Våld i nära relation (VINR) är ett progressivt globalt samhällsproblem. Sjuksköterskor möter således våldsutsatta kvinnor (VUK) i allt större utsträckning. VINR kan vara psykisk, fysisk och sexuellt våld. Eftersom sjuksköterskan oftast är den första som möter VUK inom akutsjukvård  är hens roll viktig vid identifiering av VINR. Sjuksköterskan har ett omvårdnadsansvar där omvårdnaden ska individanpassas och hela patientien inkulderas. Syftet med denna studie var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att inom akutsjukvård möta våldsutsatta kvinnor i nära relation. En litteraturöversikt genomfördes baserad på åtta kvalitativa vetenskapliga artiklar. Analysen utfördes med inspiration från Fribergs (2017) och Friberg (2022) analysmetod. Resultatet genererade i fyra huvudkategorier: Emotionella reaktioner, Betydelsen av kunskap och erfarenhet, Betydelsen av rutiner och riktlinjer samt Sjuksköterskans egna värderingar. Sjuksköterskor upplevde känslomässiga påfrestningar som föranledde känslor av maktlöshet, frustration, skam och rädsla. Många faktorer såsom tid, rutiner, kunskap och erfarenhet saknades vilket resulterade i att identifiering av VINR uteblev. Sjuksköterskor som däremot hade erfarenhet i att möta VUK upplevde trygghet och självsäkerhet i bemötande av dessa kvinnor. Ytterligare belystes sjuksköterskans egna värderingar och antaganden som influerade bemötande av VUK. Litteraturöversikten visar att sjuksköterskor upplevde motgångar och problem i mötet med VUK. De flesta utmaningarna grundades i bristande kunskap, tid, erfarenhet och egna antagande vilket hindrade ett meningsfullt bemötande. Konsekvenserna av emotionella påfrestningar påverkade sjuksköterskan avsevärt vilket bidrog till att identifiering av VINR undveks. Sjuksköterskor är därför i stort behov av mer kunskap och utbildning i ämnet VINR samt tydliga rutiner och riktlinjer på arbetsplatsen. Detta för att öka känslan av trygghet i mötet med kvinnan vilket också ger VUK en god omvårdnad.

Bakgrund Våld mot kvinnor i nära relationer orsakar stort lidande hos individen samt deras familj. Våldsutsatta kvinnor har behov av stöd och förståelse från hälso- och sjukvården. Våldet som orsakas mot kvinnorna leder till behov av akutsjukvård och därmed krävs rätt beredskap hos sjuksköterskor som arbetar på akutmottagning. Syfte Syftet med litteraturöversikten är att sammanställa aktuell forskning kring sjuksköterskans erfarenheter av att möta kvinnor på akutmottagning som utsatts för våld i nära relationer. Metod Detta är en strukturerad litteraturöversikt med inslag av den metod som används i systematiska översikter. Denna litteraturöversikt baseras på kvalitativa och kvantitativa studier som analyserats och likheter har kategoriserats vilket medförde till resultatet. Resultat Huvudkategorier identifierades; Förutsättningar hos sjuksköterskor samt Faktorer som påverkar sjuksköterskans bemötande med tillhörande underkategorier. Sammantaget påvisades en brist på kunskap, riktlinjer, rutiner samt tid hos sjuksköterskorna på akutmottagningarna vid omvårdnad av kvinnor som blivit utsatt för våld i nära relation. Sjuksköterskorna hade behov av vidare utbildning samt resurser för att kunna ge adekvathjälp. Slutsats Utbildning och organisatoriska förändringar som rutiner samt riktlinjer bör införas för att sjuksköterskor ska få adekvat kompetens och resurser för att identifiera samt möta våldsutsatta kvinnor och kunna ge god omvårdnad. / Background Intimate partner violence against women causes great suffering for the individual and their family. Women exposed to violence need support and understanding from the healthcare system. The violence that is caused against women leads to the need for emergency medical care, which requires adequate preparedness from nurses who work in the emergency department. Aim The aim of the literature review is to compile current research on the nurse's experiences of meeting women in the emergency department who have been exposed to intimate partner violence. Method This is a structured literature review with elements of the methodology used in it systematic reviews. This literature review is based on qualitative and quantitative studies that were analysed and similarities between these have been categorized which led to theresult. Results Main categories were identified; Presumptions for nurses and Factors that affect the nurse’s response with associated subcategories. Overall, there was a lack of nurses’ knowledge, time, guidelines, and routines in the emergency departments when caring for women who have been exposed to intimate partner violence. The nurses needed further education and resources to be able to provide adequate help. Conclusions Education and organizational changes such as routines and guidelines should be established so that nurses will have adequate skills and resources to identify and meet abused women and be able to provide good care.

Denna studie undersöker enhetschefers handlingsutrymme vid våld i nära relation hos äldremed beviljade insatser inom ordinärt boende. För att undersöka handlingsutrymmet har vi ävenställt frågor om hur enhetscheferna själva beskriver våld i nära relation. De har fått svara på frågor om vad de ser som våld, vilka typer av våld det finns och om de anser att någonvåldshandling är vanligare än andra. Det diskuteras även tankar om varför våld uppstår. En stor del av handlingsutrymmet utspelar sig genom förtroendet mellan enhetschef och personal, man lägger stor vikt vid att om personalen blir bekräftade av sin chef och att det finns ett etablerat förtroende. Studien undersöker även hur andra aktörer agerar samt samspelar med enhetscheferna, hur man arbetar med orosanmälningar samt förebyggande arbete. Huvudfokus i studien hamnar på vad enhetscheferna själva anser om det sociala problemet, finns nog med kunskap och när började kommunerna uppmärksamma problemet samt arbete framåt. Till studiens analys har vi även tittat på resultatet ur relevanta teorier som ålderism, könsmaktsordning, socioekonomisk status samt Riches triangel om våldets mönster. Resultatet betonar vikten av fortsatt forskning och utbildning för enhetschefer inom ordinärt boende, för att öka kunskapen och möjligheten att arbeta mer medvetet med relevanta åtgärder i framtiden.

Rådande destruktiva maskulinitetsnormers påverkan synliggörs i frågan om våld i nära relationer. Kvinnor och män som fallit offer för våld i nära relationer tas emot på olika sätt och insatser för stöd och hjälp som erbjuds skiljer sig markant beroende på om den utsatta är kvinna eller man. Studien ämnar medvetandegöra vad för konsekvenser kvinnor och mäns anpassning efter destruktiva maskulinitetsnormer ger i förhållande till om offret är kvinna eller man. Detta genom att se hur destruktiva maskulinitetsnormer påverkar kvinno- och mansjourers verksamheter och deras målgrupper av våldsutsatta kvinnor och män. Studiens syfte var att belysa destruktiva maskulinitetsnormers påverkan på våldsutsatta kvinnor och män i nära relationer som kvinno- och mansjouren möter i verksamheten, samt jourernas stödjande arbete för kvinnor och män utsatta för våld i nära relationer. Fyra semistrukturerade intervjuer genomfördes. Intervjuerna analyserades med utgångspunkt i Connells maskulinitetsteori. Intervjuanalysen genomfördes med tematisk analys där påverkan av destruktiva maskulinitetsnormer identifierades inom följande områden: Våldets uttryck hos våldsutsatta kvinnor och män som kvinno- och mansjouren möter, kvinnor och män samt kvinno- och mansjourens verksamheter och praktiska arbete med våldsutsatta vuxna. Resultatet visade skillnader i resursfördelning då kvinnojourerna hade större finansiering och budget i förhållande till mansjourerna. Skillnaden framställdes som orsak till att mansjourerna inte kunde erbjuda skyddat boende trots att behov uttrycktes. Resultatet uppvisade att mansjourerna lyfter psykiskt våld som vanligaste våldstypen män utsätts för, och att kvinnojourerna utöver det även lyfter fysiskt och sexuellt våld som vanligt förekommande bland utsatta kvinnor. Resultatet synliggjorde även en tydlig uppfattning av särskilda rollförväntningar på män som är präglade av maskulina normer om manlighet. Dessa attityder och värderingar beskrivs påverka både män och kvinnor. Studiens resultat pekade sammanfattningsvis på att destruktiva maskulinitetsnormer påverkar kvinnojourens och mansjourens arbete med våldsutsatta vuxna i nära relationer på olika sätt. Att mäns våldsutsatthet och mansjouren som verksamhet berörs bistår med ny kunskap inom ett mindre utforskat ämnesområde.

Denna studie syftar till att fördjupa förståelsen för biståndshandläggarnas arbete med äldre kvinnor över 65 år som utsätts för våld i nära relationer. I studien tillämpades en kvalitativ datainsamlingsmetod genom fem semistrukturerade intervjuer baserat på ett målstyrt urval. Respondenterna i studien är biståndshandläggare som handlägger ärenden inom socialtjänsten i en mellanstor kommun i Sverige. Fokus under intervjuernas gång riktades mot biståndshandläggarnas utredningsprocess, samt deras möjligheter och utmaningar i att erbjuda skydd och stöd till äldre kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Resultatet visar på att biståndshandläggare beskriver fenomenet våld i nära relationer bland äldre kvinnor som ett komplext problem och finner svårigheter med att identifiera våldet. Biståndshandläggare har heller inga specifika insatser riktade mot våld i nära relationer, utan vid misstankar om våld lägger de in eller utökar hemtjänst, boendestöd med mera. Trots att en hel del kunskap om frågan våld i nära relationer bland äldre kvinnor saknas, upplever de yrkesverksamma behov av en vidare kunskapsutveckling och särskilt när det gäller en intersektionell förståelse av våldet. Samtidigt visar resultatet på att en fungerande samverkan med andra interna-och externa aktörer medför kunskapsutveckling, och på så vis möjliggör att stödinsatser sätts in. Slutligen visar resultatet på tidsbrist och hög arbetsbörda på arbetsplatsen vilket medför ett begränsat handlingsutrymme, som dock kan utvidgas beroende på biståndshandläggarnas erfarenhet och kunskap. En otillräcklig tid och ett begränsat handlingsutrymme kan medföra att äldre kvinnor inte får den hjälp som krävs för att våldet ska upphöra.

Bakgrund: Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem där majoriteten av offren är kvinnor. Våld i nära relationer har stor effekt på samhället och individen. Många av de utsatta kvinnorna hamnar inom den somatiska vården hos grundutbildade sjuksköterskor. God omvårdnad är av stor vikt för att kvinnorna ska få stöd och hjälp i sin situation. God omvårdnad kräver en fungerande vårdrelation mellan sjuksköterska och patient. För ett framgångsrikt vårdmöte är kompetens, resurser och empati grundläggande. Detta är också förutsättningar för att arbeta personcentrerat. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att möta kvinnor inom den somatiska vården som blivit utsatta för våld i nära relation. Metod: Studien var en allmän litteraturöversikt med kvalitativ design och induktiv ansats. Studien är baserad på åtta artiklar med kvalitativ metod som analyserades enligt Fribergs analysmetod.    Resultat: Utifrån dataanalysen formulerades tre huvudkategorier som presenterades i resultatet. Dessa var Sjuksköterskans känslor vid mötet, Betydelsen av kompetens och resurser och Förutfattade meningar. Slutsats: Mötet med våldsutsatta kvinnor ger upphov till en stor känslomässig reaktion hos sjuksköterskan. Det finns flera faktorer som upplevs som hinder för sjuksköterskan, bland annat brister i arbetsmiljön, kompetens och resurser. Arbetet med våldsutsatta kvinnor upplevs som meningsfullt, men det kan vara svårt att hantera och bemöta.

Enligt 6 kapitlet 2 a § föräldrabalken framgår att barnets bästa ska vara avgörande i alla frågor gällande vårdnad, boende och umgänge. I paragrafens andra stycke framgår det att domstolen vid dess bedömning av vad som är bäst för barnet ska fästa särskilt avseende vid risken att barnet far illa och barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrar. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur dessa två principer kan avvägas mot varandra i en vårdnadstvist där uppgifter om våld har framkommit. För att undersöka detta har den rättsdogmatiska metoden tillämpats och rättskällor så som lagstiftning, förarbeten, domstolspraxis och doktrin har använts. Resultatet visar på att domstolens riskbedömning är av stor betydelse, då en konstaterad risk och tillräcklig risknivå är uppnådd kan innebära en begränsning av vårdnaden.

Barn som utsätts för våld i nära relation är ett samhällsproblem och i Sverige avlider tio barn per år till följd av våldet, trots att samhället har en skyldighet att skydda barnen. Hemmet ska för barn vara en trygg plats där de får sina grundläggande behov tillgodosedda, trots detta är det i hemmet som våldet förekommer. Konsekvenserna kan bli både fysiska och psykiska. Dessutom riskerar barnet att få långsiktiga konsekvenser som drabbar barnet även i vuxen ålder. Hälso- och sjukvården har skyldighet att göra en orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Sjuksköterskor har i sin profession ansvar för att främja hälsa och lindra lidande genom att kunna identifiera symtom och tecken på barn som misstänks utsättas för våld i nära relation. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att möta barn inom hälso- och sjukvården som misstänks bli eller har blivit utsatta för våld i nära relation. Metoden för studien var litteraturöversikt med kvalitativa artiklar. Strukturerade litteratursökningar genomfördes i databaserna CINAHL och PubMed som utmynnade i tio artiklar som inkluderades i litteraturöversiktens resultat. Resultatet presenterades i två huvudteman; Sjuksköterskans utmaningar och Sjuksköterskans behov av stöd.   Under slutsatser föreslås ett förbättringsområde utifrån sjuksköterskors kunskap och kompetens.

No description available.

Sedan en tid tillbaka har mäns våld mot kvinnor ansetts utgöra ett samhälls- och jämställdhetsproblem och som ett led i att bekämpa och synliggöra detta våld infördes fridskränkningsbrotten i 4 kap 4 a § BrB år 1998 med syftet att kunna ta hänsyn till den situation en kvinna kan befinna sig i när hon blir utsatt för våld av en man hon har en nära relation till. För att en kvinna som utsätts för våld av en partner ska få det straffrättsliga skydd som 4 kap 4 a § BrB ger måste hon vara gift eller sambo med mannen enligt bestämmelsens andra stycke, alternativt betraktas som närstående enligt bestämmelsens första stycke. Emellertid har det på senare tid uppmärksammats problem angående de rekvisit som tar sikte på vem brottet begås mot där det framhållits att dessa medför att många fall utesluts. Uppsatsen syftar således till att analysera huruvida lagstiftarens intentioner överensstämmer med vilka par som omfattas av bestämmelsen och eventuellt ge förslag på straffrättsliga förändringar. Därmed studeras hur närståenderekvisitet i bestämmelsens första stycke tolkas och bör tolkas vid parrelationer där parterna inte är gifta eller bor ihop. Dessutom diskuteras hur kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke förhåller sig till syftet att synliggöra mäns våld mot kvinnor.  Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 97 fastslagit att ett par kan betraktas som närstående om deras relation utgör en fast parrelation präglad av känslomässiga- och praktiska bindningar av inte obetydlig varaktighet som därigenom inneburit att ena parten befunnit sig i en särskilt utsatt situation. I och med att det i nuläget inte finns några ytterligare prejudikat i frågan beaktas tio hovrättsdomar som berör tolkningen av närståenderekvisitet utifrån HD:s vägledning, bestående av såväl fall där närståenderekvisitet är uppfyllt som fall där det inte är uppfyllt.  Utifrån den undersökning som gjorts synes bedömningen av närståenderekvisitet vid parrelationer vara komplicerad och ger upphov till ett flertal frågor. Det har också visat sig att rättstillämpningen inte är enhetlig vilket minskar kvinnors rättstrygghet. Slutsatsen är att närståenderekvisitet bör kvarstå men att det i vissa fall tolkas för snävt för att syftet med bestämmelsen ska uppnås och jag anser därför att praktisk bindning samt att parterna betraktar sig själva som ett par inte bör krävas för att ett par ska kunna betraktas som närstående. Vidare menar jag att andra omständigheter bör tillmätas större betydelse för att det ska vara fråga om en särskilt utsatt situation, exempelvis att kvinnan befunnit sig i en normaliseringsprocess och därigenom haft starka känslomässiga bindningarna till förövaren, eller att brottsoffret varit en ung person då ungdomen i sig kan innebära en viss sårbarhet.  Slutsatsen är också att kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke bör borttas, och att det i stället ska vara fråga om en parrelation mellan gärningspersonen och brottsoffret med samma krav som ställs för att ett par ska vara närstående enligt första stycket, för att uppnå syftet att synliggöra och kartlägga mäns våld mot kvinnor.