Background: Injury preventive training decreases the chances of sports injuries. In athletics, the athletes often suffer from acute injuries as well as overload injuries. The majority of the athletes in athletics in Sweden are youths. The trainers had an authority on how the injury preventive training is used, and the behavior is regulated by different factors in the environment and by individual factors. Purpose: The purpose of the study was to investigate the perceptions regarding injury preventive training of athletic trainers for youths between the ages of 12-17 years. Methods: A qualitative interview study was made with semi structured questions. Four athletic trainers were recruited and were interviewed individually. The analysis was made with a qualitative content analysis. Result: Two domains were generated from the qualitative content analysis: “Individual ways of contemplating and approaching the phenomenon” which contains “The phenomenon of injury preventive training” and “The trainers’ attitude”. The second domain “Circumstances in the trainers’ environment” contains “Communication and a holistic view in nearest social environment”, “Conditions for implementation among trainers and their physical environment” and “Development of competence in the corporation of athletic trainers”. Conclusion: The athletic trainers had an understanding of what injury preventive training means. Yet, there were different factors in the environment and among the individuals that influenced the behavior. Examples from the categories are lack of time, knowledge, information and a holistic view within the association. The result corresponded with the description of how the behavior is influenced by the environment and by the individual from the social cognitive theory. A suggestion for further research are which method are the most effective way for the implementation of injury preventive training in athletics.

Bakgrund: Evidens finns för att träning inriktad på neuromuskulär kontroll, styrka och medvetenhet kan minska antalet skador i nedre extremitet hos fotbollsspelare. Brister i rörelsekontroll skulle kunna predisponera för smärta, dysfunktion och skador och vara en orsak till skaderecidiv. Syfte: Att studera rörelsekontroll hos unga manliga fotbollsspelare före och efter en träningsintervention på elva veckor med särskilt fokus på ländrygg, bäcken och höftregion. Metod: Tjugo unga elitsatsande fotbollsspelare ingick i studien. Screeninginstrumentet The Matrix Movement and Performance Screen (MPS) användes för att mäta spelarnas rörelsekontroll före och efter en träningsintervention på 11 veckor. MPS identifierar okontrollerad rörelse vad avser lokalisation och riktning samt om den är relaterad till låg eller hög belastning. Träningen inriktades, utifrån testresultat vid baslinjen, på specifik motorisk kontroll träning av ländrygg, bäcken, höft och bröstrygg under låg och hög belastning och utfördes i form av hemövningar och av sjukgymnast övervakad cirkelträning. Resultat: Efter interventionen sågs en signifikant förbättring för MPS total poäng och uppdelat på högrisk områden vad avser rörelsekontroll på låg respektive hög belastning. Ett genomgående mönster av nedsatt rörelsekontroll vad avser ländrygg/bäcken och höft sågs hos spelarna vid testtillfälle ett och en genomgående förbättring av samma parametrar vid testtillfälle två. Konklusion: En träningsintervention på 11 veckor, baserad på testresultat från The Matrix Movement and Performance Screen, förbättrade deltagarnas rörelsekontroll signifikant. / Introduction: Evidence exists that training focused on neuromuscular control, strength and awareness is effective in reducing the number of injuries in the lower extremity of soccer players. Deficits in movement control might predispose to pain, dysfunction and injury and be a cause of re-injury. Objective: To investigate movement control, with extra emphasis on low back, pelvis and hip region, in young male soccer players before and after a training intervention in eleven weeks. Method: Twenty young elite soccer players entered the study. The screening tool The Matrix Movement and Performance Screen (MPS) was used to  measure the players' movement control before and after a training intervention of 11 weeks. MPS identifies the site and direction of uncontrolled movement and whether it´s related to low or high load. The training was based on the test results at baseline and focused on specific motor control training of the low back, pelvis, hip and upper back during low and high load and was conducted in the form of circuit training supervised by the test leader and home exercises. Results: There was a significant improvement for the MPS total scores and for high risk areas concerning movement control at low and high load respectively after the intervention. A pattern of uncontrolled movements in the lumbo-pelvic region and hip were seen at test occasion one of the players and an overall improvement of the same parameters were seen in test occasion two. Conclusion: A training intervention for 11 weeks, based on the test results from The Matrix Movement and Performance Screen, improved the players´ movement control significantly.

Bakgrund: Stretching är en metod innehållande specifika rörelser med syfte att tänja ut muskelfascia, ligament och senor. Det finns olika varianter av stretching med gemensamma karaktärsdrag. Stretching har visats ha en positiv inverkan på rörelseuttag, både på kort och lång sikt. Inom idrott utsätts deltagarna för biomekaniska påfrestningar vilket kan resultera i skador. För att reducera antalet skador har stretching och träning blivit en vanligt förekommande intervention, trots att tidigare forskning har påvisat ett varierat resultat. Syfte: Syftet med studien var att sammanställa litteratur som undersöker stretching som enskild skadepreventiv intervention eller i kombination med träning hos idrottare. Metod: En litteratursökning genomfördes i databaserna Cinahl, AMED, Pubmed, SPORTDiscus, Web of science och PEDro för att sammanställa vetenskap inom ämnet. För att öka specificitet i sökträffarna användes kontrollerade ämnesord i de olika databaserna. Efter urvalsprocessen inkluderades 10 artiklar i studien. Resultat: Åtta artiklar påvisade ett minskat antal skador hos deltagarna som utförde stretching enskilt eller i kombination med träning, varav sju av dessa med statistisk signifikant skillnad mellan interventions- och kontrollgrupp. I fem av artiklarna genomförs stretching tillsammans med träning och i två artiklar utförs enbart stretching. Tre artiklar är av tvärsnittsdesign och det var därmed svårt att utläsa hur interventionerna utfördes. Den metodologiska kvalitetsgranskningen enligt PEDro-skalan gav ett genomsnittligt värde av 4,4/10. Konklusion: Resultatet i denna studie påvisade att stretching enskilt eller i kombination med träning kan vara en skadepreventiv intervention hos idrottare. Studiernas varierande design och låga kvalitetspoäng medför att evidensgraden inte kan bedömas. Vidare forskning krävs med fler undersökande RCT-studier med en mer standardiserad utformning.

Bakgrund: ACL-skador är vanligt förekommande inom handboll vilket kan leda till lång tids frånvaro för spelaren. ACL-skador drabbar oftare kvinnor än män, orsaken till detta är fortfarande oklar men kan tros bero på anatomiska och hormonella skillnader. Tidigare studier har visat att vid genomförande av preventionsträningsprogram kan man reducera mängden ACL-skador bland kvinnliga handbollsspelare. Syfte: Syftet var att kartlägga i vilken utsträckning tränare använder sig av preventiva träningsprogram mot ACL-skador i SHE och Damallsvenskan. Metod: Tolv handbollstränare inom Svensk handbollselit (SHE) och 12 handbollstränare inom Damallsvenskan erbjöds deltagande i studien. Enkäten bestod av frågor som berörde kännedom om och användandet av "Knäkontroll" och annan preventiv träning mot ACL-skador. Resultat: Sju tränare svarade på enkäten, samtliga verksamma inom SHE. Av dessa kände samtliga till begreppet preventionsprogrammet "Knäkontroll" och 4 av 7 använde sig av programmet "Knäkontroll" i sin helhet eller delvis. Konklusion: Kännedomen om skaderisken och programmet "Knäkontroll" var god bland de deltagande tränarna inom SHE. Samtliga deltagande tränare använde sig av någon typ av preventionsträning mot ACL-skador varav 57.1% använde sig av "Knäkontroll" enligt rekommendation eller till viss del. Den låga svarsfrekvensen är en begränsning för studien. Framtida liknande studier bör inkludera insatser som möjliggör bättre svarsfrekvens.

Bakgrund: Elever som studerar vid alpina skidgymnasium i Sverige löper en ökad skaderisk under sin studietid och då framförallt i de nedre extremiteterna. Det visar sig även att de elever som skadar sig får mentala konsekvenser till följd av skadan till exempel i form av identitetsförlust eller utanförskap. Syfte: Syftet med studien var att utforska och beskriva hur ungdomar, som studerar på svenska alpina skidgymnasium upplever utbildningens preventiva åtgärder för att undvika, samt minska antalet skador vid träning och tävling för eleverna. Metod: Studien är en kvalitativ intervjustudie. De intervjuer som gjordes utfördes var semistrukturerade. För att rekrytera informanter togs kontakt med ett alpint skidgymnasium som författarna tilläts besöka och genomföra studien på. Efter genomförda intervjuer analyserades materialet med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analys av datamaterialet resulterade i två huvudkategorier: Skadeprevention från utbildningen, Upplevelser ur elevens perspektiv. Samtliga huvudkategorier har egna underkategorier. Konklusion: Analysen av materialet visade att informanterna upplevde att det fanns ett behov av att öka det skadepreventiva arbetet från utbildningens sida för att kunna minska riskerna för skador.

Inledning: Bandy har en låg skadeincidens med cirka 7 skador per 1000 matchtimmar. Den vanligaste skadelokalisationen är ansiktet som står för ca en tredjedel av rapporterade skador. Eftersom antalet studier inom bandy är begränsat, finns anledning till att öka kunskapen om skadepanoramat, för att på sikt kunna arbeta förebyggande för att minska antalet skador. Syfte: Att med en kvantitativ ansats analysera rapporterade skador i elitseriebandy herrar 2007-2012. Metod: Resultatet av samtliga inrapporterade skador mellan 2007-2012 har analyserats. Materialet bestod av det totala antalet individer från lag som rapporterat skador, totalt 378 spelare. Resultat: Totalt rapporterades 97 skador under 2007-2012. Av dessa klassades 36 % (35/97) som allvarliga, det vill säga spelaren bedömdes avstå träning samt match mer än sju dagar. Ansiktsskador stod för 28 % (29/97) av skadorna. Slutsats: Studien visade i att ansiktsskador var den vanligaste skadelokalisationen, och att andelen allvarliga skador i likhet med tidigare studie inom elitbandy var hög. Nyckelord: ansiktsskada, bandy, retrospektiv, skadeprevention / Introduction: A low injury incidence has been reported from elite bandy (approximately 7 injuries/1000 game hours). The most common location was in the face, which represent about 30% of reported injuries. However, the studies are few and more knowledge is needed to support planning of preventive measures. Objective: To investigate injuries in Elite male bandy the years 2007-2012. Method: All reported injuries from participating teams in the Swedish professional 2007-2012 has been analysed. The participants consisted of 378 players followed between one and four seasons. Result: Totally, 97 injuries were reported during 2007-2012. Of those were 36 % (35/97) classified as severe, meaning that the player could not participate in training or games for at least 7 days. Facial injuries represent 29 % (28/97) of total injuries. Conclusion: Present study show similar results as previous report that face injuries is the most common injury in male elite bandy, and that the share of severe injuries is high. Key words: bandy, facial injury, injury prevention, retrospective

Bakgrund: Axelskador är den vanligaste skadetypen inom träningsformen CrossFit. Evidensen för skadeprevention inom CrossFit är bristande och det finns inga skadepreventiva program inom sporten. Enligt författarnas kännedom saknas studier som utforskar CrossFit-atleters upplevelser och erfarenheter kring skadeförebyggande strategier inom sporten. Syfte: Syftet med studien var att beskriva CrossFit-atleters tankar och erfarenheter av axelskador och axelbesvär samt strategier för prevention av axelskador och axelbesvär inom CrossFit. Metod: I november och december 2021 intervjuades nio CrossFit-atleter med axelskada och/eller axelbesvär som uppkommit i samband med CrossFit utifrån en semistrukturerad intervjuguide. Rekryteringen gjordes på CrossFit-relaterade Facebook-grupper. Det insamlade intervjumaterialet analyserades med en induktiv innehållsanalys. Resultat: Utifrån intervjuerna delades materialet in i huvudkategorierna ”Orsaker till axelskador/ axelbesvär”, ”Följder av axelskador/axelbesvär”, ”Atletens skadepreventiva strategier” samt ”Organisation på boxen” med tillhörande underkategorier. Informanterna uttryckte ett behov av ökat skadepreventivt arbete och ansåg att övningar ovan huvudhöjd var en vanlig bidragande orsak till axelskador och axelbesvär. Konklusion: Orsakerna till axelskador och axelbesvär inom CrossFit är multifaktoriella och påverkar atleterna biopsykosocialt. Det finns ett behov av ökat skadepreventivt arbete inom CrossFit, däremot upplevde atleterna skadeförebyggande program som tråkigt, vilket kan påverka följsamheten negativt. Fysioterapeuter kan spela stor roll i atleters rehabilitering och utformning av skadepreventiva program.

Despite wide application of community-based programmes to prevent injuries and promote health over the last 25 years, there is a paucity of evaluations from which to obtain evidence regarding the effectiveness and critical factors contributing to achieving effectiveness of these programmes. Research on community-based injury prevention programmes thus far has been driven by the question “does it work?” However, merely establishing whether a programme works or not provides insufficient information to generate new knowledge about these programmes. Many programme evaluations have been characterised as “black box” evaluations, with inadequate information about the intervening and contextual factors that mediate the relationship between the programme and its effects. Opening the black box is essential to developing the best evidence in relation to community-based programmes. Keeping the question “does it work?” in mind as a departure point, the seven studies of this thesis address different aspects of the questions “why does it work?” and “how does it work?” The aim is to aid in the understanding of factors that influence the operation and effectiveness of community-based injury prevention programmes. The findings from the studies support a number of conclusions with regard to the three research questions posed. There is limited evidence for the effectiveness of communitybased injury prevention programmes. Some of the problems of providing convincing evidence are due to the methodological difficulties of evaluating these programs. Contextual conditions and the amount of financial resources available to a programme are key factors associated with the effectiveness of community-based injury prevention programmes. There is inconclusive evidence regarding the importance of some of the socalled success factors described in the scientific literature for achieving effectiveness. While many programmes have access to locally collected injury data, they devote limited time to the analysis of this ssembled data. When selecting interventions, many programmes rely upon tuitive and subjective methods, e.g. discussions in networks, feedback from the general public, and experiences gained in their own work. This style of decision making is “experience-based” rather than evidence-based. The theoretical underpinning of the community-based approach has certain shortcomings, which could explain some of the difficulties in demonstrating effectiveness seen with many of these programmes. Programmes overwhelmingly define geographical units as communities. However, these entities can be highly heterogeneous and characterised by a weak sense of community, which can yield insufficient community member participation and intersectoral collaboration, as well as inadequate reach for many programmes. At the same time, none of the most plausible assumptions of the community-based approach appears to be fully or widely applied in programme practice. The implication is that many community-based programmes do not function at an optimum level.

Injuries are considered to be a major public health issue. More than 4600 people die each year and 10 % of all hospitalization in Sweden is related to injuries. The cost in a societal perspective is estimated to 59 billion a year. Injuries are possible to prevent. However it needs knowledge that the injury has occurred and the surrounding circumstances. This study used data from an accident and injury registration in outpatient health care, in the Swedish municipality of Gotland. The purpose of this study was to describe the injury patterns regarding place and cause of injury focused on age and gender differences. Data from the registration were categorized and statistically processed in SPSS after content analysis of narrative text.  Statistical measures used where frequencies, incidences and significances. The results show that there are more men than women who are injured in the ages 0-63 years. The largest number of injuries was found in the age group 0-19 years. Fall was the leading cause of injuries. Home was the most common place where injuries occurred. Existing statistics on a national level may have limited use in local injury prevention program. There could be specific determinants of injuries locally that have to be addressed. Local injury registration and analyzes that include demographic and socioeconomic factors could increase the potential for effective injury prevention. / Skador är ett stort folkhälsoproblem, drygt 4 600 personer dör varje år och 10 % av all sjukhusvård i Sverige är orsakade av skador. Samhällskostnaderna uppskattas till 59 miljarder kronor på år. En förutsättning för att kunna förebygga skador är att få vetskap om dem. Det krävs även kunskap kring hur olyckan har gått till. Denna studies data inhämtades från en olycks- och skaderegistrering, inom den öppna hälso- och sjukvården, på Gotland. Syftet med studien var att beskriva kontaktorsak, skadeplats och skadeorsak med fokus på ålders- och könsskillnader. Data från registreringsblanketter kategoriserades och behandlades statistiskt i SPSS efter att fritextbeskrivningar tolkats innehållsanalytiskt.  Statistiska mått som användes vid bearbetning av materialet var frekvenser, incidenser och signifikanser. Resultatet visar att det är flera män än kvinnor som skadar sig i åldrarna 0-63 år. Störst antal skadade återfanns i åldersgruppen 0-19. Fall var den främsta orsaken till skador. De flesta olyckor skedde i bostaden. Existerande statistik på riksnivå kan ha begränsad användning lokalt eftersom det kan finnas specifika bestämningsfaktorer för skador som påverkar skademönster. Lokala skaderegistreringar och analyser som innefattar demografiska och socioekonomiska faktorer kan öka möjligheterna till ett effektivt skadepreventivt arbete.

Bakgrund: Axelskador är vanligt förekommande inom idrott. Det finns ett tydligt samband mellan axelskador och idrotter som innefattar hand- och armrörelser ovanför huvudhöjd, som till exempel handboll. Axellederna utsätts för såväl hård fysisk kontakt som hög belastning vid repetitiva kaströrelser vilket ställer stora krav på axelledens strukturer. Prevalensen av aktuell eller tidigare axelskada rapporteras vara mellan 58 till 75 % hos spelarna. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur ett preventivt träningsprogram riktat mot riskfaktorer för skada i axelleden, utfört under åtta veckor i slutskedet av tävlingssäsong, påverkade prevalensen av överbelastningsskador i axelleden hos elithandbollsspelare i Sverige. Hur påverkas prevalensen av överbelastningskador och av allvarliga överbelastningsskador i axelleden under åtta veckor med samtidigt genomförande av ett preventivt träningsprogram för axelleden på elithandbollsspelare i Sverige? Metod: Studien var av kvasi-experimentell design vilken bestod av sex mättillfällen under åtta veckor. Nio elithandbollslag aktiva i Mellansverige rekryterades, varav 110 av 162 tillgängliga spelare inkluderades vid studiestart. Exkludering under och efter studieperioden gjorde att analysen utfördes på ett färre antal spelare. Lagen delades in i interventions- (n = 48) eller kontrollgrupp (n = 32) genom stratifierat urval, medelålder (± SD) 22.0 (3.3) respektive 21.9 (4.0). Interventionsgruppen tilldelades ett preventivt träningsprogram bestående av tre övningar i syfte att förbättra riskfaktorer för axelskador hos ”overhead athletes”. Kontrollgruppen tilldelades ingen intervention. Träningsprogrammet utvärderades genom att analysera prevalensen av överbelastningsskada och allvarlig överbelastningsskada i axelleden mätt med en modifierad version av The Oslo Sports Trauma Research Centre Overuse Injury Questionnaire. Resultat: Totalt 455 överbelastningssymtom rapporterades hos 42 spelare (53 %) varav 95 symtom var allvarliga hos 18 spelare (23 %). Prevalensen av överbelastningsskada minskade för både interventions- och kontrollgruppen från 42 % (95 % CI 28-56 %) till 25 % (95 % CI 13-37 %) respektive 53 % (95 % CI 36-70 %) till 31 % (95 % CI 15-47 %). Prevalensen av allvarliga överbelastningsskador minskade för både interventions- och kontrollgruppen från 15 % (95 % CI 5-25 %) till 6 % (95 % CI -1-13 %) respektive 19 % (95 % CI 5-32 %) till 13 % (95 % CI 1-24 %). Det fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna gällande prevalensen efter åtta veckors intervention. Allvarlighetspoängen minskade genomgående med en signifikant skillnad (p = 0.001) över tid för båda grupperna där kontrollgruppen förbättrades något mer. Det fanns en tendens till skillnad mellan grupperna (p = 0.064) gällande allvarlighetspoäng. Slutsats: Resultaten av denna studie visar på att prevalensen av allvarlig överbelastningsskada i axelleden hos elithandbollsspelare i Sverige möjligtvis kan reduceras till viss del genom utförande av ett preventivt träningsprogram två eller fler gånger per vecka under åtta veckor. Prevalensen av allvarliga symtom för överbelastningsskada minskade till ett något lägre värde för interventionsgruppen. Skillnaden för prevalens av överbelastningsskada inom interventionsgruppen, undergrupperade på antal utförda förebyggande träningspass, var signifikant (p = 0.044). Allvarlighetspoängen minskade i båda grupperna under studien. Det fanns en tendens till signifikant skillnad mellan grupperna (p = 0,.064), där kontrollgruppen förbättrades något mer trots ett högre värde vid mätning vecka 8. Axelskada och dysfunktioner hos ”overhead athletes” kan orsakas av olika faktorer vilket innebär att även riskfaktorerna bakom var och en av dessa tillstånd kan variera. Det är därför viktigt att upplysa om att träningsprogrammets påverkan på individnivå kan se annorlunda ut jämfört med resultatet på gruppnivå i den större populationen. / Background: Shoulder injuries are common in sport. In particular there is a clear relationship between shoulder injuries and sports that includes hand- and arm movements over the head, for example handball. In handball, the shoulder joints are exposed to hard physical contact as well as high loads during repetitive throwing which puts high demands on the structures inside and surrounding the shoulder joint. The prevalence of current or previous shoulder injuries is reported to be between 58 to 75 % in studies of handball players. Aim: The purpose of this study was to investigate how a preventive training program aimed at risk factors for shoulder injuries in the shoulder joint, performed during eight weeks in the final stage of competitive season, affected the prevalence of overuse injuries in the shoulder joint for elite handball players in Sweden.  How is the prevalence of overuse injuries and severe overuse injuries in the shoulder joints of elite Swedish handball players affected by the implementation of an eight-week preventive training program? Method: The study was of a quasi-experimental design which consisted of six measurements taken during eight weeks. Nine elite handball teams active in the middle regions of Sweden were recruited, from which 110 of the 162 available players were included. Exclusions during and after the study period reduced the number of players. The teams were divided into an intervention (n = 48) or control group (n = 32) through stratified sampling, with mean age (± SD) 22.0 (3.3) and 21.9 (4.0), respectively. The intervention group was assigned a preventive exercise program consisting of three exercises with the purpose of improving riskfactors for shoulder injuries for overhead athletes. The control group was not assigned any intervention. The training program was evaluated by analyzing the prevalence of overuse and severe overuse symptoms in the shoulder measured with a modified version of The Oslo Sports Trauma Research Centre Overuse Injury Questionnaire. Results: A total of 455 overuse symptoms were reported by 42 players (53 %) of which 95 symptoms in 18 players (23 %) were severe. The prevalence of overuse injuries decreased in both the intervention and the control group from 42 % (95 % CI 28-56 %) to 25 % (95 % CI 13-37 %) and 53 % (95 % CI 36-70 %) to 31 % (95 % CI 15-47 %), respectively. The prevalence of severe overuse injuries decreased in both the intervention and the control group from 15 % (95 % CI 5-25 %) to 6 % (95 % CI -1-13 %) and 19 % (95 % CI 5-32 %) to 13 % (95 % CI 1-24 %), respectively. There was no significant difference between the groups regarding prevalence after the intervention of eight weeks. Severity score consistently decreased with a significant difference over time (p = 0.001) for both groups, with a slightly greater improvement in the control group. There was a tendency towarda difference between the groups (p = 0.064) regarding the severity score. Conclusions: The results of this study show that the prevalence of severe overuse injuries in the shoulder joint of elite handball players in Sweden might be reduced to some extent by performing a preventive exercise program two or more times per week for eight weeks. The prevalence of severe symptoms of overload injury decreased to a slightly lower value for the intervention group. The difference of prevalence of overuse injuries within the intervention group, stratified by the number of executed preventive exercise programs (<2 and ≥2), was significant (p = 0.044). Severity score decreased in both groups during the study. However, there was a tendency to a significant difference between the groups (p = 0.064), where the control group improved slightly more in spite of a higher value when measured at week 8. Shoulder injury and dysfunctions of overhead athletes can be caused by various factors, which means that the riskfactors for each of these conditions may vary. It is therefore important to highlight that the effects of a training program may be different at the individual level compared with the results at group level.