I denna studie undersöks det hur lärare använder kommunikation för att utveckla elevers matematiska förmågor i problemlösning samt om det finns något samband mellan kommunikation och problemlösning. Detta undersöktes genom observationer och intervjuer av fem grundskollärare i årskurserna 1-4. Resultatet visar att lärare anser att kommunikationen är nödvändig för att elever ska ges möjligheten att utveckla förståelse för matematisk problemlösning. Specifikt genom att alla elever behöver ges tid för sig själv, att reflektera kring problemets innehåll för att sedan kunna föra ett matematiskt resonemang tillsammans med andra. Detta sätt är något som alla lärare använder i arbetet med problemlösning. Att reflektera själv innan argumentation i grupp tas vid är viktigt för att ge eleverna möjlighet att förstå problemet och för att själva komma fram till en rimlig lösning med hjälp av en eller flera lämpliga strategier. Men även för att utveckla sina matematiska förmågor i problemlösning. Resultatet visar också att kommunikation kan ske på olika sätt med hjälp av abstrakta och konkreta verktyg vilket även forskning hävdar. Studiens slutsats visar att lärare och forskning anser att kommunikation är nödvändig för elevers utveckling i matematisk problemlösning och att elever bör ges möjligheten att argumentera, reflektera, resonera och analysera kring valda strategier på olika sätt för att utvecklas till effektiva problemlösare. / <p>Matematik</p>

Inledning: Ämnet matematik har en framträdande roll i dagens läroplan och ämnet genererar stora diskussioner på både nationell och internationell nivå då svenska elevers resultat varit på nedgång under senare år enligt till exempel PISA (Programme for International Student Assessment) (Skolverket, 2013) och TIMSS (Trends in International Mathematics and Science Study) (Skolverket, 2011b). Arbete med problemlösning är något som också inom ramen för dessa diskussioner fått stort utrymme då det enligt studier är en bra arbetsmetod för att få elever att resonera, diskutera och lyfta fram olika strategier på ett synligt sätt, för både dem själva och för läraren. Resonemang, diskussioner och strategier ingår i olika matematiska förmågor som är centrala att utveckla enligt den svenska läroplanens syftemål. Syfte: Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur lärare som genomgått kompetensutveckling i matematik arbetar för att utveckla elevers förmågor i matematik med utgångspunkt i problemlösning. Metod: Vi har använt oss av kvalitativa metoder i form av observationer av lärare och elever i undervisning och därtill efterföljande intervjuer av de observerade lärarna. Detta för att kunna få en bild av hur verkligheten ser ut mot bakgrund av vårt forskningssyfte. Vi genomförde observationerna utifrån ett observationsschema som vi sammanställde för att säkerställa att vi observerade samma fenomen, då vi genomförde observationerna var för sig med varsin lärare. Resultat: Vårt resultat visar att de observerade lärarna arbetar med problemlösning på ett sådant sätt att alla våra observerade förmågor fick färdighetstränas av eleverna. Dock skiljde sig lärarnas fokus på förmågorna i viss utsträckning. Det framkom även att Matematiklyftet gett lärarna mer självförtroende i undervisning genom problemlösning. Resultatet visar också att eleverna och deras lärare har en positiv attityd till problemlösning.

Syftet med denna studie var att beskriva och analysera hur några lärare ser på användningen av läromedel i sin matematikundervisning och hur de ser på användningen av läromedlet för att individualisera sin matematikundervisning för att möta alla elever. Studiens metod var en kvalitativ ansats där åtta lärares syn och erfarenhet av användandet av matematikläromedel har studerats genom kvalitativa intervjuer som var halvstrukturerade. Resultatet av studien visade att lärarna i denna studie använde läroboken som en grund i sin matematikundervisning. Lärarna kompletterar användandet av läroboken med andra delar så att eleverna fick möjlighet att träna på alla förmågorna. De förmågor som var svårast att träna på utifrån användandet av matematikläroboken var problemlösningsförmågan och resonemangsförmågan. De lärare som arbetade med ett helt nytt läromedel använde sig av lärarhandledningen och tyckte att den gav ett stort stöd. Övriga lärare använde lärarhandledningen främst som kopieringsunderlag då dessa lärare inte tyckte sig få något stöd i undervisningen från den. När lärarna pratade om individualisering hänvisade de till elevernas olika lärstilar och de betonande att individanpassning innebar att de arbetade med samma matematiska område fast på olika nivåer. De ansåg att läromedlets uppbyggnad hjälpte dem att individualisera deras matematikundervisning men att de ibland fick ge vissa elever en svårare eller lättare bok för att de skulle få de utmaningar som de behövde. Lärarna efterfrågade tidiga insatser inom matematiken redan på lågstadiet. De upplevde att stort fokus låg på läs- och skrivinsatser och att det endast var de elever som var i stort behov av matematikstöd som fick ta del av en speciallärares kompetens. Läromedlet har en stor betydelse och inflytande över den matematikundervisning som deltagarna i denna studie bedriver. De läromedel som användes av deltagarna i denna studie var alla på ett eller annat sätt nivåanpassade för att lärarna lättare skulle kunna individualisera matematikundervisningen med stöd av läromedlet. Lärarna hade utifrån fortbildning fått ökad kunskap och trygghet i att undervisa i ämnet matematik. Det hade ökat deras förmåga att gå ifrån användandet av matematikläromedel för att säkerhetsställa att eleverna fick träna alla de matematiska förmågorna.

Syftet med studien är att undersöka om och hur elever ser sambandet mellan addition och subtraktion och vilka matematiska strategier som eleverna använder vid räkneoperationer. Studien omfattar 82 elevdiagnoser och fyra gruppintervjuer med sammanlagt 12 elever i årskurs två och tre. Resultatet visar att eleverna kan se och använda sig av sambandet tidigare än vad de kan förklara hur och varför. Genom analysen blir det tydligt hur de två frågeställningarna hör ihop. De elever som ser och kan använda sig sambandet är också de med god taluppfattning som kan kombinera och förklara sina matematiska strategier.

Undersökningen syftar till att ta reda på hur väl några elevers uppfattning av sin egen förmåga i problemlösning överensstämmer med deras prestation och resultat vid problemlösning i grupp vid ett tillfälle. Undersökningens urval bestod av åtta elever i årskurs tre och har genomförts med hjälp av elevenkäter samt en observation. Utifrån undersökningens tre frågeställningar presenteras resultaten, som bland annat visar att eleverna uppskattar sin förmåga att lösa problem som relativt god men även att deras uppfattning av sin förmåga att lösa problem i grupp inte riktigt stämmer överens med resultaten från observationen.

Nya direktiv och riktlinjer är på gång för förskoleklassverksamheten. Syftet med denna studie är dels att beskriva matematiken i förskoleklass vilka matematiska aktiviteter, spontana och styrda, eleverna får möta och engagera sig i under en vecka. Syftet var också att genom intervjuer med främst förskoleklasslärare utforska vilka möjligheter, hinder och utmaningar som finns för förskoleklasslärarna när de ska bedriva matematikaktiviteter och arbeta förebyggande i matematik för att undvika att elever får matematiksvårigheter. För att uppnå detta genomfördes en fallstudie på en skola med tre förskoleklasser. En veckas observation i en av förskoleklasserna genomfördes, intervjuer med alla förskoleklasslärare verksamma på skolan samt en fritidsledare och två förskollärare på två förskolor som låg nära skolan. Undersökningen visar att eleverna i förskoleklass under en vecka möter och engagerar sig i flera olika matematiska aktiviteter, både spontana och styrda. I studien framkom det en enighet hos förskoleklasslärarna att ett hinder är att huvudman inte har satsat på fortbildning i matematik för förskoleklasslärarna, samt att informationen brister från huvudman till förskoleklasslärarna om nya direktiv och riktlinjer som rör förskoleklass. Det framkommer i studien att det finns flera möjligheter att bedriva matematik och arbeta förebyggande då nästan alla har förskolutbildning och skolan har bra material och miljö inomhus och utomhus. Det är en möjlighet för det förebyggande arbetet i matematik att specialläraren arbetar i förskoleklass och att det finns tre personal kopplade till varje klass under skoltid. En samstämmighet hos förskoleklasslärarna är att tre utmaningar framöver är att utveckla den röda tråden i matematik från förskoleklass till åk 6, bristen på planeringstid samt hur man på bästa sätt kan tillgodogöra sig varandras erfarenhet och kompetens i kollegiet.

Det moderna samhället ställer höga krav på barns matematiska kunskaper och uppfattningar vilket lägger ett stort ansvar på dagens förskola. Detta leder till att matematik blir ett ämne som uppmärksammas mycket i förskoleverksamheten och därmed uppstår det ett behov av nya lärandemetoder inom detta ämne. Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur några förskollärare arbetar med barns matematiska lärande utifrån skapande aktiviteter.     Studiens frågeställningar baseras på området kring barns matematiska lärande och utveckling under skapande aktiviteter. Två intervjuer har utförts med två förskollärare och tre observationer utförts med en förskollärare i en förskola för att komma fram till resultatet.   Empirin har samlats in och analyserats utifrån Bishops sex matematiska aktiviteter och scaffolding-aspekter utifrån det sociokulturella perspektivet med fokus på lärarrollen, det vill säga vilka förhållningssätt förskollärare visar och vilka didaktiska val de gör i aktiviteterna för att stödja barns matematiska lärande.   Resultatet av denna studie visar att skapande aktiviteter i förskolan är en viktig insats för barns matematiska lärande och utveckling i och med att skapande aktiviteter har goda förutsättningar för att främja barns matematiska kunskaper.

Syftet med studien är att få kunskap om hur eleverna använder sig av utvalt laborativt material vid arbete med subtraktionsuppgifter. Studien har fokuserat på att ta reda på vad eleverna väljer att använda sig av för strategier för att lösa subtraktionsuppgifterna och deras upplevelser av att lösa uppgifterna med utvalt material. I klassrummet används inte laborativt material i någon större utsträckning därför väcktes mitt intresse för att ta reda på hur eleverna använder sig av det materialet för att lösa uppgifter i subtraktion. Den kvalitativa metoden har använts iform av observation och elevintervju för att få reda på hur eleverna upplevde det var att lösa subtraktionsuppgifterna med det utvalda laborativa materialet.Studien utgår från teorin pragmatism. Resultatet av studien tyder på att elever tycker det är användbart att nyttja tiobasmaterial då det är lättare att se tiotal och ental. Materialet är enkelt att förflytta och synliggör elevernas strategier. Resultatet tyder på att laborativt material gynnar elevernas förmåga att pröva och resonera sig fram till olika strategier och som slutligen mynnar ut i ett resultat. Eleverna utvecklar även sin samarbetsförmåga när de arbetar med konkret material. Strategin som användes var att se sambandet mellan addition och subtraktion, fördela centikuber och förstå subtraktion. Elever använder sig vanligtvis av strategin algoritm för att lösa subtraktionsuppgifter. / -

Projektarbetet syftar till att undersöka hur yngre elever, 7-10 år, upplever tid och vad de tycker är viktigt i mänsklighetens historia samt att utveckla ett tidsband över mänsklighetens historia som kan vara användbart i undervisningen av elever i åk 1-3.

<p>Denna studie handlar om lärares åsikter och uppfattningar om högpresterande elever i matematik. Mer precist vad lärare menar med en högpresterande elev och vilka behov lärare anser att högpresterande elever har, samt hur lärare arbetar med dessa elever. För att undersöka detta har jag genomfört en kvalitativ studie med kvalitativa semistrukturerade intervjuer med sju lärare från fyra grundskolor i Östergötland. Samtliga lärare undervisar bland annat i matematik i skolår 7 – 9.</p><p>Att definiera vad en högpresterande elev i matematik är tycks vara svårt. Ofta förekommer begreppet högpresterande tillsammans med begreppet begåvning och kanske går det inte att separera dessa begrepp helt åt hållet. Resultatet visar att innebörden av begreppet högpresterande elever kan variera hos olika lärare även om själva grunddefinitionen verkar liknande. För de flesta av lärarna är begreppet högpresterande lika med begåvning och dessa begrepp verkar användas synonymt. De högpresterande elevernas karaktäriska drag är intresse, vilja, drivkraft och matematiska förmågor. Ofta beskrivs de högpresterande eleverna som självgående, som klarar mycket på eget hand. När det gäller hur lärarna arbetar med högpresterande elever i matematik visar resultatet två arbetssätt: undervisning med och utan nivågruppering. Oberoende av dessa anpassas undervisning efter elevernas förutsättningar inom skolans ramar. Alla lärare försöker variera undervisningen och använda mer aktiva metoder i form av laborationer och rika problem, där elever diskuterar och reflekterar över sina egna och andras tankar. Ytterligare visar resultatet att de högpresterande eleverna anses ha behov av att tillhöra en grupp och att blir sedda, samt att de behöver träffa andra högpresterande elever för att prata och diskutera matematik. De behöver få mer komplexa och svårare uppgifter för att använda sin kapacitet. Samtliga lärare tycker att högpresterande elever behöver stöd och uppmärksamhet samt skulle vilja få mer tid över till dessa elever för att kunna handleda och stimulera dem i deras utveckling.</p>