tänker när de räknar ut talen. Majoriteten av eleverna med läs- och skrivsvårigheter tyckte att matematik var roligt trots att de hade ganska stora svårigheter. Tal som de uppfattade som enkla visade sig ändå vara svåra att räkna ut. De här eleverna använde sig av betydligt fler krångliga strategier än eleverna i kontrollgruppen som använde sig av automatiserade kunskaper. Forskningen menar att det finns många faktorer som gör att barn med läs- och skrivsvårigheter får problem med att räkna. Några faktorer som ställer till det är att barn med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi ofta har dåligt långtidsminne och även dåligt korttidsminne. Det gör att det blir svårt att till exempel automatisera matematikkunskaper, komma ihåg instruktioner och lära in nya ord. Det är av stor vikt att de här kunskaperna kommer fram till skolorna så att de här eleverna kan bli hjälpta på rätt sätt. / With focus on mathematics - How a number of children with reading and writing disabilities experience and deal with mathematics.

Syftet med arbetet är att få kunskap om hur klasslärare samt specialpedagoger arbetar med elever som fått en dyslexidiagnos. Utöver hur de arbetar med eleverna försöker arbetet också reda ut på vilket sätt de upplever att deras arbete med eleven ger resultat. För att undersöka detta har två klasslärare respektive två specialpedagoger intervjuats om två elever med dyslexi som de samarbetar med. Mitt sammantagna intryck är att arbetet med dyslexieleverna ser liknande ut för klasslärarna. De försöker sitta enskilt tillsammans med den elev med dyslexidiagnos så ofta de får möjlighet, eftersom de upplever att det fungerar bra för eleven. Vidare försöker de ta tillvara på elevernas starka sidor som i dessa båda fall är att tala istället för att skriva eller läsa. Dock känner de inte att deras arbete med eleverna givit något specifikt resultat, utan att situationen ser snarlik ut för eleverna nu som när de kom till deras klasser. Specialpedagogerna arbetar mycket olika. Den ena fokuserar på fonologi och lästränar därför mycket med eleven, medan den andra specialpedagogen använder sig främst av bilder och av olika typsnitt på det läsmaterial som givits av klassläraren. Genom att i framtiden fördjupa denna undersökning är det möjligt att se om någon förändrig skett i hur man arbetar med elever som har dyslexi och om det arbetet ger annorlunda resultat. / The purpose of this essay is to get knowledge of how classteachers along with remidial teachers work with students that has a dyslexia diagnosis. In addition to how they work with the students the essay is also investigating what kind of result they feel their work with the students are giving them.To examine this two classteachers and two remidial teachers have been interviewed about the two students with dyslexia that they are working with.My all in all impression is that the work with the dyslexiastudents looks the same for the classteachers. They try to work seperately with the student with a dyslexiadiagnosis as often as they are given the opportunity, since they feel that this is what works out good for the student.Further more they are trying to preserve the strong sides of the students, which in both cases were talking instead of writing and reading. Still they do not feel that their work with the students have given any particular result, that the situation looks almost the same as when the students came to their classes.The Remedial teachers work very differantely. One of them is focusing on phonology and therefore does plenty of reading exercises with the student, while the other remedial teacher mostly uses pictures and different typesorts on the readingmaterial that has been given by the classteacher.By in the future make deeper studies on this examination it is possible to see if there is any change in how people work with student that has dyslexia and if that work has a different outcome.

SammanfattningExamensarbete i pedagogik, Lärarutbildningen, Malmö högskola.Författare: Johanna PalmaeusHandledare: Annette ByströmTitel: Elever med dyslexi i klassrummet – En skola för allaSökord/ämnesord: Dyslexi, Specialpedagogik, Utredning, ÅtgärdSyfte: Syftet med den här studien har varit att undersöka vilka förändringar sin kan göras hosskolan respektive den enskilde läraren för att situationen för elever med dyslexi ska bli bättre.Fyra frågeställningar användes för att besvara syftet:• ”Vilka hjälpmedel kan man använda inne i klassrummet för elever med dyslexi?”• ”Hur kan man anpassa undervisningen så att elever med dyslexi blir merinkluderade?”• ”Hur påverkas en elev med dyslexi psykosocialt av sitt handikapp och vad kanskolan och läraren göra för att ge rätt stöd?”• ”Vilka konsekvenser kan man se hos eleven i relation till hur lång väntetiden ärinnan en utredning görs och en diagnos ställs?”Metod: Den metod som användes var en kvalitativ intervjustudie med två lärare och tvåspecialpedagoger på grundskolan. Ett frågeformulär har använts, anpassat till de bådalärarkategorierna, men utrymme har lämnats för förtydligande och följdfrågor.Resultat: Undersökningen har visat att stora brister råder i skolan vad gäller utredning ochåtgärder, men även att lärare saknar kunskap om hur de ska upptäcka och underlätta för elevermed dyslexi i sitt klassrum. För att förbättra situationen för dyslektiker i skolan, behövs enkombination av ökad specialpedagogisk kompetens hos lärarna, kortare väntetid för utredning,adekvata åtgärder, samt ett specialpedagogiskt team på skolorna som även kan handledapersonalen. Då kan man kanske uppfylla begreppet ”En skola för alla” – med andra ord, även förelever med särskilda behov som dyslexi.

Syftet med studien var att undersöka vilka erfarenheter lärare inom ämnet svenska som andraspråk har av att arbeta med elever som har eller som misstänks ha dyslexi. Studien utgick från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på lärande, där syftet var att utifrån denna utgångspunkt ta reda på hur lärare konstruerar sin bild av dyslexi i form av personliga erfarenheter. Metoden bygger på ett kvalitativt synsätt, innehållande strukturerade intervjufrågor riktade till lärare inom ämnet svenska som andraspråk. Resultaten visade att lärarna hade svårt att veta om andraspråkselever hade dyslexi eller om det endast var en del i processen av att lära sig ett nytt språk. Majoriteten av lärarna var inte helt insatta i vad kartläggningen innefattar och hade erfarenheter av att andraspråkselevers behov inte följdes upp genom kartläggning i den utsträckning som hade varit nödvändigt för att tillmötesgå deras behov och ge dem den stöttning i skolarbetet som behövs. De arbetade därför på egen hand för att finna strategier i klassrummet som gjorde att de fick en bild av var eleven befann sig kunskapsmässigt. Resultatet visade också att lärarna bedrev mycket individuell undervisning som syftar till elevernas utvecklingsmål, för att nå samtliga elevers behov med koppling till dyslexi. Utifrån studiens resultat med hänsyn till informanternas uttalanden är det möjligt att konstatera en önskan om en mer utförlig och kontinuerlig specialpedagogisk hjälp som kan vara delaktig i att definiera vad som är dyslexi och vad som inte är det, samt att dessa elever tillsätts resurser på bästa sätt utöver det som den enskilda läraren kan ge.

Denna studie har som syfte att undersöka vilka typer av pedagogiska verktyg och förhållningsätt som är behjälpliga för en instrumentallärare inom konstmusikområdet i undervisningen av en elev på högstadie- eller gymnasienivå med dyslexi. Det finns en del angränsande forskning på kopplingen mellan dyslexi och musik tillgänglig på svenska som uppmanar lärare till att på ett eller annat sätt ”strunta i noterna”. Denna uppsats vilar på antagandet att mer eller mindre flytande notläsning är en nödvändighet för alla som vill verka inom konstmusikområdet och försöker därför hitta konkreta verktyg och förhållningsätt som har till uppgift att stärka elevens notläsningsförmåga. Slutsatser har uppnåtts genom att intervjua sex respondenter som på olika sätt bidrar med att teckna en bild av en dyslektisk musikers verklighet samt att ge konkreta förslag på hur musikpedagogik mot dyslektiker bör utformas. En medvetet heterogen grupp respondenter har valts för att få så många infallsvinklar på ämnet som möjligt: musiklärarens, musikelevens, den aktive dyslektiske musikern samt specialpedagogen som arbetar med dyslexi i allmänhet. Resultatet av intervjuerna sätts även i ett bredare sammanhang genom att jämföras med pedagogiska tankar från andra länder (framför allt pianopedagogen Sheila Oglethorpes) samt de hjälpmedel som används i svenska skolan för arbete med läs- och skrivsvårigheter bland dyslektiker. Uppsatsen avslutas med ett diskuterande kapitel där det tydliggörs att flera av respondenterna använder liknande strategier (bl.a. användandet av färgpennor och symboler för att tydliggöra notbilden, uppförstoring av notbilden, arbete med gehör etc.) för att klara av notläsningen. Dessutom finns det många likheter i deras egna erfarenheter av musikstudier, deras professionella verksamhet och hur de skulle vilja se att pedagoger fortsatt arbetar och tar hänsyn till dyslektiker inom musikundervisningen. Uppsatsen avslutas genom att kategorisera dessa svar och jämföra dem med exempelvis Oglethorpes teorier.

Dyslexia is according to a widespread definition a neurobiological dysfunction resulting in phonological problems. However, the problems that dyslexic children experience is also the result of the fact that dyslexics often compensate for their difficulties by avoiding reading and writing that is not absolutely necessary. Thus, it is crucial with early interventions that can break this downward spiral. This work is a systematic literature review aimed to investigate the quantitative research from the past decade of computers as an educational tool for children with dyslexia.