Våld i nära relation är ett stort samhällsproblem. Våldet ökar i sin tur risken för posttraumatiskt stressyndrom och med det försämringar i episodiskt minne. Med minnesstödjande förhörstekniker kan man underlätta för våldsutsatta att minnas i en förhörssituation. Den här uppsatsen syftar till att undersöka hur poliser förhåller sig till minnesaspekten hos brottsutsatta i nära relationsvåld och hur man använder minnesstödjande förhörstekniker för att säkerställa tillförlitliga vittnesmål. Uppsatsens syfte besvarades med hjälp av en mixed methods-design. Tre kvalitativa intervjuer genomfördes samt en kvantitativ enkät som besvarades av tjugofem anställda inom Polismyndigheten med erfarenhet av förhör med målsäganden i våld i nära relation. Resultaten från enkäten visade att PEACE-modellen, som är en minnesstödjande förhörsteknik, användes av majoriteten av de yrkesprofessionella. Det framkom i både intervjuerna och enkäten att en viktig aspekt är att få målsäganden att medverka, vilket man menade kunde påverkas av bland annat rädsla för förövaren och våldets konsekvenser.  Något som framkom i intervjuerna var att när våldet blir vardag är det svårt att sortera ut enskilda händelser ur minnet. Ytterligare en aspekt som ansågs kunna påverka målsägandens utsaga var normaliseringsprocessen som kan göra att målsäganden inte uppfattar våldets allvarhetsgrad och därför inte anser det viktigt att berätta. Uppsatsen visar att det finns specifika svårigheter kopplade till förhörssituationen med personer utsatta för våld i nära relation men att förhörsledare besitter goda tekniker för att underlätta minnesåterkallning. Detta specifika ämnesområde är relativt obeforskat. Framtida studier skulle kunna fokusera på dessa frågeställningar med ett större urval för att bättre representera populationen. / Violence in intimate relationships is a major societal problem. The violence, in turn, increases the risk of post-traumatic stress disorder and, with it, deterioration in episodic memory. Memory-supporting interrogation techniques can make it easier for victims of violence to remember in an interrogation interview. This paper aims to investigate how police officers deal with the memory aspect of intimate partner violence victims and how to use memory-enhancing interrogation techniques to ensure reliable testimony. The essay's purpose was answered using a mixed methods design. Three qualitative interviews were carried out as well as a quantitative survey which was answered by twenty-five employees within the Police Authority with experience in questioning plaintiffs of domestic violence. The results of the survey showed that the PEACE model, which is a memory-supporting questioning technique, was used by the majority of the professionals. It emerged in both the interviews and the survey that an important aspect is getting the plaintiff to participate, which it was believed could be influenced by, among other things, fear of the perpetrator and the consequences of the violence. Something that emerged in the interviews was that when violence becomes an everyday problem, it is difficult to sort out individual events from memory. Another aspect that was considered to be able to influence the claimant's statement was the normalization process, which can mean that the claimant does not perceive the seriousness of the violence and therefore does not consider it important to tell. The essay shows that there are specific difficulties linked to the interrogation situation with people exposed to violence in a close relationship, but that interrogators possess good techniques to facilitate memory recall. This specific subject area is relatively unexplored. Future studies could focus on these issues with a larger sample to better represent the population.

När det gäller bedömning av umgänge i familjer där det förekommer fall av våld i nära relation ska rätten grunda sitt beslut på vad som är barnets bästa. Syftet med denna studie var att få en ökad förståelse för socialsekreterares perspektiv gällande vad som är viktigt vid bedömning och utredning av umgänge med hänsyn till barnets bästa samt hur deras professionella handlingsutrymme ser ut. En kvalitativ metod med fyra semistrukturerade intervjuer användes i studien. Den tematiska analysen visade att när det kommer till barnets bästa vid utredning av umgänge är det viktigt att utreda omfattning och hur grovt våldet är, att barnet har rätt till en god relation med den våldsutövande föräldern och att det är viktigt att barnet får komma till tals. Resultaten visar att socialsekreterare har ett stort handlingsutrymme dock inom smala ramar, och att deras arbete ofta kantas av komplexitet.

Denna kvalitativa studie undersöker hur behandlare inom socialtjänsten och barnpsykiatrin möter och skapar förtroende tillbarnsom har bevittnat våld i nära relationeroch vilka metoder som sätts in. Studien baseras på intervjuer med fyra yrkesverksamma personer medstor erfarenhetavatt möta barn som bevittnat våld. Metodentolkas i en form från Antonovskys salutogena modell, känslan av sammanhang, KASAM.Resultatet visaratt som behandlare så måste mötet med barnet sker i sittsammanhang och att det är deras sanning somska vara vägledande. Vidare är det av stor vikt att skapa goda relationer till barnets omsorgsgivare.

The aim of the current study was to highlight the social service work with domestic violence against women. In this study, we examined whether there was a difference in the way the social service works and if their effort differ in terms of domestic violence. Moreover, this study investigated how social workers work to prevent future violence against victims also what method they use to find out the causes behind men’s violence against women. A total of four administrative officers were interviewed from two different municipalities. All four officers were actively working with questions concerning domestic violence against women. The content analysis methodology was used as a basis for our questioner which contained twenty questions. This method was chosen because of violence is the basis of social service work. In conclusion, social services in the two municipalities that were studied in this study offer abused women different types of contributions. The type of effort provided depends on women’s individual situations. There are however, no major differences between the ways social services are dealing with domestic violence compared with honor-related violence. In those cases that were received to the two social offices, the underlying causes of violence against women varied. This may possibly include alcohol-related violence and mental illness. Future actions concerns the need of social assistance to work more on developing new methods to mainly protect women from domestic violence also to provide information to women about the social service interventions.

Bakgrund: Mer än en tredjedel av världens kvinnor blir någon gång under sitt liv utsatta för våld av sin partner eller sexuellt våld av annan än partner. Tidigare forskning visar att de våldsutsatta kvinnorna upplever både positivt och negativt bemötande av hälso- och sjukvårdspersonal.  Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av hindrande respektive underlättande faktorer för att utföra omvårdnadsåtgärder i mötet med våldsutsatta kvinnor i nära relation.  Metod: En litteraturstudie där 11 kvalitativa artiklar har granskats och analyserats. Resultat: Fyra kategorier framkom efter analys av artiklar: kunskapsnivå bland sjuksköterskorna, arbetsmiljö och organisation, samhällets inverkan, sjuksköterskornas egna känslor och antaganden. I mötet med våldsutsatta kvinnor i nära relation upplevde sjuksköterskor både hindrande och underlättande faktorer för att utföra omvårdnadsåtgärder, vilket beskrivs i resultatets huvudrubriker. Hindrande faktorer var brist på kunskap, hög arbetsbelastning, tidsbrist och brist på stöd från verksamheten. Partner närvaro, kulturen i samhället, språkbarriärer, egna känslor och antaganden upplevdes också som hindrande faktorer. Underlättande faktorer var utbildning, kunskap, erfarenhet, tid, ökad personaltäthet, stöd från kollegor och god samverkan med andra instanser. Andra underlättande faktorer var att mötet sker i enrum, mer uppmärksamhet i samhället och utbildning i skolor, använda oberoende tolk vid språkbarriärer, skapa en god relation till kvinnan, kunna reglera och hantera egna känslor.  Slutsats: Flera faktorer har betydelse för vilka omvårdnadsåtgärder sjuksköterskor ger i mötet med våldsutsatta kvinnor. Upplevd kunskap, erfarenhet, tid, vårdsystem, kulturella aspekter och inställning påverkar vilka omvårdnadsåtgärder som ges eller inte i mötet med den våldsutsatta kvinnan. Vidare forskning behövs om utbildningsbehov hos sjuksköterskor. / Background: More than a third of the world's women are at some time during their life victim of violence by their partner, or victim of sexual violence by other person than their partner. Previous research show that women that are victims of violence experience both positive and negative treatment from healthcare professionals.  Aim: The aim was to describe the barriers and facilitating factors nurses experience to carry through nursing actions when meeting female victims of intimate partner violence.  Method: A literature study of 11 qualitative articles, those were reviewed and analyzed.  Results: Four categories emerged from the analysis: level of knowledge among nurses, the work environment and organisation, the impact of society, nurses own feelings and assumptions. During encounters with female victims of intimate partner violence, nurses experienced both barriers and facilitating factors when performing nursing actions. They are described under the main headlines in the results. Barrier factors were; lack of knowledge, heavy workload, lack of time, lack of support from employer culture in society, language barriers, own feelings and assumptions, presence of the partner. Facilitating factors were; education, knowledge, work experience, having enough time, increased personnel, support from colleagues, good cooperation with other instances. Other facilitating factors were opportunity for meetings in private, more attention in society and education in schools, using an independent interpreter when encountering language barriers, establishing a good relationship with the woman, and the ability to regulate and manage emotions.  Conclusion: Several factors for which nursing measures that are provided by nurses has meaning when meeting with the abused women. Knowledge, experience, time, care system, cultural aspects and attitude affect what nursing measures are provided or not provided when meeting with the abused women. Further research is needed about nurses’ need of education in the subject female victims of intimate partner violence.

Bakgrund: Hot och våld är en bidragande faktor till kvinnors ohälsa världen över. Syfte: Studiens syfte var att undersöka i vilken utsträckning sjuksköterskor ställer frågor om våld i nära relation (intimate partner violence, IPV) till sina patienter samt, om det finns skillnader mellan olika grupper sjuksköterskor angående benägenhet att ställa frågor om våldsutsatthet. Ytterligare ett syfte var att undersöka faktorer som påverkar huruvida frågan ställs eller inte, samt om frågor ställs i lika stor utsträckning till båda könen. Metod: Studien är deskriptiv och ett studiespecifikt frågeformulär användes. Sjuksköterskor (n=41) vid fyra olika avdelningar på ett sjukhus i en mellanstor stad i Sverige besvarade en enkät som innehöll 13 frågor. Den totala svarsfrekvensen var 44 %. Resultat: Av sjuksköterskorna ställde 7,2 % alltid frågor om IPV. Cirka 30 % uppgav att de ställde frågor om IPV ibland. Sjuksköterskor äldre än 35 år tenderade att oftare ställa frågor om IPV än de som var yngre. På den geriatriska avdelningen togs frågor om IPV oftare upp. Det mest förekommande svaret var att frågor endast ställdes vid misstanke om våldsutsatthet (45 %). Ett annat vanligt hinder var språkbarriärer mellan sjuksköterska och patient (41,5%). Ytterligare faktorer som påverkade var att en relation inte hunnits skapa till patienten (34,1%) eller att det inte var relevant att ställa frågan (34,1%). Av studiedeltagarna svarade 41 % att de var osäkra på hur de skulle gå tillväga i de fall det uppdagas att en patient är utsatt för IPV. Fler sjuksköterskor (59 %) ställde oftare frågor om IPV till kvinnor än till män. Slutsats: Få sjuksköterskor ställer alltid frågor om IPV. Många känner sig osäkra hur de ska gå tillväga när våldet uppdagas, att de upplever att de har bristfällig kunskap i ämnet och att det finns hinder som påverkar att frågor om våld inte ställs. Med hjälp av utbildning och tydliga handlingsplaner kan sjuksköterskor troligen öka sin kunskap och beredskap kring identifiering och hantering av de våldsutsatta patienterna. / Background: Threats and violence are contributing factors to women's illhealth worldwide. Objective: The aim was to investigate the extent to which nurses ask questions about domestic violence to their patients, and if there are differences between different groups of nurses regarding the tendency to ask questions about exposure to violence. Another aim was to investigate the factors that affect whether the question is asked or not, and if the questions are asked equally to both sexes. Method: The study is a descriptive study and a questionnaire made for this study was used. Registered nurses (n = 41) at four different departments in a hospital in a medium-sized city in Sweden answered a questionnaire containing 13 questions. The overall response rate was 44%. Result: Of the participants 7,2 % always asked questions about intimate partner violence (IPV). Approximately 30 % asked questions periodically. Nurses older than 35 years tended to ask questions more frequently than those who were younger. At the Geriatric Department questions were asked more regularly about IPV. The most common answer was that questions about IPV only were asked based on suspicion of exposure to violence (45%). Another common obstacle was language barriers (41, 5%) between nurse and patient. Additional factors that influenced was that a relationship had not been made with the patient (34,1%) or that it was not relevant to ask the question (34, 1%). Of the study participants, 41 % reported that they were unsure of how to proceed in cases where it was found that a patient was exposed to domestic violence. More nurses (59%) asked women questions about IPV more frequently than men. Conclusion: Few of the nurses always ask questions about IPV to their patients. There are obstacles to screen about IPV and many feel unsure how to proceed when violence is revealed. The nurses feel they have too little knowledge of the subject. With the help of training and clear action plans nurses can probably increase their knowledge and preparedness in the identification and management of abused patients.

Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem och även en kränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna. Sverige har ett ansvar att förebygga våld i nära relationer och stödja de som är och har varit utsatta för detta. Det är svårt för brottsoffret på många olika sätt att bli utsatt för våld i nära relation. En viktig del för att klara av denna utsatta situation på bästa sätt kan vara stöd av samhället i olika former till brottsoffret. I denna uppsats undersöker jag hur kvinnorna med erfarenhet av utsatthet för mäns våld mot kvinnor i nära relation upplever anmälningsprocessen och vilka faktorer som är hjälpsamma för att fullfölja en anmälan och eventuellt fullfölja en rättsprocess. Studien baseras på kvalitativa intervjuer. För att uppnå studiens syfte samt svara på frågeställningarna intervjuades fyra personer med erfarenhet av mäns våld mot kvinnor i nära relation. Resultatet från intervjuerna med informanterna visade att bemötande, tillgänglighet, samverkan och kunskap/information är faktorer som utkristalliserar sig som värdefulla faktorer för att kunna fullfölja anmälnings-och rättsprocessen. Studien fann även ett underliggande tema som genomsyrade det empiriska materialet; informanterna hade en önskan att bli en del av en hjälpande plan. Den slutsats som jag kunde dra av studien var att bli utsatt för mäns våld mot kvinnor i nära relation, är en utsatt och svår situation. Det övergripande svaret är att samtliga informanter är enade om att detta är en svår och komplex situation och alla informanterna beskrev att utan stöd och hjälp är det svårt att göra något åt situationen. Informanterna beskrev att det var en trygghet och ett gott stöd, när de kände att det funnits en plan för dem och att det funnits någon person, som de kunde känna sig trygg med och som kunde guida dem, länka dem vidare genom hela processen som det innebär att ha blivit utsatt för våld i nära relation samt att delta i en anmälningsprocess samt eventuell rättsprocess.

No description available.

En kvalitativ studie som undersöker hur barn kan påverkas av upplevt våld i nära relation och hur våldets orsaker kan förstås och förebyggas. Studien är baserad på fyra intervjuer med yrkesverksamma socionomer som har erfarenhet av arbete inom våld i nära relation. Socionomerna arbetar på ett Barnahus, ett kriscentrum för män, Centrum mot våld samt en verksamhet som bland annat arbetar med familjesamtal. De teoretiska ramar som studien utgörs av är genusperspektivet samt symboliskt interaktionistiskt perspektiv. Resultatet indikerar på att konsekvenserna av våld är desamma oaktat om ett barn har bevittnat eller själv blivit utsatt för våldet. Detta främst vad gäller de psykiska konsekvenserna som vanligen förklaras i form av skuld, skam och självförakt. Konsekvenserna beroende på barnets könstillhörighet visar på olikheter, där identifikation till föräldrar och anpassning efter samhällsnormer tycks ha en inverkan på barnets utveckling till följd av våldet. Många barn har obearbetade känslor vilka presenteras som konsekvenser av våldet, men kan även förstås som orsaker till eget bruk av våld i nära relation senare i livet. För att mildra konsekvenser men också förebygga våldet och dess uppkomst behöver ett större föräldraansvar tas för att minska ett barns konsekvenser samt avlasta barnets känslor av skuld. Ytterligare behöver barn ges möjlighet att resonera kring samhällsnormer och könsspecifika förväntningar.

Studiens syfte var att undersöka hur tjänstemän hos socialtjänsten och polisen uppfattar samverkan mellan de olika organisationerna, mer specifikt samverkan som metod i arbetet mot brott i nära relationer. Studien ämnade även undersöka hur de uppfattar myndigheternas roller i ett sådant samarbete. För att undersöka detta genomfördes semistrukturerade intervjuer med tjänstemän från båda myndigheterna, i både förstadiet och efter genomförandet av ett samverkansprojekt mot brott i nära relationer. Studiens resultat visade att idén om att samverka mot brott i nära relationer har ett starkt stöd bland tjänstemännen hos båda myndigheterna. De faktorer som uppfattades som viktigast för en effektiv samverkan är en tydlig ansvarsfördelning mellan aktörerna, att förankra metoden i hela organisationen, en administrativ samordning och att samverkan får tillräckliga resurser. Resultatet visade också att tjänstemännen hos de båda myndigheterna hade en tydlig bild av den egna yrkesrollen, men att en osäkerhet hos aktören kan dyka upp när hen förväntas agera på ett vis som inte är i linje med den egna uppfattningen om rollen. / The aim of the study was to investigate how officials of the social services and the police perceived inter-organizational collaboration. More specifically inter-organizational collaboration as a method in the work against intimate partner violence. The study also aimed to examine how they perceive the authorities' roles in such cooperation. In order to investigate this, semi-structured interviews have been carried out with officials from both authorities. The interviews were conducted both in the preliminary stage and after a collaborative project against intimate partner violence. The study's result showed that the idea of cooperating against this type of problems has a strong support among the officials of both authorities. Factors that are perceived as the most important for effective collaboration are a clear division of responsibilities between the actors; to have the collaboration on an institutional level, instead of interpersonal, administrative coordination and ensuring that the collaboration has sufficient resources. The result also showed that the officials of the two authorities had a clear conception what constitutes as their professional role. That clear conception can create an uncertainty within the actor when he or she is expected to act in a manner that is not in line with his or her perception of the role.