Denna studie syftar till att undersöka om icke-professionella investerare med lite eller ingen utbildning inom ekonomi påverkas av en nysseffekt. För att testa detta utvecklas två rapporter gällande ett fiktivt bolag vars enda skillnad utgörs av ordningen informationen presenteras i. Studenter på Uppsala universitets olika campus får sedan läsa en av rapporterna och svara på hur villiga de är att investera i bolaget. Svaren jämförs för att se om presentationsordningen påverkar hur villiga deltagarna är att investera. Vidare fördelas materialet baserat på utbildning, kön och självrapporterad riskattityd för att se om dessa faktorer påverkar om deltagarna påverkas av en nysseffekt eller ej. Resultatet visar att den enda gruppen som uppvisade en statistiskt signifikant nysseffekt var de deltagare som läste första året på en ekonomikandidat. Samtliga fördelningar resulterade i signifikanta skillnader mellan grupperna.

Background: Markets in Financial Instruments Directive, MiFID, was implemented in Swedish law in 2007 and aimed to increase competition of the securities market in order to achieve efficiency and lower transaction costs and to enhance investor protection. Another aim was to increase confidence in the market. After the implementation of MiFID some doubts had been highlighted regarding its intentional effects. This evoked the authors’ interest to examine the directive’s effects and its impact on investors’ trust. Aim: To examine how various participants in the Swedish securities market experienced changes since the implementation of MiFID in 2007, and its impact on the securities market and minor investors' trust. Method: The study applied a qualitative method with a deductive approach to describe, interpret and understand the problem area. To examine what the market participants think about different events following the implementation of MiFID, semi-structured interviews were used. Furthermore, the participants were divided into three categories: investors, regulatory and investment firms, to represent the Swedish securities market. These are represented by the Aktiespararna, Finansinspektionen, Fondhandlarna and Nordea. Result & conclusions: The study indicates that some of the problems in securities market are related to minor investors' unawareness and lack of knowledge as well as critical thinking. Information overload, as introduced by MiFID, tend to generate more confusion among unprofessional investors. Furthermore, the study finds that minor investors do not have monitoring and control possibilities, yet they tend to trust in the investment firms. This trust is based upon a reliance on regulation, regulatory mechanisms, long-term relationships and past experiences, which though at a closer examination shows some flaws. As the result of this the minor investors may have an unsupportive belief that they are protected and are making the best possible investments, which continues to preserve the confidence in the market as well as the trust between investment firms and investors.

Syfte: Uppsatsen ska undersöka hur svenska icke professionella investerare använder årsredovisningen i sina val av kapitalplacering och vilken nytta årsredovisningen har i valet. Uppsatsen ska även undersöka om icke professionella investerare har några problem i tolkningen av årsredovisningar. Metod: Uppsatsen använder både kvantitativ och kvalitativ metod i form av intervjuer och enkät. Slutsats: 50 % av de icke professionella investerarna anser att de har nytta av årsredovisningar vid kapitalplaceringsbeslut. VD-ordet, förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen används mest. Det som upplevs svårast är värderingar i balansräkningen, kassflödesanalys och noter. Förslag till fortsatta studier: Genomföra en liknande undersökning med intervjuer av icke professionella investerare. Ta reda på vilken hänsyn det tas till investerare med lägre ekonomisk kunskap vid upprättandet av årsredovisningar. / Aim: The essay should examine how Swedish non-professional investors use annual reports in their choices of capital investment in securities and what benefits the annual report has in their choices. The essay should also examine if the non-professional investors have some problems in their interpretation of the annual reports. Method: The essay use both qualitative and quantitative methods in form of interviews and survey. Conclusion: 50% of the non-professional investors think that they have benefits from the annual report in their capital investment decisions. CEO:s statement in the annual report, management report and auditor's report is used the most. The most difficult parts are the values in the balance sheet, cash flow statement and notes. Suggestion for future research: Conducting a similar study with interviews with non professional investors. Find out which account is taken of investors with less financial knowledge in the preparation of annual reports.

En av de största bristerna i företags hållbarhetsrapportering är upplysningar om mänskliga rättigheter, samtidigt finns det ett allt större tryck från investerare att företag ska respektera mänskliga rättigheter längs hela värdekedjan. Vidare har majoriteten av de studier som undersöker vilken påverkan olika typer av hållbarhetsupplysningar har på investerare, undersökt det ur ett professionellt investerarperspektiv. Icke-professionella investerare får dock allt större inflytande och det är därför intressant att undersöka hur information om mänskliga rättigheter och dess utformning påverkar denna grupps beslutsfattande. Denna studie undersöker detta genom en experimentstudie. Studien är utförd i Sverige på ekonomistudenter och har 340 deltagare. Resultatet i studien tyder på att icke-professionella investerares prestationsbedömning och investeringsbeslut i företag påverkas av människorättslig information, främst om information är negativ och presenteras på ett numeriskt sätt.

Hållbarhetdokument har blivit mer vanligt förekommande de senaste åren och nu har hållbarhetsrapporter blivit lagtvingande för organisationer som uppfyller vissa kriterier. De hållbarhetsrapporter som upprättas utefter lagkraven har också ett krav på sig att få ett yttrande, på en begränsad nivå, från en revisor. På hållbarhetsredovisningar som är frivilliga kan organisationen välja att anlita en revisor för granskning på en översiktlig nivå, vilken är mer omfattande. Den här studien syftar till att undersöka processen för granskning och huruvida den tillför kvalitet från revisorns perspektiv. Studien syftar också till att undersöka icke-professionella investerares uppfattning av den granskning som utförs. Detta gjordes genom sex djupintervjuer med revisorer och åtta intervjuer med ickeprofessionella investerare. Slutsatser från studien visar att revisorn genom sin roll bidrar till en kvalitetsökning vid översiktlig granskning men att brister i kvaliteten finns vid begränsad granskning. Studien fann även att icke-professionella investerare inte påverkas av granskade eller icke granskade hållbarhetsdokument vid investeringsbeslut, men anser att det är viktigt att hållbarhetsdokument upprättas och granskas. / Sustainability documents have become more common in recent years and now sustainability reports have become mandatory for organizations meeting certain criteria. The sustainability reports drawn up according to the statutory requirements also have a requirement to obtain an opinion, at a limited level, from an auditor. On sustainability accounting, which are voluntary, the organization can choose to hire an auditor for review at a reasonable level, which is more extensive. The purpose of this study is to investigate the process of reviews and whether it delivers quality from the auditor's perspective. In addition, to examine non-professional investors' assessment of the audit performed. This was done through six in-depth interviews with auditors and eight interviews with non-professional investors. Conclusions from the study show that the auditor through their role contributes to an increase in quality with the reasonable review, but there are shortcomings in quality at the limited review. The studies also found that non-professional investors were not affected by audited or unexamined sustainability documents at investment choices, but that they consider it important that sustainability documents are drawn up and reviewed.

I kölvattnet av finanskrisen 2008 har regleringen på det finansiella området ökat markant. En del av den finansiella marknaden som varit nästintill oreglerad innan 2008 års finanskris är verksamheten för förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare). Sedan 2011 omfattas dock denna verksamhet av reglering på såväl unionsrättslig nivå, i och med Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU, som på nationell nivå, i och med direktivets implementering i svensk rätt genom lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder (LAIF). Motiven för reglering på det finansiella området i allmänhet och för AIF-förvaltare i synnerhet har varit flera, emellertid är säkerställande av stabilitet i det finansiella systemet det mest framträdande. I uppsatsen undersöks huruvida regleringen avseende marknadsföring av AIF-fonder till icke-professionella investerare är ändamålsenlig. För att besvara frågeställningen om regleringens ändamålsenlighet identifieras LAIF:s övergripande såväl som underliggande ändamål och används som utvärderingsvariabel. Med hjälp av utvärderingsvariabeln undersöks i vilken utsträckning de övergripande ändamålen tillgodoses med regleringens utformning.  Regleringen av marknadsföring av AIF-fonder till icke-professionella investerare skiljer sig åt. Dessa skillnader föranleds av motivet att skydda investerare, ty olika AIF-fonder har olika starkt investerarskydd. Investerarskyddet vid marknadsföring av AIF-fonder tar sig uttryck genom bestämmelser om informationsgivning och produktingripande åtgärder. Kraven på informationsgivning ämnar hjälpa investerare att fatta väl övervägda och kvalitativt bättre investeringsbeslut. I uppsatsen påvisas dock att omfattande informationsgivning, något som kraven på informationsgivning i LAIF föranleder, till stora delar är ett ineffektivt skydd emedan informationsgivningen inte sällan leder till informationsöverflöd. Anledningen härför är investerares, främst konsumenters, tillkortakommanden i form av bristande kognitiv förmåga. Vidare försvårar den befintliga investerarklassificeringen för investerare att erhålla ett adekvat skydd genom informationsgivning. Klassificeringen av investerare medför att även institutionella investerare faller in under kategorin ”icke-professionella investerare” trots att skyddsnivån i regleringen är anpassad efter konsumenters skyddsbehov. De produktingripande åtgärderna, å andra sidan, förhindrar marknadsföring av AIF-fonder, i form av riskkapitalfonder, till konsumenter med anledning av att dessa AIF-fonder bedöms för riskfyllda för konsumenter att investera i. Utformningen av de produktingripande åtgärderna i LAIF får dock följden att erhållet skydd beror på personlig status, eftersom det skydd konsumenterna erhåller utgörs av en miniminivå för investering.  I uppsatsen ifrågasätts således investerarskyddets utformning vid marknadsföring av AIF-fonder i LAIF och hur långt detta skydd kan sträcka sig i förhållande till andra i lagen beaktansvärda intressen. Till diskussionen är även gränsdragningen mellan investerares legitima skyddsbehov och överbeskydd, av vikt. Frågan om huruvida regleringen avseende marknadsföring av AIF-fonder till icke-professionella investerare är adekvat utformad, besvaras i uppsatsen nekande. Därtill presenteras förslag på förändring av regleringens utformning de lege ferenda, i syfte att uppnå en mer ändamålsenlig reglering.

Gräsrotsfinansiering har under 2010-talet vuxit till att bli ett betydelsefullt finansierings-alternativ för små och medelstora företag, vilket även möjliggjort för privatpersoner (icke-professionella investerare) att investera i denna typ av bolag genom att teckna aktier i dem. Investeringar i bolag av mindre storlek kan potentiellt ge mycket god avkastning, men är även förenade med stor risk. Dessa investeringar kan fungera som ett komplement till sedvanliga investeringar på vad som i dagligt tal kallas för ”börsen”, men investeringar i småbolag skiljer mot aktiemarknadsbolag. Värdepappersmarknaden är föremål för rigorös reglering, i syfte att värna om ett starkt investerarskydd och upprätthålla förtroendet för marknaden. Mot bakgrund härav, föreligger högt ställda krav på aktiemarknadsbolagens löpande informationsgivning. Alla inträffade händelser och uppkomna förhållanden, vilka kan tänkas ha en påverkande effekt på aktiens pris ska, i regel, så snart som möjligt delges marknaden. På så vis ges alla befintliga och potentiella aktieägare en rättvis tillgång till information om bolaget, för att ha möjlighet att fatta välavvägda investeringsbeslut. Något motsvarande investerarskydd finns inte implementerat för investeringar i onoterade aktiebolag, utan investerare har få rättsliga medel för att tillskansa sig ytterligare information som kompletterar vad som utges under och i samband med bolagsstämman. Möjligheter till detta finns, men är praktiskt komplicerade att genomdriva. Detta ger upphov till frågan om balans råder mellan ett intresse att värna om investerare, å ena sidan, och ett intresse att underlätta företagande, å andra sidan. Gällande rätt är knappast ändamålsenlig, utan ändringar krävs för att råda bot på obalansen. Investerare bör ges utvidgad rätt till informationsgivning från onoterade aktiebolag när gräsrotsfinansiering tillämpats, eller om investerarkretsen annars är spridd. Krav på löpande informationsgivning av samma brådskande karaktär som råder på aktiemarknaden är emellertid inte önskvärt, utan vore alltför betungande för företagen. Därför föreslås istället kvartalsvis regelbunden informationsgivning från onoterade aktiebolag till investerarna, med komplettering av omedelbar informationsgivning av väsentliga händelser och förhållanden. Sådan reglering skulle tillförsäkra investerare en bättre ställning och hålla dem informerade om bolagets förehavanden, samtidigt som efterlevnaden inte vore oproportionerligt betungande för bolaget och dess befattningshavare. / Crowdfunding has, during the 2010s, grown rapidly to become a meaningful alternative financing solution for small and medium-sized businesses, which has also made it possible for individuals (non-professional investors) to invest in these types of companies, by subscribing for shares. Investments in smaller sized businesses are, however, associated with greater risk. Such investments could work as a complement to more traditional investments on the stock market, but investments in small companies differ from publicly traded companies. The securities markets are subject to rigorous regulation, in order to ensure strong investor protection, as well as maintaining a high level of trust in the market. Therefore, extensive demands on the companies are in place regarding their distribution of ad hoc information. All occurring events and circumstances that might have an impact on the shares’ value, shall, subject to some exceptions, immediately be made public to the market. This will ensure that both existing and potential shareholders are given a fair access to information regarding the company, to have the possibility to make sound investment decisions. Any corresponding investor protection scheme is not implemented for investments in non-publicly traded companies. Investors have access to very few legal tools for obtaining other information than what is given during, and in connection to, the shareholders’ meeting. There are however, a handful of such possibilities, but they are practically complicated to use. This raises the question whether there is a balance at all between an interest of protecting investors on the one hand, and an interest of facilitating for entrepreneurs on the other hand. Today’s regulation is hardly appropriate, and changes are needed, in order to solve the imbalance. Investors should be given a wider right to enforce issuing of information from non-publicly traded companies that have raised capital through crowdfunding, or for other reasons have a diverse group of investors. However, similar urgency for such information, as is demanded on the stock market, is hardly necessary, as it would be far too burdensome for the companies. Therefore, quarterly information distribution is suggested, complemented with immediate information for essential occurring events and circumstances. Such regulation, would ensure investors a better position and keep them informed regarding the business’ operation, while the actions required for ensuring compliance would not be disproportionately burdensome for the company or its executives.