Syftet med uppsatsen är att undersöka socialarbetares uppfattning om hur Covid-19 pandemin påverkat arbetssättet med våldsutsatta kvinnor. Vidare är syftet att undersöka hur pandemin, utifrån de professionellas uppfattning, har påverkat kvinnors levnadssituation samt möjlighet att söka hjälp och stöd under Covid-19 pandemin. Studien bygger på kvalitativ forskning genom fem semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna har genomförts med socialarbetare från varierande arbetsplatser runt om i Sverige. Vi valde att använda oss av kvalitativ innehållsanalys för att analysera den insamlade datan. Det teoretiska ramverket bygger på det feministiska perspektivet samt begreppet handlingsutrymme. Resultatet av studien visade att isoleringen medfört nya arbetssätt i form av digitalisering som i sin tur har medfört både positiva och negativa konsekvenser för socialarbetare såväl som för de våldsutsatta kvinnorna. Digitaliseringen medförde brister i de yrkesverksammas handlingsutrymme avseende den mänskliga interaktionen i det dagliga arbetet. Vidare så uppfattade socialarbetare att våldets karaktär förändrades under Covid-19 samt att det blev svårare för kvinnor att söka stöd och hjälp till följd av isoleringen. Slutligen visade studien att isoleringen har påverkat våldsutsatta kvinnors levnadssituation till det sämre då de under pandemin hamnade i en mer sårbar situation och blev i större utsträckning kontrollerad av våldsutövaren. Även om vi inte kan generalisera resultatet till en större skala anser vi att det är av vikt för framtida forskning att belysa den problematik en pandemi kan orsaka för våldsutsatta kvinnor. / The purpose of this paper is to investigate social workers' perceptions of how the Covid-19 pandemic has affected their work with women who have experienced violence. Furthermore, the aim is to examine how the pandemic, according to the professionals' perceptions, has impacted women's living situations and their ability to seek help and support during the Covid-19 pandemic. The study is based on qualitative research through five semi-structured interviews. The interviews have been conducted with social workers from various workplaces around Sweden. We chose to use qualitative content analysis to analyze the collected data. The theoretical framework is based on the feminist perspective and the concept of room for action. The results of the study showed that the isolation led to new ways of working in the form of digitization, which in turn led to both positive and negative consequences for social workers as well as for abused women. Digitization led to deficiencies in the professionals' room for action regarding human interaction in daily work. Furthermore, social workers perceived that the nature of violence changed during Covid-19 and that it became more difficult for women to seek support and help as a result of the isolation. Finally, the study showed that the isolation has affected the living situation of women exposed to violence for the worse as during the pandemic they ended up in a more vulnerable situation and were controlled to a greater extent by the perpetrator. Although we cannot generalize the results to a larger scale, we consider it important for future research to shed light on the problems a pandemic can cause for women exposed to violence.

Bakgrund: Våld mot kvinnor är ett globalt folkhälsoproblem och en kränkning mot kvinnors mänskliga rättigheter. Våldet kvinnor utsätts för sker ofta i en nära relation, av en nuvarande eller före detta manlig partner. De kvinnor som söker hjälp vänder sig oftast till akutmottagningar. Vid besöket på akutmottagningen är det vanligtvis sjuksköterskan som först träffar de våldsutsatta kvinnorna. Sjuksköterskor på akutmottagningen har därmed en väsentlig roll att upptäcka våld mot kvinnor, för att sedan kunna ge ett bra bemötande och en god personcentrerad omvårdnad. Tidigare forskning visar att våldsutsatta kvinnor har upplevt dåligt bemötande och brister i omvårdnaden när de sökt hjälp på akutmottagningar. Genom att sammanställa befintlig forskning av sjuksköterskors upplevelser av att bemöta kvinnor som utsatts för våld i nära relation kan därmed det nuvarande läget och eventuella hinder i bemötandet belysas, vilket skapar en ökad förståelse. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att bemöta kvinnor på akutmottagningen som har utsatts för våld i nära relation. Metod: En allmän litteraturöversikt med induktiv ansats baserad på åtta artiklar med kvalitativ design. Artiklarna samlades in i CINAHL Complete och PubMed och analyserades sedan med hjälp av Fribergs (2022) analysmetod. Resultat: Resultatet redovisades i fem huvudkategorier, vilka var; känslomässiga reaktioner, vikten av kunskap och erfarenhet, tidsbrist, sjuksköterskans roll och ansvar samt vikten av stöd. Huvudkategorierna förgrenade sig sedan i nio underkategorier som var följande; frustration och maktlöshet, rädsla och oro, empati och sympati, ilska, meningsfullhet och glädje, osäkerhet, trygghet, ge stöd och få stöd. Slutsats: Litteraturöversikten visade att sjuksköterskors upplevelser av att bemötavåldsutsatta kvinnor påverkades av flera olika faktorer. Några faktorer var hur deras egen syn på sjuksköterskans roll och ansvar samt deras upplevda osäkerhet, till följd av brist på kunskap och erfarenhet, påverkade omvårdnadsarbetet. Slutsatsen blev att våldsutsatta kvinnor riskerade att få ett dåligt bemötande och otillräcklig omvårdnad. I kontrast upplevde sjuksköterskor meningsfullhet och glädje efter en lyckad omvårdnadsinsats. Slutsatsen var attpersoncentrerad omvårdnad var väsentligt för att hjälpa kvinnor som utsatts för våld i nära relation.

Den här studien syftar till att undersöka hur socialarbetare i Sveriges kommuner upplever detkommande verkställandet av ändringen inom socialtjänstlagen (2001:453 5 kap. 11 a §) enligtproposition 2020/21:163 Förebyggande av våld i nära relationer, med avseende på de egnaförutsättningarna för yrkesutövning i enlighet med lagändringen. Lagändring trädde i kraft 1augusti 2021, efter att datamaterialet för studien samlades in. Empirin samlades in genomfem semistrukturerade intervjuer med personer yrkesverksamma inom Socialförvaltningenmed olika funktionsuppdrag. Den insamlade empirin analyserades med hjälp av tematiskanalysmetod. Den teoretiska utgångspunkten för analysen var Michael Lipskys (2010) teoriom street-level bureaucracy. Resultatet visar att socialarbetare upplever sig ha bristandeförutsättningar att hantera de ändringar som lagändringen (2001:453 5 kap. 11 a §) syftar till.Anledningen till socialarbetares upplevelser är att handlingsutrymmet ofta är begränsat ochatt de inte ges tillräckligt med resurser för att hantera de förändringar som lagändringeninnebär.

Våld i nära relation är ett utbrett samhällsproblem som har allvarliga och långtgående konsekvenser både för individer och organisationer. Således har chefer en central roll i hanterandet av problematiken på arbetsplatsen. Det finns dock begränsat med forskning om just chefers upplevelser kring problematiken. Därför fokuserar denna studie på chefers behov av organisatoriskt stöd samt hur organisationer kan skapa förutsättningar för sina chefer att bemöta våld i nära relation bland sina anställda. Studiens empiriska material är insamlat genom sju semistrukturerade intervjuer med första linjens chefer inom Luleå kommun. Materialet analyserades genom en tematisk analys. Resultatet visar att det finns osäkerheter kring organisationers och arbetsgivarens ansvar i frågan kring våld i nära relation. Cheferna i denna studie betonade alla att våld i nära relation är en viktig fråga som bör ta plats på arbetsplatsen men de råder delade meningar på vilket sätt och hur långt ett eventuellt arbetsgivaransvar ska sträcka sig. I studien framkommer det att cheferna upplever våld i nära relation som en svårare problematik att hantera än andra frågor på arbetsplatsen. Försvårande omständigheter kring våld i nära relation tycks vara att det inkluderar ytterligare en part än medarbetare och chef samt att det är en svår problematik för chefer att uppmärksamma på arbetsplatsen. Vidare betonade cheferna vikten av att få stöd kopplat till våld i nära relation, både i form av kunskapshöjande insatser och tydliga riktlinjer för deras arbete. En diskussion kring förändrade samhälleliga föreställningar kopplat till våld i nära relation görs där vi diskuterar vad dessa kan ha för inverkan på synen på det organisatoriska ansvaret. Vi diskuterar även vikten av organisationskultur både för att som utsatt våga berätta om sin situation och för att som chef kunna bemöta och arbeta med våld i nära relation på arbetsplatsen.

Bakgrund: Globalt blir var tredje kvinna utsatt för våld under sin livstid. Agenda 2030 är en handlingsplan för FN:s medlemsstater, ett av målen belyser att jämställdhet ska uppnås, delvis genom att avskaffa diskriminering av kvinnor. Våldet kan visa sig på olika sätt och för med sig stora konsekvenser. Stressen som sjuksköterskor kan arbeta under på akutmottagningen skapar svårigheter att hinna se patienten bortom de medicinska behoven. Däremot möter akutmottagningens sjuksköterskor många patienter vilket skapar möjlighet att identifiera fler våldsutsatta kvinnor.   Syfte: Syfte med studien var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att identifiera våld i nära relation på akutmottagningar.  Metod: Litteraturstudie med integrativ analys av åtta artiklar.   Resultat: Studiens resultat har fem huvudkategorier och nio underkategorier. Resultatet tyder på flertal utmaningar som sjuksköterskan stöter på och måste hantera i mötet med en våldsutsatt kvinna. Dels ses utmaningarna i de egna känslorna som kan uppkomma, dels den svårighet som uppstår vid att koppla ihop diffusa symtom med eventuell våldsutsatthet. Den manliga sjuksköterskan upplever ytterligare en dimension i form av skam över att vara man. Sjuksköterskorna beskriver barriärer som akutmottagningens arbetsmiljö och utformning har i form av brist på privata rum, hög arbetsbelastning som förhindrar tid för varje patient men även avsaknad av utbildning. Sjuksköterskorna eftersöker mer kunskap och en standardiserad arbetsrutin för att identifiera fler våldsutsatta kvinnor.  Slutsats: Sjuksköterskor erfar flertal utmaningar och känslor kring identifieringen av våldsutsatta kvinnor. Mer utbildning och standardiserade arbetsrutiner efterfrågas och behövs för att främja identifieringen.

Bakgrund: Våld i nära relation är ett folkhälsoproblem världen över och våldsutsatta kvinnor har olika behov när de söker vård. Sjuksköterskor kan möta kvinnor utsatta för våld inom all hälso- och sjukvård. Ansvaret är att möta kvinnorna på ett personcentrerat sätt genom kommunikation och att skapa ett partnerskap. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att möta kvinnor utsatta för våld i nära relationer inom all hälso- och sjukvård. Metod: En litteraturöversikt med sökningar från två databaser genomfördes. Urval och relevansbedömning skedde i fyra steg och artiklarna kvalitetsgranskades samt analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) innehållsanalys. Krav på etiskt godkännande eller etiska resonemang fanns. Resultat: Sjuksköterskor upplevde svåra känslor som exempelvis ilska, hjälplöshet och nedstämdhet i mötet med våldsutsatta kvinnor. Upplevelser av deras roll gentemot utsatta kvinnor gällande ansvar och utmaningar i att identifiera kvinnornas utsatthet framkom, de upplevde svårigheter i mötet samt ett behov av mer kunskap och stöd inom ämnet. Diskussion: En medvetenhet om egna känslor och attityder samt hur det påverkar mötet med kvinnor var en viktig aspekt. Sjuksköterskor bör se både psykiska och fysiska symtom för att bli medvetna om individuella behov. Sjuksköterskors möjligheter att skapa en trygg miljö och ge kvinnor tid i mötet var viktigt. Att besitta kunskap och få stöttning genom utbildning ansågs vara en viktig förutsättning. Slutsats: Utbildningsinsatser för att förbättra kunskapsnivån och förändringar i attityder behövs för att uppnå god vård samt en stödjande atmosfär för de våldsutsatta. Fortsatt forskning inom ämnet behövs. / <p>2023-12-20</p>

Introduktion: Våld i nära relation är ett stort samhällsproblem. 35 procent av alla kvinnor i världen har blivit utsatta för våld av en partner. Våldet kan vara psykiskt, fysiskt eller sexuellt och medför konsekvenser för både kvinnan och samhället. Vården och vårdpersonalen har en viktig roll för de våldsutsatta kvinnorna och rätt bemötande är viktigt för att de ska känna sig trygga. Syfte: Syftet var att belysa hur kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relation upplever bemötandet från vårdpersonal. Metod: Litteraturöversikt baserad på tio kvalitativa studier i originalartiklar. Datainsamlingen genomfördes på databaserna CINAHL och PubMed. Studierna analyserades och utifrån det skapades kategorier och subkategorier. Resultat: Resultatet visar betydelsen av att vårdpersonal hade tillräckligt med tid samt att kvinnorna skulle få tala i enrum för att känna sig trygga. I bemötandet var empati och kunskap hos vårdpersonal viktigt då det fick kvinnorna att känna sig förstådda vilket underlättade för dem att tala ut om våldet. Studierna visade även att kvinnorna hade skilda inställningar till att få frågan om våld i nära relation. Slutsats: Resultatet visade att kvinnorna upplevde att personalen inte visade tillräckligt med empati och stöd för att kvinnorna skulle våga öppna upp sig om våldet. Vårdpersonal bör arbeta med evidensbaserad kunskap och gott bemötande för att kvinnan ska känna att hon blir respekterad och tagen på allvar. Spridning av information kring våld i nära relation bör utökas och det behövs mer forskning i ämnet. / Background: Intimate partnership violence is a big social problem. 35 percent of all women in the world have been exposed to violence by a partner. The violence can be psychological, physical or sexual and affects both the woman and the society. Medical care and medical staff play critical roles for abused women, and a proper approach is essential to put them at ease. Aim: The purpose of this study was to define how women who have been exposed to intimate partnership violence experience the encounter with medical staff. Method: Literature review based on ten qualitative studies in original articles. Data was collected from the databases CINAHL and PubMed. The studies were analyzed and then sorted into categories and subcategories.  Result: The results show the importance of ensuring sufficient time for medical staff to interact with women and allowing women to speak in a private room to feel comfortable and safe. In the encounter, empathy and knowledge among the medical staff were important in order to make women feel understood, which made it easier for them to speak out about the violence. The studies showed that there were different attitudes to be asked about intimate partnership violence. Conclusion: It was discovered that women feel that medical staff did not show enough empathy and support for them in order to be able to talk about the violence. Medical staff should be committed to evidence-based knowledge and treat them well, in such a way that women feel respected and taken seriously. The information about intimate partnership violence needs to be spread, but more research on this subject is required.

Globalt sett drabbas var tredje kvinna av våld i nära relation och traumatisk hjärnskada (Traumatic brain injury [TBI]) är en allvarlig, men ofta förbisedd, konsekvens av våldet. Syftet var att beskriva kunskapsläget om livssituationen för kvinnor med konstaterad eller misstänkt traumatisk hjärnskada till följd av våld i nära relation. En integrerad litteraturstudie genomfördes genom en systematisk litteratursökning av vetenskapliga artiklar i tre olika databaser, kvalitetsgranskning samt analysmetod för integrerad litteraturöversikt enligt Whittemore och Knafl (2005). Analysen resulterade i två kategorier; livssituationen påverkas genom försämrad hälsa och förmåga samt livssituationen påverkas av ökad utsatthet och rädsla. En övergripande slutsats baserat på resultatet var att förändringar till följd av traumatisk hjärnskada skapar en dubbel utsatthet i den våldsutsatta kvinnans livssituation. Det finns implikationer för att se över tryggheten i sjukhusmiljön för våldsutsatta kvinnor med TBI samt kunskapsläget hos vårdpersonal för att säkerställa identifiering och adekvat handläggning. Vidare bör ett personcentrerat förhållningssätt med intersektionellt perspektiv appliceras av sjuksköterskor för att tillgodose de behov och stöttande åtgärder som krävs. Implikationer för framtida forskning är kvalitativa studier gällande våldsutsatta kvinnors upplevelse av TBI i en skandinavisk kontext.

Syftet med studien var att undersöka vilka resonemang som ligger till grund i familjerättens utredningar när det finns uppgifter om våld i nära relation, samt undersöka hur våldet värderas, bedöms och synliggörs i familjerättens utredningar. I denna kvalitativa innehållsanalys undersöks åtta vårdnadsutredningar. Resultatet visar att barnets bästa i stor utsträckning bedöms vara kontakt med båda föräldrarna trots uppgifter om våld. Genom fokus på föräldrarnas samarbete finns en strävan hos familjerätten att hålla ihop den separerade kärnfamiljen. Mammans utsatthet diskuteras i begränsad utsträckning, barnets behov av kontakt med pappan anses som viktigt oavsett hur det påverkar mamman. Slutsatsen är att resultatet i studien stämmer överens med tidigare forskning, uppgifter om våld utreds inte ordentligt och implicit värderas kärnfamiljen högt.

Bakgrund: Våld i nära relationer är ett växande folkhälsoproblem med ett stort mörkertal. För att komma till rätta med detta krävs samarbete med flera samhällsaktörer. Sjuksköterskor har en central roll i denna viktiga uppgift. Att kunna identifiera våld som en bakomliggande orsak till somatiska och psykosomatiska symtom är en viktig del i arbetet. Joyce Trawelbee beskriver omvårdnad som en mellanmänsklig process. Mellanmänsklig relation kan skapas först när flera interaktions faser genomgåtts. Processen för att nå en mellanmänsklig relation enligt Trawelbee är uppdelad i fem olika faser, första mötet, identitetens framväxt, empati, sympati och en ömsesidig förståelse och kontakt.  Motiv: Våld i nära relationer är ett vanligt förekommande problem som har stora och långvariga hälsorisker för kvinnor som utsätts. Då distriktssköterskan i många fall kan vara en viktig och avgörande del i att kunna uppmärksamma dessa kvinnor finns det ett stort värde av att belysa distriktssköterskans erfarenheter av dessa möten.  Syfte: Syftet med studien är att belysa distriktssköterskors och sjuksköterskors professionella erfarenheter av att möta och samtala med kvinnor om våld i nära relationer i primärvården.  Metod: Individuella semistrukturerade intervjuer med åtta erfarna distriktssköterskor /sjuksköterskor genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes som analysmetod.  Resultat: I analysen framkom elva subkategorier och fem huvudkategorier: att uppmärksamma tecken på våld, viktigt vid bemötande av våldsutsatta kvinnor, sjuksköterskans känslomässiga reaktion, erfarenhet av hinder som bromsar att nå fram till kvinnorna och sjuksköterskans erfarenhet av att underlätta samtal med våldsutsatta kvinnor. Slutsats: Att sjuksköterskan känner sig trygg i mötet med våldsutsatta kvinnor var vanligt förekommande, dock fanns situationer då sjuksköterskan ändå inte nådde fram. Då våld i nära relationer är svår att identifiera är det viktigt att sjuksköterskan och patienten upprättar en god relation.