Introduktion Selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) är idag de mest använda läkemedlen för behandling av depression, både i Sverige och runt om i världen. Studier som gjorts pekar dock på att användning av dessa preparat under graviditet kan medföra vissa risker för fostret. Ett samband har setts mellan moderns exponering för SSRI och ökad risk för persistent pulmonell hypertension hos nyfödda (PPHN). Det är en ovanlig men mycket allvarlig kardiovaskulär sjukdom, där omkring 10-20 % av de barn som drabbas avlider. Trots detta är SSRI ett förstahandsval vid behandling av gravida, då obehandlad depression anses innebära en större risk för såväl kvinna som foster. Syfte Att studera sambandet mellan SSRI och PPHN, och uppskatta hur stor risk som behandling under graviditet innebär. Dessutom undersöks skillnader, vad gäller risk, mellan specifika preparat. Metod Den här litteraturstudien omfattar sju originalstudier där risken för PPHN vid behandling med SSRI har studerats. Sex kohortstudier och en fallkontrollstudie har inkluderats, där fyra av dessa undersökt om tidpunkten för själva exponeringen har någon betydelse. Artikelsökningar har gjorts i databasen PubMed. Resultat Fem av sju studier visade på en signifikant ökad risk för PPHN vid SSRI-behandling under sen graviditet, medan två studier inte fann något samband. Den relativa risken varierade mellan 1.12 - 6.1 i de studier där ett samband påvisats. För behandling under tidig graviditet visade två av fyra studier på ett signifikant samband, med en relativ risk på 2.3 resp. 2.4. Inga stora skillnader mellan specifika preparat kunde påvisas, dock sågs en något högre risk vid behandling med paroxetin, jämfört med övriga SSRI. Diskussion I flera av studierna finns många felkällor, där störfaktorer och bias bidrar till osäkerhet. Studierna har stor variation vad gäller inklusionskriterer, antal deltagare och hantering av eventuella störfaktorer, vilket gör resultaten mer eller mindre tillförlitliga. Slutsats Behandling med SSRI under graviditetens andra hälft tycks vara förknippat med en ökad risk för PPHN. Den låga relativa risken och det faktum att sjukdomen är mycket ovanlig innebär dock att den absoluta risken är väldigt låg. Ett eventuellt samband vid behandling under tidig graviditet kan inte uteslutas. Preparaten sertralin och citolapram är att föredra framför paroxetin.

Bakgrund: Träning under en graviditet är viktigt både ur ett fysiologiskt samt psykologiskt perspektiv. Bristande fysisk aktivitet är en stor riskfaktor för hälsan. Livshändelser såsom graviditet och förlossning kan utgöra en större risk för bristande fysisk aktivitet hos kvinnor. Gravida kvinnor rekommenderas att vara fysiskt aktiva minst 30 minuter per dag. Informationen kring fysisk aktivitet och träning är ofta bristfällig inom mödrahälsovården varför det efterlyses ett närmare samarbete mellan till exempel barnmorskor och fysioterapeuter. Genom att förbättra kvantiteten och kvaliteten på informationen angående fysisk aktivitet hos gravida finns det en möjlighet att korrigera felaktiga uppfattningar och på så sätt främja en god hälsa. Syfte: Syftet var att beskriva kvinnors egen uppfattning om fysisk aktivitet och träning under och efter en graviditet samt upplevelse av mottagen information från sjukvården angående ämnet. Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes med fem kvinnor, vilka rekryterades via ett strategiskt urval. Därefter genomfördes en innehållsanalys av intervjuerna. Resultat: Analysen av intervjutexterna resulterade i en huvudkategori “Den gravida kroppen - individens eller sjukvårdens ansvar?”. Huvudkategorin innehöll följande kategorier “Kunskapsinhämtning - individens ansvar” samt “Aktivitetsnivå - individens val” med tillhörande underkategorier. Konklusion: Studien visade positiva upplevelser och uppfattningar av fysisk aktivitet och träning i samband med graviditeten. De intervjuade kvinnorna upplevde bristande information från sjukvården gällande detta ämne. De råd som kvinnorna hade fått från sjukvården upplevdes som osäkra och väldigt generella, därför fanns en önskan om att individanpassa råden.

Bakgrund Den blivande mammans matvanor under graviditeten är viktiga eftersom hon har ett ökat näringsbehov och försörjer en annan individ. En del av grunden för barnets framtida hälsa och matvanor ges redan i mammans mage. Trots det har studier visat att mammans matintag är otillräckligt jämfört med rekommendationerna samt att intaget av godis och fikabröd ofta ökar under graviditeten. Syfte Syftet med studien var att utforska inställningen till hälsosam och ohälsosam mat, samt hur denna inställning upplevdes påverka matintaget, hos nyblivna förstagångsmammor under graviditeten. Metod Åtta intervjuer genomfördes med nyblivna förstagångsmammor. Intervjuerna genomfördes med en semistrukturerad intervjuguide och spelades in med hjälp av en inspelningsapp. Data som samlades in transkriberades och analyserades sedan med kvalitativ innehållsanalys. Resultat Deltagarna berättade att de ändrade inställningen till sina matvanor då de blev gravida. Det blev allt viktigare att äta en varierad kost innehållande mycket grönsaker och frukt (hälsosam mat), och intaget av snabbmat och produkter innehållande mycket socker minskade (ohälsosam mat). Denna inställning följdes inte under hela graviditeten, och intaget av snabbmat och sockerrika livsmedel ökade under den senare delen. Kostråden från vårdpersonal upplevdes som bristfälliga på grund av att de gavs för få råd, och att mycket information själv fick hämtas från framförallt Livsmedelsverket. Slutsats Deltagarna följde inte sin initiala inställning till upplevd hälsosam och ohälsosam mat under hela graviditeten. Deltagarna efterfrågade även mer information om mat under graviditet från vårdpersonal. Mer stöd och information från vården kan ge den gravida kvinnan bättre förutsättningar till att hålla en hälsosam kost under hela graviditeten.

No description available.

Syftet med studien var att belysa hur professionella beskriver sitt arbete med gravida kvinnor som har en missbruksproblematik. Frågeställningarna var: vilka arbetssätt och metoder används i de olika verksamheterna samt hur beskriver professionella att samverkan kring gravida kvinnor med missbruksproblematik fungerar? Studien har en kvalitativ ansats utifrån en hermeneutisk utgångspunkt där semistrukturerade intervjuer har tillämpats. Studiens resultat belyser vikten av ett professionellt förhållningssätt samt det relationella perspektivet för att kunna se och möta kvinnan bakom missbruket. Resultatet visar bland annat att en utveckling i samverkan mellan aktörerna inom missbruksvården behövs, för att främja ett lyckat förändringsarbete. I resultatet framkom det även att intervjupersonerna ansåg att det behövs mer kunskap och utveckling kring det sociala arbetet tillsammans med gravida kvinnor med missbruksproblem Slutsatsen som framkommit visar att de professionella som arbetar tillsammans med gravida kvinnor som har en missbruksproblematik förhåller sig professionellt i sin yrkesroll, oavsett vad den professionella kan tänka eller tycka privat. De professionellas roll i arbetet är betydelsefull, för att fånga upp gravida kvinnor med missbruksproblematik i ett tidigt skede. Det är viktigt att professionella bygger upp en relation med kvinnan som grundar sig på tillit och därmed motiverar kvinnan till att söka samt ta emot hjälp för sitt missbruk.

Syftet med litteraturstudien var att undersöka förekomsten av gingivit hos gravida kvinnor.Metoden som användes var en allmän litteraturstudie där sökningen av vetenskapliga artiklargjordes i den medicinska databasen PubMed. Resultatet av litteraturstudien sammanställdesutifrån tolv vetenskapliga artiklar, där resultatet visade att under första trimestern (förstatredjedel av graviditetens nio månader) hade de gravida kvinnorna en gingivitförekomst på35,7%, under andra trimestern (andra tredjedel av graviditetens nio månader) vargingivitförekomsten 65,3%, och under den tredje trimestern (sista tredjedel av graviditetensnio månader) var gingivitförekomsten 73%. Slutsatsen i denna litteraturstudie var att gravidakvinnor löper en större risk att utveckla gingivit ju längre in i graviditeten de kommer.

Bakgrund: Urininkontinens är ett stort folkhälsoproblem som drabbar mer än en halv miljon av Sveriges befolkning. Urininkontinens är den vanligaste komplikationen efter förlossning. Bäckenbottenträning är den främsta interventionen vid urininkontinens, trots det är det många som inte återhämtar sig. Syfte: Syftet med litteraturöversikten var att sammanställa, granska och undersöka effekterna av bäckenbottenträning under och/eller efter graviditet avseende urininkontinens. Metod: Litteratursökningen gjordes i PubMed, Cinahl och Scopus. Inklusionskriterier var randomiserade kontrollerade studier som var peer-reviewed, på engelska, och mellan årtalen 2010-2021. Studier inkluderades om de undersökte effekterna av bäckenbottenträning under/efter graviditet vid urininkontinens i jämförelse med annan eller ingen behandling. Kvalitetsgranskningen gjordes med hjälp av PEDro-skalan. Resultat:Totalt inkluderades 13 artiklar i studien.  Nio studier hade god kvalitet, fyra studier hade måttlig kvalitet enligt PEDro. Fyra studier, som undersökte bäckenbottenträning under graviditet, visade signifikant skillnad mellan grupperna gällande frekvens, svårighetsgrad och mängd av urininkontinens vid uppföljning till och med slutet av graviditeten. Två studier, som undersökte bäckenbottenträning efter graviditet, visade signifikant minskning i interventionsgruppen gällande frekvens av urininkontinens. En visade signifikanta förbättringar i både interventions- och kontrollgruppen avseende maximal kontraktion av bäckenbotten, frekvens av urininkontinens och styrka av bäckenbotten. En studie, som undersökte bäckenbottenträning både under och efter graviditet visade signifikant bättre resultat vid 4 månader postpartum. Konklusion: Bäckenbottenträning har visat sig ha god effekt avseende urininkontinens under och/efter graviditet. Då studierna skiljer sig gällande antalet deltagare, utvärderingsinstrument, typ av bäckenbottenträning krävs fler studier inom området för att avgöra vilka effekter bäckenbottenträning har och hur den tränas mest optimalt.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Våld mot kvinnor är ett globalt folkhälsoproblem och uttrycks på ett flertal olika sätt. Våld kan förekomma i parrelationer, mellan partner, föräldrar och barn, mellan släktingar och andra närstående och i både hetero- som homosexuella förhållanden. En skattad siffra är att en av tre kvinnor har upplevt våld i nära relation någon gång under livet och 35 procent kvinnor har erfarenheten av våld under sin livstid. I Sverige gjordes 17 000 anmälningar år 2016 om våld där gärningspersonen hade en nära relation med offret. De karakteristiska tecken för den som utsätts för våld är att de har en nära relation och starka känslor till förövaren. Detta försvårar möjligheten för den våldsutsatta kvinnan att göra motstånd. Det framkommer att kvinnor som blir våldsutsatta i en nära relation med sin partner tappar självförtroendet och isolerar sig från familj och vänner. Kvinnor som blir våldsutsatta under sin graviditet har en inre rädsla av att utsättas ytterligare för våld om det talas med vårdpersonalen. Därav upplever många utsatta kvinnor i denna situation en osäkerhet och en otrygghet att tala om våldet i hemmet.  Syftet: Att beskriva hur våld i nära relation påverkar en graviditet samt våldsutsatta gravida kvinnors önskemål om stödinsatser från barnmorskan.  Metod: En litteraturöversikt baserad på 15 vetenskapliga artiklar har genomförts. Artiklarna som valdes var baserade på både kvalitativa och kvantitativa studier som söktes via databaserna CINAHL och PubMed och var publicerade mellan 2002-2017. De valda artiklarna granskades och värderades i enlighet med Sophiahemmet högskolas riktlinjer. Urvalet av artiklarna genomfördes på ett systematiskt tillvägagångssätt och sammanställdes genom en integrerad analys metod.   Resultat: I resultatet identifierades tre huvudteman, dessa var Moderns påverkan av våld, Barnets påverkan av våld och Mötet med vården och kvinnans coping av våld. Till dessa kunde olika underteman identifieras. Till Moderns påverkan av våld utskildes underteman: Riskfaktorer, Den allmänna påverkan, Fysiska påverkan och Psykiska påverkan. Till Barnets påverkan av våld utskildes underteman: Det allmänna påverkan och den fysiska/psykiska påverkan. Till den tredje huvudteman Mötet med vården och kvinnans coping av våld utskildes underteman: Vårdpersonalens oavsiktliga fel, Coping samt Önskemål och stödinsatser från barnmorskan. Det ett flertal studier påvisade en negativ samband mellan våld under graviditet och kvinnans livskvalitet. Våldet under den prenatala perioden är associerade med en rad ogynnsamma fysiska och psykologiska samt mentala hälsoproblem. Därmed har ett flertal studier nämnt att våldsutsatta gravida kvinnorna har upplevt en mer negativ syn på både graviditeten och förlossningen. Slutsats: Denna litteraturöversikten pekar på att oavsett vilken form av våld det är så påverkar det kvinnans livskvalitet och barnets utveckling under graviditeten och efter förlossning negativt. Det krävs att barnmorskorna ställer frågan om våld vid deras besök på mödravårdscentralen oavsett om kvinnan nekar till våld. Den vetenskapliga evidensen på att kvinnan är i starkt behov av barnmorskans stöd och information har bevisats behövas.

Vid graviditet sker flertalet kroppsliga förändringar som i kombination med förlegad och felaktig information om fysisk aktivitet kan utgöra barriärer för gravida kvinnor att utföra fysisk aktivitet. Fördelar med fysisk aktivitet avseende fysisk- och psykisk hälsa för befolkningen i allmänhet är väl dokumenterade. Studier visar att flertalet gravida kvinnor inte kommer upp i rekommenderad mängd fysisk aktivitet. I Sverige är det vanligen barnmorskan som vägleder och informerar gravida kvinnor gällande livsstil under graviditet och att stötta och ge individanpassad rådgivning är en central del i barnmorskans arbete. Forskning visar att barnmorskors kunskaper om fysisk aktivitet under graviditet är bristfälliga. Syftet var att belysa den medicinska påverkan av fysisk aktivitet under okomplicerad graviditet för kvinnor, foster och nyfödda barn. En litteraturöversikt har gjorts där sökning av artiklar genomförts i databaserna PubMed och CINAHL. Studiens resultatdel utgörs av femton kvantitativa artiklar publicerade mellan 2008 och 23 januari 2019, samt fyra kvantitativa artiklar funna med manuell sökning. Det sågs ingen negativ inverkan på barnets vitalparametrar efter en och fem minuters ålder, inte heller någon skillnad mellan andelen vaginala födslar jämfört med kejsarsnitt kunde ses då kvinnan utfört fysisk aktivitet under graviditeten. Fysisk aktivitet hade en positiv inverkan på viktökningen, vilken blev mindre samt att viktnedgången postpartum underlättades om kvinnan varit fysisk aktiv under graviditeten. Även kvinnans psykiska välmående ökade samt att durationen av förlossningen blev signifikant kortare om kvinnan varit fysisk aktiv under graviditeten. Det finns inte någon risk med att rekommendera fysisk aktivitet till friska kvinnor med en okomplicerad graviditet. Dock bör fysisk aktivitet över 90 procent av den gravida kvinnans maxpuls undvikas.

Sammanfattning: Introduktion: Otillräcklig fysisk aktivitet är ett av de främsta hälsoproblemen hos kvinnor postpartum, där risken för minskad fysisk aktivitet är hög. Kvinnor som tränat regelbundet under graviditeten är mer benägna att fortsätta vara fysiskt aktiva postpartum. Besvär som uppkommer till följd av en graviditet kan vara hindrande faktorer som gör det svårare för kvinnor att vara fysiskt aktiva.   Syfte:  Studera hur fysiskt aktiva kvinnor är postpartum och vilka hindrande faktorer de upplevt för att kunna vara fysiskt aktiva.  Metod: Undersökningen utfördes bland 35 kvinnor (22–39 år) som fött barn för 3–12 månader sedan. Enkäter lämnades ut till BVC-personal på fyra hälsocentraler och skickades även ut till mammor i en facebookgrupp samt några personliga kontakter. Deskriptiv analys och Chi2-test användes för att analysera och jämföra data. Resultat: 65,7% av kvinnorna upplevde att de inte var så fysiskt aktiva som de ville postpartum. Tidsbrist, trötthet och sömnbrist var de vanligaste rapporterade hindren för att kunna vara fysiskt aktiv. Totalt uppgav 45,7% att de fått förlossningsrelaterade besvär. Förlossningsskada var inget hinder för att kunna vara fysiskt aktiv. Flera kvinnor minskade sin fysiska träning men ökade sin vardagsmotion postpartum.   Konklusion: Resultatet visar att majoriteten av kvinnorna inte är så fysiskt aktiva som de vill efter förlossning. Fysioterapeuter kan ha en viktig roll för att öka kvinnors fysiska aktivitetsnivå genom att ge råd, behandling och verktyg. Även bättre stöd och information behövs för att kvinnorna ska kunna kringgå de upplevda hinder som finns för att kunna vara mer fysiskt aktiva postpartum.