The object of investigation in this essay is the epic novel sequence Jernbanan written by Sara Lidman. More specifically the investigation takes on the idea of a “sam-vett” as it is formulated in Jernbanan. The “sam-vett” is an idea about the undivided unity of man, nature and animal, and with a kind of primitive trait. By asking the question what traces the history of ideas are to be found in the “sam-vett”, the hope is that it will bring some clarity to the notion and what its message might be. In addition to that a thesis is formulated, that the “sam-vett” can be read as a form of deep ecology. Deep ecology takes on the first rule of ecology, that everything is closely bound together, and extends it to a philosophy. By discussing the notion of the “sam-vett” in the light of two figures in the history of ideas, Jean-Jacques Rousseau and Martin Heidegger, the hope is to unravel its learning. In the end the “sam-vett” can be described as knowledge of nature that is based on a feeling more than the intellect – that begins where the language ends.

Syftet med uppsatsen är övergripande att undersöka hur den tekniska mekaniseringen av samhället kommit att påverka synen på konstens och kulturens värde, vilket rört sig från det ursprungliga rituella värdet till dagens ekonomiska bytesvärde. Den undersöker även hur detta kom att påverka synen på människan som subjekt, då det inte enbart är det tekniska som innebär en mekanisering utan även samhällssystemet i sig. För att utröna på vilket sätt detta kunde komma till uttryck redan i början av 1900-talet, då mekaniseringen ännu var tämligen ny, utgår analysen från romanen Kameran går (1915) av Luigi Pirandello vari han låter filmvärlden representera hela den framväxande kulturindustrin. Genom att analysera Kameran går mot bakgrund av den därefter framväxande industrialiseringen och de politiska faktorer som rådde, samt mot teorierna kring kulturindustrin och mekaniseringen framställda av Walter Benjamin och Theodor W. Adorno, har en slående likhet gått att skönja som tyder på att dessa idéer om bland annat naturbehärskning, objektifiering, värdeförlust och kulturindustrin är tydliga redan i mekaniseringens början. De maskiner som skapas för att vara till hjälp tar istället över produktionen och både människan och konsten objektifieras. Eftersom Kameran går är skriven av en dramatiker som står mellan den allvarliga konstens scen, teatern, och den roande kulturindustrin i form av den framväxande filmindustrin ger analysen även en mer subjektiv upplevelse av denna utveckling och därmed en intressant vinkel på konstens betydelse i samhället.

<p>The main purpose of this thesis is to analyze the political thought of Hinke Bergegren (1861-1936), Gustaf Henriksson-Holmberg (1864-1929) and Einar Håkansson (1883-1907), by focusing particularly on their articulation of anarchist ideas. The disseration follows these three Swedish left-wing thinkers closely, while specifically tracing ideological patterns in their published material, public discussions, speeches and other political activities. The study attempts to combine the perspective of intellectual biography with a contextualising approach on ideological analysis. Bergegren, Henriksson-Holmberg and Håkansson stand as illuminating examples of how anarchist ideas could take form at the advent of the twentieth century in Sweden. They were all connected to the working class movement, and participated actively in the public debate about anarchism and its various aspects. This larger political and cultural context is also presented, and put in relation to Bergegren's, Henriksson-Holmberg's and Håkanssons' actions and ideas. Thereby, the study examines certain lines of thought connected to the anarchist ideology, and at the same time find traits in the history of libertarian socialism in Sweden, as reflected in the ideas embraced by the three aforementioned historical actors. From the start Henrik "Hinke" Bergegren - the agitator, writer and journalist who is the principal character in the dissertations first major part - was highly controversial within the social democratic movement. From the early 1890's and up to his final exclusion from the Social Democratic Party in 1908, he was constantly being accused of leading and informal anarchist subdivision, which recommended acts of terror and strived for a social revolution. However, this study confronts and modifies that notion. It concludes that Hinke Bergegren's ideological position during the 1890's cannot be equaled to a clear anarchist conviction; rather, he criticized the party's strong focus on parliamentary tactics from a revolutionary socialist viewpoint. Einar Håkansson, on the other hand, based his critique of authorities, military power, parliamentary governance and private property upon anarchist principles. In several poems and short stories, Håkansson stated his anti-authoritarianism. He was also an early advocate for anarcho-syndicalism. Gustaf Henriksson-Holmberg, the anarchist theoretician, was always anxious to emphasize the importance of avoiding all forms of large-scale political and economical solutions. This position, along with a deep-rooted individualism and a willingness to integrate social theory and political propaganda, characterized Holmberg's political thought from the 1890's and onward. His antipathy against brutal revolutionary tendencies was as solid as his critique of ideological dogmatism. In conclusion, the anarchist lines of thought articulated by the three principal characters in the thesis intersects at several points. They all agreed that private property and capitalism must be abolished and replaced by voluntary forms of cooperation. Furthermore, they expressed a similar disbelief in parliamentary tactics, the military and party bureaucracy.</p>

<p>Undersökningen behandlar Rudolf Abelins författarskap från slutet av 1880-talet och fram till mitten av 1910-talet. Det finns en avsaknad av forskning, om Abelin, som tar hänsyn till samtidskontexten och samtliga av hans publicerade verk. Uppsatsen åsyftar att visa hur samtliga böcker skall uppfattas som en helhet. De böcker som studeras är främst mönsterböcker i trädgårdsskötsel, men där ventileras också ett större system av idéer och värderingar. Litteraturen placeras i kontexten av den kulturkris som uppkom­mer när moderniteten gör sitt intåg i Sverige.  Modernitetskritiska rörelser, som egna­hemsrörelsen och kolonirörelsen, jämförs med de idéer som presenteras i Abelins litte­ratur, för att på så vis försöka skapa en större förståelse för hur hans såg på sin samtid och framtid.</p><p>Uppsatsen påvisar att det finns stora likheter mellan Abelin och de modernitetskri­tiska rörelserna, och att det är en utveckling som skett över tid. Det som gör Abelin till ett original, jämfört med andra hemideologer, är att han bakar in sin kritik i böcker som främst rör trädgårdskonsten. Vid studie av samtliga av hans böcker så bildas det en röd tråd, som uppvisar tankar om ett större, enhetligt, idealsamhälle där förhållandet mellan människan och naturen kännetecknas av vördnad. Det står i stark kontrast till den ex­ploatering av naturen som industrialismen – moderniteten – representerar.</p><p>Resultaten i uppsatsen innebär en större förståelse för Abelins förhållande till samti­den, men också i hur han betraktar trädgårdarna ur ett annat perspektiv än rent estetiskt. Slutsatsen påvisar att det finns en rad områden där vidare forskningen kan gå vidare, för att kunna skapa en större bild av denna trädgårdens mästare.</p> / Ifall eventuella läsare har kommentarer så går det bra att vända sig till Olof.nson@gmail.com

This paper has two objectives. First: the humanistic idea of knowledge, philosophically formulated by Rudolf Steiner (1861-1925), should be presented in relation to history of ideas. In the meeting with different kinds of cultural and social needs in Central Europe during the decades of the turn of the 20th century, Steiner developed his idea of knowledge into a singular Thought Style (Ge. Denkstil). A Thought Style can be described as a selective and aimed cognitive preparedness. The idea of knowledge and the Thought Style are here described as anthroposophical humanism. The second objective is to show how the Thought Style, in a historical way, was established in Sweden, and how it, until the mid 1980s, changed and was adapted to Swedish culture, i.e. how the style in various ways became Swedish. Organisations and movements that were influenced by the anthroposophical humanism were The Anthroposophical Society, the biodynamic movement, the movement for anthroposophic medicine, the medical pedagogical movement with special pedagogical institutions and social therapeutic homes for treatment, the Waldorf movement, the Christian Society, anthroposophic architecture and art practice etc. Since they co-operated with a common background, they formed a Thought Collective (Ge. Denkkollektiv). The anthroposophical humanism has its roots relating to history of ideas far back in the Central European Middle Ages. During the new humanism era, the idea of knowledge had a renaissance in German culture life. Rudolf Steiner remodelled the idea at the end of the 19th century and developed it into the singular Thought Style. When Steiner was a theosophical teacher he gave it an esoteric design. After the First World War, when Steiner was working as a social reformer, he gave it a humanistic design. Within The Anthroposophical Society, the double image of the anthroposophical movement, internationally and in Sweden, led to severe opposition and conflicts. Right until the mid 1980s, reorganisations were common in order to handle the two directions of the Thought Style when it came to differences in traditions, ideology and sociology. In Sweden, the anthroposophical movement has undergone four stages of development: the reception period 1890-1935, the conversion period 1935-55, the expansion period 1955-1985 and the integration period as from 1985. As from 1913, when The Anthroposophical Society was established, until 1985, the development of ideas in the anthroposophical Thought Style and the Thought Collective can be described as a wandering from Christian esotericism to an anthroposophical humanistic idea of knowledge, with a cultural education in the ideological focus of the Thought Style. The traditional development of ideas can also be described as an anthroposophical process of secularisation. There are mainly four things that have contributed to the expansion of the anthroposophical movement in Sweden during the phase of expansion: the post-war period economic expansion, the development of the educational system, the renaissance of esotericism in the late 1960s, as well as the need for an alternative to the post-war abundance consumerism and waste of resources. The Swedish development indicates similarities with the international development within those areas where different activities have been adapted to Swedish legislation, traditions and views, mainly through care and education.

This work describes how sociology as an academic discipline was introduced, established and pursued at Swedish universities during the period 1930-1955. The main purpose is to follow the establishment of sociology and call attention to dominating ideas of sociology, science and society, and also to reflect the relation between sociology and the demands and expectations of society. This academic institutionalization is considered a continuously changing process where centers and boundaries are formulated and reformulated in accordance with contemporary conditions and preferences of the actors. Expectations on the discipline are investigated, as they were expressed in official inquiries and other political settings as well as in common press. Changes in university structure that led up to the establishment of sociology as a discipline are studied, as well as the official investigations that directly preceded the set up. Institutional activities in the new discipline are dealt with; as are persons, curricula, dissertations and investigations. Internal debates and conflicts are studied and analyzed. The reception of sociology is considered, as well as the use of sociological knowledge in academy, industry and other domains. A main question is how sociology, when established, was understood and pursued. Soon, a clear conception was established in leading quarters. According to this conception, sociology was to be recognized as a specialized discipline alongside other disciplines of social science. The object of sociology was to study modern society and its social conditions, preferably in Sweden. The method of study was to be scientifically empirical, which, above all, meant quantitative field surveys. This study analyzes the formation of this idea of sociology. It was contested, but persons representing deviating conceptions were marginalized. The "boundary-work" that was carried out is therefore considered especially significant. The boundaries were about the implication of the concept of sociology, and conflicts and antagonisms revealed in the boundary-work are analyzed. It is argued that the polemical and dichotomizing rhetoric style used by the actors was of significant importance. By describing, defining and legitimating sociology in terms of opposites: empirical rather than speculative, American rather than continental, quantitative rather than qualitative, it was emphasized that the discipline of sociology was new, scientific and necessary for a modern and progressive community like Swedish society. / digitalisering@umu

No description available.

Inna Sevelius: Psykiatrin som kulturell praktik: Bedömningen av patienter på Ulleråkers sjukhus år 1948. Uppsala universitet: Inst. för idé- och lärdomshistoria, masteruppsats, vårtermin, 2011.   Uppsatsens syfte är att bidra till psykiatrins historia genom en studie av hittills outforskade patientjournaler från Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Frågeställningen är vilka konventioner – medicinska och kulturella – som läkarnas bedömningspraktik baseras på. Hypotesen är att konventionerna kommer till uttryck i de berättelser som läkarna återger om patienterna i sjukjournalerna. Materialet utgörs av 46 journaler för de patienter som år 1948 fick diagnosen psykogen sinnessjukdom. I analysen definieras och diskuteras tolv olika konventioner som framstår som återkommande kategorier i journalerna, nämligen hereditet, uppväxt och traumatiska upplevelser, somatisk sjukhistoria, psykiatrisk sjukhistoria, äktenskap, andra relationer, arbete, nuvarande insjuknande och specifika symtom, känslouttryck, sexualitet, religiösa upplevelser samt klinisk bild. En del av konventionerna kan kopplas till den medicinska vetenskapen och läkarutbildningen – som hereditet, uppväxt och tidigare sjukhistoria – medan andra inte ingår i skolningen utan handlar om kulturella förväntningar och föreställningar som påverkar bedömningen likafullt. Dessa konventioner rör bland annat mänskliga relationer, känslouttryck och arbetsliv. Avslutningsvis skisseras de generella berättelser om människan som kan anas bakom de konventioner som präglar läkarnas bedömning av patienter, för att peka på hur konventionerna återspeglar samtidens människosyn på olika sätt. Berättelserna om äktenskap, kön, känslor, relationer till andra, arbete, sexualitet och religion är intimt sammanvävda med berättelserna om sjukdom och normalitet, så att det i slutändan blir svårt att skilja dem åt. Så frammanas bilden av hur en fungerande eller frisk människa är, en berättelse som genomsyras av medicinska föreställningar om gränserna mellan friskt och sjukt, normalt och onormalt, men också av kulturella föreställningar som förväntningar om kvinnlighet/manlighet och hållning till arbete och relationer.

The subject-matter of the following essay is to investigate the relationship between what is commonly called Deep Ecology or Biocentric Philosophy, as articulated by the co-founder of the Deep Ecology Movement, Arne Naess, and later proponents of the biocentric school of environmentalist thought. I contrast Naess’ concept of Self-realization as founded in his Ecosophy T to the ideas of american conservationist and co-founder of the radical green movement Earth First! Dave Foreman, and to the controversial finnish environmentalist and ecofascist Pentti Linkola’s ideological agenda of population-reduction respectively. According to some critics of the movement, especially the social ecologist Murray Bookchin and French liberal philosopher Luc Ferry, the Deep Ecology ideology is essentially misanthropic and totalitarian in structure. A central idea among deep ecologists is that ecosystems and natural entities have intrinsic value in themselves, even outside a human social context. This idea is thought of among deep ecologists to create a philosophically sound basis for counteracting the environmental global crisis. Both Bookchin and Ferry argue that this idea reduces the role of human reason and ethics in a fundamental way, especially in relation to questions concerning population-growth control. My aim is to show that the original intention of Arne Naess in his philosophy (Ekosofi T) does not resemble either Ferrys focus of critique, neither the controversial statements made by Dave Foreman and Earth First! nor Linkolas population-control agenda.

Undersökningen behandlar Rudolf Abelins författarskap från slutet av 1880-talet och fram till mitten av 1910-talet. Det finns en avsaknad av forskning, om Abelin, som tar hänsyn till samtidskontexten och samtliga av hans publicerade verk. Uppsatsen åsyftar att visa hur samtliga böcker skall uppfattas som en helhet. De böcker som studeras är främst mönsterböcker i trädgårdsskötsel, men där ventileras också ett större system av idéer och värderingar. Litteraturen placeras i kontexten av den kulturkris som uppkom­mer när moderniteten gör sitt intåg i Sverige.  Modernitetskritiska rörelser, som egna­hemsrörelsen och kolonirörelsen, jämförs med de idéer som presenteras i Abelins litte­ratur, för att på så vis försöka skapa en större förståelse för hur hans såg på sin samtid och framtid. Uppsatsen påvisar att det finns stora likheter mellan Abelin och de modernitetskri­tiska rörelserna, och att det är en utveckling som skett över tid. Det som gör Abelin till ett original, jämfört med andra hemideologer, är att han bakar in sin kritik i böcker som främst rör trädgårdskonsten. Vid studie av samtliga av hans böcker så bildas det en röd tråd, som uppvisar tankar om ett större, enhetligt, idealsamhälle där förhållandet mellan människan och naturen kännetecknas av vördnad. Det står i stark kontrast till den ex­ploatering av naturen som industrialismen – moderniteten – representerar. Resultaten i uppsatsen innebär en större förståelse för Abelins förhållande till samti­den, men också i hur han betraktar trädgårdarna ur ett annat perspektiv än rent estetiskt. Slutsatsen påvisar att det finns en rad områden där vidare forskningen kan gå vidare, för att kunna skapa en större bild av denna trädgårdens mästare. / Ifall eventuella läsare har kommentarer så går det bra att vända sig till Olof.nson@gmail.com