This research approaches independent film producer-distributor company A24 as a neoliberalentity in the context of the contemporary indie film industry. A24’s deliberate construction ofa public image as the ‘cool’ outsider positions them on the borders of independentcinema—in Indiewood. By means of a critical discourse analysis on A24’s indieness, framedby theories of paratextuality and neoliberalism, this research examines the essence of indieoppositionality as performed by A24. The respective indieness and neoliberal character ofindustry trendsetter A24 assist in reflecting on the general trend of independent cinema sincethe digital media wave of the mid-2010s, and suggest a trend towards a neoliberalmainstream-alternative middle ground.

Bröllopsbranschen har förändrats och nya trender inom bröllop har uppkommit som till exempel rymningsbröllop (Dickinson, 2018). Rymningsbröllop (på engelska Elopement wedding) har numera populariserats som ett minimalt destinationsbröllop, till exempel i naturen eller mitt i storstaden. Detta har lett till att det har även bröllopsdokumentation har förändrats och nya filmgenrer inom bröllopsfilm har uppkommit. I den här uppsatsen analyseras tre nutida rymningsbröllopsfilmer för att bättre förstå hur audiovisuella uttrycksmedel används för att förstärka betydelsebärande berättelseelement i förhållande till den samtida romantiska utopin. Analysen påvisar att rymningsbröllopstrenden speglas ut ur kulturen och samhället vi lever i idag och öppnar upp utrymme för filmskaparens kreativitet. Audiovisuella effekter och gestaltning av brudparets löften bidrar till en närvarokänsla. Den romantiska utopin som idag gestaltas innebär i stället att den egna osäkerheten och brister hos individen accepteras och att den egna personligheten ska få utrymme i ett gemensamt liv tillsammans med någon annan.

Uppsatsen faller inom ämnet bildproduktion och undersöker hur människor lever sig in i film och hur den inlevelse kan gå förlorad. I studien utforskas hur avancerade kamerarörelser kan utgöra ett hinder för att följa filmens narrativ och om personer med förkunskap inom filmproduktion påverkas mer än andra. Film- och socionomstudenter, med sex deltagare från varje grupp, har intervjuats efter att ha visats fyra olika sekvenser med avancerade kamerarörelser. Studien utgår från forskning inom reception och intervjusvaren har erhållits genom ett kvalitativt tillvägagångsätt. Resultaten visar att kamerarörelser inte verkar utgöra ett hinder för att följa filmers handling eller påverka förmågan hos människor att leva sig in i den filmiska världen. Vissa kamerarörelser uppmärksammas mer än andra, beroende på om de är motiverade eller inte, utan att publiken slungas ut ur den filmiska världen. Film- och socionomstudenter uppmärksammar olika aspekter under filmtittande där filmstudenter uppmärksammar mer den tekniska aspekten medan socionomstudenter fokuserar mer på filmens miljö och karaktärer.

Uppsatsen undersöker och exemplifierar hur innehållsskapare, influencers, kommunicerar med sin publik på plattformar där huvudinnehållet är tidsbegränsade videor med en tidsgräns på några minuter, till exempel TikTok. Huvudfrågan är om, och i så fall hur, innehåll som är sponsrat skiljer sig från innehåll som inte är sponsrat. Genom en narrativ analys och med hjälp av visuell analys diskuteras två innehållsskapares videor, vilka likheter och skillnader som finns mellan det sponsrade och det icke-sponsrade innehållet. Slutsatsen som nås är att det sponsrade och icke-sponsrade materialet kommuniceras på mycket lika sätt, där beteendet runt den sponsrade produkten är den enda konkreta skillnaden.

Denna uppsats undersöker vad som kan uppfattas som ’dåligt’ den narrativa strukturen i The Room (2003) och hur det kan bidra till filmens kulturella uppfattning som ’dålig’. Texten går också genom vad ’dålig’ film kan vara samt hur uppfattning om det kan bidra till uppfattning vad man bör fokusera på i stället i ett narrativ. Uppsatsen analyserar The Room genom Syd Fields treaktsstruktur för att se om filmen bryter konventionella berättarnormer. Uppsatsen tar även upp Robert McKees beskrivning av karaktärer och hur de intrigeras i narrativet och Alberto Baraccos hermeneutiska filmanalysmetod som metod för uppsatsen. Hermeneutik används i under analys av filmen för att förklara hur författarna tolkar händelseförloppet. Analysen svarar på uppsatsens frågeställningar om filmen följer konventionell berättarstruktur, vad som bygger upp narrativet i filmen och vilka aspekter som bidrar till filmens uppfattning som ’dålig’.

Uppsatsen undersöker musikalfilmens unika användning av det instrumentella, sången och dansen. Genom en innehållsanalys av scener ur Singin´ in the Rain (1952) och La La Land (2016) studeras de tre aspekterna ur ett multimodalt perspektiv för att undersöka hur de uttrycker glädje i musikalfilm. Uppsatsen ämnar konkretisera och förklara vilka komponenter som skapar glädjeuttrycket och hur de kan användas. Resultatet lyfter fram dynamiken inom de tre aspekterna som en komponent för glädjeuttrycket, exempelvis en varierad ljudstyrka eller intensitet i sångrösten. Dynamiken skapar en nyanserad ljudbild och beskrivande rörelser som uttrycker glädje. Resultatet visade även på att instrumenten, sången och dansen inom de utvalda filmscenerna innefattar meningsskapande komponenter som separat kan uttrycka andra känslor än glädje, liksom sorg och ilska. De resurser som inte uttrycker glädje kan omvandlas när de samverkar med resurser från en annan aspekt som besitter ett glädjeuttryck. Genom att kombinera aspekterna är det möjligt för de icke-glädjefyllda resurserna att bidra till glädjeuttrycket. Sammanfattningsvis uttrycker det instrumentella, sången och dansen glädje genom ett dynamiskt samspel mellan de meningsskapande komponenterna.

Denna uppsats undersöker ifall det finns visuella likheter eller skillnader mellan dramafilmer från Sverige och Italien år 2021. Detta görs utifrån perspektivet av färgkorrigering, färgbearbetning och ljussättning. Syftet med denna uppsats är att förstå hur långfilmer inom dramagenren färgkorrigeras och färgbearbetas i Sverige och Italien. Detta för att undersöka om det finns visuella ideal som associeras med genren i respektive land. Metoden för att utföra denna undersökning är en visuell analys där två kollage baserade på tio filmer vardera från de två länderna sammanställs, analyseras och jämförs. Analysen och jämförelserna grundar sig i teoretisk kunskap, men även bildverktygen vektorskop och histogram i programmet DaVinci Resolve Studio 18. Resultatet visar att svenska filmer år 2021 generellt sett hade low-key ljussättning, högmättnadsgrad och en varm färgnyans men det fanns en del undantag. De svenska filmerna hade även en högre ljusstyrka. De italienska filmerna hade en low-keyljussättning, en varm färgnyans, en lägre grad av mättnad och ljusstyrka än vad de svenska filmerna hade.

Syftet med studien var att få kunskap om hur ämnet ensamhet visad på film uppfattas av olika –åldersbestämda - målgrupper. Uppsatsen undersöker specifikt målgruppernas känslor, tankar, intryck och associationer kring dessa filmer. I studien har det tillämpats kvalitativ metod i form av receptionsforskning, där fokusgrupper och enkäter har utförts med tre olika generationsgrupper. Grupp ett var representanter för generation X var folk födda mellan 1958 och 1977. Grupp två som var representanter av generation Y var folk födda mellan 1987 och 1997 och grupp tre representerades av generation Z folk födda mellan 1999 och 2002. Resultatet påvisar att generation Y och Z ser på ensamhet som en känsla som kan uppstå oavsett sammanhang, medan generation X menar att om de till exempel är bland folk är de inte ensamma. Resultatet visar att filmskapare behöver göra filmer som är allmängiltig, så att följden blir att flera olika åldersgrupper kan relatera till dem. Resultaten visar även att respondenterna behöver kunna sätta sig själv eller någon i deras närhet i perspektivet av filmen annars uppfattar de inte ensamhet.

I syfte att undersöka likheterna och skillnaderna mellan klassisk Hollywooddramaturgi och alternativ dramaturgi har denna uppsats utfört en innehållsanalytisk undersökning av manusen till Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans Förbannelse och Naked. Frågeställningarna har formulerats för att komma fram till hur aspekten mål påverkar ett manus, hur målen påverkar handlingen och vad för dramaturgi som går att urskilja via denna aspekt i de två valda manusen. Resultaten visade att protagonisterna i manusen hade likheter, främst vad gäller deras skicklighet att använda tal som ett vapen, dock i två olika syften. Måltydligheten i manusen skiljde sig, där manuset till Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans Förbannelse, visade på en måltydlighet som inte återfanns i Naked. Analyserna resulterade i slutsatsen att klassisk dramaturgi är svår att följa till punkt och pricka i praktiken och att manus ofta kräver ett bryt av den norm som dramaturgier utgör.

För många kan film vara deras första kontakt med en blind person och därför är det väsentligt att blinda representeras på ett rättvist sätt. 36 internationella filmer analyserades för att se vilka hjälpmedel som användes i filmerna och hur detta relaterar till hur det ser ut i Sverige. Av de 36 filmerna valdes fyra ut där huvudkaraktärerna analyserades utefter teorier från Eder och Schweintz. Resultatet av karaktärsanalysen visar att de blinda karaktärerna gestaltas på olika sätt och har olika stereotyper. Den vanligaste stereotypen är att den blinda karaktären saknar sin syn och vill ha tillbaka den. En stereotyp som däremot inte var vanlig i dessa filmer var annorlunda ögon eller användandet av solglasögon. Majoriteten av de blinda karaktärerna såg ut som de seende karaktärerna förutom när de använde hjälpmedel som en vit käpp eller ledarhund. Statistiken från filmerna visar inte en lika jämställd bild som statistiken från Synskadades riksförbund. Det är fler filmer med blinda män än blinda kvinnor vilket syns tydligast i statistiken om vit käpp. Ledarhundsstatistiken stämmer bättre överens med statistiken från Synskadades riksförbund som visar att det är några fler kvinnor än män som använder ledarhund. Slutsatsen blir därför att många av filmerna visar upp en blind karaktär som någon kan känna igen sig i, även fast karaktären visar upp en stereotyp. Representationen av blinda karaktärer visar nu en större bild av vad de kan göra än vad som visades innan 2000-talet.