Skolfrånvaro är ett aktuellt ämne i svensk media och har även uppmärksammats i en statlig utredning. Syftet med studien var att undersöka hur lärare och specialpedagoger arbetar främjande gällande skolnärvaro och förebyggande gällande skolfrånvaro. Fokus för studien var hur dessa två yrkesgrupper beskrev detta arbete och att genom observationer studera graden av emotionellt stöd i klassrum. Studiens forskningsansats var mixed method. Semistrukturerade intervjuer, strukturerade observationer samt dokument kring skolnärvaro/skolfrånvaro användes som datainsamlingsmetoder. Studien genomfördes på tre skolor, där totalt 6 lärare och 6 specialpedagoger intervjuades. Vid varje skola genomfördes 2 observationer à 3 timmar och 2 dokument gällande skolnärvaro/skolfrånvaro studerades. Studien visade på vikten av att skapa goda relationer till elever och vårdnadshavare för att på så vis skapa ett välfungerande samarbete som kan generera goda förutsättningar för eleven att vilja komma till skolan. Studien visade även att de lärare som skapade goda relationer, individualiserade och anpassade undervisningen, var lyhörda och skapade ett positivt klassrumsklimat som skattades högt i det emotionella stödet i klassrummet. Samarbetet med instanser utanför skolan behöver förbättras vilket alla lärare och specialpedagoger i studien framhöll. Flera i studien hade inte kännedom om lokala handlingsplaner (dokument) gällande skolnärvaro/skolfrånvaro vilket kan resultera i brister i rutiner i arbetet med skolfrånvaro. Studien visade därtill att insatser riktade mot elever med skolfrånvaro inte behövde vara kostsamma utan att det handlade om mellanmänskliga relationer för att elever skulle vilja komma till skolan och trivas där.

Elevassistentens roll i skolan är omdiskuterad samtidigt som den är en viktig och växandeyrkeskategori. Att de elever som är i störst behov av stöd ska få stöttning av elevassistentersom ofta saknar relevant utbildning ses som ett problem bland annat när det gäller elevenskunskapsutveckling och sociala delaktighet. Enligt organisations- och systemperspektivet kanen av förklaringarna till en elevs skolproblematik ses i skolan som organisation ochverksamhet. Det här är ett outforskat område, därför valde vi i den här studien att undersökahur rektorer beskriver att de organiserar elevassistentens roll i skolan för att sedan jämförarektorernas beskrivning med elevassistenternas upplevelse. En kvalitativ forskningsstrategioch en jämförande forskningsdesign med semistrukturerade intervjuer valdes som metod föratt få svar på studiens forskningsfrågor. Tre rektorer och tre elevassistenter från skolor i olikakommuner i landet intervjuades. Resultatet visar att det saknas rutiner angåendeelevassistentens roll när det gäller bland annat introduktion och samarbete för planering,bedömning och uppföljning. Rektorer uttrycker att de hellre vill ha utbildade pedagoger ochlärstudio än elevassistenter, samtidigt som det framkommer att elevassistenter behöveranställas i svåra lägen för en-till-en undervisning. Frågan är om pendeln håller på att svängafrån en inkluderande skolpolitik tillbaka mot tillrättalagda skolmiljöer och specialklasser?

Syftet med vår undersökning är att, utifrån pedagogernas perspektiv, bidra med kunskap om hur specialpedagogen kan stödja utvecklingen av ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt i undervisningen, för alla elever i åk F-3 och 4–6. Vi har undersökt vilka kunskaper pedagogerna besitter inom området, förekomsten av specialpedagogiskt stöd i klassrummet samt vilket stödbehov som finns för att språk- och kunskapsutvecklande undervisning ska kunna bedrivas. För att besvara syftet genomfördes en kvantitativ undersökning med hjälp av digitala enkäter. Kriteriet för deltagande i enkätundersökningen var att respondenterna undervisar i antingen årskurserna F-3 eller 4–6 och är anställda i kommunal regi. Analysen av resultatet visar att det specialpedagogiska stödbehovet är stort. För att specialpedagogens kunskaper ska nyttjas effektivt och räcka till för alla elever i behov av stöd, krävs att samverkan mellan denne och övriga pedagoger utvecklas. Studiens slutsats är att det finns goda belägg för att ett förändringsarbete för utveckling av det relationella perspektivet och ett främjande förebyggande arbete, leder till framgångsrik skolutveckling. En del i detta arbete är ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt vilket stödjer en undervisning där alla elever har möjlighet att lyckas.

Skollagen (SFS 2010:800) slår fast att elever som riskerar att inte nå målen ska ges den ledning och stimulans som behövs för att utvecklas i riktning mot målen. Studiens syfte är att beskriva specialpedagogens roll i arbetet med stödinsatser för de elever som riskerar att inte nå målen. Studiens tre teman är Stödinsatser, Specialpedagogens roll och Främjande och förebyggande arbete. En kvalitativ metod har använts med semistrukturerade intervjuer med nio specialpedagoger. För att bearbeta intervjumaterialet har kvalitativ innehållsanalys använts. Analysen har gjorts utifrån systemteori och de specialpedagogiska perspektiven relationellt perspektiv, kategoriskt perspektiv och dilemmaperspektiv. Resultatet visar att specialpedagogens roll i arbetet med stödinsatser är komplex. Dels handlar det om att i samråd med läraren identifiera elever, att välja adekvat anpassning eller stödinsats och att utvärdera dessa. Resultatet visar också att alla specialpedagogernas arbetsuppgifter ryms inom ramen för examensordningen men att de inbördes kan skilja sig åt i det att vissa arbetar mer elevfokuserat medan andra arbetar mer på organisationsnivå (SFS 2017:1111). Det skiljer sig också åt i hur mycket specialpedagogerna är involverade i systematiskt kvalitetsarbete och att utveckla undervisningen på skolan. En slutsats som dras är att specialpedagogerna till stor del använder samma typ av extra anpassningar och stödinsatser, men att det skiljer sig mycket i vilka stödinsatser som förespråkas mest och i hur specialpedagogerna motiverar användandet av dem med utgångspunkt i användbarhet. En annan slutsats är att dokumentation av extra anpassningar är en förutsättning för att kunna utvärdera hur de har fungerat, och att många skolor gör detta trots de motsatta intentionerna i reformen kring extra anpassningar som kom 2014 (Skolinspektionen, 2016; Skolverket, 2014). / The Education Act (SFS 2010:800) states that students who are at risk of not reaching the minimum standards are entitled to support. The aim of this study is to describe the role of the Special Education Coordinator (SENCo) regarding the support given to students who risk not receiving a passing grade in at least one subject. The study has three parts: Support, The role of the SENCo, Promotion and prevention. The study has been conducted using a qualitative method with semi-structured interviews and qualitative analysis with nine SENCos. The analysis has been made using system theory and three perspectives: the relational perspective, the categorical perspective and the dilemma perspective. The result shows that the role of the SENCo regarding support is complex. The role includes cooperation with teachers in identifying students, in choosing the correct supplemental support and in evaluating the support given. The result also shows that the roles of the SENCo are included in the System of Qualifications (SFS 2017:1111), but that the SENCOs that were interviewed have different perspectives where some are more inclined to work close to the students whereas others operate on an organizational level. There is also a clear difference between how involved the SENCos are in the systematic quality work and in developing the teaching methods in order to reduce the amount of support provided to individual students. One conclusion is that the SENCos use the same types of supplemental support but that they motivate their use in different ways. Another conclusion is that documentation of supplemental support is necessary to be able to evaluate them and that many schools do this despite the intention in the reform from 2014 (Swedish Schools Inspectorate 2016; Swedish National Agency for Education, 2014).