Bakgrund: Antal fall av diabetes mellitus typ 2 ökar i Sverige samt över hela världen. Okunskap om hur sjukdomen utvecklas och hanteras kan leda till komplikationer och andra sjukdomar. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva vuxna personers erfarenheter av att leva med diabetes mellitus typ 2, samt att beskriva de inkluderade artiklarnas datainsamlingsmetod. Metod: Litteraturstudien har deskriptiv design. Studien inkluderar 12 kvalitativa artiklar funna i databaserna PubMed och Cinahl. Huvudresultat: I analysen av artiklarna framkom kategorier som besvarade vuxna personers erfarenheter av att leva med diabetes mellitus typ 2. Kategorierna var: Erfarenheter av att ha diagnostiseras med diabetes typ 2, Vuxna personers erfarenheter av kontroll och behandling av diabetes typ 2, Erfarenheter av kostförändringar i samband med diabetes typ 2 hos vuxna personer, Erfarenheter av sociala sammanhang hos vuxna personer med diabetes typ 2 och Erfarenheter och hanteringssätt att leva med sin diabetes typ 2. Resultatet reflekterar positiva och negativa erfarenheter i det vardagliga livet i hos personer med diabetes mellitus typ 2. Slutsater: Att få diabetes mellitus typ 2 medförde många olika känslor hos flera informanter. Diabetes påverkade vardagliga livet och krävde förändringar i den drabbades liv. Flera informanter erfor frustation över vården och många erfor stöd från familj och vänner. Rädsla för att drabbas av komplikationer till följd av sin sjukdom och inte få se sina barn växa upp gav motivation till att ta hand om sin sjukdom.

I Sverige är cirka 350000 personer drabbade av diabetes typ 2, vilket är en växande sjukdom. Förloppet vid diabetes typ 2 påverkas i hög grad av hur vi lever och att utföra vissa livsstilsförändringar är en viktig del i behandlingen av sjukdomen. Syftet med litteraturstudien var att belysa patienters upplevelser av livsstilsförändringar vid diabetes typ 2. Metoden som användes var en litteraturstudie, där författarna utgick från de nio stegen av Polit och Beck (2012). Det framkom 14 vetenskapliga artiklar efter sökningar i databaserna CINAHL och PubMed.  Författarna läste artiklarna ett flertal gånger, bedömde artiklarnas kvalitet samt utförde en analys. I resultatet framkom fyra olika kategorier som beskriver patienternas upplevelser av sina livsstilsförändringar; Upplevelsen relaterat till kost, Upplevelsen relaterat till fysisk aktivitet, Upplevelsen relaterat till omgivningen och Upplevelsen relaterat till kunskap. Slutsats: Det är viktigt att ha kunskap om patienternas upplevelser av livsstilsförändringar både för sjuksköterskan och för övrig hälso- och sjukvårdspersonal. Detta eftersom diabetes typ 2 är en vanligt förekommande sjukdom, som påträffas inom i stort sett alla områden i vården. Resultatet visade på en bred repertoar av känslor kring livsstilsförändringar och hur dessa kunde påverka individens egenvård. Omgivningen hade en central betydelse för individerna och här anser författarna att sjuksköterskan har en viktig funktion då hon ska möta individen och dess närstående och försöka skapa en meningsfull dialog utifrån individens situation. Här såg författarna att en fördjupad förståelse hos sjuksköterskan för individens upplevelse av sin sjukdom och dess påverkan på livet antagligen kan underlätta för individen med diabetes typ 2 att uppleva livsstilsförändringar på ett meningsfullt sätt.

Sammanfattning Bakgrund: Antalet personer med diabetes Mellitus typ 2 växer snabbt i världen. Egenvård krävs för att bromsa progressionen av DMT2 och förhindra eller fördröja komplikationer. Många personer med DMT2 sköter emellertid inte sin egenvård enligt rekommendationer. Syftet: Att beskriva erfarenheter av egenvård hos personer med DMT2. Metod: Med hjälp av Fribergs femstegsmodell gjordes en litteraturöversikt av elva kvalitativa studier om erfarenheter av egenvård hos personer med DMT2. Resultat: Att integrera egenvården i vardagen är en utmaning. Familjen och vårdpersonalen har en nyckelroll och kan utgöra såväl ett hinder som ett stöd för egenvården. Andra personer med diabetes upplevs som ett entydigt positivt stöd. Att acceptera sjukdomen är en förutsättning för att kunna bedriva egenvården. Brist på förståelse och okunskap kring DMT2 utgör ett hinder mot egenvård. Personliga mål och feedback är avgörande för motivationen. Slutsatser: Socialt stöd, acceptans av sjukdomen, positiv feedback och individualiserad information upplevs underlätta egenvård.

Bakgrund: Övervikt och fetma hos barn är ett växande problem i samhället med risk för allvarliga sjukdomstillstånd senare i livet. Det är därför av största vikt att detta identifieras och att behandling sätts in i tid. Behandlingen av övervikt och fetma är ett samarbete mellan barn, familj och vårdpersonal och består till huvudsak av egenvård för att förändra levnadsvanor. Syfte: Att undersöka hur motiverande samtal som metod fungerar vid samtal med barn med övervikt eller fetma och deras föräldrar för att uppnå en god egenvård. Metod: En litteraturöversikt baserat på tio kvantitativa artiklar från databaserna PubMed och CINAHL. Resultat: Motiverande samtal (MI) som metod har generellt sett visat sig ge positiva resultat för att uppnå en hälsosammare livsstil hos barn med övervikt eller fetma och deras föräldrar. MI har lett till att barnen minskat i BMI, blivit mer fysiskt aktiva, fått hälsosammare matvanor samt ökad self-efficacy. När föräldrar har deltagit under MI har det visat sig ge ännu bättre resultat än när barnen fick MI själva. Då MI används som tillägg till ett viktminskningsprogram har detta gett större motivation att utföra programmet. MI har visat goda resultat kortsiktigt efter intervention men resultaten håller inte i sig under en längre tid, det behövs kontinuerliga MI för att bibehålla förändringen. Slutsats: MI är en bra metod för barn med övervikt eller fetma för att stärka egenvården vilket kan generera i livsstilsförändringar. Dock behövs det kontinuerliga MI för att förändringarna ska hålla i sig på längre sikt.

Personen som drabbats av ett svårläkt sår kan uppleva ett fysiskt och psykiskt lidande. Detta kan utmärkas av smärta, lukt, begränsat socialt liv, stress, känsla av värdelöshet och hopplöshet. Något som kan öka välbefinnandet är delaktighet genom egenvård. Syftet med denna kvalitativa litteraturstudie var att belysa hur sjuksköterskan kan främja patientens delaktighet i den egna vården vid svårläkta sår. Litteraturstudien baserades på åtta vetenskapliga artiklar och resulterade i fem teman: Utbilda och ge rådgivning, Skapa en förtroendefull relation, Se patienten som kompetent, Möjliggöra emotionellt och praktiskt stöd och Använda praktiska hjälpmedel. Det framkom tydligt att sjuksköterskan behöver se hela personen för att möjliggöra en förtroendefull relation, något som främjar patientens delaktighet i den egna vården vid svårläkta sår. Vidare forskning angående olika svårläkta sår och kopplingen till delaktighet behövs för att sjuksköterskan ytterligare ska kunna främja delaktighet i den egna vården vid svårläkta sår. Sjuksköterskan i den kliniska verksamheten behöver prioritera och lyssna aktivt på patienten. Patienten behöver utbildas i bland annat hur egenvården kan genomföras. Sjuksköterskan behöver utbildning för att kunna lära ut detta på ett pedagogiskt vis.

Bakgrund: Hypertoni är en folksjukdom som kan orsaka hjärt- och kärlsjukdomar. I Sverige finns det uppskattningsvis 1,8 miljoner människor som har hypertoni, dessa personer behöver både medicinsk- och omvårdnadsstöd. Syfte: Att beskriva patienters upplevelse av egenvårdsstöd vid hypertoni. Metod: Allmän litteraturstudie som baseras på 11 kvalitativa artiklar. Resultat: Analysen resulterade i kategorierna information, känslor och svårigheter. Underkategorier var undervisning, kunskap, oro och rädsla, förvirring, missnöje, brist på stöd och förutsättningar. Individerna beskrev vikten av information och stöd för att kunna hantera sin sjukdom. Individerna beskrev olika hinder som försvårade egenvården, respondenterna beskrev också sitt missnöje till vårdgivarna. Majoriteten var missnöjda eller ansåg att de inte fick tillräckligt med hjälp eller stöd av vårdgivarna. Okunskap gjorde att många individer tog till sig egna metoder för att behandla sin hypertoni. Diskussion: Det var betydelsefullt för personerna att de fick relevant och tillräcklig information, att personalen engagerade sig i deras problematik och att de fick rätt stöd. Det var också av stor vikt att vårdpersonal fick kompetensutveckling för att kunna hjälpa på bästa sätt. Slutsats: Det är angeläget att personer med hypertoni får utbildning och ökad kunskap kring sin sjukdom för att kunna hantera sin egenvård. Det är också viktigt att vården blir mer patientcentrerad.

Vid sjukdom i mag-tarmkanalen eller urinsystemet kan den drabbade patienten erhålla en tarmstomi, vilket kan ses som en räddande behandling. Samtidigt medför stomi påtagliga förändringar i livet. Det kan ge fysiska problem, så som gaser och hudproblem, men också psykiska följder, exempelvis depression och ångest. Lärandet är därför en central del då patienten får kunskap för att kunna fortsätta leva ett tillfredställande liv, trots stomi. Det är sjuksköterskans ansvar att bidra med information och undervisning på ett individanpassat sätt som genererar kunskap hos mottagaren. Syftet är därför att beskriva patienters upplevelse av att få och leva med stomi, med fokus på information och undervisning. En litteraturstudie valdes som metod där tio artiklar, både kvalitativa och kvantitativa, användes och analyserades i syfte att sammanställa forskningsresultat inom det aktuella området. Analysen mynnade ut i två kategorier: Kunskapsbehov och självständighet. Resultatet visar att kunskap hos patienten är nyckeln för att kunna acceptera och självständigt ta hand om stomin. Behovet av information och undervisning kvarstår även efter utskrivning från sjukhuset. Patienten behöver både fysiskt och psykiskt stöd, eftersom stomin påverkar hela människan. För att patienter ska kunna erhålla fullgod information och undervisning bör sjuksköterskan besitta kunskap om stomivård, samt om de problem som är specifika hos patienter med stomi.

Bakgrund: Barn kan sakna förståelse för hur diabetes typ-1 påverkar deras kroppar och de kan uppleva sin kropp som främmande. Personer som lever med diabetes bör ta ett stort ansvar över sin egenvård, men även hälso- och sjukvården har ett ansvar att ge personerna de rätta verktygen som de behöver. Sjuksköterskans roll är att ge stöd till patienter och undervisa dem med syftet att främja hälsa. Egenvård är en stor utmaning för barnen på grund av smärta och rädsla och barnen behöver därför stöd från vårdpersonalen när det gäller att lära sig att utföra egenvård.  Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att stödja barn till egenvård vid diabetes typ-1. Metod: Studien genomfördes som en empirisk intervjustudie i kvalitativt syfte med Graneheim och Lundmans beskrivning av en kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet av sjuksköterskornas erfarenheter av att stödja barn till egenvård mynnade ut i fyra kategorier: att anpassa undervisningen, att främja delaktighet, att underlätta till självständighet och att uppmuntra barnen. Resultatet visade att sjuksköterskorna skulle anpassa undervisningen utefter barnets ålder, mognadsgrad och utveckling. Sjuksköterskorna skulle främja delaktigheten genom att rikta sig till barnen och underlätta självständigheten genom att barnen själva fick göra de moment som sjukdomen kräver. Resultatet visade även att sjuksköterskorna skulle uppmuntra barnen när de hade klarat av ett moment och ge dem belöningar i form av presenter. Slutsats: För att stödja barn med diabetes typ-1 till egenvård bör sjuksköterskorna besitta olika förmågor, som att kunna anpassa undervisningen, var pedagogisk och uppmuntra barnen i olika situationer. Studiens resultat kan öka kunskapen om sjuksköterskors erfarenheter av att stödja barn till egenvård vid diabetes typ-1. Resultatet kan även öka medvetenheten och utgöra en grund för sjuksköterskors sätt att stödja barn till egenvård.     Nyckelord: Barn, diabetes typ-1, egenvård, sjuksköterska, stöd.

Background: Type 2 diabetes is one of the most common diseases in Sweden. Living with type 2 diabetes affects the person’s daily life and life situation. Treatment of type 2 diabetes consists of the patients making lifestyle changes and self-care. Nurses have expressed a need for knowledge regarding how to support and educate patients with type 2 diabetes, in their self-care. Aim: To describe adult’s experiences of living with type 2 diabetes. Method: A qualitative literature study with descriptive approach. Results: The analysis resulted in two themes. The themes were loss of control over daily life, regain stability and hope in life. The persons experienced lack of knowledge about their disease, furthermore, they felt anxiety and anger. The persons experienced that they had difficulties adjusting their diet. After a certain period of illness, the people accepted and managed the disease and got support both from their families and from health care professionals. Conclusion: The care and education that patients with diabetes type 2 are offered need to be more individualized. This can ensure and help the patients with type 2 diabetes perform adequate self-care by their own preconditions, to maintain health and well-being.

ABSTRACT Background: A prerequisite for diabetes complications to be prevented or at least delayed is that the person with type 2-diabetes has a well-controlled blood sugar. Self-monitoring blood glucose is part of self-management, therefore it is important to find out how this is experienced by people with type 2-diabetes so that the diabetes-nurse can provide the support the person needs. Purpose: The aim of this study was to describe experiences of self-monitoring blood glucose for persons with type 2-diabetes. Method: The study was performed with descriptive qualitative method. To gain access to the material, semi-structured interviews were conducted in two focus groups. A group of women (67-87 years) and a group of men (40-80 years). Qualitative content analysis was used to analyze the transcribed material. Results: After processing and analysis, the categories emotions and knowledge and support emerged. The parent theme was identified as "knowing but not doing". To the category of emotions was found the subcategories of shame and bad conscience, fear of high and low values, discomfort and disgust, confirmation and control, and affinity with others. To the category of knowledge and support, three subcategories were identified, self-monitoring blood glucose and technology, as well as support, help and education. Conclusion: In summary, it can be said that people with type 2 diabetes experiences and experiences of measuring their blood sugar show that it is associated with both positive and negative emotions and a need for continuous support from the diabetes nurse. The results of the study are supported by previous research in the field. Keywords: self-monitoring blood glucose, self-measuring blood glucose, type 2-diabetes, self-management / SAMMANFATTNING Bakgrund: En förutsättning för att diabeteskomplikationer ska kunna förhindras eller i alla fall fördröjas, är att personen med typ 2-diabetes har ett välkontrollerat blodsocker. Blodsockermätning är en del av egenvården, därför är det betydelsefullt att ta reda på hur detta moment upplevs av personer med typ 2-diabetes så att diabetessjuksköterskan kan ge det stöd personen behöver. Syfte: Syftet med studien var att beskriva upplevelser och erfarenheter av att mäta blodsocker för personer med typ 2-diabetes. Metod: Studien utfördes med beskrivande kvalitativ metod. För att få tillgång till materialet genomfördes halvstrukturerade intervjuer i två fokusgrupper. En grupp med kvinnor (67-87 år) och en grupp med män (40-80 år). Kvalitativ innehållsanalys användes vid analys av det transkriberade materialet. Resultat: Efter bearbetning och analys framträdde kategorierna känslor samt kunskap och stöd. Det överordnade temat identifierades som ”att veta men inte göra”. Till kategorin känslor hittades subkategorierna skam och dåligt samvete, rädsla för höga och låga värden, obehag, olust och äckel, bekräftelse och kontroll samt samhörighet med andra. Till kategorin kunskap och stöd identifierades de tre subkategorierna samsyn, blodsockermätning och teknik samt stöd, hjälp och utbildning. Slutsats: I studien framkom att både upplevelser och erfarenheter av att mäta blodsockret påverkar om personer med typ 2-diabetes genomför mätningar i den utsträckning som rekommenderas. Därför är det betydelsefullt att diabetessjuksköterskan arbetar personcentrerat för att kunna ge det stöd till egenvård som personen vill ha.   Nyckelord: Blodsockermätning, typ 2-diabetes, egenvård