Bakgrund: Ehler-Danlos syndrom är en ärftlig bindvävssjukdom som drabbar kroppens leder och ligament, hud samt inre organ och blodkärl. Vanliga symtom är överrörlighet och led- och/eller muskelsmärta vilket även är förekommande symtom som dessa personer rehabiliteras för hos fysioterapeut. Tidigare forskning visar på brister inom rehabiliteringen och omhändertagandet av personer med denna diagnos. Syfte: Att sammanställa hur personer med Ehler-Danlos syndrom med tillhörande hypermobilitet och led- och/eller muskelsmärta upplever sin rehabilitering med fokus på den fysioterapeutiska interventionen. Metod: Kartläggning av personer med Ehler-Danlos i Sverige genom Ehler-Danlos syndrom riksförbund. En egenkonstruerad webbenkät som skickades ut via mail samt publicerades på riksförbundets facebooksida, totalt 163 svar samlades in. Resultat: Vanligaste typen var hypermobilitetstypen och samtliga deltagare hade minst ett av symtomen hypermobilitet, led- eller muskelsmärta. Vanligaste vårdgivaren för nämnda symtom var läkare/reumatolog och fysioterapeut. En stor andel av deltagarna upplevde sig missnöjda med sin rehabilitering och många ansåg att det fanns brister. De mest förekommande bristerna var kunskap och individanpassad träning som orsakade förvärrande av symtomen. Konklusion: Trots att studien har stora metodologiska felkällor kan författarna dra slutsatsen om att personer med EDS upplever stora brister i den fysioterapeutiska interventionen. De anser framförallt att kunskapen är låg inom professionen, att behandlingen består av för mycket träning och att individanpassning saknas. Mer forskning inom anpassade behandlingsmetoder krävs för att vi som fysioterapeuter ska kunna ge bästa möjliga rehabilitering för personer med Ehler-Danlos Syndrom med tillhörande hypermobilitet samt led- och/eller muskelsmärta.

Bakgrund: Långvarig muskuloskeletal smärta kan påverka flera aspekter av livet och däribland individens fysiska aktivitet. Majoriteten av de drabbade är kvinnor. Individfaktorer, beteende och omgivning påverkar varandra och har därmed betydelse för fysisk aktivitet.   Syfte: Att undersöka vad kvinnor med långvarig muskuloskeletal smärta upplever påverkar deras fysiska aktivitet. Metod: Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Intervjuerna som utfördes var semistrukturerade. De fem informanterna rekryterades via primärvårdsmottagningens fysioterapi genom ett bekvämlighetsurval. Insamlad data analyserades med kvalitativ manifest innehållsanalys. Meningsbärande enheter valdes ut, kondenserades och kodades därefter för att kunna kontrasteras mot övriga koder. Koder med liknande innehåll sammanfördes till en kategori och i flera fall skapades även underkategorier. Resultat: Det framkom sex kategorier avseende upplevelse av vad som påverkar fysisk aktivitet. Dessa var Anpassa fysisk aktivitet, Föreställningar om negativa konsekvenser av fysisk aktivitet, Stöd, Motiv för fysisk aktivitet, Vad andra tänker och säger, samt Låg energi. Slutsatser: Upplevelse av vad som påverkar fysisk aktivitet hos kvinnor med långvarig muskuloskeletal smärta kan vara faktorer som fungerar som antingen hinder eller facilitatorer för fysisk aktivitet.   Nyckelord: beteendemedicin, fysioterapi, långvarig muskuloskeletal smärta, fysisk aktivitet, kvinnor, upplevelse

Inledning: En Hälsocentral i Region Gävleborg har sedan februari 2016 bedrivit gruppverksamhet med syfte balansträning för patienter med olika grundsjukdomar.  Träningsgruppen kallas Balansgruppen. Detta är en utvärdering av verksamheten från februari 2016 till oktober 2018. Bakgrund: Balansträning hos äldre kan vara viktig för upplevelsen av säkerhet i vardagen och för att förebygga fall. Träningen bör utmana balansen och kan inkludera gång, funktionella övningar och koordinationsövningar. När balansträning kombineras så att flera sinnen används samtidigt så förbättras balansförmågan mer. Syfte: Syftet var att undersöka patienters balansförmåga före och efter en träningsintervention på 8 veckor (Fas 1) och efter en påföljande hemträningsperiod på 4 månader (Fas 2). Metod: Den svenska versionen av balanstestet Short Physical Balance Battery (SPPB-S) har använts i verksamheten för att utvärdera balansträningen. Berörda patienter och verksamhetschef har godkänt att resultat inhämtats från journalsystemet. Resultat: 56 patienter ingick i utvärderingen. För hela gruppen uppnåddes en förbättring efter Fas 1 från 7,1 till 9,0 poäng på SPPB-S. Hälften, 29 personer, genomförde enbart Fas 1. Resultatet för dessa var vid start 7,1 och vid träningsinterventionens avslut 8,4 poäng. För de 27 personer som kom tillbaka för uppföljande mätning efter hemträning i Fas 2 var medelvärdet vid start 8,9 och vid träningsinterventionens avslut 9,6 poäng. Vid uppföljning efter Fas 2 kvarstod förbättringen på 9,6 poäng. Sammanfattningsvis visar utvärderingen att en träningsintervention på 8 veckor med riktad balansträning ger ett positivt resultat och att resultatet kvarstår efter 4 månader. Klinisk reflektion: Utvärdering av befintlig verksamhet ger en ”bild av verkligheten”, men resultaten kan påverkas av många faktorer.

Bakgrund: Stressrelaterad ohälsa har blivit ett allt större samhällsproblem som även ökar hos vårdpersonal. Ett aktivt arbete kompenserar inte för en inaktiv fritid och i dagsläget har endast 65% av befolkningen en livsstil som uppfyller rekommendationerna för fysisk aktivitet. De individer som endast upplever sig vara fysiskt aktiva under arbetsdagen tar därav inte del av de positiva effekter som aktivitet har på hälsan. Genom att specifikt arbeta med beteendeförändringar gällande fysisk aktivitet och hantering av stress, kan fysioterapeuter förebygga livsstilsrelaterad ohälsa. Syfte: Syftet var att undersöka hur mängden av fysisk aktivitet och träning samvarierar med arbetsrelaterad stress samt hälsa och arbetstrivsel hos sjuksköterskor i Region Norrbotten. Metod: Ett slumpmässigt urval av sjuksköterskor gjordes och insamling av material utfördes med en webbenkät. Det sändes ut 200 enkäter och totalt svarade 41 personer. Frågeformuläret baserades på flertalet redan konstruerade mätinstrument, men validitets- eller reliabilitetstestades inte i sin helhet. Resultat: Majoriteten av deltagarna låg under rekommendationerna gällande fysisk aktivitet respektive träning. Arbetsrelaterad stress visade inget samband med fysisk aktivitet, träning respektive med ett sammansatt mått på kombinerad fysisk aktivitet och träning. De deltagare som låg över rekommendationerna för fysisk aktivitet upplevde en tendens till högre hälsa och signifikant högre arbetstrivsel. Konklusion: Signifikant samband fanns mellan träning och självbestämmande. Arbetsrelaterad stress har inget samband med aktivitet, träning eller kombinationen dem emellan.  Hög mängd fysisk aktivitet har tendens till samband med högt skattad hälsa, individuella inre upplevelser och självbestämmande på arbetet. Följaktligen bör fysioterapeutens fokus ligga på aktivitet istället för träning för att uppnå högre hälsa.

Introduktion: Idag blir allt fler människor mindre fysiskt aktiva, trots detta ökar utvecklingen av träningsberoende. Fysioterapeuter kan träffa personer med träningsberoende genom att de fått en skada på grund av sitt beteende. Därmed är det viktigt att fysioterapeuter har kunskap om träningsberoende och dess drivkraft. Användningen av sociala medier har ökat markant de senaste åren. En trend som ökat på Instagram är publicering av träningsrelaterade bilder. Publicering av sådana bilder, ökar pressen hos användaren på hur man bör se ut, vilket medför missnöje, ångest och andra negativa tankar. Syfte: Studiens syfte var att kartlägga samband mellan användningen av Instagram i relation till träningsberoende, träningsvanor och ortorexia nervosa bland aktiva unga vuxna mellan 18-24 år. Metod: En webbenkätundersökning gjordes för att besvara syftet. Enkäten skapades med inspiration från olika mätinstrument: IPAQ, EAI och ORTO-15. 47 svar analyserades. Resultat: Det fanns en koppling mellan mer användningstid och att följa träningskonton på Instagram, i relation till hög risk att utveckla träningsberoende. Det fanns också en korrelation mellan fler antal träningstimmar och risken att utveckla träningsberoende. Ingen korrelation visades mellan antalet träningstimmar och risken att utveckla ortorexia nervosa. Kvinnor hade högre risk att utveckla träningsberoende medan män hade högre risk att utveckla ortorexia nervosa. Konklusion: Koppling fanns mellan variablerna: användning av Instagram, risk att utveckla träningsberoende, träningsvanor och risk att utveckla ortorexia nervosa. Denna studies resultat kan vara påverkat då ett litet urval studerats. Mer forskning behövs inom området.

Bakgrund: 6-minuters gångtest (engelska: 6 minute walk test, 6MWT) är ett test som används vid mätning av fysisk kapacitet hos patienter med nedsatt lungfunktion och hjärtsjukdom. Testet är studerat vad gäller inlärningseffekt, dock saknas kunskap om målsättningars betydelse vid 6MWT. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur målsättningar påverkar gångsträcka vid upprepade 6MWT. Metod: Studien hade en experimentell design med kontrollerad intervention och randomiserad fördelning till interventions- och kontrollgrupp. Trettio deltagare (20-38 år) rekryterades via ett bekvämlighetsurval. Studiens testdata i form av gångsträcka, målsättning, self-efficacy samt utfallsförväntningar samlades in vid två testtillfällen per deltagare genom utföranden av standardiserade 6MWT. Resultat: En signifikant skillnad (p>0,05) förelåg både inom och mellan grupperna. Korrelationsanalyser visade på en signifikant korrelation mellan self-efficacy och ökad gångsträcka, men ingen korrelation mellan målsättningar eller utfallsförväntningar och ökad gångsträcka. Slutsats: Det sammanställda resultatet indikerar att interventionen har en påverkan på gångsträcka vid 6MWT, med det är fortfarande oklart vilka andra oberoende variabler eller externa faktorer som kan ha påverkat. Ytterligare studier krävs för att kunna generalisera resultatet till vald population.

<p>Validerat; 20140605 (global_studentproject_submitter)</p>

Bakgrund: Elever som studerar vid alpina skidgymnasium i Sverige löper en ökad skaderisk under sin studietid och då framförallt i de nedre extremiteterna. Det visar sig även att de elever som skadar sig får mentala konsekvenser till följd av skadan till exempel i form av identitetsförlust eller utanförskap. Syfte: Syftet med studien var att utforska och beskriva hur ungdomar, som studerar på svenska alpina skidgymnasium upplever utbildningens preventiva åtgärder för att undvika, samt minska antalet skador vid träning och tävling för eleverna. Metod: Studien är en kvalitativ intervjustudie. De intervjuer som gjordes utfördes var semistrukturerade. För att rekrytera informanter togs kontakt med ett alpint skidgymnasium som författarna tilläts besöka och genomföra studien på. Efter genomförda intervjuer analyserades materialet med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analys av datamaterialet resulterade i två huvudkategorier: Skadeprevention från utbildningen, Upplevelser ur elevens perspektiv. Samtliga huvudkategorier har egna underkategorier. Konklusion: Analysen av materialet visade att informanterna upplevde att det fanns ett behov av att öka det skadepreventiva arbetet från utbildningens sida för att kunna minska riskerna för skador.

<p>Det förekommer hållningsmönster som kan leda till problem från nacke och axlar. Ett hållningsmönster med hög muskelaktivitet i övre trapezius (ÖT) är ofta förknippat med nack- och skuldersmärta. Därför var det relevant att göra en experimentell hållningskorrigeringsstudie för att studera eventuella förändringar i muskelaktiviteten i ÖT. Syftet med studien var att undersöka om en korrigering av axlarnas position har betydelse för muskelaktiviteten i ÖT när armarna hålls i tre olika positioner framför kroppen, samt beskriva muskelaktiviteten i dessa positioner. Tio personer med hopsjunken hållning och nack- eller axelproblem deltog i studien. Muskelaktiviteten i ÖT mättes med elektromyografi i tre olika positioner före och efter en korrigeringsintervention. En signifikant minskning (<em>p</em><0,05) av muskelaktiviteten i ÖT registrerades för respektive position efter hållningskorrigeringen. Det fanns individuella skillnader i muskelaktiviteten i ÖT hos försökspersonerna och korrigeringseffekten för muskelaktiviteten i ÖT varierade beroende på position. Resultatet pekar på att hållningskorrigering är procentuellt sett effektivare i en armposition med låg muskelaktivitet än i en position med hög muskelaktivitet. Däremot ger en korrigering i en position med hög muskelaktivitet större reell minskning av muskelaktiviteten än i en position med låg muskelaktivitet. Vidare kunde ses att vissa individer kan vara mer mottagliga för hållningskorrigeringen än andra.</p>

<p>Bakgrund: Cerebral pares är ett samlingsnamn för ett följdtillstånd efter en skada i den omogna hjärnan med funktionsnedsättning som varierar mycket i symptom och svårighetsgrad som följd. Den motoriska funktionsnedsättningen påverkas bl.a. av avvikande tonus, nedsatt koordination, nedsatt balans och muskelsvaghet. Tidigare har det i Sverige varit en generell uppfattning att styrketräning med vikter m.m. inte är lämpligt för barn. Styrketräning och forcerade rörelser ansågs öka spasticiteten och skulle därför undvikas hos personer med cerebral pares. Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka vilken effekt interventionen styrketräning har för barn och ungdomar med cerebral pares med avseende på funktion och aktivitet. Metod: Litteratursökningar genomfördes i databaserna Cinahl, Medline och Amed. Studier med kontrollgrupp granskades enligt PEDro för bedömning av den vetenskapliga kvaliteten. Studier utan kontrollgrupp granskades deskriptivt. Resultat: Litteratursökning gav 11 studier. Fem studier var randomiserade kontrollerade studier, en var experimentell med kontrollgrupp, fyra var experimentella utan kontrollgrupp och en studie hade en single-subject-experimental design. I sex av studierna genomfördes uppföljande mätningar Antalet deltagare i studierna var överlag få. Studiernas PEDro-poäng låg på mellan 3 och 7 av 10 möjliga. Resultaten visar att barn och ungdomar med cerebral pares som styrketränar med belastning 2 till 3 gånger per vecka under mellan 4 till 12 veckor kan öka muskelstyrkan, förbättra gångförmågan, öka den motoriska förmågan samt minska spasticiteten. Endast tre studier undersökte subjektiva variabler som kroppsuppfattning och självuppfattning. Här varierade resultaten då två studier visade på förbättrad kroppsuppfattning medan en fann delvis försämrad självuppfattning. Ingen av studierna visade någon negativ påverkan av styrketräning.</p><p>Slutsatser: Styrketräning är en behandlingsmetod som kan användas för barn med cerebral pares för att öka muskelstyrkan och evidensen kan anses vara medelhög. Resultatet av denna litteraturstudie stärker att styrketräning bör vara en del av sjukgymnastens behandlingsarsenal när syftet med interventionen är att påverka muskelstyrka, gångförmåga, motorisk förmåga eller spasticitet.</p><p>Sökord: cerebral pares, muskelstyrka, styrketräning, rörelse träning</p>