Företagsrekonstruktion är ett speciellt insolvensrättsligt förfarande som ger en näringsidkare med betalningssvårigheter möjlighet att genom ett särskilt förfarande rekonstruera sin verksamhet. Lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, började tillämpas i september 1996 och har således varit i kraft i över tio år. Vid en företagsrekonstruktion ska en utsedd rekonstruktör hjälpa företagets ledning att få företaget på ”fötter igen”. Rekonstruktören tar således inte över ledningen av företaget som en konkursförvaltare tar över och leder ett konkursbo. Konkurslagstiftningen bygger på principen att alla tillgångar en skuldsatt gäldenär har tas om hand i ett konkursbo och används för att betala av skulder som gäldenären har. Konkursinstitutets funktion är således att fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna så att borgenärerna delar den uppkomna förlusten lika och proportionellt med hänsyn till fordringarnas storlek. Gäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten över sin egendom och sin rättsliga förmåga att förfoga över egendomen genom att ingå förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Istället tar konkursförvaltaren helt över ledningen av företaget under konkursförfarandet. En förvaltare ska enligt lag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, men det finns även ett krav på att förvaltaren även i övrigt ska vara lämplig för uppdraget. Konkursförvaltare står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM och som tillsynsmyndighet agerar kronofogdemyndigheten. Det är tillsynsmyndighetens uppgift att opartiskt övervaka förvaltningen och då förvaltarna i konkurser. Förvaltaren i en konkurs har även ett skadeståndsrättsligt ansvar. Förvaltaren är skyldig att ersätta de skador han vållat konkursboet, en enskild borgenär, gäldenären men även tredje man. Skadeståndsansvaret bygger på culpaprincipen och gäller både sak- och personskada och ren förmögenhetsskada. En företagsrekonstruktör har till uppgift att undersöka om verksamheten i ett gäldenärsföretag kan fortsätta helt eller delvis och hur detta ska ske, vilket ger honom en central roll i förfarandet. I 2:11 LFR stadgas att rekonstruktören ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Han ska ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Det finns ingen tillsyn över själva förfarandet företagsrekonstruktion och följaktligen ingen kontroll över rekonstruktören på det sätt en förvaltare blir kontrollerad under ett konkursförfarande. Emellertid finns det tillsyn över området utbetalning av lönegaranti vid företagsrekonstruktion enligt Lönegarantilagen (1992:497). En tillsyn över rekonstruktörer finns inte i nuläget och inte heller verkar det finnas något intresse i den förestående utredningen (kommittédirektiv (Dir. 2007:29) om ett Samordnat insolvensförfarande) för en utvidgning av tillsynen. Att det finns en väl utarbetad kontroll över förvaltare men inget intresse för motsvarande vid företagsrekonstruktioner är i högsta grad förvånande. I LFR regleras inte rekonstruktörens ansvar. Frånvaron av en ansvarsreglering liknande den i konkurslagen, ska emellertid enligt doktrin, inte tolkas som att lagstiftaren tagit ställning i denna fråga. Åsikterna går emellertid isär hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas. Viss doktrin säger att det är rättstillämpningen som ska avgöra under vilket ansvar en rekonstruktör handhar en rekonstruktion medan andra menar att en reglering av rekonstruktörens ansvar bör införas i LFR. Det är nära till hands att jämföra ett eventuellt ansvar för en rekonstruktör med förvaltarens ansvar i konkurser. En förvaltare har skadeståndsansvar gentemot gäldenären, borgenärerna och konkursboet för den skada han orsakar när han fullgör sitt uppdrag. Den stora skillnaden mellan förvaltaren och rekonstruktören är dock, som nämnts, att den senare vid en rekonstruktion ska arbeta för att uppnå rekonstruktionens syfte medan gäldenärsföretaget fortfarande har visst rådrum. Vissa författare inom den juridiska litteraturen på området håller inte med om att förvaltarens ansvar ska användas som utgångspunkt vid bedömningen utan anser att förvaltarens och rekonstruktörens roller är väldigt olika och betonar att rekonstruktören endast anses vara en fristående rådgivare. Det anses att eftersom arbetsuppgifterna för en förvaltare respektive en rekonstruktör är så pass artskilda är det fel att anse att de ska ha samma ansvar. En fråga som uppkommer i sammanhanget är även hur rekonstruktörens ansvar ska anpassas till det ansvar som gäldenärsföretagets ledning har och i vilken utsträckning de ordinarie bolagsorganen i ett aktiebolag kan undgå ansvar med hänvisning till att de följt en rekonstruktörs råd i en viss situation. Vid en eventuell reglering av rekonstruktörers ansvar kommer troligen även andra problem uppstå vid bedömningen av en rekonstruktörs ansvar. Detta beror på att det är svårt att fastställa hur ingripande roll en rekonstruktör har i en rekonstruktion. Rekonstruktörens roll kan skifta från rekonstruktion till rekonstruktion och inte heller sakkunniga på området är eniga i denna fråga. Om det inte finns ett uttryckligt stöd för rekonstruktörens ansvar i en paragraf eller en hänvisning till Konkurslagen (1987:672) eller skadeståndslagen (1972:207) kan resultatet bli att gäldenärsföretaget inte känner sig benäget att välja företagsrekonstruktionsförfarandet. Istället väljer kanske företaget att kämpa vidare tills det tvingas gå i konkurs. Resultatet kan av allt att döma bli att företaget trots allt känner sig tryggare med ett konkursförfarande då företaget genom konkursen i alla fall omfattas av ett gammalt beprövat förfarande. Detta även om konkursförfarandet gör att både gäldenärsföretaget, borgenärerna och ofta staten förlorar mer genom konkursen än om företaget rekonstrueras. Under våren 2007 har det fastställts att en utredning ska tillsättas där utredningen bl.a. har till uppgift att se över rekonstruktörens ansvar. Detta kan möjligtvis göra att en ansvarsreglering för rekonstruktörer blir verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.

Corporate failures pose a problem for banks, investors, customers, employees andinsurers. With a multivariate discrimination method, the study aims to find the specificfinancial ratios that most accurate reveals a company's financial health, which is ofinterest to all of the above parties. The data consist of 1042 Swedish small enterprisesand 30 different financial ratios between the years 2005‐2007. The result shows thatbankrupt firms three years before bankruptcy have a disadvantaged capital structurewith poor solvency and high debt. The year before bankruptcy, profitability and liquiditydeclined for bankruptcy group, and rates vary considerably in comparison with thesurviving companies. Our model can correctly classify 91,2 % of the total sample one yearbefore bankruptcy. / Företagskonkurser är dyrt för samhället och utgör ett problem för bland annat banker,investerare, kunder, anställda, försäkringsbolag och leverantörer. Studien syftar till attfinna de specifika nyckeltal vilka avslöjar ett företags finansiella hälsa, vilket är av intresseför alla ovanstående parter. Med en kvantitativ multivariat analysmetod har 30 olikanyckeltal från sammanlagt 1042 svenska mindre aktiebolag mellan åren 2005 och 2007studerats.Resultatet visar att konkursföretagen tre år innan konkurs har en missgynnandekapitalstruktur med svag soliditet och hög skuldsättning. Året innan konkurs harlönsamheten och likviditeten minskat för konkursgruppen och talen uppvisar storaskillnader i jämförelse med de överlevande företagen. Modellen klassificerar 91,2 % avföretagen korrekt ett år innan konkurs.

Den första januari 2009 ändrades Förmånsrättslagen och bankerna har återigen fått särskild förmånsrätt med 100 procent vid utmätning och konkurs. Den lagändring som genomfördes 2004 innebar endast 55 procent och allmän förmånsrätt för bankerna och fick inte den effekt som regeringen önskat och det blev svårare för företag att låna pengar från banken. De alternativa finansieringsformerna ökade då bankerna inte längre hade samma säkerhet vid konkurser utan då fanns istället säkerheten i objektet. Genom de undersökningar som gjorts där resultat visat de negativa effekterna beslutades om att återställa bankernas förmånsrätt. Frågan är om återgången kommer att förändra bankernas kreditgivning. Genom de intervjuer som genomförts visar de konsekvenser som den tidigare lagen haft på kreditgivningen på att en återgång var nödvändig. I dagsläget ser det inte ut som den nya lagen kommer att påverka finansiärernas syn på krediter med företagshypotek utan de alternativa finansieringsformerna kommer att bestå. / January 1st 2009 the banks priority rights were restored to once again have special rights with 100 percent at distraint and bankruptcy. The change in Law of priority rights that carried through in 2004 meant only 55 percent and general priority rights. This did not have the desired effects. Instead it became more difficult for companies to get loans from the banks. The alternative financing forms were increasing as the banks no longer had the same security at bankruptcies. The security was instead the object. After research that showed the negative effects with the change in law 2004, the government decided to restore the priority rights of the banks. The question is whether the restoration will change the banks crediting process. The conducted interviews show that a regression was necessary. It does not look like the new law will affect the creditors view on crediting with chattel mortgage, the alternative financing forms will remain.

This paper is about sensemaking. By using sensemaking we have derived bankruptcy factors from business leaders’ own statements about their bankruptcies. The focus in this paper is to ensure how business leaders create meaning about the bankruptcies, which is also our research question. To make the study feasible, we used a method that corresponds well to the purpose of our work. The collection of data started with collecting a number of newspaper articles with direct quotes from business leaders. These quotes were, through a model that structures and categorizes empirical datum, aggregated into bankruptcy factors. The factors were then explained with regards to the business leaders’ statements. The factors are also compared with previous studies of bankruptcy factors. Those studies use different approaches then ours, in deriving and explaining their bankruptcies. With regards to that, we found it interesting to analyze similarities and differences in results. The study has shown five bankruptcy factors. These are customer losses, financing, external circumstances, profitability and planning. They are described by a number of underlying causes. The factors we found have shown both similarities and differences with regards to the previous studies.

Purpose: To investigate if Altman´s Z´-score model, which calculates financial distress, can be applied on companies established in Sweden and if the financial crisis in 2008 made previously healthy companies go bankrupt. Methodology: Quantitative studies with a positivistic foundation. Empirical data will be collected in order to examine if there is generalizability among the studied objects. Conclusions will be made by comparing the empirical data with the theoretical foundation. Financial distress in firms will be measured. Theoretical perspectives: Altman´s Z´-score model, designed to predict financial distress in private firms. Empirical foundation: A selection of 93 private firms that have gone bankrupt in the years 2008, 2009 or 2010. The firms selected all have a turnover that exceeds 20 million SEK. The years examined will be 2005 to 2009. Conclusion: As this study is carried out, the conclusion is that Altman´s Z´-score model cannot be applied on companies established in Sweden.

Marktaustrittsprozesse und förmliche Konkurs- und Sanierungsverfahren gelten als grundlegende Elemente funktionsfähiger Marktwirtschaften und können in diesem Sinne als Indikatoren eines erfolgreichen Transformationsprozesses interpretiert werden. Diese Arbeit untersucht, unter welchen Bedingungen sie sich im litauischen Übergang von der Befehls- zur Marktwirtschaft herausbildeten. Es wird gezeigt, dass bereits die frühen Reformen der Liberalisierung und makroökonomischen Stabilisierung Marktaustritte hervorriefen. Diese waren fast ausschließlich informeller Natur. Angesicht seiner mangelhaften institutionellen Voraussetzungen war das Konkursrecht in der Frühphase der litauischen Transformation nicht in der Lage die Funktionen zu erfüllen, die ihm in reifen Marktwirtschaften zukommt. Seine strikte Anwendung hätte daher die wirtschaftliche Krise verstärken können. Erst als diese überwunden schien und sich zunehmend alle Elemente einer Wettbewerbsordnung etablierten, konnte und musste auch das Insolvenzsystem an Bedeutung und Funktionalität gewinnen.

<p>Den första januari 2009 ändrades Förmånsrättslagen och bankerna har återigen fått särskild förmånsrätt med 100 procent vid utmätning och konkurs. Den lagändring som genomfördes 2004 innebar endast 55 procent och allmän förmånsrätt för bankerna och fick inte den effekt som regeringen önskat och det blev svårare för företag att låna pengar från banken. De alternativa finansieringsformerna ökade då bankerna inte längre hade samma säkerhet vid konkurser utan då fanns istället säkerheten i objektet. Genom de undersökningar som gjorts där resultat visat de negativa effekterna beslutades om att återställa bankernas förmånsrätt. Frågan är om återgången kommer att förändra bankernas kreditgivning. Genom de intervjuer som genomförts visar de konsekvenser som den tidigare lagen haft på kreditgivningen på att en återgång var nödvändig. I dagsläget ser det inte ut som den nya lagen kommer att påverka finansiärernas syn på krediter med företagshypotek utan de alternativa finansieringsformerna kommer att bestå.</p> / <p>January 1st 2009 the banks priority rights were restored to once again have special rights with 100 percent at distraint and bankruptcy. The change in Law of priority rights that carried through in 2004 meant only 55 percent and general priority rights. This did not have the desired effects. Instead it became more difficult for companies to get loans from the banks. The alternative financing forms were increasing as the banks no longer had the same security at bankruptcies. The security was instead the object. After research that showed the negative effects with the change in law 2004, the government decided to restore the priority rights of the banks. The question is whether the restoration will change the banks crediting process. The conducted interviews show that a regression was necessary. It does not look like the new law will affect the creditors view on crediting with chattel mortgage, the alternative financing forms will remain.</p>

University, Diss.--St. Gallen, 2007.

Zugl.: Regensburg, Universiẗat, Diss., 2005.

NY, Univ., Diss.--Rochester, 2003. / Kopie, ersch. im Verl. UMI, Ann Arbor, Mich. - Enth. 3 Beitr.