The laws regulating the financial markets allow the Swedish Financial Supervisory Authority (SFSA) and the courts to consider certain mitigating circumstances when deciding which sanctions to impose on an undertaking that has violated its obligations under the relevant laws. One such mitigating circumstance is cooperation with the SFSA during its investigation of the violation. Chapter 15 section 1 c of the Banking and Financing Business Act (2004:297), for example, states that the SFSA may consider whether the undertaking, to a significant extent, through active coop­eration, has facilitated the SFSA’s investigation. This paper explores two aspects of cooperation as a mitigating circumstance; first, by studying the law, relevant preparatory works, similar provisions in competition law and criminal law, and legal literature, what kind and extent of cooperation may be considered in decisions on sanctions, and second, by examining decisions by the SFSA and the courts regarding sanctions, how the law is applied in practice. The key finding is that such cooperation that significantly facilitates the SFSA’s ability to prove a violation should be considered relevant. This should arguably include cooperation making the SFSA aware of a committed violation – self-incrimination – as well as cooperation that takes place after the SFSA has initiated an investigation. It is also clear that only cooperation that goes beyond the expected level of cooperation is relevant. Cooperation with the SFSA has not been considered a factor in the decision on which sanction to impose in any of the cases decided during the investigated period. Due to a consistent lack of thorough explanations for the grounds of the decisions, no convincing conclusions may be drawn from the study regarding how the SFSA and the courts apply the law. However, cooperation with the SFSA is only one of several circumstances that should be considered when deciding on sanctions. It is therefore not unlikely, as some cases do indicate, that the SFSA and the courts in individual cases may disregard cooperation that would be considered sufficiently extensive, when other factors, such as the severity of the violation, support an overall view that it is not appropriate to consider mitigating circumstances in that particular case.

No description available.

Missbruk av dominerande ställning regleras i artikel 102 fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) och berör främst stora multinationella företag. För att artikeln ska bli aktuell krävs att det berörda företaget först och främst har en dominerande ställning inom en viss definierad marknad. Att inneha en dominant position är tillåtet men det innebär skärpta regler för hur företaget får agera gentemot konkurrenter och konsumenter på marknaden, så kallade konkurrensregler. I takt med digitaliseringen har stora teknikbolag skapats, vilka systematiskt och upprepade gånger har överträtt artikel 102 FEUF och dömts till stora böter av Europeiska kommissionen.  Apple är ett företag som blivit föremål för utredning av EU-kommissionen för överträdelse av artikel 102 FEUF. När uppsatsen skrivs utreds Apple samtidigt för två eventuella överträdelser gällande missbruk av dominerande ställning. Vi skribenter utreder och analyserar vilket beslut som kommissionen bör komma fram till. Kortfattat handlar fallen om oskäliga avtalsvillkor för apputvecklare och begränsningar av mobila betalningar på iOS-enheter. I båda fallen görs bedömningen att Apple har missbrukat sin dominerande ställning. Bedömningen grundas på jämförelse med tidigare praxis där andra stora teknikbolag dömts för överträdelse av artikel 102 FEUF.  Eftersom kommissionen nyligen antagit lagar på konkurrensrättens område är det relevant att inkludera dem i en sidoanalys. Digital Markets Act och Digital Services Act är inte tillämpliga på Apples fall, eftersom lagarna inte var gällande när Apple begick de konkurrensbegränsande gärningarna, men lagarna kommer i framtiden fungera som konkurrensrättslig specialreglering mot de stora teknikbolagen.

<p>Date: 6/16/2008</p><p>Institution: School of Sustainable Development of Society and Technology, Mälardalen University, Västerås (Sweden)</p><p>Authors:</p><p>Brüning, Andrea</p><p>830111</p><p>Västerås</p><p>Curtolo,Anna</p><p>820517</p><p>Västerås</p><p>Tutor: Tobias Eltebrandt</p><p>Title: A Study of Switch Pac: what would be the efficient ways for Switch Pac to increase potential demand and capitalize on green attitudes and behavior in the Swedish market?</p><p>Problem: What would be the efficient ways for Switch Pac to increase potential demand and capitalize on green attitudes and behavior in the Swedish market?</p><p>Purpose: The aim of our project is to see the potential of Switch Pac’s oxo-biodegradable plastic bags on the Swedish market by capitalize on green attitudes and behaviour.</p><p>Method: The report is based on primary data collected through questionnaires (end consumer/ B2B customers). For the investigation of Switch Pac’s macro- and microenvironment secondary data was used (books, journals, newspaper and the Internet)</p><p>Conceptual Framework: The conceptual framework consists of certain models to investigate the following topics:</p><p>Consumer behavior</p><p>AIDA-Model</p><p>STP-Model</p><p>Switch Pac´s business environment</p><p>PESTEL</p><p>Conclusion/ Recommendations: In our conclusion based on our frameworks PESTEL, AIDA and STP we concluded that peoples’ awareness regarding environmental friendly plastic bags are not very high based on our questionnaire. The efficient ways for Switch Pac to increase potential demand is to target the customer in the age range from 20 – 49 years and cooperate with supermarkets and (department) stores. Furthermore, Switch Pac needs to position its products in the consumers mind through create brand awareness by using certain elements of the marketing mix model.</p>

<p>Under de senaste decennierna har idrottens värld genomgått stora förändringar. Den"ekonomiska boomen"har inneburit en inflationsartad höjning av biljettpriser, spelarlöner och priser för TV-rättigheter. På den hårt konkurrensutsatta TV-marknaden är idrottsevenemang det särklassigt mest effektiva vapnet i kampen om tittarna. Med den ökade efterfrågan på TV- rättigheter till idrottsevenemang har priserna skjutit i höjden. Denna utveckling har aktualiserat frågor om vissa försäljningsförfarandens förenlighet med EG-rättens konkurrensregler. Framförallt har Kommissionen varit kritisk mot idrottsförbunds kollektiva försäljning av rättigheterna till populära evenemang, såsom matcherna i de nationella fotbollsligorna. Man menar att detta förfarande begränsar konkurrensen mellan de deltagande klubbarna och förvränger konkurrensen på marknaden i efterföljande led, d.v.s. TV-marknaden, på ett oacceptabelt sätt. De konkurrensskadliga betänkligheterna är särskilt uppenbara då en köpare erbjuds ensamrätt att sända från ett evenemang. I ett sådant fall kan den kollektiva försäljningen skapa en produkt som endast ett fåtal stora mediaföretag har råd att köpa. Dessutom gör exklusiviteten att köparens konkurrenter helt stängs ute från värdefullt programinnehåll. </p><p>Denna uppsats argumenterar för att kollektiv försäljning är av avgörande betydelse för idrottens möjligheter att värna om solidariteten mellan starka och svaga klubbar, liksom mellan idrottens olika nivåer. Förfarandet möjliggör en omfördelning av försäljningsintäkterna som är nödvändig för att vidhålla en någorlunda jämn balans mellan klubbarna i en liga. Utan en sådan balans skulle idrotten förlora en av sina viktigaste ingredienser, nämligen osäkerheten kring resultatet. I många fall kan idrottens speciella karaktär därför rättfärdiga ett undantag från EG:s konkurrensregler. </p><p>När det gäller exklusivitetsavtal finns det mindre anledning att ge undantag. De konkurrensskadande riskerna i form av strypta marknader och förstärkning av monopolställningar är anmärkningsvärda. Å andra sidan bör man uppmärksamma att det är just ensamrätten som genererar större delen av idrottsassociationernas inkomster. Det vore inte rimligt att helt förbjuda dessa att utnyttja denna inkomstkälla. Därför bör exklusivitetsavtal kunna godkännas under ett antal förutsättningar; framförallt att de bör vara mycket begränsade i omfattning och varaktighet.</p>

<p>The world of sports has gone through some remarkable changes over the past couple of decades; many sports teams have developed into full-fledged businesses and can today be traded on the stock exchange and have annual turnovers of several million dollars. The teams themselves have together with the media industry lead the development from sports as merely entertainment into an entertainment industry; with this development, the question of whether competition laws should apply also to sports has become inevitable. The increased interdependence between media and sport, which in an increasing number of instances has lead to integration between the media and sports industry,through media companies acquiring control over athletic teams further highlights the problem. One of the more recent occurances is the attempt by BSkyB to acuire Manchester United, should one see to the potential anti-competitive implications which may lie in this integration or should the industries be allowed to form these kind of bonds. Is vertical integration between the media industry and the sports industry subject to the competition laws? If that is the case, should this kind of integration be permissible - if not - should it be impermissible in full or to what extent? The purpose of this paper is to try to clarify these issues.</p>

<p>Förhållandet när en elitishockeyspelare kontrakteras av en svensk ishockeyklubb regleras av tre olika avtal. I uppsatsen görs en inledande utredning och granskning av dessa avtal som är skräddarsydda för att användas som grund för att besvara de två nedan angivna frågeställningarna.</p><p>Avtalen granskas först utifrån ett arbetsrättsligt perspektiv där vi undersöker ishockeyspelarens rättsliga ställning och fastställer om spelaren kontrakteras av sin klubb i egenskap av arbetstagare eller om han är att anse som självständig uppdragstagare samt undersöker vilka konsekvenser detta får i form av tillämpligheten av svensk arbetsrättslagstiftning. Avtalen undersöks sedan ur ett avtalsrättsligt perspektiv med fokus riktat på hur långt de grundläggande principerna om avtalsfrihet och avtalsbundenhet kan sträcka sig samt vilken inbördes ställning och förhandlingsposition avtalsparterna har vid avtalsskrivandet. Vi undersöker vidare hur ett ingånget avtal kan fullgöras samt på vilket sätt avtal kan begränsas i syfte att skydda en avtalspart i underlägsen ställning från att drabbas av oskäliga avtalsvillkor. Rättsläget är utifrån denna problemställning oklart vad gäller spelaravtal inom svensk elitishockey.</p><p>Inom ramen för de två frågeställningar som vi vill besvara gäller den första frågeställningen vid den situationen att en svensk ishockeyspelare som står i ett avtalsförhållande med en svensk ishockeyklubb väljer att lämna klubben för spel i NHL. Enligt nuvarande regler inom professionell ishockey bryts det befintliga spelaravtalet med den svenska klubben. Vi har uppmärksammat att intresse finns inom svensk ishockey för en avtalskonstruktion som innebär att ett spelaravtal som brutits av ovanstående orsak skall kunna återupptas vid den tidpunkt ishockeyspelaren avslutar sitt spelaravtal med sin NHL - klubb och återvänder för spel i Sverige. Vi undersöker möjligheterna till detta mot bakgrund av vår inledande utredning och kommer fram till att en sådan avtalskonstruktion är möjlig att skapa genom en klausul i spelaravtalet, som innebär att ett brutet spelaravtal kan återupptas.</p><p>Den andra frågeställningen gäller den klausul som förekommer i svenska ishockeyspelaravtal enligt vilken ishockeyspelare avtalar bort sin reklamrätt till klubben. Ordalydelsen av klausulen som behandlar spelarens reklamrätt i spelaravtalet är enligt vår mening, i förhållande till de betydande ekonomiska värden den kan komma att innebära både för spelaren och klubben, inte tillräckligt specifik. Skulle en konfliktsituation uppstå riskeras klausulen lämnas fri för tolkning. Uppsatsen klarlägger i vilken omfattning spelaren överlåter sin reklamrätt till klubben med hänsyn främst tagen till svensk immaterialrättslig lagstiftning och även med hänsyn till vår inledande utredning. Vi visar på de ekonomiska konsekvenser detta har för spelaren och klubben och vilka intresseavvägningar som kan komma ifråga vid formulerandet av en mer omfattande och specifik klausul.</p><p>Efter en kompletterande diskussion med sakkunniga företrädare för spelare respektive klubb angående dessa två frågeställningar, kommer vi fram till förslag på hur de två klausulerna skulle kunna formuleras i ett spelaravtal.</p>

The world of sports has gone through some remarkable changes over the past couple of decades; many sports teams have developed into full-fledged businesses and can today be traded on the stock exchange and have annual turnovers of several million dollars. The teams themselves have together with the media industry lead the development from sports as merely entertainment into an entertainment industry; with this development, the question of whether competition laws should apply also to sports has become inevitable. The increased interdependence between media and sport, which in an increasing number of instances has lead to integration between the media and sports industry,through media companies acquiring control over athletic teams further highlights the problem. One of the more recent occurances is the attempt by BSkyB to acuire Manchester United, should one see to the potential anti-competitive implications which may lie in this integration or should the industries be allowed to form these kind of bonds. Is vertical integration between the media industry and the sports industry subject to the competition laws? If that is the case, should this kind of integration be permissible - if not - should it be impermissible in full or to what extent? The purpose of this paper is to try to clarify these issues.

Under de senaste decennierna har idrottens värld genomgått stora förändringar. Den"ekonomiska boomen"har inneburit en inflationsartad höjning av biljettpriser, spelarlöner och priser för TV-rättigheter. På den hårt konkurrensutsatta TV-marknaden är idrottsevenemang det särklassigt mest effektiva vapnet i kampen om tittarna. Med den ökade efterfrågan på TV- rättigheter till idrottsevenemang har priserna skjutit i höjden. Denna utveckling har aktualiserat frågor om vissa försäljningsförfarandens förenlighet med EG-rättens konkurrensregler. Framförallt har Kommissionen varit kritisk mot idrottsförbunds kollektiva försäljning av rättigheterna till populära evenemang, såsom matcherna i de nationella fotbollsligorna. Man menar att detta förfarande begränsar konkurrensen mellan de deltagande klubbarna och förvränger konkurrensen på marknaden i efterföljande led, d.v.s. TV-marknaden, på ett oacceptabelt sätt. De konkurrensskadliga betänkligheterna är särskilt uppenbara då en köpare erbjuds ensamrätt att sända från ett evenemang. I ett sådant fall kan den kollektiva försäljningen skapa en produkt som endast ett fåtal stora mediaföretag har råd att köpa. Dessutom gör exklusiviteten att köparens konkurrenter helt stängs ute från värdefullt programinnehåll. Denna uppsats argumenterar för att kollektiv försäljning är av avgörande betydelse för idrottens möjligheter att värna om solidariteten mellan starka och svaga klubbar, liksom mellan idrottens olika nivåer. Förfarandet möjliggör en omfördelning av försäljningsintäkterna som är nödvändig för att vidhålla en någorlunda jämn balans mellan klubbarna i en liga. Utan en sådan balans skulle idrotten förlora en av sina viktigaste ingredienser, nämligen osäkerheten kring resultatet. I många fall kan idrottens speciella karaktär därför rättfärdiga ett undantag från EG:s konkurrensregler. När det gäller exklusivitetsavtal finns det mindre anledning att ge undantag. De konkurrensskadande riskerna i form av strypta marknader och förstärkning av monopolställningar är anmärkningsvärda. Å andra sidan bör man uppmärksamma att det är just ensamrätten som genererar större delen av idrottsassociationernas inkomster. Det vore inte rimligt att helt förbjuda dessa att utnyttja denna inkomstkälla. Därför bör exklusivitetsavtal kunna godkännas under ett antal förutsättningar; framförallt att de bör vara mycket begränsade i omfattning och varaktighet.

Förhållandet när en elitishockeyspelare kontrakteras av en svensk ishockeyklubb regleras av tre olika avtal. I uppsatsen görs en inledande utredning och granskning av dessa avtal som är skräddarsydda för att användas som grund för att besvara de två nedan angivna frågeställningarna. Avtalen granskas först utifrån ett arbetsrättsligt perspektiv där vi undersöker ishockeyspelarens rättsliga ställning och fastställer om spelaren kontrakteras av sin klubb i egenskap av arbetstagare eller om han är att anse som självständig uppdragstagare samt undersöker vilka konsekvenser detta får i form av tillämpligheten av svensk arbetsrättslagstiftning. Avtalen undersöks sedan ur ett avtalsrättsligt perspektiv med fokus riktat på hur långt de grundläggande principerna om avtalsfrihet och avtalsbundenhet kan sträcka sig samt vilken inbördes ställning och förhandlingsposition avtalsparterna har vid avtalsskrivandet. Vi undersöker vidare hur ett ingånget avtal kan fullgöras samt på vilket sätt avtal kan begränsas i syfte att skydda en avtalspart i underlägsen ställning från att drabbas av oskäliga avtalsvillkor. Rättsläget är utifrån denna problemställning oklart vad gäller spelaravtal inom svensk elitishockey. Inom ramen för de två frågeställningar som vi vill besvara gäller den första frågeställningen vid den situationen att en svensk ishockeyspelare som står i ett avtalsförhållande med en svensk ishockeyklubb väljer att lämna klubben för spel i NHL. Enligt nuvarande regler inom professionell ishockey bryts det befintliga spelaravtalet med den svenska klubben. Vi har uppmärksammat att intresse finns inom svensk ishockey för en avtalskonstruktion som innebär att ett spelaravtal som brutits av ovanstående orsak skall kunna återupptas vid den tidpunkt ishockeyspelaren avslutar sitt spelaravtal med sin NHL - klubb och återvänder för spel i Sverige. Vi undersöker möjligheterna till detta mot bakgrund av vår inledande utredning och kommer fram till att en sådan avtalskonstruktion är möjlig att skapa genom en klausul i spelaravtalet, som innebär att ett brutet spelaravtal kan återupptas. Den andra frågeställningen gäller den klausul som förekommer i svenska ishockeyspelaravtal enligt vilken ishockeyspelare avtalar bort sin reklamrätt till klubben. Ordalydelsen av klausulen som behandlar spelarens reklamrätt i spelaravtalet är enligt vår mening, i förhållande till de betydande ekonomiska värden den kan komma att innebära både för spelaren och klubben, inte tillräckligt specifik. Skulle en konfliktsituation uppstå riskeras klausulen lämnas fri för tolkning. Uppsatsen klarlägger i vilken omfattning spelaren överlåter sin reklamrätt till klubben med hänsyn främst tagen till svensk immaterialrättslig lagstiftning och även med hänsyn till vår inledande utredning. Vi visar på de ekonomiska konsekvenser detta har för spelaren och klubben och vilka intresseavvägningar som kan komma ifråga vid formulerandet av en mer omfattande och specifik klausul. Efter en kompletterande diskussion med sakkunniga företrädare för spelare respektive klubb angående dessa två frågeställningar, kommer vi fram till förslag på hur de två klausulerna skulle kunna formuleras i ett spelaravtal.