The purpose of the study was to investigate the clinical reasoning of occupational therapists in the use of therapy dogs. The authors conducted a qualitative study. The participants were eight occupational therapists who worked in different areas of activity. Data was collected through semi-structured interviews and analyzed by qualitative content analysis. The analysis resulted in three categories: the occupational therapist's reasoning on which clients had a need to meet a therapy dog, the occupational therapist's reasoning regarding the planning of the client's therapy with therapy dog ​​and the occupational therapist's reasoning regarding the therapy dog's impact on clients. The result showed that occupational therapists often resonated similarly to those who had a need to meet a therapy dog. One common denominator was that everyone had to prioritize among the clients. Furthermore, occupational therapists described how they reasoned about planning the client's treatment, for example how often clients should meet therapy dogs. Resources were a common factor that determined this but also the clients and the institution. Several occupational therapists described that the therapy dog ​​facilitated their work because it was seen as a motivator to the clients. The result of this study can be used by occupational therapists who want to work or works with therapy dogs and gain an understanding of the clinical reasoning in the use of therapy dogs. / Syftet med studien var att undersöka arbetsterapeuters kliniska resonemang vid användandet av terapihund. Författarna genomförde en kvalitativ studie. Deltagarna var åtta stycken arbetsterapeuter som arbetade inom olika verksamhetsområden. Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Analysen resulterade i tre kategorier: Arbetsterapeutens resonemang om vilka klienter som hade ett behov att träffa terapihund, Arbetsterapeutens resonemang kring planering av klientens behandling med terapihund och Arbetsterapeutens resonemang kring terapihundens inverkan på klienter. Resultatet visade att arbetsterapeuterna ofta resonerade lika kring vilka som hade ett behov att träffa terapihund. En gemensam nämnare var att alla var tvungna att prioritera bland klienterna. Vidare beskrev arbetsterapeuterna hur de resonerade kring planering av klientens behandling, exempelvis hur ofta klienterna skulle får träffa terapihund. Resurser var en vanlig faktor som avgjorde detta men även klienterna och institutionen. Flera arbetsterapeuter beskrev att terapihunden underlättade arbetet för dem eftersom den sågs som en motivator till klienterna. Resultatet av denna studien kan användas av arbetsterapeuter som vill arbeta eller arbetar med terapihundar samt få förståelse kring det kliniska resonemanget vid användandet av terapihund.

Syftet med denna kvalitativa studie är att belysa och analysera yrkesverksammas erfarenheter och beskrivningar av att arbeta med terapihund inom socialt arbete. Den klientgrupp vi valt att fokusera på är personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). Studien behandlar de yrkesverksammas upplevelser och beskrivningar av behandlingsprocessen och interaktionen mellan yrkesverksam, klient och terapihund. Studien bygger på löst strukturerade kvalitativa intervjuer med sju yrkesverksamma från verksamheter utspridda över stora delar av Sverige. Studien har en socialkonstruktionistisk och symboliskt interaktionistisk utgångspunkt. De yrkesverksammas beskrivningar av sina upplevelser och erfarenheter av vad som sker i mötet med klient och terapihund har utgjort studiens empiri. Empirin har belysts och analyserats tematiskt samt diskuterats i förhållande till studiens frågeställningar. Studiens teman är följande: interaktion, relation mellan yrkesverksam och klient, terapihundens långsiktiga påverkan på klienten samt förutsättningar. Med utgångspunkt i informanternas utsagor behandlar studien bland annat hur klient och hund lär sig kommunicera med varandra och hur terapihundens närvaro underlättar samtalet genom att skapa ett tryggare samtalsklimat. Vidare beskrivs och diskuteras hur terapihundens deltagande bidrar till bland annat ökat självförtroende och ökad motivation hos klienten. Slutligen belyses de förutsättningar som informanterna lyfter är nödvändiga för arbetet med terapihund, vilka bland annat inkluderar hanteringen av pälsdjursallergi.

Hundassisterad pedagogik (HAP) är en metod där hund används som verktyg i skolverksamhet och användandet av hundar i skolmiljö ses som ett pedagogiskt och hälsofrämjande verktyg. Syftet med studien är att uppmärksamma vad och hur de yrkesverksamma inom HAP anser att metoden kan gynna eleverna. Studien belyser också vilka svårigheter, hinder och möjligheter det finns med metoden. Resultatet grundar sig i en kvalitativ intervjustudie där författarna av studien har intervjuat sju yrkesverksamma inom HAP. Det framkommer i studien att de yrkesverksamma kan se flera olika positiva och gynnsamma aspekter med metoden hos eleverna, bland annat pedagogisk utveckling och förbättrat psykiskt mående. Huvudresultaten är att HAP som metod framför allt gynnar barn med diagnoser och läs-och skrivsvårigheter och att HAP kan bidra till att hemmasittare återgår till skolan.

Studiens syfte var att undersöka terapeuters erfarenheter av att arbeta med hundassisterad terapi med kvalitativ metod. Studien bygger på intervjuer med sex yrkesutövare som inkluderade terapihund i sitt klientarbete. Datainsamlingen bearbetades med en tematisk analys vilken gav fyra huvudteman. Kontextuella terapifaktorer, Terapiprocess, Påverkan på terapeutroll och verksamhet och Terapihunden som terapeutisk agent. Resultatet visar att terapihund kan användas som en icke-verbal terapiingrediens, den erbjuder en brygga vid terapialliansbyggande och den inkluderar beröring. Terapeuterna uppfattas ha ett utvidgat ansvar som terapihundförare, och de förefaller ta hand om terapihundarna med stor lyhördhet, vilket ger intrycket att djurens välfärd kan påverkas positivt. Terapihundarna väljs ut och tränas utifrån lämplighet och deras beteenden bygger på väl utvecklade sinnen och ett eget känsloregister. I analysen tolkas terapirelationen som inte bara dyadisk utan också triadisk. I diskussionen konceptualiseras terapihunden från en tvåpersonspsykologisk position. Denna modell föreslår att terapihunden bör erkännas som ett tredje subjekt i den terapeutiska triaden med sin egen subjektivitet, snarare än som endast ett verktyg som kan användas i en terapimetod. Resultatet kopplas till tidigare forskning och framtida forskningsområden diskuteras. / The aim of this study was to investigate how therapists experience their use of dog-assisted therapy with qualitative method. The study is built on interviews with six professionals who included therapy dogs in their work with clients. The empirical data was analyzed thematically and four main themes emerged: Contextual therapy factors, Therapy process, Impact on the therapist role and on the working place and The therapy dog as a therapeutic agent. The results showed that therapy dogs can be utilized as a non-verbal ingredience and as a bridge building alliance and they can offer tactile stimulation. The therapists are perceived to have an expanded responsibility as dog instructors and they seem to care for their therapy dogs with high sensitivity, which gives the impression that it may affect the animals’ welfare positively. The therapy dogs are selected and trained by criteria of suitability and their behaviours are built on their perceptual abilitys and their own emotional range. In the analysis the therapeutic relationship is interpreted as not only dyadic but also triadic. In the discussion the therapy dog is conceptualized from a two-person psychological position. Such a model proposes that the therapy dog should be recognized as a third subject in the therapeutic triad with its’ own subjectivity, rather than only as a tool to be used in a therapeutic method. The findings of the study are related to previous research and future topics of research are discussed.

Studiens syfte utgår ifrån hur hunden kan vara till stöd för att motivera barns lust till lärande, synliggöra skillnader mellan utbildningar, samt lyfta fram hur utbildning kring HAP ser ut för hundekipage. Studien har en kvalitativ ansats med motivationsteorier som utgångspunkt i bearbetning och analys av resultat. Den valda metoden har utgått från halvstrukturerade intervjuer som har genomförts med tre hundekipageutbildare och tre hundförare i Mellansverige. Baserat på tidigare forskning, motivationsteori och studiens resultat kan vi påvisa att hunden i prestations- och inlärningssituationer påverkar främst motivation och tro på den egna självförmågan. Både resultat och tidigare forskning påvisar dessutom att HAP kan bidra till bättre skolklimat där lärande blir till något lustfyllt. Det i sig påverkar barnets inre och yttre motivation att lära sig nya och svårare saker vilket i förlängningen leder till ökad måluppfyllelse. Vi kan även se utifrån resultatet att HAP bidrar till att barn utvecklar sina färdigheter inom kommunikation, samspel och motorik, när barnet rör sig och leker tillsammans med hunden. Med andra ord påvisas bättre arbetsförmåga och högre prestationsförmåga i närvaron av en hund.  Forskning som vi använt oss av har främst riktat sig mot skolan. Dock är vår rådande uppfattning att detta koncept är användbart också i förskolan. Utifrån resultatet kan vi se att HAP med stor sannolikhet skulle kunna bidra till att barn utvecklar sina färdigheter och förmågor inom kommunikation, samspel och motorik i förskolan. Även om förskolans undervisning inte nödvändigtvis fokuserar på att mäta kunskaper som skolan gör, så finns det utrymme att hävda att hunden kan vara till hjälp också inom ramen för förskolans lärområden.