Brist på sociala färdigheter är en svårighet som kopplas till autismspektrumtillstånd (AST). Många olika interventioner har föreslagits för att förbättra sociala färdigheter för barn och ungdomar med AST med blandade resultat. KONTAKT är en relativt ny manualbaserad metod som fått ökat intresse inom kliniska verksamheter och forskning. Syftet med studien var att utvärdera kort- och långsiktiga behandlingseffekter av KONTAKT. Studien genomfördes vid en Barn- och ungdomshabilitering som en klinisk effektstudie utan kontrollgrupp. Fem pojkar i 15-årsåldern, 11 föräldrar samt ett antal lärare till var och en av pojkarna deltog i studien. Data samlades in genom enkäter och semistrukturerade intervjuer. De kvantitativa resultaten visade huvudsakligen inte på någon effekt förutom en viss positiv förändring avseende föräldrarnas upplevelse av ungdomarnas sociala färdigheter, medan de kvalitativa resultaten skulle kunna antyda en mer positiv förändring. Sammanfattningsvis skulle KONTAKT kunna vara en användbar metod för att förbättra sociala färdigheter. Resultatet bör dock tolkas med försiktighet med tanke på urvalsstorleken, frånvaron av kontrollgrupp samt databortfall. Vidare forskning med randomiserade kontrollgrupper behövs för att kunna säkerställa effekten av KONTAKT.

Studien är en kvalitativ studie med sex deltagare i gruppverksamhet inom barn- och ungdomshabiliteringen. Syftet är att genom intervjuer undersöka barn och ungdomars erfarenheter. Studien har ambitionen att fokusera ett inifrånperspektiv där deltagaren i gruppverksamheten blir lyssnad på och får göra sin röst hörd. Intervjuguiden innehåller frågor inom området habilitering, gruppverksamhet och medbestämmande och inflytande. Intervjusvaren har analyserats utifrån Aaron Antonovskys teori om känsla av sammanhang KASAM och begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Resultaten visar att gruppverksamhet är en plats för att träffa kompisar och för lek och aktivitet. Habiliteringen är en plats för träning och där man kan få hjälp, material och träffa kompisar. Respondenterna beskriver att det är de själva som bestämmer att de ska gå i gruppen men att det måste fungera praktiskt för familjen. Resultaten visar att det är den egna familjen och kamraterna som är centrala när det gäller beslutet att delta i gruppen. Respondenterna uttrycker att gruppverksamheten är bra som den är men det ges också förslag på förändringar när det gäller gruppverksamhetens innehåll och tid. Gruppverksamhetens struktur gör den begriplig och hanterbar för deltagarna och det finns förbättringsområden inom området medbestämmande och inflytande.

Detta är en studie baserad på tre olika yrkesprofessioners syn på samarbetet kring barn med autism i förskolan. Dessa tre professioner är specialpedagoger, habiliteringspersonal och förskollärare.   Vårt syfte med detta arbete är att både undersöka och öka kunskapen kring det samarbete som sker kring autistiska barn under deras vistelse i förskolan. Samt att belysa samarbetet och de specialpedagogiska insatser som används utifrån de inblandade professionernas perspektiv, samt ge en bild av hur samarbetet manifesteras i verkligheten i förhållande till hur det bör se ut utifrån gällande lagar och regler.   Den metod vi har använt oss av är kvalitativa intervjuer med åtta representanter från de olika yrkesrollerna. Samtliga representanter arbetar inom samma mellansvenska kommun.   Resultatet visar att samarbetet mellan de olika instanserna är mycket viktigt för att barn med autism ska få det stöd de behöver och kunna utvecklas i förskolan. Även hemmet spelar stor roll, både som en del av samarbetet och som bas för att specialpedagogiska insatser ens ska initieras. Samarbetet påbörjas ofta redan under utredningen, innan diagnossättning, och de olika instanserna är därför delaktiga under det tidiga arbetet med barnet. Det dubbla chefsskap som kan uppstå i samband med samarbetet kan skapa vissa motsättningar och problem då beskeden kan vara olika och motsägelsefulla. Även föräldrakontakten visar sig vara en problematisk aspekt, då de olika instanserna ej delade synen kring vems primära ansvar det var. Läroplanens, och därmed förskolans, inkluderingsuppdrag kan ha en negativ inverkan på det autistiska barnets utveckling, beroende på hur det tolkas och framför allt manifesteras.

<p>Habiliteringen syftar till att främja barn med funktionshinders funktionsförmåga för att öka förutsättningarna för delaktighet i samhället. Habiliteringsplanering är ett sätt för barnet att delta i utformandet av habiliteringen. Syftet med studien var att undersöka barns upplevelse och förståelse av mötet med habiliteringen, sett ur barnets perspektiv. Undersökningen var kvalitativ och datainsamlingen skedde med semistrukturerade intervjuer. Sex barn i åldern 10-13 år intervjuades. Barnen hade olika rörelsehinder, talsvårigheter och/eller kognitiva funktionshinder. Data analyserades med tematisk analys. Resultaten innehåller en generellt positiv beskrivning av mötet med habiliteringen, men negativa aspekter som exempelvis avsaknad av eget inflytande beskrivs också. Resultaten diskuterades bland annat utifrån Antonovskys teorier om betydelsen av känslan av sammanhang för god hälsa samt psykologiska utvecklingsteorier. Slutligen diskuteras lämpliga åtgärder för ökning av barnets delaktighet och förståelse av habiliteringen.</p>

No description available.

Habiliteringen syftar till att främja barn med funktionshinders funktionsförmåga för att öka förutsättningarna för delaktighet i samhället. Habiliteringsplanering är ett sätt för barnet att delta i utformandet av habiliteringen. Syftet med studien var att undersöka barns upplevelse och förståelse av mötet med habiliteringen, sett ur barnets perspektiv. Undersökningen var kvalitativ och datainsamlingen skedde med semistrukturerade intervjuer. Sex barn i åldern 10-13 år intervjuades. Barnen hade olika rörelsehinder, talsvårigheter och/eller kognitiva funktionshinder. Data analyserades med tematisk analys. Resultaten innehåller en generellt positiv beskrivning av mötet med habiliteringen, men negativa aspekter som exempelvis avsaknad av eget inflytande beskrivs också. Resultaten diskuterades bland annat utifrån Antonovskys teorier om betydelsen av känslan av sammanhang för god hälsa samt psykologiska utvecklingsteorier. Slutligen diskuteras lämpliga åtgärder för ökning av barnets delaktighet och förståelse av habiliteringen.

Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2006.

Syftet med det här arbetet var att undersöka hur samverkan mellan habiliteringen och skolan ser ut. Genom litteraturstudier har vi bland annat fördjupat oss i vad samverkan innebär och hur den kan fungera mellan olika verksamheter. Vi har använt oss av en komplementär metod, det vill säga både intervjuer till personal inom habilitering och skola samt enkäter till en föräldragrupp.I resultatet framgick det tydligt att alla parter ansåg att samverkan kan förbättras. Resultatet visade också att bristande kommunikation mellan habilitering och skola leder till missförstånd och outtalade förväntningar verksamheterna emellan. Förutsättningen för att samverkan ska komma till stånd är bra relationer och samordnade insatser som bygger på att det finns kunskap om varandras verksamheter, gemensamma och tydliga mål, gemensam vilja och en tydlig ansvarsfördelning. Själva samverkansprocessen förutsätter med andra ord en samsyn och en tydlig rollfördelning med barnen och deras föräldrar i fokus. Nyckelord: samverkan, funktionshinder, habilitering

Drygt fem gånger så många pojkar som flickor diagnostiseras inom paraplybegreppet högfungerade autismspektrumtillstånd (AST). En konsekvens av det är att forskning kring tillståndet främst utgår från pojkar. Baserat på journaler och register mellan år 2011-2014, syftade denna studie till att undersöka insatser för och möjligheter att uppnå individuella mål vid Barn- och ungdomshabiliteringen i Västerbotten hos pojkar (n=23) och flickor (n=23) mellan 7 och 18 år. Resultaten visade att pojkar och flickor generellt fick lika insatser med avseende på antal, typ och tid. Fler pojkar än flickor uppnådde dock sina mål med uteslutande goda resultat, medan en större andel av flickornas mål var långt ifrån uppfyllda. Skillnaderna i måluppfyllelse mellan flickor och pojkar med högfungerande AST diskuteras i relation till ett förhöjt antal behov och mål samt en möjlig ökad förekomst av internaliserade psykiska problem hos flickorna. Fynden styrker tidigare forskning om att symtombilden mellan pojkar och flickor med högfungerande AST skiljer sig åt. Slutligen betonas vikten av att vidare undersöka eventuella skillnader i symtombild, och huruvida könsspecifika insatser kan öka möjligheten till jämlik vård i kliniska verksamheter. / More than five times as many boys as girls are diagnosed within the umbrella concept high-functioning autism spectrum disorder (AST). Consequently, research regarding the condition is mainly based on boys. Based on medical records and register between 2011-2014, this study aimed to examine interventions and opportunities to achieve individual goals within the Child Habilitation services in Västerbotten, Sweden, for boys (n = 23) and girls (n = 23) between 7 and 18 years old. The results showed that boys and girls generally received equal interventions with regard to quantity, type of intervention and duration. More boys than girls met all their goals with principally good results, as opposed to a greater proportion of the girls' goals being far from satisfied. The differences in achievement between girls and boys with high functioning AST are discussed in relation to a greater quantity of needs and goals and a possible increased incidence of internalizing mental health problems in girls. The findings confirm previous study implications regarding differential expressions of symptoms between boys and girls with high-functioning AST. Finally, the importance of further examining possible differences between boys and girls with AST in expressions of symptoms and whether gender-specific interventions can increase the possibility of equal treatment in clinical settings is emphasized.

I barnkonventionen, konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och svensk lagstiftning framgår det att barn har rätt till att vara delaktiga i frågor som rör barnet. Konventionerna och lagstiftningen anger även att barns bästa ska värnas om. Tidigare forskning visar att barns möjlighet till delaktighet har ökat sedan 1990-talet men att denna utveckling inte inkluderar barn med olika former av funktionsnedsättningar i samma grad. Syftet med denna studie är att urskilja och visa på olika uppfattningar bland habiliteringens barnkuratorer kring vad barn med funktionsnedsättningars delaktighet innebär i praktiken. Studiens empiriska material har samlats in genom fem kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med kuratorer från olika enheter inom en habilitering i en region i Mellansverige. Studien utgår från en fenomenografisk vetenskapsansats och det framtagna materialet har bearbetats genom en fenomenografisk analys som betonar betydelsen av olika uppfattningar om ett fenomen. Intervjumaterialet har analyserats och diskuterats utifrån barndomssociologins teorier om konstruktionen av barn och barndomen samt Harry Shiers delaktighetsmodell Pathway to Participation. Resultatet av studien visar att kuratorerna definierar att delaktighet handlar om att barn ska: informeras om sin situation, uppmuntras till att kommunicera, komplettera vuxnas kunskaper och få uttrycka sina åsikter. Habiliteringens familjecentrerade organisering i kombination med att kuratorerna arbetar utifrån ett beskyddande omsorgsperspektiv resulterar i att vuxnas åsikter får ett stort utrymme på bekostnad av barnens egen vilja. Kuratorerna påpekar att deras arbetsgivare, habiliteringen, är otydlig med vad som avses med direktiven om att patienterna ska vara delaktiga vilket gör att definitionsansvaret hamnar på varje anställd. Det innebär att det finns en variation av hur delaktigheten tolkas och implementeras i praktiken.