Inledning: Bandy är en vinterlagsport som innehåller både fysiska och tekniska krav. Till författarnas kännedom finns begränsat med vetenskaplig forskning om bandyspelares fysiska krav under match. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva manliga elitbandyspelares rörelseprofiler utifrån total distans, maximal hastighet, medelhastighet, speltid, hastighetszoner och acceleration under matchsituation mellan olika spelarpositioner. Metod: Datainsamlingen utfördes med tio hertz GPS-enheter på ett elitserielag i bandy från mellersta Sverige under säsongen 2014/15. Sex till åtta manliga elitbandyspelare studerades under elva matchtillfällen. Data analyserades både deskriptivt och genom envägs variansanalys (ANOVA) för att se signifikanta skillnader mellan spelarpositioner. Resultat: Mätningarna visade att spelarpositionen halv uppnådde den längsta totala distansen. Anfall hade den högsta medelhastigheten och utförde flest antal accelerationer per spelad minut. Spelarpositionen libero, back och halv hade den högsta speltiden och det var signifikanta skillnader till mittfält och anfall. Libero och back hade i de två långsammaste hastighetszonerna högst procent av total distans och utförde flest antal aktioner. Halv, mittfält och anfall hade i de två snabbaste hastighetszonerna högst procent av total distans och utförde flest antal aktioner. Slutsats: Detta indikerade att halv, mittfält och anfall hade likande resultat och hade de största fysiska kraven under match jämfört mot libero och back. / Introduction: Bandy is a team winter sport that contains both physical and technical demands. To the authors knowledge there is a limited scientific research on bandy player’s physical demands during the matches. The Aim: The aim of this study was to describe the male elite bandy players movement profiles based on total distance, maximum velocity, mean velocity, game time, velocity zones and acceleration during the match between different playing positions. Method: Data was collected with ten hertz GPS-units in an elite league team in bandy from middle of Sweden during the season 2014/15. Six to eight male elite bandy players were examined during eleven matches. Data were analyzed both descriptive and with one-way analysis of variance (ANOVA) to see significant differences between playing positions. Results: The measurements showed that the playing position half preformed the longest total distance. Forward preformed the highest mean velocity and performed the most number of accelerations per played minute. The playing positions libero, back and half had the highest game time and had significant differences to midfield and forward. Libero and back had the highest percent of the total distance, and performed the highest number of efforts in the two slowest velocity zones. Half, midfield and forward had the highest percent of the total distance and performed the highest number of efforts in the two fastest velocity zones. Conclusion: This indicated that half, midfield and forward had similar results and had the highest physical demands during the game compared to libero and back.

Syfte och frågeställningar Studiens syfte var att undersöka hur relationen mellan sprintförmåga och olika typer av styrke- och hopptester ser ut. De fyra frågeställningarna var; Hur ser sambandet ut mellan accelerationsfasen i sprint och styrketester? Hur ser sambandet ut mellan accelerationsfasen i sprint och hopptester? Hur ser sambandet ut mellan maxhastighetsfasen i sprint och styrketester? Hur ser sambandet ut mellan maxhastighetsfasen i sprint och hopptester? Metod Totalt rekryterades 24 deltagare, både kvinnor (n=21, ålder 21,5 ±2,5 år, längd 170,3 ±6,3 cm, vikt 68,5 ±6,3 kg) och män (n=3, ålder 18,7 ±0,2 år, längd 177,3 ±4,9 cm, vikt 72 ±9,0 kg) från handboll, truppgymnastik och ishockey med krav om att tillhöra den högsta nationella nivån inom respektive idrott. Studien hade en kvantitativ ansats i form av tvärsnittsstudie för att jämföra accelerationsfasen (0-10 m) samt maxhastighetsfasen (20-30 m) i sprint med fyra stycken styrke- och hopptester (1RM knäböj, squat jump, CMJ och stående längdhopp). Rådatan analyserades i programmet SPSS där beräkningsmodellen Pearsons produktmomentkorrelationskoefficient användes för att räkna ut sambanden. Resultat Samtliga styrke- och hopptester hade ett moderat statisktiskt signifikant samband till maxhastighetsfasen (20-30 m) under sprint, där det starkaste sambandet fanns mellan stående längdhopp och maxhastighet (r=-0,66, p=0,001). Samtliga tester visade inget eller ett svagt samband med accelerationsfasen (0-10 m) i sprint. Slutsats Resultatet föreslår att ett horisontellt hopp kan indikera förmågan att generera maximal hastighet i sprint. Således kan stående längdhopp ses som ett bra alternativ för att uppskatta explosivitet vid horisontell förflyttning med relevans för maximal hastighet i sprint. Med den heterogena testpopulationen i åtanke kan därför stående längdhopp med fördel inkluderas vid testning av lagidrottare där olika fysiska delkapaciteter representeras. / Aim The purpose of this study was to examine the relationship between sprint ability and different types of strength and jump tests. To meet purpose the following questions were formulated: How does the acceleration sequence in sprint relate to strength tests? How does the acceleration sequence in sprint relate to jump tests? How does the maximum speed sequence in sprint relate to strength tests? How does the maximum speed sequence in sprint relate to jump tests? Method In total, 24 subjects participated in this study consisting of both women (n=21, age 21,5 ±2,5, height 170,3 ±6,3 cm, weight 68,5 ±6,3 kg) and men (n=3, age 18,7 ±0,2, height 177,3 ±4,9 cm, weight 72 ±9,0 kg). The participants represented the highest national level of their respective sports which were handball, team gymnastics and ice hockey. This study applied a quantitative method through a cross sectional analysis to determine the relationship between the acceleration (0-10 m) and maximum speed (20-30 m) phase in sprint with four different strength and jump test (1RM Squat, Squat Jump, CMJ and Standing Long Jump). Raw data was analyzed in the statistical analysis software SPSS where the Pearson’s correlation was applied to determine the relationships. Results All the aforementioned strength and jump tests showed a moderate statistically significant correlation with the maximum speed phase (20-30 m) during sprint, where the strongest correlation existed between Standing Long Jump and the maximum speed phase (r=-0,66, p=0,001). The acceleration phase (0-10 m) showed little to no statistically significant correlation to any of the strength or jump tests. Conclusions The results suggest that horizontal jumping can indicate an ability to generate maximum speed in sprint running. Therefore Standing Long Jump might offer an efficient alternative to gauge horizontal power in terms of sprint running at maximum speed. With the heterogeneous test population in mind, Standing Long Jump may be applied in conditions where testing of multiple athletes is required. Especially in team sports where different positional roles and tasks represent varying physical abilities or demands.